Stockholm:
Offentligt möte
Med ekonomen Sten Ljunggren om den kapitalistiska krisen i Europa och arbetarrörelsens nödvändiga svar
Torsdag 13 oktober,
ABF-huset, Per Albinsalen, kl. 18.30
Välkomna!
Arrangör: Socialistiska Partiet
13 september öppnar FN:s generalförsamling på nytt. FN:s medlemsländer skall senare under september månad ta ställning till kravet om ett erkännande av en palestinsk stat. En stor del av världens stater har ställt sig bakom kravet, däribland Norge, medan USA och EU än så länge motsätter sig detta. Samtidigt fortsätter Israel att bryta mot internationell rätt och ignorera omvärldens uppmaningar genom fortsatt ianspråktagande av palestinsk mark, expansion av illegala bosättningar, fortsatt blockad av Gaza och isolering av Västbanken.Därför är det viktigt att vi vågar stå upp för palestiniernas legitima nationella rättigheter.
Det kommer även bjudas på musik och dans.
11 september, kl.14.00-15.30, Gustav Adolfs Torg
Talare:
Hans Linde
Monzer el-Sabini
Fanny Edstam
ev. Edda Manga
Det kommer finnas palestinska flaggor att låna på plats och vi vlll därför inte se partisymboler (flaggor etc) samt att de banderoller som tas med till manifestationen har en stark anknutning till manifestionen och inget annat. Det ska vara fokus på Palestina och inget annat!
Det är dags, nu, att spänna låren och klimatkämparmusklerna för cykeldemonstrationen 17 september 2011.
I september i fjol förenades miljörörelsen i Göteborg till en stor klimatdemonstration på cykel. Tåget cyklade upp och ner längs Kungsportsavenyn, biltrafiken stängdes av, men inte kollektivtrafiken, och utmed demonstrationsvägen spelade flera band. Demonstrationen var en folkfest!
I år blir det ännu bättre! Vi dubblerar den cyklade sträckan och antalet scener längs vägen. Våra krav är:
Göteborg måste ta sitt klimatansvar
Vi cyklar hela Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan, dvs. mellan Engelbrektsgatan och Södra Hamngatan. Demonstrationen startar och slutar i Bältesspännarparken. Se bilden nedan! Tidsschemat lyder som följer
Socialistiska Partiet med flera är medarrangör
Hemsida:
Stockholm:
Vi har fått nog av social nedrustning, rasism och ojämlikhet
Demonstrera mot marknadens diktatur och högerpolitik
Onsdagen 14 setember
Sergels Torg kl. 17-18.30
Tal, musik och marsch till riksdagen
Arr. S14/septemberalliansen m.fl.
Hemsida: http://septemberalliansen.wordpress.com/
Göteborg:
Våld och rasism
Välkomna till ett samtal om hur vi kan arbeta mot social nedrustning, muslimhat och våldsamma rasister. Var Behring Breivik ett undantag? Vilka folkliga motkrafter kan skapas? Vad behövs i förorterna?
Torsdag 29 september, kl.18.30
Folkets Hus vid Vårväderstorget i Biskopsgården (spårvagn 5,6,10)
Medverkande:
Andreas Malm – debattör och författare till boken ”Hatet mot muslimer”
Majsa Allelin – aktiv i Pantrarna – För upprustning av förorten
Erik Helgeson – aktiv i Hamnarbetarförbundet och passagerare på Ship to Gaza
Fika kommer att säljas
Välkomna!
Arrangör: Socialistiska Partiet, Tidskriften Röda rummet och Ordfront
Facebookevent:
Stockholm: Manifestation för solidaritet med Chiles studenter som mobiliserar mot högerregeringens privatiseringar av skolor och universitet. Genom bland annat hungerstrejker och protestaktioner kräver de gratis utbildning och förstatliganden av kopparindustrin för omfördelning till skola och offentlig verksamhet. Slut upp och visa din solidaritet med Chiles studenter!
Onsdag 10 augusti, kl.
18.00, Mynttorget.
Manifestationen stöds av Socialistiska Partiet m.fl.
