SP: Volvodirektörerna har förverkat rätten att driva verksamheten

Ingen borde bli förvånad över att AB Volvo nu meddelat att de vill göra sig av med 500 anställda i Umeå. Att kasta ut människor i arbetslöshet, inte för att försäljningen går ner eller ens för att produktionen är olönsam, utan för att företaget kan göra ännu större vinster genom att lägga produktionen på annat håll, är bara alltför vanligt i en ekonomi där inga andra intressen än aktieägarnas räknas.

Städer, regioner och hela samhället drabbas när storföretag som Volvo beslutar om sin framtid, det är samhällsfrågor som angår många fler än aktieägarna och att en handfull direktörer får lov att fatta sådana beslut är djupt odemokratiskt. Det ställer den idag nästan bortglömda frågan om makten över produktionen på dagordningen.

Att lägga ner stora delar av produktionen i Umeå är också en förstörelse av mänskliga och materiella resurser av stora mått. Behoven i Sverige och världen är oändliga och det är bara människor i arbete som kan mätta dem. Om Volvodirektörerna inte klarar av att organisera produktionen har de förverkat rätten att driva verksamheten. Då kan samhället ta över och tillsammans med de anställda och deras organisationer kartlägga vilken produktion som behövs och är lämplig. Förslag saknas inte, Sverige och världen står med klimatfrågan inför sin största utmaning någonsin och tillsammans med andra grupper av anställda vars jobb hotas skulle det till exempel kunna vara möjligt att producera utrustning för fossilfri energi. Det kräver dock statligt ingripande och en mobilisering av hela fackföreningsrörelsen för att ställa om produktionen.

För att hålla samman kollektivet av arbetande under omställningstiden är förkortad arbetstid oändligt mycket bättre än att kasta ut individer i arbetslöshet.

- Inga uppsägningar på Volvo i Umeå
- Förbjud uppsägningar på företag som går med vinst
- Alla kvar i produktionen – förkorta arbetstiden
- Om Volvo inte vill ha sina anläggningar och personal – statligt övertagande och en facklig plan för omställning för samhällsnyttig produktion

Socialistiska Partiets partistyrelse 19 oktober

Idag sluter vi upp bakom busschaufförerna

Idag och imorgon går LO-förbunden SEKO och Kommunal ut i strejk mot dåliga villkor för trafik- och transportanställda. 2900 anställda omfattas i första läget. En välbehövlig åtgärd som också sätter fingret på samhällets mest grundläggande konfliktperspektiv: När lönearbetare vid förhandlingsbordet säger: vi vill ha jämlik försörjning och god hälsa. Svarar ägarna alltid: – Ni tar inte ert ansvar och gör oss utfattiga.
I över 30 år har vinstandelen av BNP ökat i vårt land, samtidigt som löneandelen har minskat.

Bakgrunden till strejken ser inte likadan ut på alla arbetsplatser men den samlade bilden är en bild av: lönesänkningar i tusenkronorsklassen, arbetstider och turscheman som inte tar hänsyn till mänskliga behov, och osäkra anställningar.

Ägarsidan har svarat med ett varsel om lockout. En lockout som omfattar de som förhindras i sitt arbete av strejken. Fria moderata studenter bryter strejken och kör inhyrda bussar mellan två av Stockholms sjukhus. Högern slår på stora trumman och tycker att facket har för mycket makt…
Helt ärligt, kan SEKO och Kommunal hyra bussar för en spottstyver och sabba för ägarna? Kan SEKO och Kommunal bestämma hur många timmar per dygn som är skälig vila mellan ägarnas möten? Hur lång rast som är rimlig? Maktojämlikheten på arbetsmarknaden är monumental!

Nästa gång du stresstittar på klockan för femtielfte gången för att bussen står stilla och benen bär dig illa, minns då att det är ägarna och inte busschaufförerna som ska ställas till svars! Minns då att din frustration och pannsvett ska stöka ner och solka golvbrädorna till vattenskador i ägarnas ROT och RUT-skattesubventionerade salonger, inte ge den som med magknip håller ihop din stad varje dag dåligt samvete.

