Syrien: Ja till revolutionen – nej till utländsk intervention

Uttalande av Revolutionary Socialists (Egypt) – Revolutionary Left Current (Syria) – Union of Communists (Iraq) – Al-Mounadil-a (Morocco) – Socialist Forum (Lebanon) – League of the Workers’ Left (Tunisia):

Över 150 tusen dödades, hundratusentals skadades och lemlästades, miljontals människor på flykt inom och utanför Syrien. Städer, byar och stadsdelar förstördes helt eller delvis, med alla möjliga vapen, däribland stridsflygplan, Scudmissiler, bomber och stridsvagnar, alla betalas av det syriska folkets svett och blod. Detta var under förevändning att försvara hemlandet och uppnå militära balansen med Israel (vars ockupation av syriska mark i själva verket skyddas av den syriska regimen, som misslyckades med att besvara någon av dess fortsatta aggressioner).

Trots de enorma förluster som nämns ovan, som drabbar alla syrier, och den katastrof som drabbat dem, har ingen internationell organisation eller större land, eller mindre, – känt behov av att ge praktisk solidaritet eller stödja syrierna i deras kamp för de mest grundläggande rättigheter, mänsklig värdighet och social rättvisa.

Det enda undantaget var några Gulfstaterna, mer specifikt Qatar och Saudiarabien. Däremot var deras mål att styra vilken typ av konflikt och styra den i en sekteristisk riktning, snedvrida den syriska revolutionen och syfta till att avbryta den, som en återspegling av deras djupaste rädsla för att den revolutionära lågan kommer att nå deras egna länder. Så de backar upp obskyra takfiri-grupper, som kommer till största delen från världens fyra hörn för att införa en grotesk vision av styre baserat på islamisk sharia. Dessa grupper var engagerade, gång på gång, i skrämmande massakrer mot syriska medborgare som motsatte sig deras repressiva åtgärder och aggressioner inom områden under deras kontroll eller under attack, såsom det senaste exemplet på byar i Latakias landsbygd.

Ett stort block av fientliga styrkor, från hela världen, konspirerar mot det syriska folkets revolution, som utbröt i samklang med upproren som spridit sig genom en stor del av arabvärlden och Nordafrika de senaste tre åren. Folkets uppror syftar till att sätta stopp för en historia av brutalitet, orättvisor och exploatering och uppnå rätten till frihet, värdighet och social rättvisa.

Detta provocerade inte bara lokala brutala diktaturer, utan också de flesta av de imperialistiska krafterna som söker att föreviga stölden av vårt folks välstånd, förutom de olika reaktionära klasserna och krafter i dessa områden och i omgivande länder.

När det gäller Syrien, omfattar alliansen som kämpar mot folkets revolution en mängd reaktionära sekteristiska krafter, ledda av Iran och konfessionella miliser i Irak och, mycket att beklaga, Hizbollahs slagstyrka, som håller på att drunkna i ett gungfly av att försvara en djupt korrupt och kriminell diktatorisk regim.

Denna olyckliga situation har också slagit en stor del av den traditionella arabiska vänstern med stalinistiska rötter, både i Syrien självt och i Libanon, Egypten och resten av arabvärlden – och hela världen – som uppenbarligen är uppknuten till den eländiga alliansen kring Assadregimen. Motiveringen är att en del ser den som en ”spänstig” eller till och med som en ”motstånds”regim, trots sin långa historia – under hela dess existens vid makten – som skydd av den sionistiska ockupationen av Golanhöjderna, dess ständiga blodiga förtryck av olika grupper som motsätter sig Israel, vare sig det varit i Palestina eller Libanon (eller Syrien), och stått kvar inaktiv eller underdånig, sedan 1973 års oktoberkrig, i förhållande till Israels aggressioner på syriska territorier. Denna snedhet kommer att få allvarliga konsekvenser för vanliga syriers syn på vänstern i allmänhet.

FN och säkerhetsrådet i synnerhet, var oförmöget att fördöma regimens brott, som det syriska folket förkastade kontinuerligt och fredligt under mer än sju månader, medan kulorna från krypskyttar och shabbiha tog demonstranterna en efter en och dag efter dag och medan de mest inflytelserika aktivisterna fängslades och utsattes för de värsta formerna av tortyr och eliminering i fängelser och häkten. Hela tiden var världen helt tyst och i ett tillstånd av total negativism.

Situationen framhärdade med liten skillnad efter att folket i revolutionen beslutat att ta till vapen och framväxten av det som blev känt som den Fria syriska armén (FSA) – vars befäl och soldater till stor del kom från den reguljära armén. Detta ledde till en fruktansvärda upptrappning av brott från regimen.

