Kategoriarkiv: Ideologi

Ny folklig massrörelse i Spanien: “De indignerade”

Postat av

De stora massprotester och demonstrationer som genomförts i Spanien respektive Grekland sedan de folkliga upproren i arabvärlden inleddes kommer få konsekvenser över hela kontinenten. Därför är det viktigt med en analys av det som händer där.

I Spanien demonstrerade flera hundra tusen personer i sammanlagt tio städer den 19 juni. Esther Vivas och Josep Maria Antentas, ledande medlemmar i den socialistiska organisationen Isquierda Anticapitalista (”Den antikapitalistiska vänstern”) i Spanien ger i denna intervju sin syn på betydelsen av den nya proteströrelsen som kommit att kallas ”De indignerade”.

Hur skulle ni definiera rörelsens viktigaste kännetecken?

Josep Maria Antentas:

- Rörelsen kom som en fullständig överraskning. Demonstrationerna den 15:e maj blev mycket större än förväntat och folksamlingarna uppstod spontant. Sedan början av den ekonomiska krisen så hade reaktionerna i samhället varit väldigt svaga. Till slut exploderade allting på en oväntat sätt. Och som nästan alltid när en stark social rörelse startar så var det unga människor som var huvudpersonerna inledningsvis, med uppfinningsrika och omstörtande kampformer. Denna rörelse är det viktigaste exemplet på radikalisering under de senaste tio åren, sedan globaliseringsrörelsenstartade. Rörelsen fortsätter nu fördjupas socialt och växer i omfattning, och det sker mitt i den kapitalistiska krisen.

Esther Vivas:

- 15:e majrörelsen har en dubbel inriktning. Å ena sidan så riktar den sig mot politikerna och å den andra mot de ekonomiska och finansiella makthavarna, vilket rörelsens motto träffande sammanfattar: ”Vi är inte handelsvaror i händerna på politiker och banker”. Revolterna i arabvärlden har varit en inspirationskälla, vilket visat sig i ockupationen av torg och tältlägren där som följer exemplen från bland annat Tharirtorget. Dessa aktioner har både fungerat som en hävstång för att driva fram nya protester, och hjälpt till att förstärka de pågående. De har spelat en symbolisk roll och fungerat som basläger, snarare än att vara ett mål i sig. Internet och sociala medier som twitter och facebook har spelat en nyckelroll för diskussioner, politiskt medvetande och för att bygga upp en identitet och gemensam erfarenhet förutom att de fungerat som ett medel för mobilisering.

Utifrån får man intrycket att brottet med den organiserade arbetarrörelsens fackföreningar och partier är ännu viktigare i Spanien än i Grekland. Vad hände med fackföreningarna efter generalstrejken i september förra året?

Esther Vivas:

- Efter generalstrejken den 29 september passiviserades majoriteten av fackföreningarna som de brukar göra. Strejken var bara en tillfällig omläggning och innebar ingen förändrad inriktning. I januari undertecknade de två fackliga landsorganisationerna CCOO och UGT en överenskommelse med regeringen om en pensionsreform som innebär att höjde antalet arbetade år som krävs för att få statlig pensio. Det tog effektivt död på alla förhoppningar om att fackföreningarna skulle bjuda motstånd. Majoritetsfackföreningarna forsätter nu att förbrylla den rörelse som aldrig förväntat sig något av dem och som ifrågasätter dem. Nu återstår att se hur fackföreningarna kommer reagera och huruvida rörelsen kommer bli tillräckligt stark att tvinga fram någon förändring i deras agerande. I många av tältlägren, som exempelvis i Barcelona, gick en tydlig kallelse till generalstrejk ut, och det fanns en vilja att ”ta Indignationen till arbetsplatserna”, där det dock fortfarande finns mycket rädsla och resignation.

Josep Maria Antentas:

- Rörelsen har totalt avvisat regeringen Zapateros politik. Izquierda Unida, ”Den förenade vänstern” (ett reformistiskt parti grundat kring det gamla kommunistpartiet övers anm ) har visat sympati för protesterna, men de har stått utanför rörelsen och inte deltagit aktivt i den. Den utomparlamentariska vänstern och några radikala fackföreningar har funnits närvarande i protesterna tillsammans med en brokig samling oorganiserade människor och sociala kollektiv. Kämpande sektorer som exempelvis hälsovårdsarbetarna i Katalonien, vilka genomfört protester mot nedskärningarna, har också spelat en aktiv och synlig roll i rörelsen.

När protestaktionerna nu fortsätter, utvecklas då kraven som rörelsen ställer – och nivån på det politiska medvetandet?

Esther Vivas :

- Protestdagen den 19 juni visade att rörelsen radikaliserats politiskt och hur dess krav fördjupats. Några av de mest återkommande parollerna i många demonstrationer var riktade mot EU:s Euro-pakt, mot nedskärningar i den social välfärden, mot bankerna och för en generalstrejk. Det går att förnimma en radikaliserad atmosfär, även om den är vag och diffus, i slagord som ”revolutionen börjar här” som ropas vid många av lägren. En annan avgörande händelse för den politiska radikaliseringen inträffade den 15 juni. Då genomförde demonstranterna en blockad mot delstatsparlamentet i Katalonien under den katalanska regeringens budgetdebatt, eftersom budgetförslaget innehöll de allvarligaste sociala nedskärningarna i demokratins historia i Spanien.

Josep Maria Antentas:

-Från starten har rörelsen genomgått olika prövningar, som tillåtit den att mogna och fördjupa sin inroktning, till exempel segern när polisen försökte avlägsna demonstranterna i Barcelona den 27 maj, eller kriminaliseringen efter blockaden av parlamentet i Katalonien den 15 juni. Rörelsen har fördömt att makthavarna använt budgetunderskottet som en förevändning för att inskränka demokratiska rättigheter. I exempelvis Katalonien har ett av de viktigaste ställningstaganden rörelsen gjort varit att avvisadelstatsregeringens budget, som innebär mycket svåra nedskärningar inom sjukvård och utbildning

Vad kommer, enligt er uppfattning, att bestå av denna rörelse? Finns det en möjlighet att den överlever i någon mer permanent form?