Kalle Larsson (V) i Aten: ”Det är starka krafter vi har emot oss”
Förra veckan trodde alla att Ship to Gaza-flottan just skulle kasta loss. Den häpnadsväckande åtgärden från den grekiska regeringen att förbjuda flottan
att avsegla tog alla med överraskning. De senaste dagarna har präglats av ovisshet. Här nedan intervjuas Kalle Larsson (V) som denna vecka har befunnit sig i Aten och väntat på att kunna avsegla.
I fredags meddelade den grekiska regeringen att inga båtar på väg mot Gaza får lämna grekisk hamn. En av deltagarna i Freedom Flotilla II som väntar på att beskedet ska ändras är Kalle Larsson (V). När Internationalen når honom per telefon befinner han sig på ett hotell i Aten.
Det är måndag förmiddag och i Sverige ligger gråvädret tjockt, tungt och klibbigt över huvudstaden. I Aten ska det enligt väderprognosen vara varmt och soligt, men det är inte vädret vi ska prata om. Kalle Larsson inleder omedelbart med att konstatera att det finns många olika tankar och funderingar kring hur Ship to Gaza ska ta sig vidare utifrån den nuvarande situationen. Han poängterar att oavsett allt så uppfattar de sig ändå som vinnare:
– Redan när vi fortfarande var i Sverige hade vi vunnit på en rad olika plan. Det finns ett fokus på Gaza nu som hela rörelsen i och med Ship to Gaza har bidragit till, och som inte hade funnits annars.
Kalle Larsson berättar att organisationen i många länder vinner mediedebatten, även om så inte är fallet i Sverige. Den största vinsten är kanske ändå att pressen från Ship to Gaza har fått Israel att införa vissa lättnader för palestinierna:
– Det skulle inte förvåna mig om de i slutänden har fört in mer prylar i Gaza än vad vi skulle ha gjort förra året om flottan hade kommit fram, säger han, men framhäver samtidigt att det viktigaste målet med Frihetsflottan kvarstår även om man ser sig som vinnare för varje steg i processen:
– Det är klart att vårt symboliska och humanitära mål fortfarande är att ta oss till Gaza och fullfölja brytandet av den folkrättsvidriga blockaden.
Sabotage och förbud
Årets frihetsflotta består av tio båtar varav två är lastfartyg med förnödenheter och byggmaterial. Kalle Larsson är inskriven som en av de 25 svenska passagerarna på den svensk/norsk/grekiska båten ”Juliano”, döpt efter den konstnärlige ledaren för Frihetsteatern i Jenin, Juliano Mer Khamis, som mördades i vintras. Att han nu sitter på ett hotell i Aten beror på att han fortfarande inte har varit ombord på båten, eftersom alla flottans båtar har belagts med långdragna och nitiska kontroller:
– Först försökte de stoppa oss med diverse förseningsprocesser, när det inte fungerade gick de över till sabotage av “Juliano” och av den irländska båten. Nu har de alltså förbjudit oss att segla. Det är starka krafter vi har emot oss. Det är skamligt rent ut sagt att de europeiska länderna och EU går i Israels ledband, bryter mot folkrätten och deltar i att upprätthålla en folkrättsvidrig blockad.
Utpressning
Kalle Larsson berättar att taktiken för hur man från Ship to Gazas håll ska gå till väga i fortsättningen ändrar sig från dag till dag, ibland från timme till timme, men att alla passagerare hela tiden hålls välinformerade och deltar i planeringen. Strategin är alltjämnt att styra fartygen med sikte på Gaza. Ska det bli konfrontation ska den vara med Israel, inte med Grekland.
– Det är uppenbart att Israel har satt en oerhörd press på Greklands regering och det är inte långsökt att tänka att det finns ett samband med beviljandet av lån från EU, som ju knappast vill ha bråk med Israel, säger Kalle Larsson som menar att EU i lånen har ett gott utpressningsverktyg att använda sig av. Han tycker ändå att det är både märkligt och pinsamt att Greklands premiärminister Giorgios Papandreou faller för pressen från Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.
Starkt stöd
Omvärlden har inte varit sen på att reagera på behandlingen av frihetsflottan och Kalle Larsson beskriver de sympatiserande reaktionerna som oerhört omfattande:
– Bara i Sverige samlades det in omkring 300 000 kronor till stöd för Ship to Gaza inom ett dygn efter att sabotaget mot ”Juliano” kom till allmän kännedom, säger han och framhåller att detta bara är ännu ett bevis på att det inte – som vissa medier har utmålat det som – handlar om en äventyrsresa för några få personer som vill se sig själva som hjältar. Istället handlar det om en gräsrotsrörelse med tiotusentals medlemmar för vilka de som åker med själva båtarna fungerar som budbärare.
