Kategoriarkiv: Ekonomi

Vi kräver rätten till arbete – och lättja!

Postat av

arbete
”Det ligger mycket av en strävan till ett öppnare och mjukare samhälle och av en mänsklig omtanke i kravet på sextimmars arbetsdag”. Det är Olof Palme som uttalar sig på den socialdemokratiska partikongressen 1975, i en tid då Sverige under ett decennium upplevt en reformvåg som kanske inget annat land någonsin. Kravet på arbetstidsförkortning var synnerligen aktuellt, och då inte minst som en portalfråga för såväl den samlade kvinnorörelsen som det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Idag, 38 år senare efter över tre decennier av samhällelig högervridning, känns den här tiden väldigt avlägsen. Och vem inom arbetarrörelsen driver idag kravet på sex timmars arbetsdag? Det socialdemokratiska ledarskiktet betonar istället att vi måste jobba mer, Kommunal har raderat det ur sitt program och inget fackförbund lyfter överhuvudtaget frågan. Vänsterpartiet har i och för sig kvar kravet i sitt program, som ett utslag av den senaste kongressens majoritetsvilja, men det är ingenting som Jonas Sjöstedt och den övriga partiledningen i det praktiska arbetet vill sätta i förgrunden.

Att inga ledande krafter inom arbetarrörelsen idag vill driva detta krav är egentligen en historisk paradox, för om någonsin borde det nu ha en självklar aktualitet:
– Sverige har aldrig varit så rikt som idag. BNP per capita är mer än 80 procent högre än när Palme 1975 höll sitt kongresstal. Produktiviteten har mer än tiodubblats sedan vi 1919 fick den nuvarande åttatimmarsdagen. Trots det håller vi fast vid detta timtal som om det vore en helig princip, precis som om häst och vagn fortfarande skulle vara det dominerande fortskaffningsmedlet bortsett från all revolutionerande teknisk utveckling. – Arbetslösheten är idag skyhög. Nästan 450 000 svenskar står i arbetslöshetskön, samtidigt som övertidsuttaget bland de arbetande motsvarar långt mer än 100 000 heltidsjobb. De som har arbete stressar och sliter ut sig, samtidigt som allt större skaror överhuvudtaget förvägras ett arbete. I ett rationellt samhälle skulle man i det läget förkorta arbetstiden och dela på jobben.
- Om sextimmarsdagen genomförs med bibehållen lön innebär det en reducering av de sociala klyftor som under mer än 30 år vidgats alltmer.
- Utsläppen av växthusgaser är vår tids ödefråga. Och arbetstidsförkortning är i sig en miljövänlig reform, mot bakgrund av att varje arbetad timme i genomsnitt betyder tre gånger så mycket utsläpp av koldioxid än en timme i hängmattan.

Kravet om arbetstidsförkortning är mer pockande än någonsin. Det är hög tid att inte enbart kräva rätten till arbete utan även rätten till lättja. Som ett första steg kanske vi, likt Konrad Johansson i Folke Fridells roman ”Syndfull skapelse”, under en vecka bara borde utebli från arbetet – alla skulle vi säkerligen må jättebra av en ”skapelsevecka”.

Nej till nystartszoner, nej till favörer åt företagen!

Postat av

Alliansregeringen har lagt fram en proposition om att införa så kallade nystartszoner i socioekonomiskt speciellt utsatta områden. Det hela grundar sig på ett utredningsbetänkande som kom i augusti 2012. Tanken är att i områden med hög arbetslöshet, med många medborgare som uppbär försörjningsstöd och har en låg utbildningsnivå – förorter som exempelvis Bergsjön i Göteborg eller Rosengård i Malmö – ska företag utifrån speciellt gynnsamma villkor lockas att etablera sig. Verksamheter med högst 50 anställda eller en nettoomsättning på högst 80 miljoner kronor om året ska befrias från alla sociala avgifter utom den som är öronmärkt till ålderspensionen. I reda tal kommer det att som mest uppgå till 6 000 kronor i subvention per anställd och månad. Den årliga kostnaden för staten beräknas till 100-120 miljoner kronor och meningen är att modellen ska komma att praktiseras i ett trettiotal områden i landet.