Ryska imperialismen, den viktigaste bundsförvanten till Baathregimen i Damaskus, vilken förser den med alla sorters stöd, fortsätter att blockera alla försök att fördöma dess brott i säkerhetsrådet. USA, å andra sidan, ser inget verkligt problem i fortsättningen av status quo, med alla de uppenbara konsekvenserna och förstörelsen av landet. Detta trots de hot som används av den amerikanska presidenten, väcker varje gång någon i oppositionen frågan om användningen av kemiska vapen från regimen, fram tills den senaste upptrappningen, då det ansågs att det överskred en ”röd linje.”

Det är klart att Obama, som ger intryck av att han kommer att gå vidare med sina hot, skulle ha känt stor förlägenhet, om han inte gjorde det, eftersom det inte bara kommer att inverka negativt på presidenten, men också på bilden av den mäktiga och arrogant stat som han leder, i ögonen på underdåniga arabiska länder och hela världen.

Den förestående attacken mot de syriska väpnade styrkorna leds av USA i huvudsak. Däremot sker det med förståelse och samarbete av allierade imperialistiska länder, även utan att rationalisera det genom den vanliga farsen, känd som internationell legitimitet (det vill säga beslut av FN, som var och förblir representativ för stormakternas intressen, vare sig de är i konflikt eller i allians, beroende på omständigheterna, skillnader och balansen bland dem). Med andra ord, kommer attacken inte att vänta på säkerhetsrådet på grund av det förväntade rysk-kinesiska vetot.

Tyvärr förlitar sig många i den syriska oppositionen på denna attack och på USA:s ställning i allmänhet. De tror att detta ska skapa en möjlighet för dem att gripa makten, hoppa över rörelsen och massorna och deras självständiga beslut. Det bör inte vara en överraskning, då, att företrädarna för denna opposition och FSA inte hade några reservationer mot att ge information till USA om föreslagna mål för attacken.

I alla fall är vi överens om följande: Den västerländska imperialistiska alliansen kommer att slå mot flera positioner och vitala delar av den militära och civila infrastrukturen i Syrien (med flera dödsoffer, som vanligt). Men, som det är angeläget att meddela, är attackerna inte tänkta att störta regimen. De är endast avsedda att straffa, med Obamas ord , det nuvarande syriska ledarskapet och rädda ansiktet för den amerikanska administrationen, efter alla hot om användning av kemiska vapen. Den amerikanska presidentens intentioner att straffa det syriska ledarskapet härrör inte, på något sätt eller form, från Washingtons solidaritet med lidande barn som föll i Ghouta-massakrerna, utan från dess åtagande mot vad Obama kallar vitala amerikanska intressen och statens säkerhet, förutom Israels intressen och säkerhet. Den syriska armén och dess regionala allierade, som leds av den iranska regimen, kommer inte att ha tillräckligt med mod, förmodligen, att fullgöra vad som verkade vara hot från deras högre tjänstemän om att en attack mot Syrien kommer att antända hela regionen. Men detta alternativ är på bordet, som en sista möjlighet med katastrofala resultat.

Det förestående västerländska imperialistiska angreppet har inte för avsikt att stödja den syriska revolutionen på något sätt. Man syftar till att driva Damaskus till förhandlingsbordet och Bashar al- Assad att retirera från förgrunden, men hålla regimen på plats, medan man kraftigt förbättrar förutsättningarna för att stärka positionen för den amerikanska imperialismen i ett framtida Syrien mot den ryska imperialismen. Ju mer de som deltar i den fortsatta folkliga mobiliseringen – som är mer medvetna, principfasta, och hängivna framtiden för Syrien och dess folk – inser dessa fakta, dess konsekvenser, resultat och agerar därefter, desto mer kommer detta att bidra till att hjälpa det syriska folket att framgångsrikt få fram en sann revolutionär ledning. I processen för en engagerad kamp baserad på de nuvarande och framtida intressena hos deras folk, skulle detta ge ett radikalt program som överensstämmer med dessa intressen och som skulle kunna främjas och omsättas i praktiken på vägen till segern.

  • Nej till alla former av imperialistisk intervention, varken av USA eller Ryssland
  • Nej till alla former av reaktionära sekteristiska interventioner, varken genom Iran eller Gulfstaterna
  • Nej till ingripande av Hizbollah, vilket motiverar största fördömande
  • Bort med alla illusioner om den förestående amerikanska militära attacken
  • Bryt upp vapendepåerna för det syriska folkets kamp för frihet, värdighet och social rättvisa
  • Seger för ett fritt demokratiskt Syrien och ned med Assad-diktaturen och alla diktaturer för alltid
  • Leve det syriska folkets revolution

Uttalande av Revolutionary Socialists (Egypt) – Revolutionary Left Current (Syria) – Union of Communists (Iraq) – Al-Mounadil-a (Morocco) – Socialist Forum (Lebanon) – League of the Workers’ Left (Tunisia

Uttalandet hämtat från International Viewpoint. Översättning Röda Malmö.