Stöd underifrån
Kalle Larssons beskrivning av den solidaritet som grekerna visar gentemot deltagarna i frihetsflottan ger gåshud. Överallt, på gator, caféer och restauranger möter de människor som stödjer Ship to Gaza och på många ställen vägrar personalen ta emot dricks, ibland till och med att ta betalt av Frihetsflottans väntande passagerare. Något som Kalle Larsson finner fantastiskt, också med tanke på att det handlar om ett folk som befinner sig i en djup ekonomisk kris:
– Det är väldigt skönt att upptäcka att vi inte är själva mot världsmakterna. Att vi har stöd underifrån, från dem vars åsikter betyder mest för oss, att de står på vår sida.
Internationell gemenskap
Stämningen bland de väntande passagerarna beskriver Kalle Larsson som stark, varm, positiv och konstruktiv. Samtidigt som passagerarna kan ha vitt skilda åsikter i många andra frågor så enas de kring en, som Kalle Larsson säger, väldigt självklar fråga:
– Vi enas kring att mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för folket i Palestina. Det här är en fantastisk internationell gemenskap och jag är övertygad om att hur det än går den här gången så kommer vi att komma tillbaka, mångdubbelt fler. Därför att det finns en oerhörd styrka i den här typen av organisering. Strategin är klar, vi vill segla.
Rapporteringen haltar
Att de som deltar i Frihetsflottan skulle vara några hämndlystna typer, som vissa har beskrivit dem som, kan inte Kalle Larsson hålla med om. Han är kritisk mot medias rapportering i Sverige, hur de har böjt sig för Israels propaganda. I Norge har rapporteringen varit en helt annan, menar han, där slipper man anklagelser om terrorism och om att man skulle ha vapen ombord på båtarna, istället görs det intervjuer på plats i Aten och Ship to Gaza ges större utrymme i medierna. Men Kalle Larsson tror att det kommer att vända även i Sverige, om inte förr så när de svenska passagerarna återvänder hem, var och en med sin egen berättelse om varför de har deltagit och vad de har varit med om.
– Så fort vi kan mötas öga mot öga med kritikerna så tror jag inte att det kommer att vara några problem att vinna debatten. Än har vi inte fått den möjligheten.
Kalle Larsson vill hålla kvar fokus på vad det är frågan om:
– Skälet till att vi åker är att barn, kvinnor och män i Gaza lever under fullkomligt orimliga förhållanden. Det är en katastrofsituation och människorna lider. Vi har för avsikt att bryta blockaden för att människorna i Gaza ska få rimliga levnadsvillkor.
Ett sista försök
På tisdagen börjar det gå rykten om att deltagarna i Freedom Flotilla II har börjat lämna Grekland och bege sig till sina hemländer. Har de gett upp? När vi på onsdag morgon når Kalle Larsson på telefon igen kan han berätta att det under dagen kommer att göras ett sista försök av mer symbolisk karaktär där en båt med en mindre grupp passagerare ger sig av för att utmana det förbud som Grekland har utfärdat. När Internationalen kommer ut är aktionen förmodligen avslutad för den här gången, menar han:
– Några åker hem idag, många åker hem imorgon. Men vi ser det inte som en reträtt. Vi ser det inte som en förlust. Tvärtom. Vi har redan på flera punkter vunnit den debatt som har varit och vi har satt fokus på frågan, som jag sade tidigare. Mer humanitärt material och mediciner har förts in i Gaza vilket inte skulle ha skett om vi inte pressat på.
Kalle Larsson rekommenderar att vi hörs på telefon vid femtiden, precis innan tidningen går till pressläggning, eftersom han då har information om ifall utbrytningsförsöket lyckats eller inte. För att försöka hänga med i mesta möjliga mån tittar vi på Ship to Gazas internationella hemsida där livestreamad sändning ibland går igång.