Socialistiska Partiet stödjer anställda som idag går ut i strejk och fackföreningsrörelsen i sin kamp för bättre villkor. Er kamp för bättre villkor är allas kamp för bättre villkor. En grundförutsättning för ett hållbart och solidariskt samhälle.

Framåt! 

Socialistiska Partiet
Verkställande utskottet 19 juni 2013

 

Göteborg: Radikalt Forum

radikalt forum maj 2013RADIKALT FORUM
Fredag den 24 maj
Sal B110, Statsvetenskapliga institutionen (entréplan), Sprängkullsgatan 19, Göteborgs universitet
Kl.16.30-19.30

Kl.16.30: Vad sker i Syrien?

Ghayath Naisse inleder om den arabiska våren, kamp, klass och framtid.
Ghayath Naisse är syrisk socialist och var med och bildade organisationen CDF, The Committees for the Defence of Democracy Freedoms and Human Rights in Syria.
(mötet kommer översättas till svenska)

Kl.18.00: Klimatet, krisen och jobben – vilka lösningar finns?

Panelen består av Andreas Ytterstad från Concerned scientists Norway, och författare av ’100 000 klimajobber og grønne arbeidsplasser nå’ samt Lars Henriksson, Volvoarbetare och författare till boken ‘Slutkört’.

Arr: Studentföreningen Internationella Socialister och Socialistiska Partiet

Bokbord finns på plats och mingel efteråt

Välkommen!

Kontakt: info@socialister.se

Vi kräver rätten till arbete – och lättja!

arbete
”Det ligger mycket av en strävan till ett öppnare och mjukare samhälle och av en mänsklig omtanke i kravet på sextimmars arbetsdag”. Det är Olof Palme som uttalar sig på den socialdemokratiska partikongressen 1975, i en tid då Sverige under ett decennium upplevt en reformvåg som kanske inget annat land någonsin. Kravet på arbetstidsförkortning var synnerligen aktuellt, och då inte minst som en portalfråga för såväl den samlade kvinnorörelsen som det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Idag, 38 år senare efter över tre decennier av samhällelig högervridning, känns den här tiden väldigt avlägsen. Och vem inom arbetarrörelsen driver idag kravet på sex timmars arbetsdag? Det socialdemokratiska ledarskiktet betonar istället att vi måste jobba mer, Kommunal har raderat det ur sitt program och inget fackförbund lyfter överhuvudtaget frågan. Vänsterpartiet har i och för sig kvar kravet i sitt program, som ett utslag av den senaste kongressens majoritetsvilja, men det är ingenting som Jonas Sjöstedt och den övriga partiledningen i det praktiska arbetet vill sätta i förgrunden.

Att inga ledande krafter inom arbetarrörelsen idag vill driva detta krav är egentligen en historisk paradox, för om någonsin borde det nu ha en självklar aktualitet:
– Sverige har aldrig varit så rikt som idag. BNP per capita är mer än 80 procent högre än när Palme 1975 höll sitt kongresstal. Produktiviteten har mer än tiodubblats sedan vi 1919 fick den nuvarande åttatimmarsdagen. Trots det håller vi fast vid detta timtal som om det vore en helig princip, precis som om häst och vagn fortfarande skulle vara det dominerande fortskaffningsmedlet bortsett från all revolutionerande teknisk utveckling. – Arbetslösheten är idag skyhög. Nästan 450 000 svenskar står i arbetslöshetskön, samtidigt som övertidsuttaget bland de arbetande motsvarar långt mer än 100 000 heltidsjobb. De som har arbete stressar och sliter ut sig, samtidigt som allt större skaror överhuvudtaget förvägras ett arbete. I ett rationellt samhälle skulle man i det läget förkorta arbetstiden och dela på jobben.
- Om sextimmarsdagen genomförs med bibehållen lön innebär det en reducering av de sociala klyftor som under mer än 30 år vidgats alltmer.
- Utsläppen av växthusgaser är vår tids ödefråga. Och arbetstidsförkortning är i sig en miljövänlig reform, mot bakgrund av att varje arbetad timme i genomsnitt betyder tre gånger så mycket utsläpp av koldioxid än en timme i hängmattan.