På några andra språk

Socialistiska Partiets arkiv

Välkommen till Socialistiska Partiets arkiv

Socialistiska Partiets hemsida har en längre tid saknat det artikelarkiv som tidigare gjorde sidan mycket användbar. Arkivet håller nu på att återskapas och hittills har omkring 60 inlägg och artiklar lagts in. Tidigare fanns närmare tusen artiklar, broschyrer och dokument. Meningen är att allt det materialet återigen ska göras tillgängligt.

I arkivet har vi samlat dokument, artiklar, pamfletter, tidningar av och om Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen från 1969 och framåt. Av författare och politiska aktivister som Ernest Mandel, Gilbert Achcar, Daniel Bensaid, Catherine Samary, Janette Habel, Alain Krivine, Göte KildénHåkan BlomqvistKjell Östberg, Hugo Blanco, Livio MaitanLeo Trotskij, Michael Löwy, Tom GustafssonBjörn ErikssonMaria SundvallKenth-Åke AnderssonStieg LarssonBjörn RönnbladLars Henriksson, Andreas Malm och många fler.

Arkivet är under uppbyggnad och fler artiklar och annat kommer allteftersom. Materialet har scannats och gjorts tillgängligt för läsning på internet genom arbete av Anders Svensson som driver den mycket lästa bloggen SvenssonMartin Fahlgren och andra som driver sajten Marxistarkiv, redaktionen för tidskriften Röda Rummet samt diverse medlemmar i Socialistiska Partiet.

Framtiden för Europas arbetare avgörs i Grekland

Uttalande från Fjärde Internationalen. Från International Viewpoint, 24 maj 2012.

Sedan två år tillbaka har det grekiska folket kämpat mot de åtstramningar som trojkan (Internationella valutafonden, EU-kommissionen och Europeiska centralbanken) tvingat fram. Efter 17 endagars generalstrejker, massdemonstrationer och aganaktismenis (de indignerades) torgockupationer, och efter ockupationer av arbetsplatser, avvisade 60% av de som röstade vid valen den 6 maj de partier som hade accepterat de memorandum som påtvingats Grekland, och gav 37% till partier till vänster om PASOK:s antisocialistiska liberalism.

Grekland har krossats under en statsskuld som har använts som en kanal för överackumulation av finanskapital, och under två år har landet varit ett laboratorium för en politik vars syfte är att få befolkningen att betala för kapitalismens kris. De räddningsplaner som påtvingats Grekland har haft ett enda mål: att garantera att den grekiska staten ska betala tillbaka skulden till bankerna, och bevara spekulationspengarna och den finansbubbla som dessa har skapat. De ”memorandum” som beledsagar dessa planer i Grekland har till syfte att testa hur långt kapitalet kan monopolisera de förmögenheter som arbetarna skapat genom att tvinga dem till fattigdom. Resultaten av denna politik är en brutal minskning av löner och pensioner, avskaffande av arbetslagar och -regler, en våldsam ökning av arbetslösheten (som i Grekland redan berör 21,2% av den aktiva befolkningen, nästan 30% av kvinnorna och 50% av ungdomarna), en lågkonjunktur som liknar den 1929-1930 (en minskning av BNP med 6,9% 2011, med en beräknad ytterligare minskning på 5,3% 2012, en minskning av industriproduktionen med 4,3% i mars 2012 jämfört med mars 2011…), nedmontering av sjukvårdssystemet (137 sjukhus har stängts igen och en femtedel av de anställda inom sjukvården har försvunnit, brist på läkemedel på grund av obetalda räkningar på 1,1 miljarder euro…) och bostadsmarknaden (200.000 bostäder går inte att sälja… samtidigt som antalet hemlösa har ökat kraftigt), undernäring…

Denna brutala politik som gjorde godtycklighet, hemlighetsmakeri och rädsla till ett sätt att regera, kunde inte annat än framkalla våldsam vrede, vånda och ilska. En del av denna ilska kanaliserades i en olycksbådande rasistisk, antisemitisk och främlingsfientlig kraft, den nynazistiska gruppen Gyllene gryning, som utnyttjar regeringens förtryck mot demonstranter och förföljer invandrare och har infiltrerat polisen. Detta måste bli en varningsklocka och få oss att fördöma den politik av förtryck och rasism som ”trojkan” har tvingat på Grekland.