Förslaget har varit länge i nyliberal ideologisk säck innan det hamnade i alliansens påse. Ända sedan 1996 har tankesmedjan Timbro agiterat för denna åtgärd. Sverige är inte heller det första landet i världen som vill praktisera den här typen av modell. Redan under 1980-talet testades den i flera utsatta förortsområden i Margaret Thatchers England. I brist på tydliga resultat lade dock den konservativa regeringen ner projektet i början av 1990-talet. Men det som sedan länge till och med varit vrakgods i nyliberalismens förlovade land England lyft nu fram av regeringen Reinfeldt som en lösning på arbetslöshet- och segregationsproblematiken.

Aldrig i modern tid har de sociala klyftorna i Sverige vidgats så markant och segregationen blivit så tydlig som under den nuvarande alliansregeringens fögderi, en allians som sitter fast i sitt mantra avregleringar-privatiseringar-skattesänkningar i sin ständiga betoning av den fria företagsamhetens lov. Men ytterligare favörer åt företagen är det som minst av allt bidrar till att lösa de problem som många utsatta förorter brottas med utan här är ett batteri av helt andra åtgärder nödvändiga: – En politik för full sysselsättning med mer resurser till den offentliga sektorn, klimatomställning och arbetstidsförkortning som självklara ingredienser. – En upprustning av miljonprogrammets lägenheter, en statlig plan för byggande av billiga hyresrätter och återupprättande av en social bostadspolitik värd namnet. Allmännyttan kan inte som idag fungera som vilket vinstbringande kapitalistiskt bolag som helst utan ska vara själva garanten för alla människors rätt till en bra bostad.
-Omfattande satsningar måste i dessa förorter göras för att rusta upp skolorna. Friskolesystemet måste avskaffas och privata bolag inom denna sfär bör förbjudas.

När vi på Första maj tar gatorna i besittning är det paroller med dessa innebörder den samlade arbetarrörelsen måste föra fram för att med en ny radikal politik för folkflertalet ta hela Sverige i besittning.

Nyliberalismens förtroendekris

Postat av

Den ekonomiska krisen sår inte bara misär och socialt förfall i Europa. Den bryter också ner det europeiska borgerskapets ideologiska överhet i takt med att de arbetande förlorar förtroendet till framtiden.

I dag publicerar Europabarometern en gallup från Europas sex största stater som visar en för den nyliberala borgerligheten katastrofal ökning av misstroendet mot EU:s institutioner. Det är i alla fall så som gallupen presenteras.

EU-lack-of-trust-008

Men är det hela sanningen bakom statistiken att folk i allmänhet tappar förtroende för EU;s institutioner, det vill säga Kommissionen, Ministerrådet, Europaparlamentet, ECB och Europadomstolen? I så fall är det en öppen regimkris som utvecklas.

Jag tror att det finns en mer näraliggande verklighet bakom statistiken i undersökningen.

Först av allt verkar siffrorna spegla en mycket djup ideologisk kris för den dominerande nyliberalismen. Begravdes nyliberalismen med Margaret Thatcher? Säkert inte, För ser vi till den politik som EU och dess regeringar följer är det bara en väg som anges –rakt in i väggen. Business as usual dominerar eftersom det är finanseliten som håller i taktpinnen och den ser ingen anledning till att slå in på en ny väg eftersom vinsterna inom finansväsendet återhämtat sig efter krisen 2008-2009 tack vare receptet –låt de arbetande betala finanskrisen.

Eu-flag-vector-material2

Det är de ekonomiska och sociala följderna av den ”enda vägens politik” som ligger bakom gallupens slutsats att förtroendet för EU:s institutioner förlorats. Det är tydligt att det är i Italien och Spanien där förtroendet var störst vid en liknande undersökning 2007 som raset är störst. Det beror naturligtvis på att det är där (tillsammans med Grekland som inte finns med i gallupen) som de sociala effekterna av den nyliberala åtstramningspolitiken varit mest katastrofala.