Någon filmar sporadiskt; ben, båtens för med en svensk och en grekisk flagga, vatten, hamn. Dror Feiler spelar saxofon på däck. Det går ett tag och så plötsligt brummar motorn igång och båten är iväg. Klockan är halv fyra. Skummet rullar iväg i svallvågorna efter den och genast är det andra, mindre båtar som tar upp jakten. Följebåtar? Kustbevakningen? Polisen? Militären? Kameran står och rullar, en man sätter sig inom linsens räckvidd och ringer ett telefonsamtal. Inte kommer väl Grekland att skjuta?
En båt fortsätter att ligga i bakvattnet. En annan av de svenska deltagarna, Maria-Pia Boëthius, släntrar ut och sätter sig på däck.
På P1 säger de ingenting, där får istället Cecilia Uddén skäll av Siewert Öholm för hur hon rapporterar från Israel/Palestina. Men på Ship to Gazas hemsida står att läsa att det är den svensk/norsk/grekiska passagerarbåten ”Juliano” som lagt ut från sin kajplats i Pireus, Aten. Förutom Dror Feiler och Maria-Pia Boëthius finns också läkaren Henry Ascher och riksdagsledamoten Jabar Amin (MP) bland svenskarna ombord.
En markering
– Som jag sade så rör det sig alltså om en mindre grupp passagerare och de gör det här försöket mer som en markering för att visa att vi inte har gett upp, att vi fortsätter att göra motstånd. Det är lika mycket en reaktion mot Israels blockad som mot det grekiska förbudet, säger Kalle Larsson när vi får tag på honom igen vid fyratiden, onsdag eftermiddag. Han fortsätter:
– Just nu färdas båten mot en liten by i Grekland och detta kommer att vara slutstationen för vissa som åker tillbaka till sina hemländer imorgon (torsdag denna vecka).
Båten har alltså inte gett sig av mot Gaza, om den hade gjort det tvivlar inte Kalle Larsson på att den hade blivit stoppad redan i hamnen. Istället har de nu ett ekipage i hasorna som dels består av deras egen följebåt med aktivister och journalister som följt aktionen från början. På lite längre avstånd finns kustbevakningens båt.
Att ta sig till Gaza med bara en eller två passagerarbåtar för sakens skull finns inte med i planeringen, menar Kalle Larsson:
– Det här är en stor flotta med såväl passagerarbåtar som lastbåtar, och huvudsaken är att frakta lastfartygens innehåll till Gaza, något annat är uteslutet.
Förnödenheter, förnödenheter, förnödenheter. Till ett folk bakom murar och förbud. Jonas Hassen Khemiri beskrev i ett brev till Gaza som publicerades i DN i helgen precis vad det handlar om, ingen har formulerat det så bra som han gör i det brevet. Hur människorättsvidrigt det är. Hur grymt, orättvist och overkligt maktfullkomligt. Ship to Gaza har inte gett upp, breven som amerikanska skolbarn har skrivit till barnen i Gaza, de som finns ombord på den amerikanska båten The Audacity of Hope, ska komma fram någongång. Det är upp till oss att se till att de gör det.
De stora massprotester och demonstrationer som genomförts i Spanien respektive Grekland sedan de folkliga upproren i arabvärlden inleddes kommer få konsekvenser över hela kontinenten. Därför är det viktigt med en analys av det som händer där.
I Spanien demonstrerade flera hundra tusen personer i sammanlagt tio städer den 19 juni. Esther Vivas och Josep Maria Antentas, ledande medlemmar i den socialistiska organisationen Isquierda Anticapitalista (”Den antikapitalistiska vänstern”) i Spanien ger i denna intervju sin syn på betydelsen av den nya proteströrelsen som kommit att kallas ”De indignerade”.
Hur skulle ni definiera rörelsens viktigaste kännetecken?
Josep Maria Antentas:
- Rörelsen kom som en fullständig överraskning. Demonstrationerna den 15:e maj blev mycket större än förväntat och folksamlingarna uppstod spontant. Sedan början av den ekonomiska krisen så hade reaktionerna i samhället varit väldigt svaga. Till slut exploderade allting på en oväntat sätt. Och som nästan alltid när en stark social rörelse startar så var det unga människor som var huvudpersonerna inledningsvis, med uppfinningsrika och omstörtande kampformer. Denna rörelse är det viktigaste exemplet på radikalisering under de senaste tio åren, sedan globaliseringsrörelsenstartade. Rörelsen fortsätter nu fördjupas socialt och växer i omfattning, och det sker mitt i den kapitalistiska krisen.