Inför den politik som trojkan har drivit genom försvarar den radikala vänstern i Grekland, och i synnerhet SYRIZA, som idag har en central plats i den politiska situationen i Grekland, en katastrofplan med fem punkter:

1. Upphäv alla memorandum, alla åtstramningsåtgärder och de motreformer mot arbetslagarna som ödelägger landet.
2. Nationalisera bankerna som till stor del betalats med hjälp från regeringen.
3. Moratorium på betalningarna av skulden och en granskning som gör det möjligt att säga upp och upphäva de orättfärdiga skulderna.
4. Upphäv ministrarnas åtalsimmunitet.
5. Ändra vallagarna som gjorde det möjligt för PASOK och Ny demokrati att härska till den grekiska befolkningens nackdel och slunga in landet i en kris.

Fjärde internationalen uppmanar hela den internationella arbetarrörelsen, alla ”indignerade”, alla som försvarar vänsterns ideal, att stöda detta katastrofprogram.

Vi vill att det grekiska folket med hjälp av sina röster och mobiliseringar ska lyckas tvinga fram en regering för hela den sociala och politiska vänstern som avvisar åtstramningar, en regering som kan genomdriva ett upphävande av skulden. Det är med detta perspektiv som vi uppmanar alla krafter som kämpar mot åtstramningar i Grekland – SYRIZA, ANTARSYA, KKE, fackföreningar och andra sociala rörelser – att samlas kring en katastrofplan.

Krisen är inte Greklands kris, utan en kris för EU som är underkastad kapitalets vilja och för de regeringar som står i dess tjänst. Det är en kris för det kapitalistiska produktionssättet i hela världen. Det är inte upp till trojkan utan det grekiska folket att avgöra vilken politik landet ska driva. Den tyske kanslern, Angela Merkels, försök att påtvinga grekerna en folkomröstning om euron samtidigt med valen den 17 juni – en formlig valkupp – måste tillbakavisas. Det är inte euron utan trojkans diktat som måste bekämpas idag.

Mer än någonsin gör kampen mot åtstramningspolitiken det nödvändigt att bryta med den politik och de avtal som ligger till grund för skapandet av EU. Mer än någonsin betyder kampen mot åtstramningarna att man inte får dra sig tillbaka till nationalism, utan utveckla en rörelse för ett annat Europa som försvarar alla folks oinskränkta demokratiska och sociala rättigheter och perspektivet på Europas förenade socialistiska stater.

Grekland har blivit ett laboratorium för Europa. Med hjälp av mänskliga försökskaniner testar de ut metoder som sedan ska användas mot Portugal, Spanien, Irland, Italien och så vidare. Det grekiska folket har gjort uppror mot denna grymma politik på arbetsplatserna, på gatorna och vid valurnorna. Motståndet visar att försvaret av de folkliga klassernas livsviktiga intressen kräver en konfrontation med de härskande klasserna på nationell och europeisk nivå. Vi måste sprida enhetsinitiativ till stöd för det grekiska folkets och dess radikala vänsters kamp. Men den bästa solidariteten med det grekiska folket är att följa deras exempel i alla länder genom att utveckla och samordna motståndet mot den omänskliga åtstramningspolitiken och ödeläggelsen. Det är just vad kapitalet, som har ansvaret för krisen, fruktar: att kampen ska sprida sig!

24 maj 2012, Fjärde internationalens verkställande byrå.
(Översättning från engelska, Göran Källqvist.)

Välfärd utan vinst

Nätverk för en upprustad välfärd värd namnet, mot riskkapitalister och vinster i vår offentliga sektor och för ett stopp mot privatiseringshetsen av våra gemensamma tillgångar.

Vision

En välfärd som utgår efter brukare och personals behov, inte riskkapitalister och allt snävare budgetramar. Under gemensam och demokratisk kontroll.

Beskrivning

ÄLDRE UTSÄTTS FÖR VANVÅRD, barn skadas till följd av dålig uppsyn, patienter på madrasser i korridorer -larmrapporterna avlöser varandra i allt snabbare takt.
Samtidigt ökar sjukskrivningarna, personalen blir färre, patienterna fler, barngrupper större och lönerna ska pressas ner.
Vi hamnar alla i den offentliga sektorn förr eller senare, jobbar där, eller har barn och/eller anhöriga i den. Att den fungerar som den ska är i allas intresse.

VÅR GEMENSAMMA VÄLFÄRD är på väg mot graven, de enda som ler är företagsledare och aktieägare som får miljarder av våra skattepengar rakt ner i privata fickor och ut i skatteparadis.