Däremot kan man inte dra slutsatsen av gallupen att en majoritet i Spanien och Italien är för ett avhopp från EU och återinförande av pesetan och liran. Det speglar inte heller en nationalistisk backlash med dragning mot den form av isolationism som Marine Le Pen förespråkar för Frankrike, inte ännu. Det är inte idén om ett gemensamt Europa för kontinentens befolkning som förlorar mark till förmån för reaktionära nationalistiska strömningar. De finns där, i Frankrike, Ungern, Belgien och Holland, men det handlar om relativt små minoriteter inte de majoriteter som gallupen visar.

Det är majoriteter som tappat förtroendet för de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas åtstramningspolitik, tappat förtroendet för alla löften om ljus i tunneln om bara ”vi” accepterar ännu några magra år med åtstramningar av allt utom finansens vinster. Det är i den förtroendekrisen som vi ser allt fler traditionella regeringspartier smälta samman som smör i solen, allt ifrån Spanien och Italien, till Frankrike och Danmark.

Vilka krafter som kommer att fylla det tomrum som kraschande etablerade partier lämnar efter sig återstår att se. Men ett är säkert- om det inte fylls av en radikal antikapitalistisk arbetarrörelse då kommer vi att se stora svarta moln torna upp sig över horisonten. 

http://kildenasman.se/2013/04/25/nyliberalismens-fortroendekris/

 

Höstlik vårbudget

Postat av

”Vi får vara beredda på att våren dröjer, det är risk för frostnätter”. Finansminister Anders Borg anslog en tämligen pessimistisk meteorologisk ton när han i måndags lade fram regeringens vårbudget. Sedan ägnade han ungefär lika stor del av sitt huvudanförande i riksdagsdebatten till att förklara att orsaken till att våren dröjer är den ekonomiska krisen i eurozonområdet och till att slå sig för bröstet för hur väl han och regeringen i förhållande till omvärlden lyckats styra Sverige i denna kristid.

Det mest frapperande var dock hur tomhänt Borg var i frågan om att vidtaga åtgärder mot den arbetslöshet som fastnat på drygt 8 procent och över 400 000 arbetssökande. Ett framtidsscenario målades upp där antalet arbetslösa de närmaste åren kommer att öka med hela 130 000 personer, och först 2016 kunde finansministern se något ljus i tunneln när konjunkturen enligt regeringens prognoser kommer att vända. Här är det inte frågan om att med olika typer av stimulansåtgärder – som exempelvis satsningar på klimatomställning eller mer resurser till den offentliga sektorn – försöka pressa ner arbetslösheten, och att genom arbetstidsförkortning dela på jobben och på det sättet få fler människor i arbete ligger självklart fullständigt utanför vår finansministers begreppsvärld. Likt en bonde som sitter och väntar på bättre väder utlämnar sig Anders Borg till de ekonomiska naturkrafterna i form av marknadsaktörernas fria spel. De minimala satsningar som offentliggjordes i form av 1.9 miljarder till yrkesinriktad kommunal vuxenutbildning och 700 miljoner till underhåll av järnvägen de närmaste två åren är i det stora hela som droppar i havet. Få tror heller att den stora sänkningen av bolagsskatten – med fyra procentenheter och 16 miljarder i reda pengar – kommer att rendera några jobb att tala om.

Det som alliansens partier de närmaste åren ställer i utsikt är också som vanligt ännu mer av skattesänkningar: ett femte jobbskatteavdrag säger moderaterna, centern vill ytterligare sänka arbetsgivaravgifterna, för folkpartiet är värnskatten ett rött skynke och kristdemokraterna profilerar sig på att utlova skattesänkningar för pensionärerna. Sedan alliansen kom till makten 2006 har man dränerat statskassan med 120 miljarder netto i sänkta skatter, med relativt sett allt mindre resurser till den sociala välfärden som en självklar följd. Samtidigt som vi ser hur de fyra storbankerna – Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB – tillåts att göra jättevinster (förra året över 80 miljarder) på skyhöga räntemarginaler.