Esther Vivas:
- 15:e majrörelsen har en dubbel inriktning. Å ena sidan så riktar den sig mot politikerna och å den andra mot de ekonomiska och finansiella makthavarna, vilket rörelsens motto träffande sammanfattar: ”Vi är inte handelsvaror i händerna på politiker och banker”. Revolterna i arabvärlden har varit en inspirationskälla, vilket visat sig i ockupationen av torg och tältlägren där som följer exemplen från bland annat Tharirtorget. Dessa aktioner har både fungerat som en hävstång för att driva fram nya protester, och hjälpt till att förstärka de pågående. De har spelat en symbolisk roll och fungerat som basläger, snarare än att vara ett mål i sig. Internet och sociala medier som twitter och facebook har spelat en nyckelroll för diskussioner, politiskt medvetande och för att bygga upp en identitet och gemensam erfarenhet förutom att de fungerat som ett medel för mobilisering.
Utifrån får man intrycket att brottet med den organiserade arbetarrörelsens fackföreningar och partier är ännu viktigare i Spanien än i Grekland. Vad hände med fackföreningarna efter generalstrejken i september förra året?
Esther Vivas:
- Efter generalstrejken den 29 september passiviserades majoriteten av fackföreningarna som de brukar göra. Strejken var bara en tillfällig omläggning och innebar ingen förändrad inriktning. I januari undertecknade de två fackliga landsorganisationerna CCOO och UGT en överenskommelse med regeringen om en pensionsreform som innebär att höjde antalet arbetade år som krävs för att få statlig pensio. Det tog effektivt död på alla förhoppningar om att fackföreningarna skulle bjuda motstånd. Majoritetsfackföreningarna forsätter nu att förbrylla den rörelse som aldrig förväntat sig något av dem och som ifrågasätter dem. Nu återstår att se hur fackföreningarna kommer reagera och huruvida rörelsen kommer bli tillräckligt stark att tvinga fram någon förändring i deras agerande. I många av tältlägren, som exempelvis i Barcelona, gick en tydlig kallelse till generalstrejk ut, och det fanns en vilja att ”ta Indignationen till arbetsplatserna”, där det dock fortfarande finns mycket rädsla och resignation.
Josep Maria Antentas:
- Rörelsen har totalt avvisat regeringen Zapateros politik. Izquierda Unida, ”Den förenade vänstern” (ett reformistiskt parti grundat kring det gamla kommunistpartiet övers anm ) har visat sympati för protesterna, men de har stått utanför rörelsen och inte deltagit aktivt i den. Den utomparlamentariska vänstern och några radikala fackföreningar har funnits närvarande i protesterna tillsammans med en brokig samling oorganiserade människor och sociala kollektiv. Kämpande sektorer som exempelvis hälsovårdsarbetarna i Katalonien, vilka genomfört protester mot nedskärningarna, har också spelat en aktiv och synlig roll i rörelsen.
När protestaktionerna nu fortsätter, utvecklas då kraven som rörelsen ställer – och nivån på det politiska medvetandet?
Esther Vivas :
- Protestdagen den 19 juni visade att rörelsen radikaliserats politiskt och hur dess krav fördjupats. Några av de mest återkommande parollerna i många demonstrationer var riktade mot EU:s Euro-pakt, mot nedskärningar i den social välfärden, mot bankerna och för en generalstrejk. Det går att förnimma en radikaliserad atmosfär, även om den är vag och diffus, i slagord som ”revolutionen börjar här” som ropas vid många av lägren. En annan avgörande händelse för den politiska radikaliseringen inträffade den 15 juni. Då genomförde demonstranterna en blockad mot delstatsparlamentet i Katalonien under den katalanska regeringens budgetdebatt, eftersom budgetförslaget innehöll de allvarligaste sociala nedskärningarna i demokratins historia i Spanien.
Josep Maria Antentas:
-Från starten har rörelsen genomgått olika prövningar, som tillåtit den att mogna och fördjupa sin inroktning, till exempel segern när polisen försökte avlägsna demonstranterna i Barcelona den 27 maj, eller kriminaliseringen efter blockaden av parlamentet i Katalonien den 15 juni. Rörelsen har fördömt att makthavarna använt budgetunderskottet som en förevändning för att inskränka demokratiska rättigheter. I exempelvis Katalonien har ett av de viktigaste ställningstaganden rörelsen gjort varit att avvisadelstatsregeringens budget, som innebär mycket svåra nedskärningar inom sjukvård och utbildning
Vad kommer, enligt er uppfattning, att bestå av denna rörelse? Finns det en möjlighet att den överlever i någon mer permanent form?