Kravet om arbetstidsförkortning är mer pockande än någonsin. Det är hög tid att inte enbart kräva rätten till arbete utan även rätten till lättja. Som ett första steg kanske vi, likt Konrad Johansson i Folke Fridells roman ”Syndfull skapelse”, under en vecka bara borde utebli från arbetet – alla skulle vi säkerligen må jättebra av en ”skapelsevecka”.

Debatt om S-kongress och antikapitalistiskt motstånd

_välfärdsmöte-1Onsdagen den 3 april samlades runt 30 personer på Socialistiska Partiets partilokal vid stigbergstorget i Majorna för att diskutera vad som egentligen händer med vår välfärd. Tanken med kvällen var att på ett informellt sätt tillsammans prata ihop sig om vad välfärdsstaten håller på att ta vägen, dela erfarenheter och diskutera vad vi vanliga medborgare egentligen kan göra. Att socialdemokraternas kongress för tillfället pågår i Göteborg blev den självklara utgångspunken och Anders Karlsson, ledarredaktör för Veckotidningen Internationalen, hade gått igenom den motionsflod som hade strömmat in till kongressen. De nästan 400 motioner rörande vinster i Välfärden från alltifrån höga sosse-byråkrater till vanliga arbetarkommuner visar att frågan är en av de viktigaste politiska frågorna under det senaste decenniet, men den riskera att gömmas undan i slutna diskussionsgrupper när partiledningen inte vågar visa upp gräsrötternas motstånd i plenisalen.

Den mångårigt fackligt aktiva Volvoanställde Lars Henriksson tog därefter över och pekade ut hur det är ekonomiska intressena som trycker på privatiseringarna av det gemensamma snarare än ideologi.  Andra aspekter han tog upp var att det är minst lika viktigt att kämpa gör kvalitén inom det offentliga för att kunna stävja privatiseringarna samt att kampen för högre reallöner automatiskt innebär att mer skattepengar till välfärden kan tas in.

I den efterföljande diskussionen kommer flera olika frågor upp, alltifrån skillnaden mellan välfärd och filantropi till statens roll för en hållbar kapitalism diskuterades . Sammanfattningsvis blev det ett väldigt bra möte som visar på att det finns ett brett intresse att mötas bland såväl organiserade som oorganiserade välfärdsanhängare. Något Socialistiska Partiet tänker ta till vara på genom att anordna fler liknande arrangemang under våren.

Vi vill ha sex timmars arbetsdag!

Åttatimmarsdagen beslutades 1919 i svallvågorna från den ryska revolutionen, ett gammalt arbetarkrav gick i uppfyllelse. Sedan dess har den dagliga arbetstiden legat kvar på samma nivå. Visserligen har lediga lördagar införts och semester, men med tanke på den mångdubblade produktiviteten finns det utrymme för reformer.
Den som såg Svt:s dokumentär ”Lönesänkarna” blev också införstådd med att lönernas andel av de totala inkomsterna i landet har minskat dramatiskt sedan början av 1980-talet. Vi behöver gå tillbaka till 1910-talet för att hitta en så låg andel av inkomsterna som tillfaller löntagarna.

Den stigande produktiviteten och de svindlande vinstökningarna på lönernas bekostnad har skapat ett stort utrymme för en sänkning av arbetstiden. Likväl hörs samma visa av motstånd mot arbetstidsförkortning från kapitalägarnas företrädare och den politiska högern som när åttatimmarsdagen infördes.

