Sambarytmerna studsar mot fasader och hörselgångar, dundrar upp mot den djupblå marshimlen som välver sig över Södermalmstorg vid Slussen i Stockholm, som ett ett löfte om en ny tid. Det är den åttonde mars 2013 och på torget trängs mer folk än på många år, känns det som. Det är ett hav av facklor och huvuden, farligt nära varandra.
Har något hänt? En tredje våg av feminism? Ett nytt, slutgiltigt, massröstat ”Nog nu” för det tjugoförsta århundradet?
Möjligtvis. Tidigare under dagen har det varit barnvagnsdemonstration för allas rätt till abort. Det finns också ett uppror som gäller detta att kvinnor jobbar gratis efter klockan 15.52. Det pyser och mumlas och viskas och ropas från alla möjliga håll, om patriarkatets ohållbarhet.

Konferenciern, Pernilla Hammargren, hoppas att vi alla slutade jobba det nämnda klockslaget, just idag, på kvinnodagen. Hon ropar:
– Vad är det vi firar? Förtrycket? Nej. Att vi kan kämpa och festa, fast det är förtryck! Krossa patriarkatet!”
”Jaaaaa”, instämmer folkhavet och stämningen känns ovanligt hoppfull. Blåhimmelskupan tar emot ekot av de flera hundra, kanske tusentals rösterna.
Det gäller att passa på, att fira och ta plats, för som konferenciern tillägger med en röst drypande av sarkasm:
– Imorgon fortsätter alla de internationella mansdagarna.
Men sedan tillägger hon:
– Efter den här kvällen, då kommer det att bli en feministiskt och antirasistisk vår!
Människohavet jublar. Hon fortsätter:
– Och sen blir det revolution och när det är klart, då åker vi alla hem till Gudrun Schyman på Österlen och andas ut.

Det skrattas och hurras och tjoas och facklorna vajar betänkligt mot näravarande mössor av lättantändligt material, och himlen fortsätter att välva sig vänligt över oss medan Inger Forsgren från Qjouren, en av få kvinnojourer för våldsutsatta, missbrukande kvinnor. Hon talar om socialtjänstens syn på beroendekvinnor. Synen som säger att om de bara slutar missbruka så kommer deras män inte längre att slå dem. Som att det är så enkelt. Som att våldet inte drabbar kvinnor som inte missbrukar på precis samma råa, vedervärdiga sätt som det drabbar de kvinnor som hamnat i droghelvetet.
– Det är dags att behandla våld mot kvinnor som det allvarliga folkhälsoproblem det är, avslutar Inger Forsgren och människohavet applåderar rejält.
Temat för årets demonstration är ”Feminism räddar liv”.

Konferenciern är ironiskt tacksam över att vi precis har fått en jämställdhetsminister som kallar sig feminist. Fantastiskt liksom, menar hon, tack, tack:
– Nu hoppas vi bara på att få en migrationsminister som kallar sig humanist!
”JA!” (Dagen efter ska det vara stor manifestation mot den migrationspolitiska, polisiära utvisningssatsning REVA, som har väckt en rasande kritik de senaste veckorna.)
Hon kallar patriarkatet för världens största och äldsta terrornätverk med celler överallt och en oerhört dålig konflikthantering som kallas ”krig”. Hon föreslår en t-shirt som män som Ulf Brunnberg kan ha på sig: ”Kvinnohat byggde denna kropp”. Sedan talar Sissela Nordling Blanco, talesperson för Feminstiskt Initiativ, om utseendefixering och prestationskrav, om att det behövs en politisk vändning, att normer kring kön och sexualitet måste utmanas och förändras. Att det måste gås från ord till handling:
– Det är dags att trappa upp den feministiska kampen. Det är skarpt politiskt läge och det är vår hälsa och våra liv som står på spel. Vi måste organisera oss för att krossa rasismen och sexismen. Länge leve feminismen!

Absolut. Alla på torget instämmer. Vad det verkar. Det börjar bli dags för avtåg mot Medborgarplatsen. Konferenciern erkänner sig vara melodifestivalsgillare, men i år är hon kritisk och har gjort slagord särskilt på det ämnet: ”Hello mello, jag blir galen, nio av tio är män i finalen” och ”Radiotjänst ge mig mina licenspengar tillbaka, jämlikheten ni försaka”.
Skratten ebbar ut när den samhällskritiska poeten Jenny Wrangborg läser en fantatisk dikt tillägnad ”alla Kommunals kvinnor, som är en av de grupper som drabbas värst av alliansens antifeministiska politik”.

Slagordsuppvärmningen tar vid. Vad ska vi göra? Krossa sexismen! Halva makten, hela lönen, hela lönen, hela tiden! Inga pigor åt överklassen, låt dem skura de egna dassen! Uppvärmningen går bra. Det låter som om vi är flera tusen. Mörkt blå är himmelen, snart svartblå, och det har tillkommit nya paroller som folkhavet villigt skanderar:
– Det spelar ingen roll hur du är klädd, du ska inte behöva vara rädd!
Konferenciern har en favorit: ”Inga sexister på våra gator! Inga torskar på våra gator!”
– Nice alltså, säger hon leende och blickar ut över det uppsluppna torgmötet när hon har fått rösterna att eka mot väggarna igen.
Ett sista uppvärmningsrop: ”Vi är trötta på jämställdhetspratet, nu vill vi se resultatet!”, också en ny paroll, enligt konferenciern, och sedan bär det av. Människor som myllrar uppför trappor och tar av till vänster. Facklorna flammar eldfängda och värmande mot den mörknande himlen och vi dras med bland de många kropparna, de trampande fötterna.