Esther Vivas:
- Sedan de första lägren och torgockupationerna i de stora städerna så har exemplen från dem spridits till medelstora och små städer, likosm till förortområden runt stora städer. Samordnade möten har arrangerats i städer och bostadsområden. Dessa är i praktiken rörelsens huvudsakliga erövringar. Vi förväntar oss nu en het höst med nya protester, som exempelvis den som planeras den 15 oktober, och också specifika protestaktioner och kamp mot sociala nedskärningar.
Josep Maria Antentas:
- Det här är är inte en tillfällig rörelse utan snarare toppen på ett isberg av en förutsägbar våg av protester. 15 majdemonstrationerna och tältlägren har varit första vindstöten, och de har fungerat som en språngbräda. Under de senaste veckorna har rörelsen spridits och blivit mer mångformig när det gäller klass och ålder, och också rotat sig geografiskt. Succén för demonstrationerna den 19 juni visade detta tydligt. På mindre än en månad har det skett en stark tillväxt både kvantitativt och kvalitativt.
Vilken inverkan har rörelsen fått på den politiska situationen i stort i Spanien? Kan den tvinga fram viktiga förändringar?
Josep Maria Antentas:
- Rörelsen som föddes efter 15 maj har haft en stark påverkan på den allmänna opinionen och den har varit väldigt framträdande i medierna. Ingen förväntade sig den enorma succén den 15 maj och än mindre det som sedan följde. Dessa få veckor har förändrat det politiska och sociala landskapet i hela Spanien. Proteströrelsen är ett tecken på avvisandet av Zapatero:s regeringspolitik, och också en väldigt tydlig varning till den politiska högern, som ser fram emot att vinna nästa parlamentsval om att de kommer att möta ett panorama av social oro när de väl kommit till makten.
Esther Vivas:
- Dessa protester innebär utan tvekan en vändpunkt och början på ett nytt stadium. Många har sagt att ”ingenting kommer förbli vid det gamla”, och så är det. Rörelsen har till slut satt stopp för slut den resignerade passivitet och det missmod som dominerat fram tills nu. Det som händer nu har öppnat ett fönster av hopp för framtiden.
Intervjun gjordes av Jean-Philippe Divès för den franska tidningen ”Tout est à Nous” i juni. Översättning från den engelska versionen i tidskriften International Viewpoint: Björn Rönnblad
Josep María Antentas och Esther Vivas ingår båda i redaktionen för den spanska tidskriften ”Viento Sur”. Izquierda Anticapitalista är den spanska sektionen av Fjärde internationalen.
Den världsomspännande ekonomiska krisen är nu inne på sitt fjärde år. Det är uppenbarligen inte en “normal” cyklisk lågkonjunktur utan en systemkris som till sin omfattning är jämförbar med och med samma nedbrytande potential som den stora depressionen på 1930-talet. Precis som denna tidigare kris är den nuvarande krisen utdragen och den genomgår olika stadier – kreditkris, finanskrasch, global depression och nu en “återhämtning” som kännetecknas av massarbetslöshet, ökad konkurrens mellan de ledande kapitalistiska makterna och en oöverträffad skuldkris. Det finns plats för vänstern att diskutera krisens exakta orsaker – kan de hänföras till profitkvotens fallande tendens eller är de begränsade till de mer specifika problem som nyliberalismen har skapat? – men det står klart att det kommer att bli svårt att övervinna krisen.
Det som förhindrade den “stora recessionen” 2008-2009 från att utvecklas till en depression som var lika djup som på 1930-talet var att de härskande klasserna i de utvecklade kapitalistiska länderna var villiga att avsevärt öka de offentliga utgifterna och upplåningen: 2009 ökade budgetunderskotten med 5% av de utvecklade ekonomiernas nationalinkomster. Men de har avvisat uppmaningar att bryta med den nyliberala politik som hjälpte till att framkalla krisen. Istället har de pekat ut den ökade regeringsupplåning som krisen ledde till som ett problem som kräver hårda åtstramningsåtgärder, som utgör en radikaliserad nyliberalism och hotar välfärdsstaten. I Europa drivs denna politik nu igenom av den borgerliga högern som sitter i regeringen nästan överallt.