EFTER DEN SENASTE TIDENS SKANDALER inom äldreomsorgen är frågan hetare än någonsin det är nu hög tid att ta tag i problemet. Fackförbund och politiker kommer i bästa fall med ett uttalande, men vad händer konkret?

Nätverket består för närvarande av flera olika organisationer och personer – anställda i den offentliga sektorn (privat och kommunal), anhöriga, politiska aktivister, eldsjälar och fackliga gräsrötter som är trötta på att vänta på att politiker och fackförbund ska ta sitt ansvar och åtgärda problemen. För att sätta press på dessa vill vi nu dra igång en MASSIV KAMPANJ med en serie manifestationer och offentliga möten och engagera så många som möjligt.

Det är när vi kämpar tillsammans som vi kan skapa förändring!

Nätverket har idag sin bas i Stockholm, privatiseringarnas och privatiseringsskandalernas epicentrum, men vi hoppas på nationell spridning.

Allt är fortfarande i startgroparna och vi välkomnar ALLA som vill att delta, fackföreningar, politiska organisationer, brukarföreningar, föräldragrupper, gräsrotsaktivister, oorganiserade m.fl är varmt välkomna.

Några paroller som nätverket står för är:

x Slut på privatiseringarna!
x återta upphandlad äldreomsorg, handikappomsorg och sjukvård i offentlig regi!
x Låt vård, skola och omsorg kosta! Stopp på neddragningar och vikariestopp i kommun och landsting!
x Höj lönerna i världens viktigaste yrken! Jämställda löner 2012!
x Inga fler riskkapitalister i välfärden! Använd vinsterna till höjd kvalitet istället för direktörsbonusar!
x Ställ de ansvariga till svars! Kommun-, landstings- och stadsdelsledningar både chefer och politiker, måste hållas ansvariga för vanvården! återta verksamheterna under gemensam och demokratisk kontroll eller avgå!
x Vård och omsorg för brukare och personals bästa!
x Rusta upp välfärden, pengarna tillbaka!
x Fackföreningar och etablerade partier som tagit beslut och uttalanden mot detta måste försätta dessa i politisk praktik och agera.

Finns på Facebook
Skriv på namninsamlingen: BUDKAVLE FÖR VÄLFÄRD UTAN VINST

”Sluta pantsätt vår välfärd”

Idag skriver 32 debattörer, varav flera är medlemmar i Socialistiska Partiet och aktiva i det nystartade nätverket ”Välfärd utan vinst”, i Aftonbladet: Välfärden får inte styras av privata vinstintressen.

Sverige har blivit den pantsatta välfärdens land. Ett land där inte bara vården av äldre utan också av sjuka “utackorderas” till den som vill ha lägst ersättning och där ansvaret för utbildningen av skolbarn i den så kallade valfrihetens namn alltmer överlåts till vinstklippande riskkapitalister.

Inget annat land tillåter vinstdrivande bolag – för att inte tala om riskkapitalbolag med säte i skatteparadis – att driva skolor för skattepengar. Ingen annanstans har riskkapitalister fått upphandla ett helt akutsjukhus som S:t Görans i Stockholm. Få om ens något annat land har i dag ett så koncentrerat privat ägande inom välfärdssektorn som Sverige. Två jättar, Carema och Attendo, kontrollerar mer än hälften av den privata äldrevården. Tendensen är likartad inom skolan.

De så kallade valfrihets- och privatiseringsreformerna har bidragit till en nedmontering av likvärdigheten, läraryrkets sjunkande status och fritt fall i kunskapsresultat. Studier visar att privat äldreomsorg har tio procent lägre bemanning än offentlig. Vårdskandalerna har avlöst varandra och det finns inga vetenskapliga belägg för att konkurrensutsättning leder till bättre välfärdstjänster eller medborgarnytta.

Privata vinststyrda system förmår inte att rättvist fördela sociala tjänster efter behov. Privatisering av offentlig verksamhet leder till inskränkningar i de anställdas yttrande- och meddelarfrihet. Ideologiska utförsäljningar av gemensam egendom – än så länge mest konsekvent genomförda i Stockholmsområdet – har lett till både försämringar och fördyringar av vård, omsorg och andra offentliga verksamheter.

Detta sker parallellt med att klyftorna ökar snabbare i Sverige än i de flesta andra jämförbara länder. Tillsammans med försämringarna leder detta till en segregerad välfärd med gräddfiler för de rika och välbeställda.

Vi välkomnar när detta skrivs att Kommunal i Stockholms län direkt efter LO-kongressens avslutning i beslutat arrangera en Folklig manifestation mot privatiseringar och nedskärningar, och hoppas på massivt stöd för en stor manifestation för välfärd utan vinst inför Riksdagens öppnande i höst.