Esther Vivas:

- Sedan de första lägren och torgockupationerna i de stora städerna så har exemplen från dem spridits till medelstora och små städer, likosm till förortområden runt stora städer. Samordnade möten har arrangerats i städer och bostadsområden. Dessa är i praktiken rörelsens huvudsakliga erövringar. Vi förväntar oss nu en het höst med nya protester, som exempelvis den som planeras den 15 oktober, och också specifika protestaktioner och kamp mot sociala nedskärningar.

Josep Maria Antentas:

- Det här är är inte en tillfällig rörelse utan snarare toppen på ett isberg av en förutsägbar våg av protester. 15 majdemonstrationerna och tältlägren har varit första vindstöten, och de har fungerat som en språngbräda. Under de senaste veckorna har rörelsen spridits och blivit mer mångformig när det gäller klass och ålder, och också rotat sig geografiskt. Succén för demonstrationerna den 19 juni visade detta tydligt. På mindre än en månad har det skett en stark tillväxt både kvantitativt och kvalitativt.

Vilken inverkan har rörelsen fått på den politiska situationen i stort i Spanien? Kan den tvinga fram viktiga förändringar?

Josep Maria Antentas:

- Rörelsen som föddes efter 15 maj har haft en stark påverkan på den allmänna opinionen och den har varit väldigt framträdande i medierna. Ingen förväntade sig den enorma succén den 15 maj och än mindre det som sedan följde. Dessa få veckor har förändrat det politiska och sociala landskapet i hela Spanien. Proteströrelsen är ett tecken på avvisandet av Zapatero:s regeringspolitik, och också en väldigt tydlig varning till den politiska högern, som ser fram emot att vinna nästa parlamentsval om att de kommer att möta ett panorama av social oro när de väl kommit till makten.

Esther Vivas:

- Dessa protester innebär utan tvekan en vändpunkt och början på ett nytt stadium. Många har sagt att ”ingenting kommer förbli vid det gamla”, och så är det. Rörelsen har till slut satt stopp för slut den resignerade passivitet och det missmod som dominerat fram tills nu. Det som händer nu har öppnat ett fönster av hopp för framtiden.

Intervjun gjordes av Jean-Philippe Divès för den franska tidningen ”Tout est à Nous” i juni. Översättning från den engelska versionen i tidskriften International Viewpoint: Björn Rönnblad

Josep María Antentas och Esther Vivas ingår båda i redaktionen för den spanska tidskriften ”Viento Sur”. Izquierda Anticapitalista är den spanska sektionen av Fjärde internationalen.

http://www.internationalen.se/?p=37222

Klubbslag mot Lars Ohly

Postat av
I morse slog Dagens Nyheter ett rejält klubbslag i skallen på Lars Ohly.
Att vakna på Gotland under ”Vänsterpartiets dag i Almedalen” och till frukostkaffet få serverat feta rubriker om att mer än hälften av partiets distriktsordförande nu vill byta ut honom. Det kan inte vara särskilt kul.
Självklart handlar resten av dagen bara om detta.  Ska han avgå? Eller ska han försöka hålla sig kvar? Bara som exempel håller sig Sveriges Radio under denna vecka med fyrtio egna journalister på plats…
I eftermiddags kunde media tända på igen. Jonas Sjöstedt har länge lurat i vassen och sagt att ”han ställer upp om inte Lars ställer upp”.  Nu hugger han till och ändrar sig eftersom denna avvaktande inställning har uppfattas som lurpassning eller utpressning.
Eftersom jag inte är medlem i Vänsterpartiet vore det förmätet att välja mellan de två. Detta eftersom ingen av dem vill utveckla en socialistisk politik.  Sjöstedt säger i dag att det bästa med Ohly har varit att han möjliggjorde den rödgröna alliansen.  För min del var den överenskommelsen det sämsta han gjort. Det var hungern efter ministerposter som blev till en politisk katastrof.
Jag vill i stället se en politik som åtminstone börjar med att peka ut en möjlig väg för att Sveriges och Europas befolkning ska kunna bryta upp från den kapitalism, den marknadsdiktatur, som fjättrar oss till det system där vi bara är underordnade lönearbetare.
Vänsterpartiet kan komma med hur många utspel som helst om hur den ena eller andra skattemiljarden kan göra nytta i vården eller i skolan. Men när ekonomin väl krisar. Som när man var stödparti åt Göran Persson.  Då tvingades man av respekt för banker och finansen i stort att skära ner med nära nog samma iver som alla andra.
Detta hindrar naturligtvis inte att man i en hel del frågor har en del bra svar eller att många av partiets medlemmar gör viktiga politiska insatser.
Om vi lämnar frågan om en socialistisk strategi därhän och bara ser till vem av de två som skulle kunna vara en röstmagnet i nästa val. Ja, då blir svaret ett helt annat.
Alla stugor måste målas om ibland. Även så en röd liten stuga.
Lars Ohly har varit med i flera förlustval. Att han var partisekreterare under framgångsåren med Gudrun Schyman/Johan Lönnroth är glömt. Han är stämplad som en looser. Ett blysänke. I den personfixerade svenska mediabevakningen måste partiledarna förnyas om de inte kan förnya sig själva. Jonas Sjöstedt är dessutom den av de två som kan utmana den yngre Gustav Fridolin när det gäller gröna frågor.
För övrigt läste jag för bara några dagar sedan att Sjöstedt nu menar att ”man ska ha kavaj och slips på när man talar med en minister”.  Var inte detta en klädsam ”hint” om att han redan nu börjat växa in i kostymen och kan tänka sig en ny karriär?