Med Anders Borg vid ratten styr svensk ekonomi åt helt fel håll. Vi på vänsterkanten måste därför i den tid som är med kraft sprida krav som socialisering av storbankerna, höjda skatter och mer resurser till den sociala välfärden.

Extremcenter på frammarsch

Postat av

Samtidigt som våren närmar sig blåser de politiska vindarna kalla över Europa. Idag krävs en ganska inbiten liberal världssyn för att inte se kopplingarna mellan EU:s benhårda ekonomiska späkningspolitik och den växande rasismen. I Grekland och Ungern marscherar fascisterna åter, stärkta av befolkningarnas missnöje med den ekonomiska svångremspolitiken. Men kanske ännu mer oroande är det att center-högerpartierna som sitter vid makten har övergett varje tanke på att leva upp till sina förment liberala värderingar. Senaste exemplet på högerpolitiker som släpper sin toleranta mask är den brittiske premiärministern David Cameron som i ett tal förra måndagen visade vilken opinion det är dags att flirta med. För att inte framstå som totalt främlingsfientlig påpekade Cameron vikten av ”rätt sorts immigration”, det vill säga av studiemotiverade utbytesstudenter och utbildad arbetskraft, utan tröttsamma trauman eller behov av ekonomiskt stöd. Den andra sortens immigration skall staten däremot möta med hårdare tag och stopphandsken på.

Alternativet verkar allt mindre stå mellan den byråkratiska centerns marknadsdiktatur och den populistiska högerns öppna rasism. Istället ser vi nu tendenser till att den ”ansvarsfulla” högern helt skamlöst försöker profitera på de opinioner de själva skapat, men då självklart draperat i en nykter och distanserad språkdräkt. Universalismen är ett minne blott. Nu skall vi tydligen alltid ställa oss motfrågan ”vad tjänar vi [det vill säga tillväxten]?”, antingen det rör sig om papperslösa barns skolgång eller möjligheten för flyktingar att kunna bygga upp sina liv i ett nytt land. Återigen krävs det en liberal för att inte se vart ett sådant resonemang leder. Vad har samhället för tillväxtmässigt intresse av en litterat befolkning när man kan odla en privilegierad expertklass? När människor börjar mätas enbart efter sina bidrag till ekonomin finns det inga gränser för hur inhumant samhället kan bli.

För de politiker som vill vara bästa kompis med kapitalet verkar det idag vara kutym att försöka rida på den rasistiska opinion som de själva är ansvariga för. Europa ser inte bara den vulgärpopulistiska högerns framväxt utan också ett politiskt mittenfält som blir allt mer extremistiskt. De historiska exemplen på liknande utvecklingar ger en fingervisning om vilka hot vi står inför.
Vi befinner oss i ett tidevarv där den extrema centern framträder omaskerat och istället för att vagga in oss i konstruktioner om att det skall avslöja ”den borgerliga statens sanna karaktär” bör vi socialister inse att vi står inför de svåraste utmaningarna på mycket mycket länge.