Åtta av tio svenskar är enligt en ny opinionsundersökning av Novus motståndare till privata vinster inom vården, och nu krävs en facklig och politisk ryggrad till det växande motståndet. Frågan om ett förbud mot vinster inom skattefinansierad vård, omsorg och skola med mera får inte längre sopas under mattan med uttalanden som att “det inte låter sig göras”.

Välfärdens månglare måste drivas ut ur det gemensamma rummet. Vi måste skapa en trygg vård och skola, där brukarnas behov står i centrum, inte ägarnas och vinsten. Då måste vi också kunna säga att vår gemensamma välfärd ska skötas gemensamt, inte av vinstmaximerande riskkapitalbolag.

Det räcker nu. Skolan och vården ska inte styras av privata vinstintressen. Vår gemensamma välfärd ska skötas gemensamt.

Sanna Tefke, vårdbiträde
Göran Gustavsson, skötare
Bengt Silfverstrand, fd riksdagsledamot
Lennart Nilsson, oppositionsråd och ombudsman
Masood Punjabi, postarbetare
Gunnar Westin, brevbärare
Mehrnosh Shafiee, sjuksköterska
Ennio Casoni, undersköterska
Maria Sundvall, läkare
Afsaneh Vahdat, socialarbetare
Kajsa Ekis Ekman, författare och debattör
Petri Myllykoski, bussförare
Peter Boström, bussförare
Bilbo Göransson, barnskötare
Alex Fuentes, biträdande rektor
Ann-Margreth Livh, oppositionsråd
Jan Olov Carlsson, bilbyggare
Wellington Ikuobase, livsmedelsarbetare
Mario Izquierdo, livsmedelsarbetare
Jannis Konstantis, tunneltågförare
Ann Charlott Altstadt, författare
Göran Greider, chefredaktör och författare
Nima Djohari Taimouri, timvikarie
Jan-Erik Gustafsson, docent KTH
Birgitta Sevefjord, oppositionslandstingsråd
Håkan Blomqvist, historiker
Per Olof Matsson, litteraturvetare
Sven Wollter, skådespelare
Hasse Nilsson, lärare och musiker
Barbara Brädefors, pensionär
Basar Gerecci, högskolestudent
Arne Johansson, chefredaktör

Breiviks idéer delas av många

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg, historiker och båda medlemmar i Socialistiska Partiet, skriver idag i Aftonbladet:

- Finns det inga gränser för vänsterdebattörers iver att sammankoppla meningsmotståndare med Anders Behring Breivik, rasar ­Dagens Nyheters ledar­krönikör Erik Helmerson. Från samma DN-plats har Hanne Kjöller just påstått att Breivik visar hur den bruna ­extremismen flyter samman ”med den röda och gröna”. Allt medan Aftonbladets lustigkurre Johan Hakelius ser Breivik själv som en produkt av den kulturmarxism han sökte utrota.

Massmördaren får tjänstgöra som knölpåk för vitt skilda syften.

Men massakern på Utøya riktades mot arbetarrörelsen, syftet var att tysta en generation unga vänsterradikaler och skotten kom från höger.

Ingen annan än Breivik bär ansvaret, men det är viktigt att förstå för vilken tankevärld han hoppades slå upp en bräsch genom sitt blodsdåd.

Vad som för många i dag framstår som fantasier utgjorde länge en kraftfull konservativ tankevärld, gemensam för breda kretsar: Den heta nationalismen, särarts­idéerna och patriarkalismen, den västerländska kristna civilisationens kallelse, rädslan för folkblandning, hatet mot ­arbetarrörelsen och demokratins massvälde. Ett idégods som med fascismens fall 1945, den koloniala frigörelsen och välfärdsstaternas ökade jämlikhet tycktes förpassat till historien.

Det är ingen överdrift att i dag tala om renässansen för hela den tankevärlden som i uppgraderad 2000-talsversion utmanar demokratiska och egalitära samhällsideal.

Läs Breiviks försvarstal. Han beklagar att konservatismens idéer misskrediterades genom nazismen, vilket gav utrymme för vänsteridéer, mångkulturalism och feminism. 1968 var en kulturkatastrof när marxisterna fick monopol på utbildning och opinionsbildning. Den politiska korrektheten la sig som en blöt filt över samhället och öppnade för dagens normupplösning.

Har någon hört det förut? I åtskilliga etablerade kretsar är det mainstream. För högerpopulistiska partier utgör det själva fundamentet. I många hänseenden är Tea Party-rörelsens företrädare mer extrema. På svenska Axess sidor är kampen mot den politiska korrektheten fundamenta liksom antifeminismen hos många borgerliga opinionsbildare.