Men på grund av den skärpta klasskamp som krisen kan utlösa fortsätter den att utgöra en akut politisk fara för de härskande klasserna. Denna fara har förverkligats i arabvärlden med revolutionerna i Egypten och Tunisien. Där har de materiella umbäranden som förvärrades av krisen – massarbetslöshet bland ungdomar, stigande matpriser, etc – förenats med det samlade hatet mot de korrumperade, brutala och kvinnofientliga regimerna som stöddes av USA och EU. Resultatet har blivit förvånansvärda folkliga explosioner vars framtid är osäker men vilka åter har ställt revolutionen på den politiska dagordningen.
Men även om arabrevolutionerna är de mest spektakulära fallen, så har det ägt rum ett mer allmänt uppsving för motståndet. 2010 upplevde vi kampen om pensioner i Frankrike, generalstrejker i Portugal och Spanien, flera generalstrejker i Grekland, studentrörelser i Storbritannien, Frankrike och Italien, och en rörelse mot osäkra arbetsförhållanden (”anti-precarity movement”) i Portugal. 15-majrörelsen i Spanien som började med ett krav på ”verklig demokrati” och vägran att vara ”varor i händerna på politiker och bankirer” har slagit an en ton i tiotusentals främst unga människor som snabbt har bildat egna ”Tahrirtorg” över hela landet, ägnat sig åt självorganiserad och alltmer självsäker civil ohörsamhet, fått en hel del sympati och har möjligheter att sprida sig till andra länder. En liknande rörelse har utvecklats i Grekland med en dynamik som kombinerar torgen och strejkerna.
Den nyligen inträffade rörelsen för att försvara rättigheterna till kollektivavtal i Wisconsin visar att åtstramningskampanjen har nått USA, särskilt tack vare de segrar som republikanerna nådde med stöd av Tea Party-rörelsen under delstatsvalen i november förra året. Men den visar också den amerikanska arbetarklassens fortsatta kampvilja. Den senaste nyliberala offensiven har försvagat arbetarrörelsen i de utvecklade ekonomierna, men de senaste angreppen riskerar att stimulera ett återupplivande av kampviljan.
Det enda sättet att stå emot denna stora offensiv är genom att den antikapitalistiska vänstern samarbetar med en stridbar, fullständigt demokratisk fackföreningsrörelse som grundar sig på ett starkt deltagande från gräsrötterna. Detta kräver att man bryter med det klassamarbete som alltför ofta behärskar fackföreningarna, och som har sina rötter i det sociala trycket på fackföreningsfunktionärerna att både uttrycka och hålla tillbaka arbetarnas kamp. Den antikapitalistiska vänsterns växande inflytande i fackföreningarna, såväl som de djupa arbetarledens ökande självförtroende och självorganisering är de starkaste krafterna för att få till stånd en sådan brytning.
Mer konkret måste vi:
försvara arbetarnas, de folkliga klassernas och ungdomens demokratiska och samhälleliga rättigheter mot åtstramningarna, under alla omständigheter vara deras talesman, i synnerhet inom fackföreningarna driva en politik som står självständig från cheferna, såväl som staten och regeringen, oavsett vilken det må vara.
samtidigt som vi utgår från ett ovillkorligt motstånd mot de borgerliga högerpartierna bedriva en oförsonligt kritisk politik mot de så kallade socialistiska, Labour- och socialdemokratiska partiernas kapitulation för nyliberalismen.
under mobiliseringarna såväl som under val och i parlamentet försvara ett antikapitalistiskt alternativ för att erbjuda ett perspektiv på att bryta med det kapitalistiska samhället, en brytning som bara går att uppnå med hjälp av en rörelse inom hela befolkningen som utmanar den kapitalistiska oligarkins absoluta makt över samhället och ställer frågan om en demokratisk arbetar- och folkregering.
envist och på ett kreativt sätt använda enhetsfrontstaktiken för att bygga arbetarklassens enhet i kampen och på ett kritiskt sätt samarbeta med alla de politiska krafter som är mot den nyliberala politiken och med de rörelser/fackföreningar som gör motstånd mot den nyliberala politiken.