Nyliberal skolbankrutt

Postat av

Förvånad, någon? Ett par decennier av nyliberala marknadsomvälvningar i skolans värld har sitt pris. Där utbildning gått från visioner om jämlik, medborgerlig rättighet till vinstdrivet köp- och säljsystem har följden blivit ofrånkomlig. Skillnaderna ökar i galopperande takt bland Sveriges skolelever.
Häromveckan slog internationella forskare larm om den extrema svenska skolpolitikens följder (Vetenskapens värld, SR, 20 mars). Det svenska skolsystemet är idag världsunikt med sin skolpeng, vinstdrivna skolföretag, konkurrens och brist på demokratisk kontroll, menade forskarna. Det ”fria skolvalet” gynnar höginkomsttagarna, varnade Sandra McNally från London School of Economics och menade att inte ens brittiska tories vågat driva de nyliberala förslagen så långt. Patrick Sheinin från Helsingfors’ universitet var tacksam över att Finland inte följde efter det svenska 1990-talsexemplet utan höll fast vid normen om jämlika skolor. Och professor Henry M Levin från Columbia University varnade för en ”balkanisering” av det svenska skolsystemet när den resursstarka medelklassen flyttar sina barn bort från blandade skolor.

Till de församlade forskarnas varningar för segregation och sönderfall kan förstås läggas de försämrade svenska skolresultat som under senare år återkommande redovisas i internationella så kallade PISA-studier.
Vad vi ser för våra ögon är den nyliberala söndertrasningen av idén om en jämlik skola för alla. En femtedel av alla svenska grundskolor och hälften av gymnasierna är idag så kallat ”fristående.” 64 procent av dem drivs som vinstdrivande aktiebolag och därav hela 85 procent av de fristående gymnasieskolorna. Vinsterna i skolföretag har länge legat högt över det övriga näringslivet, och dragit till sig riskkapitalister som bin till honung. Kapitalister som pressat kostnader genom färre examinerade lärare och färre elever med särskilda behov. I konkurrensen om skolpengen har vi sett betygsinflation, tystad lärarkritik och miljonslöseri för marknadsföring, medel som kunde ha gått till skolmateriel och lärartimmar. Det hela finansierat rakt av med skattemedel.

Det extrema nyliberala experimentet med svensk skola är på väg mot totalhaveri. När skolminister Björklund häromveckan konfronterades med konkursen för Karlstads idrottsgymnasium blixtbelystes den formliga kollapsen för de senaste decenniernas skolpolitik. Ägaren till gymnasiet, Jan Walther, hade sedan början av 2000-talet byggt upp en koncern av gymnasieskolor som de första åtta åren gjorde en vinst på 56 miljoner kronor av tilldelade skattemedel, varav 17 miljoner delades ut till ägarna. 2009 styckade han upp bolaget. På så sätt behövde han inte använda koncernens vinstmedel för att rädda idrottsgymnasiet när detta visade underskott. ”Det är en demografisk problematik med minskande barnkullar”, var Björklunds kommentar.
Nej, det är bankrutten för det nyliberala systemskiftet på skolans område, med vinstdrivande privata skolföretag och kapitalistisk konkurrens. Här går radikala vänsterröster, en kritisk lärarkår och forskningen numera i takt. Det är dags att sätta punkt för marknadsexperimentet med våra barns och ungdomars framtid.

Diskussionskväll: Hur blir det med välfärden?

Postat av

_välfärdsmöte-1Politisk diskussionskväll i Göteborg

Hur blir det med välfärden? Om riskkapitalister, S-kongress och antikapitalistiskt motstånd

Lars Henriksson och Anders Karlsson inleder diskussionen

Onsdag 3 april, kl. 18.30, Pölgatan 5, Gathenhielmska reservatet, hållplats Stigbergstorget

Kaffe och smörgåsar serveras

Välkomna!

Arr. Socialistiska Partiet

 

Med lånta fjädrar

Postat av

Den åttonde maj 1968 samlades åtta kvinnor kring ett köksbord i Hässelby och bildade Grupp-8. De närmaste två åren ägnades främst åt intensiva interna studier, men från och med juni 1970 öppnades även gruppen för andra kvinnor och ett feministiskt nätverk konstituerades. Snabbt bildades basgrupper över hela Stockholm och därefter spreds sig rörelsen över Sverige. Grupp-8 kom att bli centrum för 1970-talets framgångsrika kvinnokamp – avskaffande av sambeskattning, fri abort, accelererad utbyggnad av daghem, föräldraförsäkring, etc. – och epitetet ”revolution på svenska” myntades. Organisationen var ett barn av den rådande tidens vänstervåg och kampen mot patriarkatet och kapitalismen gick hand i hand.