Breiviks idévärld utgör ett fanatiserat koncentrat av de senaste trettio årens högeroffensiv mot jämlikhet och välfärdsstater, av 1980-talets kalla krig mot kommunismen, Huntingtons ”civilisationernas kamp” mot islam på 90-talet och 2000-talets ”krig mot terrorn”.

Den källardörr till en mobiliserad konservativ idévärld Breivik slår upp har betecknats som fascism. Det är inte missvisande men för smalt. Fascismen utgjorde i sin tur ett koncentrat av den tidens långt bredare konservativa, nationalistiska idévärldar. Hit slöt sig traditionella eliter, militär och ämbetskår. Man väjde inte för blodig terror när den gamla ordningen tycktes hotad. Att som sanitär åtgärd ”skjuta av” stora grupper av ”smittbärare”, det vill säga ”röda”, ”rebeller” och andra samhällsupplösare har utgjort ett beprövat vapen alltsedan Pariskommunens och finska inbördeskrigets dagar. ”Marxister, i dag dör ni!” Breiviks ord på Utøya har ekat från stånd­rätter och dödsskvadroner sedan ”massorna” började klampa in i politik och samhällsliv för mer än ett sekel sedan.

Medvetenheten om detta arv tycks i dag helt frånvarande, inte minst i regeringens program för kamp mot terrorismen. Det identifierar tre riskmiljöer: den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen. Regeringen hänvisar till Säpos försök att ringa in presumtiva terroristers radikalism:

”En kategori personer drivs framför allt av ett sökande efter meningen med livet. Andra drivs i första hand av att de upplever starka orättvisor i omvärlden. Ytterligare en grupp kommer i kontakt med den radikala miljön genom vänner, föräldrar, syskon eller andra släktingar som redan befinner sig där.”

För oss låter det som drivkrafterna för de ungdomar som åkte till Utøya för att förändra världen. Men Anders Behring Breivik tillhörde inte någon av Säpos kategorier. Han var en kristen kulturkonservativ antiislamist, diplomatson och datakonsult som avskydde feminism och kulturmarxism på närmast ordinärt sätt i dagens nykonservativa kretsar.

Det var tron på sin kallelse att få världen att lyssna genom en massmordschock som gör honom unik. Hans idévärld delas dessvärre av alltför många.

Håkan Blomqvist
Kjell Östberg
historiker vid Södertörns högskola

24 april: Manifestationer för högre löner

Manifestationer för högre löner

”Inte under 24 000 har varit ett hett ämne de senaste månaderna och vi gör det ännu hetare!

Sjuksköterskestudenterna i Malmö och Lund har gaddat ihop sig och tillsammans kommer vi att genomföra en manifestation på Stortorget i Lund för att visa vår avsikt att sätta en rimlig lägstanivå för sjuksköterskelöner år 2012.

Vi förklarar härmed 24 000 kr/mån vara den absolut lägsta rimliga lönen för en legitimerad sjuksköterska. Manifestationer genomförs samtidigt också av lokalgrupper på andra håll i landet.

om och lyssna och visa vad du tycker att du är värd!”

Så formulerar sig sjuksköterskestudenterna i Lund i sin kallelse till deras manifestation på Stortorget 17.00 den 24 april. Detta händer i övriga landet den 24 april:

Umeå studentupprop kommer dela ut flygblad i staden och prata med patienter och anställda utanför sjukhuset.

Stockholm Manifestation på Södermalmstorg (Slussen) 17.00

Linköpings studentupprop kallar till demonstration vid Stora torget kl 17:00

Göteborg Västra Götalands studentupprop kallar till demonstration med start vid Sahlgrenska 17.00

Karlstads studentupprop kommer att demonstrera på Stora Torget 19.00

Uppsalas studentupprop anordnar en demonstration med samling vid Biomedicinskt Centrum (BMC) 16.00

Västerås studentupprop kallar till demonstration. Samling är vid Sigmatorget vid scenen 17.00.

Se övriga landet: Våga Vägra under 24 000

Facebook: Jag gillar 24 000-upproret

 

Vi har valt ett yrke med stort ansvar men vår kompetens värderas inte rättvist i förhållande till den lön vi får. Därför måste vi med gemensam kraft göra något åt situationen. Våga vägra ingångslön under 24000kr!

Behovet av sjuksköterskor blir allt större och detta ger oss ett utmärkt tillfälle att få upp våra löner. Genom att tillsammans kräva en ingångslön över 24000 kr tvingas arbetsgivarna att höja lönerna eftersom vi är eftertraktade på arbetsmarknaden.

INGEN INGÅNGSLÖN UNDER 24000 KR!

Tillsammans är vi starka!