Inom socialdemokratin har samma mönster kunnat ses, kravet på sextimmarsdag betraktas idag av partitopparna som ”orealistiskt” och inom Vänsterpartiet har kravet möts av stort motstånd från ledningen och ses som ”långsiktigt”. Glädjande är emellertid att kravet på senare tid vunnit ökat gehör inom en del av fackföreningsrörelsen, bland annat Transport har beslutat att driva kravet på 30-timmars arbetsvecka.
Argumenten för sextimmarsdagen är i hög grad berättigade:
För det första: Allt fler blir utbrända och mår dåligt av att slitas mellan stressigt arbete och en hektisk vardag. Genom kortare arbetstid kan fler hinna med att ta hand om hemmet, barnen och sig själva. Som en bieffekt bortfaller också argumenten för RUT.
För det andra: Medan de som har arbete pressas alltmer och dras med ökande övertidsarbete så finns en växande skara andra, inte minst ungdomar, som inte får arbeta. En arbetstidsförkortning kan motiveras med att vi delar på de jobb som finns.
För det tredje: Det finns ett förhållande mellan arbetstid och miljöpåverkan. Vi lever redan över jordens kapacitet och det är inte hållbart att gå på i de gamla ”tillväxt”-spåren. Istället för att ta ut produktionsökningen i pengar för att köpa fler prylar kan vi ta ut den i tid.

Så kan sextimmarsdagen bli en väg till bättre livskvalité för vanligt folk och samtidigt ett mera hållbart samhälle. Det står inte på något sätt i motsättning till att vi samtidigt kämpar för ett vettigt innehåll i arbetslivet och att vi som lönearbetare får mera att säga till om på jobbet. I förlängningen kan detta bara lösas genom att de som arbetar också tar över produktionsmedlen och får bestämma över vad som ska produceras och hur det ska fördelas.

För yttrandefrihet på arbetsplatsen

599033_115128908673262_2089836016_nGöteborg, Gustaf Adolfs torg 9/3 kl. 15.00

Demonstration: För yttrandefrihet på arbetsplatsen

Det har blivit tyst på svenska arbetsplatser. När ett arbetsplatsombud på ett kommunalt LSS-boende i ett brev förra veckan öppet kritiserade sin arbetsgivare, besvaras det med avstängning. Och frågan vi nu ställer oss: vad innebär Partille Kommuns slogen ”Mitt i det goda livet” i praktiken?

För oss ingår det att få uttrycka sig på jobbet, utan att behöva vara rädd för bestraffningar.

-Upphäv avstängningen av Atbin och Iraj.

-För demokrati på arbetsplatser, jämlikhet och delaktighet.

Sprid vidare och stöd oss. För yttrandefrihet på arbetsplatsen, bryt tystnaden!

//Stödgruppen för Atbin & Iraj

Arbetarna tar kontroll över grekiskt metallföretag

Viomichaniki Metaleftiki är ett företag i Thessaloniki som tillverkar metallprodukter till byggnadsindustrin. Sedan maj 2011 betalar inte företaget sina anställda, ett sjuttiotal metallare. Ägaren har lämnat skutan och flytt till rikare nejder. Men arbetarna har ingen ort att fly till. Den enormt djupa ekonomiska krisen i Grekland, med en arbetslöshet kring 30 procent, betyder att varje arbetare som nås av bud om nedläggning saknar alla perspektiv på att kunna hitta ett nytt industrijobb. Horisonten är svart. Under den internationella arbetarrörelsens historia har ett svar från arbetares sida på en svart horisont varit att själva ta över produktionen, speciellt i situationer då ägaren abdikerat och lönerna uteblivit.

Vi minns de franska arbetarna vid klockfabriken Lip i Besançon som 1970 tog över företaget och mot alla odds drev det i egen regi under arbetarnas självstyre. Lip är bara ett exempel i en rad av många. Efter de jugoslaviska partisanernas seger över Hitlers armé utlöstes en våg av fabriksockupationer i Jugoslavien och ett system av arbetarnas självstyre över fabrikerna inrättades.