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/07/05/klubbslag-mot-lars-ohly/

Dokument från den antikapitalistiska vänsterkonferensen

Postat av

Den världsomspännande ekonomiska krisen är nu inne på sitt fjärde år. Det är uppenbarligen inte en “normal” cyklisk lågkonjunktur utan en systemkris som till sin omfattning är jämförbar med och med samma nedbrytande potential som den stora depressionen på 1930-talet. Precis som denna tidigare kris är den nuvarande krisen utdragen och den genomgår olika stadier – kreditkris, finanskrasch, global depression och nu en “återhämtning” som kännetecknas av massarbetslöshet, ökad konkurrens mellan de ledande kapitalistiska makterna och en oöverträffad skuldkris. Det finns plats för vänstern att diskutera krisens exakta orsaker – kan de hänföras till profitkvotens fallande tendens eller är de begränsade till de mer specifika problem som nyliberalismen har skapat? – men det står klart att det kommer att bli svårt att övervinna krisen.

Det som förhindrade den “stora recessionen” 2008-2009 från att utvecklas till en depression som var lika djup som på 1930-talet var att de härskande klasserna i de utvecklade kapitalistiska länderna var villiga att avsevärt öka de offentliga utgifterna och upplåningen: 2009 ökade budgetunderskotten med 5% av de utvecklade ekonomiernas nationalinkomster. Men de har avvisat uppmaningar att bryta med den nyliberala politik som hjälpte till att framkalla krisen. Istället har de pekat ut den ökade regeringsupplåning som krisen ledde till som ett problem som kräver hårda åtstramningsåtgärder, som utgör en radikaliserad nyliberalism och hotar välfärdsstaten. I Europa drivs denna politik nu igenom av den borgerliga högern som sitter i regeringen nästan överallt.

Men på grund av den skärpta klasskamp som krisen kan utlösa fortsätter den att utgöra en akut politisk fara för de härskande klasserna. Denna fara har förverkligats i arabvärlden med revolutionerna i Egypten och Tunisien. Där har de materiella umbäranden som förvärrades av krisen – massarbetslöshet bland ungdomar, stigande matpriser, etc – förenats med det samlade hatet mot de korrumperade, brutala och kvinnofientliga regimerna som stöddes av USA och EU. Resultatet har blivit förvånansvärda folkliga explosioner vars framtid är osäker men vilka åter har ställt revolutionen på den politiska dagordningen.

Men även om arabrevolutionerna är de mest spektakulära fallen, så har det ägt rum ett mer allmänt uppsving för motståndet. 2010 upplevde vi kampen om pensioner i Frankrike, generalstrejker i Portugal och Spanien, flera generalstrejker i Grekland, studentrörelser i Storbritannien, Frankrike och Italien, och en rörelse mot osäkra arbetsförhållanden (”anti-precarity movement”) i Portugal. 15-majrörelsen i Spanien som började med ett krav på ”verklig demokrati” och vägran att vara ”varor i händerna på politiker och bankirer” har slagit an en ton i tiotusentals främst unga människor som snabbt har bildat egna ”Tahrirtorg” över hela landet, ägnat sig åt självorganiserad och alltmer självsäker civil ohörsamhet, fått en hel del sympati och har möjligheter att sprida sig till andra länder. En liknande rörelse har utvecklats i Grekland med en dynamik som kombinerar torgen och strejkerna.

Den nyligen inträffade rörelsen för att försvara rättigheterna till kollektivavtal i Wisconsin visar att åtstramningskampanjen har nått USA, särskilt tack vare de segrar som republikanerna nådde med stöd av Tea Party-rörelsen under delstatsvalen i november förra året. Men den visar också den amerikanska arbetarklassens fortsatta kampvilja. Den senaste nyliberala offensiven har försvagat arbetarrörelsen i de utvecklade ekonomierna, men de senaste angreppen riskerar att stimulera ett återupplivande av kampviljan.

Det enda sättet att stå emot denna stora offensiv är genom att den antikapitalistiska vänstern samarbetar med en stridbar, fullständigt demokratisk fackföreningsrörelse som grundar sig på ett starkt deltagande från gräsrötterna. Detta kräver att man bryter med det klassamarbete som alltför ofta behärskar fackföreningarna, och som har sina rötter i det sociala trycket på fackföreningsfunktionärerna att både uttrycka och hålla tillbaka arbetarnas kamp. Den antikapitalistiska vänsterns växande inflytande i fackföreningarna, såväl som de djupa arbetarledens ökande självförtroende och självorganisering är de starkaste krafterna för att få till stånd en sådan brytning.

Mer konkret måste vi:

  • försvara arbetarnas, de folkliga klassernas och ungdomens demokratiska och samhälleliga rättigheter mot åtstramningarna, under alla omständigheter vara deras talesman, i synnerhet inom fackföreningarna driva en politik som står självständig från cheferna, såväl som staten och regeringen, oavsett vilken det må vara.

  • samtidigt som vi utgår från ett ovillkorligt motstånd mot de borgerliga högerpartierna bedriva en oförsonligt kritisk politik mot de så kallade socialistiska, Labour- och socialdemokratiska partiernas kapitulation för nyliberalismen.

  • under mobiliseringarna såväl som under val och i parlamentet försvara ett antikapitalistiskt alternativ för att erbjuda ett perspektiv på att bryta med det kapitalistiska samhället, en brytning som bara går att uppnå med hjälp av en rörelse inom hela befolkningen som utmanar den kapitalistiska oligarkins absoluta makt över samhället och ställer frågan om en demokratisk arbetar- och folkregering.

  • envist och på ett kreativt sätt använda enhetsfrontstaktiken för att bygga arbetarklassens enhet i kampen och på ett kritiskt sätt samarbeta med alla de politiska krafter som är mot den nyliberala politiken och med de rörelser/fackföreningar som gör motstånd mot den nyliberala politiken.

