Fotbollen är fortfarande rund även om elitfotbollens arenor har blivit en marknadsplats bland andra marknadsplatser. Dess utövare är moderna gladiatorer och i den mån den där berömda klubbkänslan finns kvar hittar vi den hos fansen inte hos ägarna som allt oftare är stenrika knösar som bara vill dekorera sina liv med en framgångsrik klubb och dess spelare. Silvio Berlusconi pyntade sig ett tag med vår Zlatan när denne spelade för hans Milan. I dag  ägs Ibra i stället av PSG och då Emiren av Quatar  Sheikh Hamad som köpt hela klabbet.

En annan knös är den amerikanske mångmiljardären och riskkapitalisten Ellis Short som äger den traditionsrika brittiska klubben Sunderland AFC. När laget nu hänger på gärsgårn, riskerar att åka ur ligan och förlora miljoner i TV-intäkter, valde han att rekrytera den famöse tränaren Paolo Di Canio till klubben.

Men det var som  att kasta in en bomb på hemmaplan, en arena  som är rest på marken av en tidigare kolgruva, Wearmouth Colliery, och som har fått sitt namn Stadium of Light (Ljusets arena) efter den berömda Davy lamp eller gruvlampa som lyst upp de mörka tunnlarna för generationer av gruvarbetare.

Paolo Di Canio har sin bakgrund i en klubb med rakt motsatta anor. Italienska Lazio, som grundades av militära officerskretsar 1900 och som senare blev en klubb för fascistiska svartskjortor. Benito Mussolini var en kär gäst i vimlet på klubblokalens terraser och byggde den arena, Stadio Olimpico, som fortfarande är Lazios hemmaplan. Klubbens fans i modern tid, Ultras, befolkas av högerextrema ofta rent fascistiska våldsverkare som på sina banderoller älskar att skriva bokstäverna SS i klubbnamnet Societa Sportiva Lazio med nazisternas typsnitt. De gapar och buar ut alla färgade spelar och sjunger antisemitiska sånger. Som ung grabb och juniorspelare fostrades Di Canio i denna miljö och sägs ha en tatuering med italienska Dux (Ledare) på sin ena arm. Som vuxen sitter ungdomens ideologiska brännmärken uppenbart kvar och han blev ökänd när han som spelare i Lazio saluterade Ultras med en fascisthälsning.

Allt detta har blivit för mycket för klubbens viktigaste supporter, Gruvarbetarförbundets lokala fackförening. Dess standar eller fana hänger på hedersplats när man kommer in i klubbens lokaler men kommer nu att hämtas hem av dess generalsekreterare Dave Hopper som inte skrädde orden när han förklarade varför:

”Jag liksom tusentals andra gruvarbetare har stött Sunderland från barndomen och vi är passionerade när det gäller fotboll. Men det finns principer som är viktigare. Vårt standar är en symbol för Durhams gruvarbetare, för vår långa kamp för arbetarklassens rättigheter. Rättigheter som sopades undan av fascismen i Tyskland, Italien, Spanien och Chile. Vi har en helig förpliktelse inför de miljoner som utplånades av Hitler, Mussolini och Franco att motsätta oss fascism var och i alla sammanhang denna onda tro sticker upp sitt tryne, framförallt under en tid när arbetande människor åter tvingas att betala för kapitalismens kris på samma sätt som i Europa under 1920- och 1930-talen. Tillsättningen av Di Canio är en skam och ett förräderi mot alla dem som kämpade och dog i kampen mot fascismen. Alla måste stå upp och ta avstånd från denna skandal samt begära av Ellis Short och Sunderlands styrelse att de ska ändra sitt beslut.”

Labours förre ordförande David Miliband, som fungerat som hedersdirektör för Sunderland, har som en effekt av de häftiga reaktionerna hedersamt nog lämnat sitt uppdrag som sin politiska protest. Vi får se hur det hela avlöper. Än är inte sista bollen slagen. Ska marknadskrafterna eller klubbkänslan styra.

http://kildenasman.se/2013/04/03/klasskamp-i-engelsk-fotboll/