Arbetarnas självstyre över en fabrik kan sluta på olika sätt. Om aktionen förblir isolerad kan det i bästa fall leda till att företaget blir ett fungerande kooperativ. Men då tvingas arbetarna att spela enligt den kapitalistiska konkurrensens lagar och deras aktion öppnar inget fönster mot en ny värld. Men självorganisering och arbetarkontroll kan också få en egen dynamik och sprida sig till massor av företag och arbetsplatser. Då ställer rörelsen hela det etablerade ägandet av kapitalet och rätten att fritt disponera det ifråga. Kampen om makten i fabrikerna och i sin förlängning makten i samhället ställs på dagordningen.

I den deklaration som vi publicerar här under manar en stödkommitté till solidaritet med Vio.Me. och alla andra grupper av arbetare som tar saken i egna händer. En frisk fläkt av solidaritet med en liten anarkistisk underton.

Av Öppet initiativ till stöd och solidaritet med arbetarnas kamp på Vio.Me.

« Vi är de som knådar degen,

men vi har ändå inget bröd,

vi är de som bryter kolet,

ändå fryser vi, 

nu kommer vi för att ta över världen”

Tassos Livaditis (grekisk poet, 1922-1988)

Mitt i den djupaste krisen siktar arbetarna vid Vio.Me. mot exploateringens och ägandets hjärtpunkt. Medan arbetslösheten når 30 procent i Grekland, medan arbernas inkomster är noll, trötta och irriterade på pompösa fraser, löften och nya skatter, utan lön sedan maj 2011 och utan arbete eftersom ägarna övergett fabriken, har arbetarna på Vio.Me., efter ett beslut av ett stormöte, deklarerat sin beslutsamhet att inte bli offer för en permanent arbetslöshet och att i stället ta över fabriken och själva starta produktionen.

VioMet

I oktober 2011 krävde de via ett offentligt förslag att få konstituera ett kooperativ som ges en laglig status liksom för de som följer. Samtidigt krävde de pengar nödvändiga för fabrikens drift. Det är pengar som i vilket fall tillhör dem eftersom det är de som producerar samhällets rikedomar. Den produktionsplan de utvecklat har endast mötts av likgiltighet från statens och den fackliga byråkratins sida. Men tvärtom mötts av entusiasm i de sociala rörelser som under det senaste halvåret spridit budskapet från Vio.Me. till hela samhället via bildandet av Öppna Initiativet för Solidaritet i Thessalonike följt av liknande initiativ i många andra städer.

Det är dags för arbetarkontroll över Vio.Me.

Arbetarna kan inte längre vänta på att den bankrutta staten förverkligar sina tomma löften om stöd. Inte ens nödhjälpen på 1 000 euro som utlovats av arbetsministern, Yannis Vroutsis, har  godkänts av finansministern, Yannis Stournaras, Det är hög tid att Vio.Me sätts i drift, inte under de gamla ägarnas ledning eller under nya ägare, men av arbetarna själva. Samma sak borde gälla alla andra fabriker som håller på att läggas ned, som förklaras i bankrutt eller som avskedar sina arbetare. Kampen kan inte förbli isolerad till Vio.Me. För att segra måste den spridas till alla fabriker och affärer som håller på att stängas

Det är enbart genom bildandet av ett nätverk av självstyrda företag som Vio.me. kan blomstra och visa på vägen till en annorlunda organisation av produktionen och samhällsekonomin, utan exploatering, utan ojämlikhet och utan hierarkier.

Så medan fabrikerna stänger en efter en, medan antalet arbetslösa i Grekland närmar sig två miljoner och medan den stora majoriteten av befolkningen är dömd till fattigdom och misär av koalitionsregeringen mellan PASOK, Ny Demokrati och Demokratiska Vänstern, är kraven på arbetarkontroll över fabrikerna det enda förnuftiga svaret på den katastrof vi ställs dagligen inför. Det är det enda svaret på arbetslösheten. Därför är kampen på Vio.Me. allas kamp.

Vi manar alla arbetande, arbetslösa liksom alla som drabbas av krisen att göra gemensam sak med arbetarna på Vio.Me. och stödja dem i deras ansträngning att i praktiken visa att arbetarna kan producera utan ägare.