Detta tillvägagångssätt är nog mest effektivt om det grundar sig på ett aktivt engagemang i att bygga upp motståndet mot åtstramningarna. Krisens djup innebär att detta motstånd kommer att ställas inför ideologiska frågor: framförallt vilket alternativ det finns till krisen. De härskande klasserna i väst har avvisat keynesianismen och socialdemokratin har vägrat att ta upp den. Den antikapitalistiska vänstern måste gå mot nedskärningarna och privatiseringarna av samhällsservicen och driva kampanjer för granskning av skulden. Men den ska också vara beredd att föra fram ett alternativt program som till att börja med bryter med vinstlogiken – exempelvis nationalisering av banker, energi, järnvägar och den viktigaste servicen under demokratisk arbetarkontroll, progressiv beskattning av inkomster och förmögenheter, avskrivning av skulden som har skapats genom finansspekulationer, investeringar i ”klimatjobb” som både skulle minska koldioxidutsläppen och arbetslösheten. Vi stöder det isländska folket i deras beslutsamhet att vägra betala de bankrutta bankernas skulder.

En antikapitalistisk politik måste fortsätta att kombineras med anti-imperialism. Den amerikanska imperialismen har redan försvagats av misslyckandet i Irak, och har undergrävts ännu mer av revolutionerna i Egypten och Tunisien. Men Säkerhetsrådets resolution om Libyen har gett grönt ljus till ett militärt ingripande från väst, som har till syfte att bygga upp ett nytt imperialistiskt dominerat system av stater i Mellanöstern. Den radikala och revolutionära vänstern måste kombinera ett stöd till kampen mot Gaddafis regim med motstånd mot en fortsatt militär intervention i Libyen av USA, Frankrike, Storbritannien och NATO. Det är också nödvändigt med fortsatta kampanjer mot ockupationerna i Afghanistan och Irak.

En av de mest negativa konsekvenserna av ”kriget mot terrorismen” är den ökade kraft det har givit åt utvecklingen av rasismen och främlingsfientligheten i Europa och USA. Officiella angrepp mot det mångkulturella samhället av personer som Merkel, Sarkozy och Cameron ger anständighet åt den yttersta högerns försök att använda den antimuslimska rasismen som en spjutspets under sina försök att bygga upp en folklig bas – vare sig det är Geert Wilders i Nederländerna, Marine Le Pen i Frankrike eller English Defence League och dess allierade i Storbritannien. En av våra viktigaste uppgifter utgörs av att bygga upp ett brett motstånd mot rasismen och islamofobin och motverka de fascistiska organisationernas försök att stärka sig i val och på gatorna.

Det innebär att återuppta offensiven på den sociala och politiska fronten, verkställa en politik av solidaritet mellan de utsugna klasserna mot de härskande klasserna som försöker splittra dem för att desto bättre kunna driva igenom sin politik. Kapitulationerna och reträtterna skapar ett klimat av demoralisering som öppnar vägen för en reaktionärt ideologisk offensiv. Att åter gå på offensiven på det sociala området innebär också att bygga upp ett nytt socialistiskt klassmedvetande.

Det är tydligt att situationen ställer många krav på den radikala och revolutionära vänstern. Vi måste därför bygga egna organisationer för att öka vår förmåga att möta dessa krav – vinna nya kämpar till våra led och skaffa oss djupare rötter i arbetarklassens samhällen. Vi kan också stärka oss genom att samarbeta mer. Den antikapitalistiska vänstern måste kunna mäta sig med kapitalismens internationella organisering. Vår styrka är begränsad men blir större om den kombineras. Genom att mötas och diskutera tillsammans kan vi komma fram till gemensamma initiativ och aktioner och – hoppas vi – slå fast en politisk grundval för en europeisk antikapitalistisk omgruppering.

I denna anda stöder vi och kommer vi, varhelst det blir möjligt, att ingripa tillsammans.

London 110611-12

Deltagande organisationer var bland annat:

Belgien: SAP-LCR, Storbritannien: SWP, Socialist Resistance, Socialist Party, Danmark: Enhetslistan, Frankrike: NPA, Grekland: SEK, Portugal: The Bloco de Esquerda, Skottland: SSP, Spanien: POR, En Lucha, Izquierda Anticapitalista, Sverige: Socialistiska Partiet

Erkänn rebellerna i Libyen!

Postat av
I dagens Aftonbladet demaskerar Andreas Malm den vänster i Europa som förrått den libyska revolutionen.
Den vänster som inte kan skilja på folk och fä. På ett folkligt uppror och en fähund som Muammar Khaddafi.
Inlägget kommer passligt. För samtidigt bekräftar Frankrikes regering att den valt att förse rebellerna i den bergiga Nafusregionen med lättare vapen. Ett beslut som går lätt att försvara även för de stormaktsvurmare som ser FN:s resolutioner som enda rättesnören i internationell politik. Resolution 1973 med dess klara skrivning om att Libyens civilbefolkning ska få hjälp ”med alla nödvändiga medel” ger utan vidare klartecken för vapenhjälp till rebellerna. Man kan inte försvara sig mot stridsvagnseld med filtar och barnvälling.
Ett av de tydligaste uttrycken för den vänster som Malm generar, vid sidan av Kommunistiska Partiet, är Ung Vänster. I en tidigare blogg skrev jag om den kongresstext Vänsterpartiets ungdomar antog så sent som under Kristi Himmelsfärdshelgen. I dess mest makabra avsnitt hette det att:

.