Den fjärde mars i år var det ett nytt Grupp-8 som lanserade sitt bildande, Välfärdens Grupp-8, när åtta kvinnliga vårdföretagare gick ut med en debattartikel på svt.se. Huvudmålet för kritiken var LO och dess förslag om vinstbegränsning inom vård, skola och omsorg. Kvinnorna såg sig ”inspirerade av 60-talets kvinnorörelse” och skrev bland annat: ”Vi företagare bryter ny mark, gör saker bättre och omsätter våra idéer i praktiken. Vi vet att vi gör skillnad för många människor. LOV-reformen har gett människor frihet att bestämma över sin vård, skola och omsorg”.
Det är inte förvånande eller upprörande att kvinnliga företagare sätter sig över alla hinder för att göra vinst inom välfärden. Det som däremot upprör är att det sker med lånta fjädrar, att man använder sig av Grupp-8:s namn för att propagera för ståndpunkter som ligger milsvitt bort från vad Grupp-8 stod för.

Det verkliga Grupp-8 kunde självklart inte låta det här gå opåtalt förbi. Den femte mars responderade ett antal ”gamla åttor” på svt.se, under rubriken ”Skamligt parasitera på Grupp 8:s namn för profitens skull”: ”De företag som idag tar över den svenska välfärden har ingenting med 70-talets kvinnokamp att göra. Vårdvinsterna borde gå till höjda sjuksköterskelöner och ökad bemanning istället för ner i entreprenörernas klänningsfickor”.

Att Grupp-8 namn på det här sättet kidnappas till helt andra ändamål bör inte endast ses som en lustighet i den samhälleliga marginalen utan är snarare en avspegling av den rådande tidsandan där maktens kolportörer vill smula ner djupa intressemotsättningar och värdekonflikter till yta och reklam i ett aldrig sinande marknadsbudskap – att allt primärt ska handla om hur vi kommunicerar budskapet. Att en samling kvinnliga vårdföretagare profiterar på Grupp-8:s namn är i det sammanhanget ett liknande fenomen som att moderaterna dristar att kalla sig ”det nya arbetarpartiet”. Men under allt detta bjäfs lever kvinnokampen och klasskampen vidare lika tydligt som någonsin.

Vi vill ha sex timmars arbetsdag!

Postat av

Åttatimmarsdagen beslutades 1919 i svallvågorna från den ryska revolutionen, ett gammalt arbetarkrav gick i uppfyllelse. Sedan dess har den dagliga arbetstiden legat kvar på samma nivå. Visserligen har lediga lördagar införts och semester, men med tanke på den mångdubblade produktiviteten finns det utrymme för reformer.
Den som såg Svt:s dokumentär ”Lönesänkarna” blev också införstådd med att lönernas andel av de totala inkomsterna i landet har minskat dramatiskt sedan början av 1980-talet. Vi behöver gå tillbaka till 1910-talet för att hitta en så låg andel av inkomsterna som tillfaller löntagarna.

Den stigande produktiviteten och de svindlande vinstökningarna på lönernas bekostnad har skapat ett stort utrymme för en sänkning av arbetstiden. Likväl hörs samma visa av motstånd mot arbetstidsförkortning från kapitalägarnas företrädare och den politiska högern som när åttatimmarsdagen infördes.