 

 

 

Doroteaockupanterna kommer till Umeå

Samtal med Doroteaockupanterna!

Som en del av landstingsledningens nedskärningspaket ”Projekt Balans” (som snällt och beskedligt innebär att 150 miljoner ska sparas in) har Dorotea förlorat sina fyra akutvårdsplatser.

Doroteaborna har som svar ockuperat akutvårdsavdelningen! De kommer och berättar bakgrunden, händelserna, hur landstinget reagerat, var ockupationen står idag, övriga länets reaktioner, hur kampen går vidare!

Tid: 17 april 18.30

Bokcafé Pilgatan
Pilgatan 14 Umeå

FRI ENTRÈ!

Arrangörer: Socialistiska sköterskor & ABF

Anmäl dig gärna på Facebook: Doroteaockupanterna kommer till Umeå

Läraravtalen ut på omröstning‏!

Vid 20 års ålder har alla en lång erfarenhet av yrket lärare. Visserligen inte det undervisande perspektivet utan som elev eller student. Dock en långvarig erfarenhet som avsatt spår. Tidigare var söktrycket i Sverige till läraryrket högt men idag kommer i princip alla som vill bli lärare, in på utbildningen.

Löner är förstås alltid viktiga och medlemmarna bör få möjlighet i avtalsförhandlingarna agera för sina åsikter, och det kollektivt. Skolvärlden 2/12 hade flera sidor om lärarlöner och antalet sökande till utbildningar.

Men lönerna är inte avgörande för söktrycket till lärarutbildningarna. Till lärar- och läkarutbildningarna är inte samma individer behöriga att söka. Antagligen är få sökande till lärarlinjen behöriga till läkarlinjen. Samma diskrepans gäller förmodligen i Finland. Där är det mycket lättare att komma in på läkarlinjen än klasslärarlinjen (lärare för åldrar upp till årskurs 6) vilket beror helt enkel på behörighetskraven. För att läsa till läkare krävs att man avlagt studentexamen på vissa kurser, som anses svåra. Den som vill klara sina studentexamen och känner sig osäker på dessa kurser, väljer alltså andra ämnen för examen och blir därmed inte behörig till läkarlinjen.

Söktrycket är mycket stort till femåriga klasslärarlinjen i Finland. Lärarna har hög ”status”, de är väl sedda av samhället och av föräldrarna. Men lönerna är inte så mycket högre än en busschaufför och mycket under läkarens. Lön och status har inte självklart samband.

För att höja statusen för lärare förlitar sig Mette Fjelkner mycket på lönerna, men även lärarlegitimationen, vilket är oroande. För det första skulle antagligen legitimationen införts oavsett vad lärarfacken uttryckte i frågan. I den proposition som lades för riskdagen inför lagförslaget står på sid 79 Den nya regleringen svarar mot de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU…” Den nya regleringen, alltså införandet av lärarlegitimationen, är en följd av medlemskapet i EU. Visserligen är EU-direktiven ingen naturlag, men för att stoppa dessa krävs stor mobilisering. Regeringen ser framför sig i propositionen, precis som Fjelkner, att statusen för lärare skulle höjas i och med en lärarlegitimation. Frågan är var kopplingen finns mellan en legitimation och status. Ser eleverna, föräldrarna, rektorerna eller arbetsgivarparten i förhandlingarna annorlunda på lärarkollegiet? På vilket sätt har bilden förändrats?

Därmed kommer vi över till ”för det andra”. En fackförening skall använda det som är styrkan i organisationen: Medlemmarna. I en avtalsrörelse bör ledningen för fackföreningen organisera sina medlemmar, dels för att ringa in vad medlemmarna anser är viktiga frågor och dels visa att ledningen driver medlemmarnas krav. Vi medlemmar har inte organiserats på basplanet för att gemensamt formulera avtalskrav, vi har inte gemensamt diskuterat vad som kan vara vårt svar om arbetsgivaren inte tar våra krav på allvar. Det här är inte lätta saker, jag är mycket medveten om det. Fackföreningarna i Sverige har inte tradition av att använda sin styrka utan har skapat en tradition där medlemmarna skall lita på enskilda individer i ledningen som manglar fram ett avtal. Istället för en gemensam diskussion om våra förhållanden på arbetsplatserna har vi fått individuella löner som splittrar kollektivet. Den enskilde medlemmen känner sig dum i förhandlingsfrågor när det är den enskilde medlemmen som är experten och förhandlarna enbart borde vara våra megafoner.

Ett första steg till en fackförening där medlemmarna är styrkan, vore att återinföra avtalsomröstningar.

Kirsti Forstén, medlem i SP-Göteborg

En förkortad version av artikeln är tidigare publicerad i Skolvärlden