”I stället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.”
Dessvärre var detta inte sant! Det enda rebellarmén har fått är en del skyddsvästar och en del utrustning för radiokommunikation. Unga människor i gummiskor och jeans har  tvingats att möta en fullt utrustad reguljär armé med endast enkla handeldvapen till buds. Västmakterna, som tidigare tillsammans med Ryssland, har försett Khadaffis bödlar med tunga vapen, har konsekvent vägrat att beväpna revolutionen. Vare sig de kapitalistiska klasserna i Europa, USA, Turkiet, Egypten eller Ryssland, vill se en självsäker segrande revolution. De vill i Libyen, på samma sätt som i Egypten eller Tunisien, ha en övergångsregering  som de själva kan kontrollera. Khaddafis regim följde dirigenterna i IMF och var i full färd med att organisera det libyska samhället i linje med diktaten från nyliberalismen. Liksom politiken för sin egen subimperialism i Afrika. Så sent som i okotober 2010 applåderade IMF i ett uttalande Khaddafis beslut att avskeda 340 000 statsanställda! Självklart vill västmakterna att även en ny, mer demokratisk regim, ska fortsätta på denna väg. Telekommunikation och stålindustrin var på tur att säljas ut under Zaif Khaddafis ledning. För västmakterna var inte familjen  Khaddafi i sig något problem.
Skälet till att man tvingades att ingripa var att det libyska folket gjorde uppror!
Sarkozys Frankrike, Camerons Storbritannien eller Berlusconis Italien /liksom det tveksamma USA/ hade naturligtvis sina egna goda skäl för sin intervention. Det handlade inte om att försvara ett folk i uppror. Revolutionerna i Nordafrika hotade att radera ut deras inflytande. I full  panik efter Ben Alis och Mubaraks fall beslöt man att överge också Khaddafi. Men var samtidigt inte beredda att handgripligen ge den väpnade resningen nödvändig vapenhjälp. En ny libysk regim ska få sin makt till skänks av Västmakternas insatser med flyg. Att många av revolutionens dåligt utrustade  fotsoldater stupar i onödan bryr man sig inte om. Att Frankrike nu till sist försett rebellerna i sydväst med en del  begränsade vapensändningar och en del ammunition beror säkert på att Sarkozy av inrikespolitiska skäl vill forcera tempot i befrielsen. Han vill gärna berätta om segrar framför Bastiljen den 14 juli när den egna nationaldagen och den en gång segerika franska revolutionen ska firas…
Men för Ung Vänster – och för många andra – skapar denna vändning en pinsam situation. Ska ungdomsförbundets nye ordförande Stefan Lindborg nu gå ut i ett kraftigt fördömande av Frankrikes vapenleveranser? Eller ska han bara tiga?
En stor del av Europas vänster har svikit den första väpnade folkliga resningen under den arabiska revolutionen. En diktaturkramare som Sarkozy – helt avklädd under revolutionernas första månader- kan nu komma att pråla i ny kläder som ”Libyens befriare”. Det nya seklet och Nordafrikas nye lille Napoleon.
Libyens revolutionärer kommer säkert – åtminstone tillfälligt – att älska honom. Frågan är hur mycket de älskar den poststalinistiska vänstern…
Göte Kildén

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/06/30/erkann-rebellerna-i-libyen/

 

Revolution och kontrarevolution i Egypten: Om vänsterns roll

Postat av

Nya massdemonstrationer svepte genom Egypten i går, fredag: de politiskt viktigaste på länge. En ny konfliktlinje har dragits upp, mellan å ena sidan Muslimska Brödraskapet och salafiterna, som bojkottade demonstrationerna – vissa av deras talespersoner brännmärkte rentav organisatörerna som ateister och kättare – och å andra sidan samtliga fortsatt revolutionära grupper, d.v.s. liberaler, nationalister och socialister. I grunden gäller striden den egyptiska statens kommande karaktär. Brödraskapet och salafiterna är allt mer explicita med att de vill se en religiös stat, medan de sekulära krafterna förespråkar en dawla midaniya, en stat som är ”medborgerlig”.

Namnet på gårdagen – den arabiska revolutionen har konsekvent format sin egen kalender genom att döpa fredagarna efter olika teman – var ”den andra vredens dag”. Den första vredens dag var förstås den 25 januari, startdatumet för den egyptiska revolutionen, redan en mytologisk siffra; restauranger, bildekaler, reklam, en oändlig mängd krimskrams som saluförs på Kairos gator använder ”25” som säljande kod för Egyptens befrielse. I går var första gången sedan den dagen som de sekulära krafterna kallat till fredagsdemonstrationer utan Brödraskapets medverkan – tvärtom gjorde denna den mäktigaste och mest etablerade oppositionsrörelsen, med snart ett sekel på nacken, allt för att hålla folk hemma. Därmed blev det hela ett test på de sekulära krafternas förmåga att mobilisera på egen hand.

Läs hela artikeln.

Intressant?
Borgarmedia: SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ung Vänster fast i gammal stalinistisk spindelväv