Inom socialdemokratin har samma mönster kunnat ses, kravet på sextimmarsdag betraktas idag av partitopparna som ”orealistiskt” och inom Vänsterpartiet har kravet möts av stort motstånd från ledningen och ses som ”långsiktigt”. Glädjande är emellertid att kravet på senare tid vunnit ökat gehör inom en del av fackföreningsrörelsen, bland annat Transport har beslutat att driva kravet på 30-timmars arbetsvecka.
Argumenten för sextimmarsdagen är i hög grad berättigade:
För det första: Allt fler blir utbrända och mår dåligt av att slitas mellan stressigt arbete och en hektisk vardag. Genom kortare arbetstid kan fler hinna med att ta hand om hemmet, barnen och sig själva. Som en bieffekt bortfaller också argumenten för RUT.
För det andra: Medan de som har arbete pressas alltmer och dras med ökande övertidsarbete så finns en växande skara andra, inte minst ungdomar, som inte får arbeta. En arbetstidsförkortning kan motiveras med att vi delar på de jobb som finns.
För det tredje: Det finns ett förhållande mellan arbetstid och miljöpåverkan. Vi lever redan över jordens kapacitet och det är inte hållbart att gå på i de gamla ”tillväxt”-spåren. Istället för att ta ut produktionsökningen i pengar för att köpa fler prylar kan vi ta ut den i tid.

Så kan sextimmarsdagen bli en väg till bättre livskvalité för vanligt folk och samtidigt ett mera hållbart samhälle. Det står inte på något sätt i motsättning till att vi samtidigt kämpar för ett vettigt innehåll i arbetslivet och att vi som lönearbetare får mera att säga till om på jobbet. I förlängningen kan detta bara lösas genom att de som arbetar också tar över produktionsmedlen och får bestämma över vad som ska produceras och hur det ska fördelas.

Aftonbladet och Syrien – att traska i spåren efter Carl Bildt…

Postat av

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och trogen fanbärare för socialdemokraternas ledning, skriver i dag om Syrien. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att han kopierar Carl Bildts politik om att ”ingen militär lösning är möjlig” och att det folkliga upproret därför inte ska få någon vapenhjälp. En sådan skulle bara förvärra tragedin med mer dödande menar de bägge och följer därmed noga direktiven från Vita huset.

Ur analytisk och logisk synpunkt är Lindbergs artikel rena gojan. Han påstår inledningsvis att ”Världen vänder Syrien ryggen”. Skriver att den ”helt enkelt gett upp och bestämt sig för att Syriens framtid får avgöras på slagfältet” vilket är ”ett bittert nederlag för FN”.

402bf19e01e31e8eb38ea4d84ff4f887_view

Men ”Världen” har sannerligen inte vänt Syrien ryggen. Det har Obama, Bildt och Löfvén gjort i meningen att de trots en gemensam retorik om demokrati och frihet har övergett upprorets sekulära och demokratiska krafter. Putin, Amahinejad, Lukasjenko och Nasrallah tar däremot väl hand om sitt Syrien med ständiga leveranser av vapen, reservdelar, ammunition och nyckelpersonal till diktaturen.  

Ingen skulle i dag våga påstå att jorden är platt. Men Lindberg kan opåtalad måla upp sin vrångbild. Utan minsta reflektion smetar han sedan på med lite humanitärt lidande genom att berätta om Assads förödande klusterbomber mot civila bostadsområden (syftar nog egentligen på de senaste attackerna med Scudmissiler). Humaniora som bättras på med ett fotomontage där Assad klistrats in bland ruinerna av ett bostadskvarter.

Enligt de flesta informationskällor har Quatar och kanske Saudiarabien också vänt ryggen åt den Fria Syriska Armén, men betalat och förmedlat en del lättare vapen och ammunition till ”sina” rebeller, alltså till de grupper som har en mer islamistisk politisk dagordning.

Vilket Lindberg på sitt sätt konstaterar genom att skriva att ”I takt med att konflikten fortsätter får extrema grupper som al-Quaida dessutom allt större inflytande”. Sedan ritar han dit den lilla knorr som är hans egentliga budskap:

”I  dag förs en diskussion i väst om att beväpna rebellerna. Det är en farlig väg att gå. Det råder inte direkt brist på vapen i Syrien och man vet aldrig hos vem de till slut hamnar.”

http://kildenasman.se/2013/03/08/aftonbladet-och-syrien-att-traska-i-sparen-efter-carl-bildt/