Detta tillvägagångssätt är nog mest effektivt om det grundar sig på ett aktivt engagemang i att bygga upp motståndet mot åtstramningarna. Krisens djup innebär att detta motstånd kommer att ställas inför ideologiska frågor: framförallt vilket alternativ det finns till krisen. De härskande klasserna i väst har avvisat keynesianismen och socialdemokratin har vägrat att ta upp den. Den antikapitalistiska vänstern måste gå mot nedskärningarna och privatiseringarna av samhällsservicen och driva kampanjer för granskning av skulden. Men den ska också vara beredd att föra fram ett alternativt program som till att börja med bryter med vinstlogiken – exempelvis nationalisering av banker, energi, järnvägar och den viktigaste servicen under demokratisk arbetarkontroll, progressiv beskattning av inkomster och förmögenheter, avskrivning av skulden som har skapats genom finansspekulationer, investeringar i ”klimatjobb” som både skulle minska koldioxidutsläppen och arbetslösheten. Vi stöder det isländska folket i deras beslutsamhet att vägra betala de bankrutta bankernas skulder.
En antikapitalistisk politik måste fortsätta att kombineras med anti-imperialism. Den amerikanska imperialismen har redan försvagats av misslyckandet i Irak, och har undergrävts ännu mer av revolutionerna i Egypten och Tunisien. Men Säkerhetsrådets resolution om Libyen har gett grönt ljus till ett militärt ingripande från väst, som har till syfte att bygga upp ett nytt imperialistiskt dominerat system av stater i Mellanöstern. Den radikala och revolutionära vänstern måste kombinera ett stöd till kampen mot Gaddafis regim med motstånd mot en fortsatt militär intervention i Libyen av USA, Frankrike, Storbritannien och NATO. Det är också nödvändigt med fortsatta kampanjer mot ockupationerna i Afghanistan och Irak.
En av de mest negativa konsekvenserna av ”kriget mot terrorismen” är den ökade kraft det har givit åt utvecklingen av rasismen och främlingsfientligheten i Europa och USA. Officiella angrepp mot det mångkulturella samhället av personer som Merkel, Sarkozy och Cameron ger anständighet åt den yttersta högerns försök att använda den antimuslimska rasismen som en spjutspets under sina försök att bygga upp en folklig bas – vare sig det är Geert Wilders i Nederländerna, Marine Le Pen i Frankrike eller English Defence League och dess allierade i Storbritannien. En av våra viktigaste uppgifter utgörs av att bygga upp ett brett motstånd mot rasismen och islamofobin och motverka de fascistiska organisationernas försök att stärka sig i val och på gatorna.
Det innebär att återuppta offensiven på den sociala och politiska fronten, verkställa en politik av solidaritet mellan de utsugna klasserna mot de härskande klasserna som försöker splittra dem för att desto bättre kunna driva igenom sin politik. Kapitulationerna och reträtterna skapar ett klimat av demoralisering som öppnar vägen för en reaktionärt ideologisk offensiv. Att åter gå på offensiven på det sociala området innebär också att bygga upp ett nytt socialistiskt klassmedvetande.
Det är tydligt att situationen ställer många krav på den radikala och revolutionära vänstern. Vi måste därför bygga egna organisationer för att öka vår förmåga att möta dessa krav – vinna nya kämpar till våra led och skaffa oss djupare rötter i arbetarklassens samhällen. Vi kan också stärka oss genom att samarbeta mer. Den antikapitalistiska vänstern måste kunna mäta sig med kapitalismens internationella organisering. Vår styrka är begränsad men blir större om den kombineras. Genom att mötas och diskutera tillsammans kan vi komma fram till gemensamma initiativ och aktioner och – hoppas vi – slå fast en politisk grundval för en europeisk antikapitalistisk omgruppering.
I denna anda stöder vi och kommer vi, varhelst det blir möjligt, att ingripa tillsammans.
London 110611-12
Deltagande organisationer var bland annat:
Belgien: SAP-LCR, Storbritannien: SWP, Socialist Resistance, Socialist Party, Danmark: Enhetslistan, Frankrike: NPA, Grekland: SEK, Portugal: The Bloco de Esquerda, Skottland: SSP, Spanien: POR, En Lucha, Izquierda Anticapitalista, Sverige: Socialistiska Partiet