Postat av
Under Kristi Himmelfärdshelgen höll Ung Vänster sin 45:e kongress i Folkets hus i Sandviken. Trots detta höll sig delegaterna sig mest på jorden.
Fast när det gäller den libyska revolutionen antog man en resolution som vittnar om att Vänsterpartiets ungdomsförbund fortfarande kan famla runt ända nere i stalinismens övergivna mörka källarvalv och där fastna i dess tunga draperier av gammal ideologisk spindelväv.
Samtidigt som jag skriver detta visar min TV flera långa inslag från BBC:s reportrar som är på plats i revolutionens Misrata. I ett försök till vidare utbrytning österut, från sin långa belägring, har stadens befolkning mött skoningslös eld från kvarvarande artillerinästen av diktaturens soldater. Med sina egna enkla vapen har revolutionärerna svårt att värja sig mot framförallt de rysktillverkade GRAD-raketerna. Ett tjugotal unga män har stupat under dagen. Långt fler är svårt skadade. Unga killar i jeans och gummiskor . Oftast helt utan militär erfarenhet. De har sett ut ungefär som jag föreställer mig killarna på Ung Vänsters kongress. Nyfikna på livet, upproriska och med hopp om en ny värld. Nu ligger de på bårar med uppfläkta blodiga kroppar och förs bort av de fältambulanser som finns tillgängliga…
Samtidigt läser jag en riktigt rutten resolution från kongressdagarna i Sandviken, ”Nej till krig – NATO ut ur Libyen”. Visserligen talar man där inledningsvis om att det i våras skett ett ”folkligt uppror mot diktaturen i Libyen” och försvarar därmed sin egen och Vänsterpartiets tidigare hållning om att då oreserverat (?) stödja FN:s resolution 1973. Men i textens kärna, i dess bärande delar finns det sedan ingen revolution. Inga revolutionärer. Inga människor som kämpar för frihet och som är beredda att offra sina liv för detta. Upproret har förvandlats till  ”en negativ våldspiral där långt fler civila riskerar att drabbas av diktaturens våldsapparat, av oppositionen och av utländsk militär”. En borgerlig demokratisk revolution, en väpnad resning av det libyska folket har förvandlats till en mer simpel ”opposition”. Till ett banalt inbördeskrig där det i första hand inte krävs seger för revolutionärerna och ett nederlag för Khaddafi – utan att FN/NATO drivs ut samtidigt som det ska råda vapenembargo och vapenvila. Krav som i praktiken innebär att de delar av Khaddafis militära harnesk som finns kvar inte ska slitas bort samtidigt som miljoner libyer ska lämnas nakna och oskyddade för stridsvagnseld och GRAD-raketer.
I resolutionens mest makabra avsnitt heter det att:
”I stället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.”
Bortsett från att detta tyvärr inte är sant utan en ren lögn, NATO har bara bistått med lite skyddsvästar samt en del kommunikationsutrustning, så visar denna skrivning att Ung Vänster nu har hamnat i kontrarevolutionens famn. För det är precis dessa vapenleveranser som skulle behövas. Revolutionärerna måste få egna vapen! Då, men först då, behövs det inga militära insatser från FN/NATO.
Västimperialismen är nämligen osäker om hur långt revolutionen kan gå i den politiska turbulens som oundvikligen följer när en diktatur faller och nya nationella politiska institutioner ska skapas. Därför vill den inte ha en väpnad, självsäker och mer självständig nationell och social rörelse, utan bara enkla fotsoldater som gör markjobbet åt det egna flyget.
På vilket sätt hänger då resolutionens skrivningar och dess politiska blodstörtning ihop med stalinismens gamla källarvalv? Trots allt är Stalin död och begraven sedan mer än femtio år och Sovjetunionen kollapsade och försvann från kartorna ungefär samtidigt som delegaterna vid denna kongress föddes?
Ja, här handlar det säkert om en politisk korsbefruktning mellan Vänsterpartiets gamla politiska arv och dagens kubanska castrism.
I min ungdom bekämpade vi den Svenska Vietnamkommittén och dess paroll, Fred i Vietnam. Organisationen och dess plattform var skapad av den tidens vänsterpartister i harmoni med det som krävdes från stalinisterna i Moskva och sjösattes tillsammans med en del pacifister och liktänkande socialdemokrater. Den framgångsrika svenska Vietnamrörelsen byggdes i stället kring parollen Stöd FNL (eller Seger åt den vietnamesiska revolutionen), som svarade mot vietnamesernas egna behov eftersom dessa i praktiken inte lydde ordergivningen från Kreml, utan kämpade för seger i stället för en vapenvila på stormakternas villkor.
Säkert har en del av detta klassamarbete på internationell nivå överlevt nere i någon källarskrubb för att nu återuppstå under helt nya förhållanden. Vänsterpartiets gamla avläggare, APK, nu med det historiska namnet Sveriges Kommunistiska Parti, kallar fortfarande Libyen för socialistiskt! Så långt går inte Kubas Kommunistiska Parti. Fidel Castro, som tycks ha monopol på alla internationella analyser, väljer att vara mer försiktig och säger sig inte vara överens med allt när det gäller Khaddafis inhemska politik. Men samtidigt har han hela tiden krävt just en vapenvila (på Khaddafis villkor) och ett slut på FN/NATO-insatsen, som han sett och ser som en början på en regelrätt markinvasion och sedan ockupation.
Det är här korsbefruktningen sker. Ung Vänster är helt enkelt starkt influerad av den kubanska revolutionen och den deformerade marxism som Kubas kommunistparti importerade från Sovjet. I praktiken i utbyte mot sockerexport och vapenhjälp.
Gamla lik i källaren parar sig med den kubanska revolutionens senilitet.
Det enda sättet att ta sig loss från dessa sjok av gammal spindelväv är att börja med egna analyser av verkligheten. I detta fall med egna studier av vad som skett i Libyen sedan revolutionsdagen den 17 februari. Gör man inte detta, kvävs man efterhand och blir fast för gott där nere i de unkna källarvalven.

Göte Kildén

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Postat av

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.

Läs en artikel av Stieg Larsson i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Jinge,
I media: Axess, FolkB, SVT, ArbB, SMP, DD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Marx lever

Postat av

När jag åkte tåg genom Europa sommaren 2009 behövde jag aldrig gå längre än ett stenkast från centralstationerna innan jag stötte på Karl Marx. I Paris: en pocket med hans kristeorier, i Milano och Madrid: glansiga magasin som rehabiliterade den bannlyste profeten, i Berlin: en nyutgåva av Kapitalet och ett samlingsverk med Marx så som han uppträtt i serie- och bildkonst. I den sistnämnda klenoden, Grüß Gott! Da bin ich wieder!: Karl Marx in der Karikatur, får läsaren möta Marx i alla tänkbara skepnader, mest intagande i rollen som fryntlig familjefar som trippar på tårna förbi sina sovande döttrar eller breder ut picknickfilten i gröngräset på Hampstead Heath.

Läs hela artikeln i Aftonbladet.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ny ledare för Socialdemokraterna – men var är programmet, visionerna, omstarten?

Postat av

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning, skriver Kjell Östberg. Men att socialdemokratin ensam inte kan bygga upp den radikala arbetarrörelse som krävs idag är uppenbart, skriver han. Det är en uppgift för hela vänstern.