Vi kallar till deltagande i en solidaritetsmarsch över hela landet med en kulmen av tre dagars kamp i Thessalonike. Vi manar alla att ansluta sig till kampen och att organisera den egna kampen på arbetsplatserna, under ett direkt demokratisk funktionssätt utan byråkrater. Vi manar också alla att delta i en politisk generalstrejk som kan köra på porten alla de som krossar våra liv.

Allt detta kommer att bidra till etableringen av en arbetarkontroll över fabrikerna och den samlade produktionen och till att organisera ekonomin och samhället som vi vill, ett samhälle utan kapitalister.

Nu är det Vio.Me:s tid. Nu sätter vi oss i arbete! Bred väg för de arbetandes generaliserade självstyre! Bred väg för ett samhälle utan kapitalister!

Översättning: Benny Åsman

http://kildenasman.se/2013/02/13/arbetarna-tar-kontroll-over-grekiskt-metallforetag/

 

Välfärden, vinsten och LO:s tandlösa förslag

Det lilla dokumentet Framtidens välfärd som LO presenterade i förra veckan har skapat en häftig debatt. Ska man döma av brösttonerna från borgerligheten är LO-förslaget ett radikalt grundskott mot det nyliberala systemskifte som pågått i snart trettio år, ett gigantiskt maktskifte från kapitalet till politiken. Dessvärre är så inte fallet, skriver här Lars Henriksson.

LO-kongresser är vanligen välregisserade föreställningar med delegater som är valda i flera steg ovanför huvudet på vanliga fackföreningsmedlemmar. När därför kongressen i maj 2012, tvärtemot ledningens vilja, beslutade att bifalla motionen från Handels om att stoppa de vinstdrivande företagen i välfärden var det smått sensationellt. LO-ledningen ville besvara motionen med en utredning i frågan men kongressen röstade istället för att avskaffa den så kallade ”Lagen om valfrihet” och att en ”non profit-princip” skulle gälla inom vård, skola och omsorg.
Men en utredning blev det och efter ett drygt halvår lade LO-ledningen i förra veckan fram ett förslag som uttolkar kongressbeslutet. Även om samtliga förbundsstyrelser sägs vara eniga om förslaget ligger det mycket långt från kongressbeslutet, både i ord och tanke.

Där kongressen ville att ”LO initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll” är det dokument ledningen ställt sig bakom snarare ett försök att dämpa den starka kritiken mot vad privatiseringar och marknadstänkande gjort med välfärden.
Istället ger det stöd till socialdemokraternas uttalade önskan att ge privata bolag och marknadsmekanismer fortsatt utrymme i den offentligt finansierade verksamheten. Vilket inte är så konstigt eftersom ordförande Thorwaldsson sitter i SAP:s styrelse som redan i oktober beslutade att varken säga nej till privatiseringar eller vinster i välfärden.

LO-förslaget har tre bärande punkter: att bara en särskild sorts bolag med begränsad vinstutdelning ska tillåtas i offentlig verksamhet, att Lagen om valfrihet, LOV, rivs upp samt att privata bolag i offentlig verksamhet öppet måste redovisa sin ekonomi. Förutom detta finns krav på ökade resurser till välfärden och, liksom i socialdemokraternas förslag från i höstas, krav på regler för verksamhetens kvalitet.
Att begränsa de stora koncernernas möjlighet att fiffla med interndebiteringar genom öppna räkenskaper är en god idé, inte bara för de företag som lever på skattepengar, likaså att den ideologiska ”valfrihets”-lagen avskaffas.

Själva kärnan i förslaget, det som rör privatiseringarna i offentlig sektor och det som skapat den heta debatten, är dock den juridisk-tekniska idén om att inrätta en ny bolagsform, en speciell variant av bolag med begränsad vinstutdelning där företag som är verksamma i välfärdssektorn inte ska få ta ut mer än statslåneräntan (under 2012 var denna 1,52 procent) plus en procent.
Denna regel ska dock vara dispositiv, det vill säga inte tvingande. Lokalt ska det alltså vara möjligt att genom så kallade driftavtal, ”göra avsteg från huvudregeln och anlita aktiebolag samt tillåta högre vinstuttag och värdeöverlåtelser”, bara kommunpolitikerna kan motivera sådana avtal.