Nya och gamla sociala rörelser måste vitaliseras och korsbefruktas.

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning inom en rad områden, framför allt när det gäller den ekonomiska politiken och utförsäljningen av välfärden. Detta är en process som pågått under tre decennier men som accentuerades under Mona Sahlins ledarskap.

Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden och friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90-procentnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan.

Det är ingen överdrift att påstå att dessa ståndpunkter inte reflekterade åsikterna inom partiet i stort. Där har tvärtom kritiken mot denna inriktning tilltagit. Tydligast är denna interna kritik avläsbar i den kriskommission som tillsattes efter valförlusten. Sida upp och sida ner kritiseras samhällsutvecklingen sedan 1980-talet, ökade samhällsklyftor och utförsäljningen av välfärden. Den nyliberala nytändningen från 1980-talet sägs till exempel ha tre ansikten.

1. Den ekonomiska, där penningvärdet ges företräde framför arbetslöshetsbekämpningen
2. Den förvaltningspolitiska, där den offentliga förvaltningen styrs av utbud och efterfrågan
3. Begränsningen av demokratins räckvidd, där de demokratsikt valda politiska representanterna delegerar bestämmanderätten över viktiga delar av statsmakten.

I samtliga dessa nyliberala nyckelområden har socialdemokratin inte bara accepterat den nyliberala utvecklingen utan varit pådrivande: Det var regeringen Carlsson som för första gången 1990 prioriterade inflationsbekämpningen. Det var Feldts grabbar och tjejer i finansdepartementet som redan på 1980-talet introducerade ”New Public Management”, nyliberalismens förvaltningsmodell. Och det var regeringen Persson som drev igenom en självständig riksbank och riksdagens budgettak. Kriskommissionen döljer heller inte socialdemokratins ansvar eller att partiet haft regeringsmakten 22 av de senaste 30 åren.

Istället tittar kriskommissionen, liksom den vänster som utkristalliserats, gärna tillbaks till efterkrigstidens klassiska socialdemokrati. Det stora ökade intresset för Olof Palme i samband med 25-årsminnet av mordet avspeglar samma fenomen. Tydligast har denna önskan att hitta ett svar på dagens problem i arvet från Palme kunnat avläsas i Göran Greiders nya bok, som betecknande nog heter Ingen kommer undan Olof Palme.

Greider går så långt att han hävdar att det rådde en dubbelmaktsstruktur i Sverige på Palmes tid. Visst var landet en marknadsekonomi, men socialdemokraterna styrde stat och kommun och hade betydande makt i den ekonomiska sfären. Framför allt var det den offentliga sektorn, det starka samhället, som bäddade för ett språng in i ett annat samhälle. Ungefär samma inställning har till exempel gruppen kring SSU:s tidskrift Tvärdrag: välfärdsstaten, utanför marknadens direkta kontroll, kunde ha fungerat som en hävstång in i ett annat samhälle. Den demokratiska socialismen var inte bara en gåbortkostym, menar Greider.

Gemensamt för dessa strömningar, och för kriskommissionen, är också att man lyfter fram betydelsen av folkrörelsetraditionen. Imploderingen av det socialdemokratiska folkrörelsekosmos – partiet har förlorat bortåt två tredjedelar av sina medlemmar på två decennier och SSU mer än 90 procent – beskrivs som en viktig orsak både till partiets tillbakagång och dess oförmåga att vitaliseras politiskt.

Det är klart att det var denna kombination av kritik av högervridningen och försök att hitta socialdemokratins samhällsomvandlande rötter som fällde Mona Sahlin och hennes entourage.

Och det är uppenbart att det var samma känslor som bar fram Håkan Juholt. Han personifierar gråsossen, menar Göran Greider nöjt. Ett riktigt bra val, menar SSU:s Daniel Suhonen. Till och med Aftonbladets Åsa Linderborg utropar belåtet: ”Äntligen en riktig sosse i sossetäten.” Dessutom med vänsterprägel.

Hur det är med vänsterprägeln återstår väl att se. En person som inom partiet profilerat sig som EU-, EMU- och kärnkraftsanhängare – länge de frågor som splittrat partiet i höger/vänsterriktning –; som är för att delta i kriget i Afghanistan; vars främsta politiska insats hittills varit att omvandla det svenska försvaret till ett högteknologiskt insatsförsvar redo att ingripa under Nato- eller EU-flagg över hela världen och som röstat för vartenda nyliberalt eller marknadsorienterat reformförslag som partistyrelse eller riksdagsgrupp fattat beslut om, har en del att leva upp till.

Och nog måste man precisera vad det är för bra med en gråsosse, både idag och på det numera så heroiserade 1960- och 70-talen. Det var gråsossarna som rensade ut socialismen ur det socialdemokratiska programmet, grundlade det institutionaliserade klassamarbetet, ledde Sverige in i kärnkraftsamhället, jagade vänstern med Säpo och IB och strejkande arbetare med Arbetsdomstolen.

Men det är sant, det var också gråsossar som byggde välfärdsstaten. Men inte ensamma. Utan under trycket från, i kamp mot och i samspel med, en rörelse som under 1960- och 70-talens radikala våg var betydligt större än bara den socialdemokratiska. Daghemsutbyggnaden förutsatte såväl grupp 8 som kvinnoförbund och statlig jämställdhetsdelegation. LAS och löntagarfondsförslag såväl vilda strejker som världen starkaste fackföreningsrörelse. Palmes Vietnamtal, FNL-rörelsen.

Att socialdemokratin inte kunde inkludera dessa rörelser är kanske den viktigaste orsaken till att socialdemokratin stod avrustad inför 80-talet. Istället för en ny generation radikala samhällsreformatörer flyttade Feldts grabbar in i kanslihuset.

Den som idag av taktiska skäl ger Juholt och Carin Jämtin – berömd eller snarare beryktad genom sitt förslag om butlers i Stockholms tunnelbana – fria händer att leda det socialdemokratiska partiet åt vänster kommer snart att finna att socialdemokraternas väg mot mitten fortsatt i oförminskad takt. De har inte presenterat något alternativ till den linje de hittills stött. Inte heller i kriskommissionens digra rapport finns några konkreta förslag till kursändring. Detta alternativa program måste komma underifrån, utifrån.

Men samtidigt, de som inte ser att trycket inifrån på förändringar av socialdemokratin är större än någonsin, som inte förstår att det är en uppgift för hela vänstern att delta i denna diskussion och som inte inser att återskapandet av en radikal arbetarrörelse också måste bygga på erfarenheter från arbetarrörelsen i bred mening och på kämpande socialdemokrater, de kommer heller inte att kunna bidra till vänsterns vitalisering.

Och det finns idag ett program som kan ena breda grupper inom vänstern. Den offentliga sektorn måste återerövras, inte minst när det gäller produktionen av sociala tjänster. Ett hållbart samhälle som baseras på utveckling. Minskade samhällsklyftor. Ett värdigt, mänskligt och demokratiskt arbetsliv. Internationell solidaritet med kämpande rörelser, inte med världens makteliter. En antikapitalistiskt baserad systemkritik mot det kapitalistiska produktionssättet. Och för att uppnå detta, är det mer än någonsin viktigt att vitalisera och korsbefrukta nya och gamla sociala rörelser,

Kjell Östberg

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN1, 2, 3, GP1, 2, AB1, 2, DA, VF, Folket1, 2, SVT1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

En kastad handske

Postat av

I ett inlägg häromdagen om Välfärdens vinstmaskiner berättade jag om Svenska Dagbladets lika skakande som välunderbyggda redovisning av riskkapitalbolagens plundring av vård, skola och omsorg. Från öppna ådror i vårt gemensamma skattefinansierade blodomlopp rinner miljarderna direkt in i privata bolagsägarfickor och ut till Caymanöarna och andra paradis.  SvD-artiklarna väckte en del uppmärksamhet och kommentarer.

Blir därför intresserad när jag ser att Aftonbladet igår i en ledarkrönika tar upp frågan om vinstmaskinerna. Men en bit fram i texten tar besvikelsen över från nyfikenheten. ”Väldigt ofta har också privatiseringar inneburit mindre öppenhet, ökade kostnader och sämre resultat”. Javisst, jo jo. Men längre kommer det liksom inte. Vad göra åt det? Om det finns inget att läsa i artikeln. Inte något.

Jag fylls av samma tomhetskänsla (kan man fyllas av det..?) som igår kväll när jag bevistade en debatt i Göteborg med rubriken ”Hur ska arbetarrörelsen tackla välfärdsstatens nedmontering?”, arrangerad av ABF. I panelen återfanns den forne ministern Bengt Göransson bredvid SSU-Tvärdrags Daniel Suhonen (som ju ofta fört fram viktig och radikal kritik av S-ledningen, inte minst i välfärdsfrågan)

Sprungna ur helt olika generationer och till viss del med olika infallsvinklar blir mitt starka intryck dock att bägge debattörerna kör fast i en oförlöst sorgebearbetning över en (s)vunnen folkhemsepok, snarare än att diskutera den reellt existerande verkligheten här och nu. Samtalsledaren sliter tappert och envist på med frågan ”Vad ska vi göra då?”, när de båda paneldeltagarna betänkligt famlar efter konkreta recept. Synd och snopet, för det var ju fullsatt i restaurang Trappan vid Järntorget.

Det som kunde blivit en spännande framtidsdiskussion uteblir – och vad den andra delen av ordet  ”arbetarrörelse”  egentligen står för här och nu idag blir åtminstone för mig dunkelt  (annat än, som det sades, ”i sin bestämda form socialdemokratin”). Jag går hem med gnagande funderingar. Som fortsätter idag när jag slår upp Aftonbladet.

Men jag blir lite piggare när jag kommer på var tomhetskänslan får sin näring, en insikt som i mitt sinne knyter ihop gårdagsdebatten med dagens tidningsläsning. Rubriken på ledarartikeln är ”Välfärden ska inte bli en vinstmaskin”. Ska inte bli. Ja, på den rubriken kanske det inte är så konstigt att det inte följer några handfasta handlingsförslag.  Hur då ”ska inte bli”? Det ÄR ju en vinstmaskin, det var ju det som var grejen i SvD-artikeln. Här och nu idag.

Om man ska ställa frågan hur vi kan hindra att det ska bli så rör ju svaret inte sjävklart här och nu. Utan tillåts kanske vila i folkhemmets där och då.  Men om frågan  formuleras om till ”Hur ska vi stoppa vinstmaskinerna?” så får diskussionen måhända större chans.

Nej, självklart är svaret på den frågan inte lätt att snyta ur sig. I ärlighetens namn är det väl en rätt gigantisk uppgift, typ. Den kraft som behövs för den uppgiften måste ju vara rätt… ja, mäktig.

Men kanske kan vi  – gemensamt – börja tvinna trådar för att komma dithän. Trådändar mellan de till och från uppblossade lokala protestaktionerna mot nedskärningar av skolor, fritidsgårdar och vårdcentraler kan flätas samman till nåt mer varaktigt. Varför inte med tillskott av nya framsynta fackliga framstötar på olika arbetsplatser. Som flätas till, tja åtminstone band. Med samverkan över politiska gränser men fast rotade i underifrånmyllan. Där folkhemsnostalgiker gärna får göra gemensam sak med förortskids. Här och nu idag.

Skulle det kunna bli möjligt att på det sättet återge ordet rörelse (och gärna för mig  ”folkrörelser”) sin lika vackra som verkliga innebörd?

Ja, vem vet. Men frågan tycks mig som en handske som är till för att bli kastad. Vilket härmed är gjort.

Björn Rönnblad

Ursprungligen publicerad på Gemensam.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Jinge, Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,