Mot detta låter nu borgerligheten Svenskt Näringslivs Urban Bäckström svinga släggan och ange tonen: total konfrontation. Bäckströms höga tonläge beror naturligtvis på att han har betalt av dem som gör stora vinster på skattepengar. Inte för att LO-förslaget, om det mot alla odds skulle genomföras, verkligen skulle vända privatiseringsvågen utan snarare skapa mängder av jobb för bolagsjurister och revisorer för att genom allsköns ekonomiskt trixande hjälpa riskkapitalisterna genom lagens många kryphål.
Men att den starka folkliga opinionen mot privatiseringar tar sig organiserade uttryck genom LO, om än i aldrig så utspädd form, är något som inte kan tolereras av dem som satt dagordningen i årtionden. Risken finns ju att det leder vidare.

När Bäckström nu kallar LO:s förslag ”den största attacken mot företagande sedan 1970-talet” är det med tydlig anspelning på 70-talets förslag till löntagarfonder. Det som började som ett – på många sätt tveksamt – svar på kritik mot höga företagsvinster och bolagsmakt men som slutade som en byråkratisk konstruktion, så urvattnad att få kunde älska den, utom de borgerliga strateger som använde det som symbolfråga i efterkrigstidens största ideologiska kampanj mot allt vad arbetarrörelse hette.

Risken är nu stor att SAP/LO-förslagen kommer att få samma roll, utan att kunna skapa entusiasm hos den starka opinionen för gemensam välfärd ger det högern och företagen en tacksam möjlighet att blanda bort korten. Bäckströms vilda sluggande handlar mindre om de tandlösa förslagen och mer om att använda dessa för att stympa och demoralisera hela den opinion som vuxit sig stark mot privatiseringar, bolagiseringar och marknadsregleringar i den gemensamma sektorn.
Man skulle kunna tycka att Bäckström & Co borde vara tacksamma över att LO lagt ett så försiktigt förslag, som dessutom med all säkerhet kommer att späs ut ytterligare på S-kongressen i april. Men i motsats till LO-ledningen vet de att det viktiga i opinionsbildning är att vara tydlig och tala med hög röst.

En av dem som skrivit LO-förslaget, LO-utredaren Kjell Rautio, säger helt riktigt att det enda förslag som lever upp till kongressens beslut om att ”en non-profit princip ska vara rådande” skulle vara en återkommunalisering eller socialisering. Det skulle sannerligen vara en tydlig linje, möjlig att samla till politisk strid kring.
Detta är dock otänkbart för ledningarna i LO och SAP. För dem är det viktigare att inte framstå som motståndare till borgerlighetens ”valfrihetsrevolution”, den individualiserade och marknadsanpassade politik som dominerat världen i över 30 år. Socialdemokraternas ängsliga anpassning till ”marginalväljare” och ”medelklass” hindrar dem att tänka i andra banor än de som marknaden dikterar (som om den så kallade medelklassen, där de allra flesta är lönearbetare, många dessutom i offentlig tjänst, bara hade skattesänkningar och RUT-avdrag i huvudet och inte insåg behovet av en väl fungerande, solidarisk välfärd), och LO-ledningen har sedan generationer haft samarbete med storföretagen som enda strategi. Därför kan vi inte vänta oss annat än fortsatt anpassning och ännu tunnare kompromisser från dessa håll.

I undersökning efter undersökning har det visats: opinionen är massiv för att välfärden ska drivas utan vinstsyften och i offentlig regi. Vad som behövs för att driva igenom detta är inte kompromisser fulla av smitvägar utan att samla denna opinion bakom tydliga krav, alltså precis det Svenskt Näringsliv nu gör för kapitalintressenas räkning, medan LO-ledningen hukar under angreppen och försäkrar att deras förslag visst ger utrymme för privata företag att ta över vård, skola och omsorg.
Men LO-ledningens många gånger upprepade förhoppning om goda företagare som är verksamma för sakens skull utan att snegla på vinsten är mer än lovligt naiv. Varför skulle just dessa kapitalgrupper gå på tvärs mot kapitalismens mest grundläggande drivkraft, vinstmaximering? I all sin gallsprängda upprördhet har Bäckström därför rätt i en sak: de företag han företräder är enbart i skola och vård för att tjäna pengar, punkt slut. Tjänar de för lite gör de som varje kylskåpsfabrikant eller biltillverkare, lägger ner och flyttar sitt kapital till mer lönsam verksamhet. Och just därför kan vi inte låta sådana inskränkta egenintressen ha ansvar för samhällets grundläggande välfärdssystem.

Visst har privata företag alltid tjänat pengar på offentlig verksamhet, sjukhus har byggts och råvaror till skolmaten har levererats av vinstdrivna företag. Men det är en himmelsvid skillnad på detta och att släppa kontrollen över hela verksamheten till bolag som står utanför demokratisk kontroll och anpassa verksamheten till marknadens funktionssätt.
– Ska makten flyttas från de människor som behöver välfärden till kommunpolitiker och kommunala tjänstemän? Så ställer Bäckström den hycklande frågan och försöker göra företagens vinster till en fråga om valfrihet för medborgarna. Men denna ”valfrihet” är inget annat än ett kodord för att släppa lös kapitalet i områden som hittills varit fredade för dess rovdrift. En utbildning, en operation eller ett tryggt äldreboende är inget man köper som en tomat i grönsaksdisken. Är tomaten dålig kan man gå tillbaka med den eller välja en annan affär nästa gång. Om man är missnöjd med sin skolgång finns det liksom ingen möjlighet att reklamera.

Lika falskt är talet om alla de som skulle bli utan jobb om vinstintressena drevs ut ur välfärden. Så långt som privatiseringarna gått krävs en genomarbetad plan för att återföra dem i offentlig regi utan att det uppstår slöseri och onödiga problem. Men om skolor, äldreboenden och vårdcentraler återfördes i kommunal ägo skulle de som arbetar där tvärtom få större anställningstrygghet, de allra flesta av oss minns ännu en tid när det var otänkbart att en skola skulle gå i konkurs.

Privat företag skadar inte bara den offentliga sektorn genom de pengar som rinner ut som vinster. Med dem följer även marknadsmekanismer som i sig gör att välfärdssektorn fungerar sämre för samhället. Istället för system där alla kan samverka och utbyta erfarenheter med ett gemensamt mål om bästa möjliga resultat innebär marknadsreglering att affärsmässiga förhållanden införs. Konkurrens och hemlighetsmakeri utförare emellan, precis som i andra branscher, och ett motpartsförhållande mellan beställare och utförare. Detta kräver dessutom en resurskrävande byråkrati som ska förhandla fram avtal med ett otal aktörer och sedan övervaka att dessa följs.

Det finns mycket att ändra när det gäller hur dagens offentliga verksamhet fungerar men vägen mot en bättre välfärd går inte via mer marknad och mindre politik utan tvärtom. När det gäller välfärdstjänsterna krävs det att vi har ett system som vi litar på, där de som utför det leds av sin yrkeskunskap och där vi som brukare har möjligheter att på förhand besluta hur vi vill att den ska se ut, gemensamt som samhällsmedlemmar, inte individuellt som konsumenter.
En av de viktiga sakerna med den offentliga sektor som byggdes upp i bland annat Sverige var att den till stora delar var undandragen marknaden, behoven fastställdes politiskt och finansierades med skatter. Visserligen alltid med de stora företagens behov av arbetskraft och infrastruktur som överordnat mål, men också under trycket av en arbetarrörelse som ännu hade starka rötter i arbetarklassen och levande minnen från förkrigstidens strider.

Ska vi vinna den strid som nu pågår om välfärdens framtid är det LO-kongressens formuleringar om att ”vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll” som pekar framåt, inte ledningens bleka förslag.