Kategoriarkiv: Religion

Guds utsände åker tunnelbana och gillar fotboll – men han välsignade också militärens diktatur

Postat av

Viva Il Papa ropar Expressens egen prelat Marcus Birro från Petersplatsen i Rom. ”Buena sera” blev svaret. I den gemensamma bönen fick han där en ”värdig och mycket andlig känsla”.  ”För alla som tjurar över hur illa den katolska kyrkan går i takt med sin samtid var det en bister kväll”, menar Birro i sin tacksägelse. Detta kommer att ”stärka den solidariska, progressiva och varmhjärtade katolska kyrkan” i Latinamerika…

Röken från Sixtinska kapellet har lagt sig och världens papister vaknar i dag med en ny ledare. Utsänd av Gud men ändå så folklig att han gillar fotboll och tango. I media sprids ett rykte om att det ska ha hänt att han lagat sin egen mat. För Aftonbladet berättar dessutom litteraturvetaren Göran Hägg att den nye påven har setts åka tunnelbana även som kardinal och biskop i Buenos Aires.

Han framställs som ”en av oss”. Lite som Jesus själv, Guds egen son. Kardinalen Jorge Bergoglio, nu Frans I, växte upp med en italiensk immigrant och järnvägsarbetare som pappa. På samma sätt som Jesus hade en snickare, en helt vanlig arbetare som far.

Men granskar vi Bergoglios förflutna får vi en annan bild. Jämförelsen med Guds son rimmar illa. Riktigt illa. I den mån evangeliernas historiska berättelser har en bäring så var Jesus en upprorsman mot romarrikets ståthållare och militära legioner. Bergoglio och den katolska klerikala hierarkin i Argentina välsignade och samarbetade för sin del med landets militärdiktatur i det ”Smutsiga krig” där över tiotusen människor dödades och torterades. Horacio Verbitsky, en av Argentinas mest framträdande journalister, berättar i sin bok, ”Silencio” (Tystnaden) om hur den argentinska marinen med hjälp av just Kardinal Jorge Bergoglio, för en inter-amerikansk människorättskommission gömde undan diktaturens politiska fångar i sin egen semesterbostad på ön, El Silencio, ute i Río de la Plata. Den förre reaktionäre påven Benediktus XVI fick förlåtelse för sin aktivitet i Hitlerjugend eftersom han då var så ung. Men skulle Jesus förlåtit Bergoglio?

vdiela3

Birro gycklar i sin text med det sekulariserade Sverige – där det hos många av oss väcker anstöt när vi får höra att Frans I har gjort karriär i den katolska klerikala eliten genom att intensivt bekämpa kvinnors rätt till abort. Han är också en skarp motståndare till att människor av samma kön ska kunna vigas. ”Det är att förstöra Guds plan för oss människor”. Lite nonchalant viftar Birro undan detta med att ”Han är bibeltrogen med andra ord och något annat var inte att vänta eller förvänta”…

En katolsk nattvard, eller kommunion, är av central betydelse för varje katolik. Genom att ta emot oblaten och vinet visar man sin vilja att vara en del av Kristi kropp, vilken är den katolska kyrkan ledd av den Helige ande, förkroppsligad genom påven i enhet med sina biskopar. Har man begått en svår synd, som Argentinas förre diktator General Jorge Rafael Videla, vilket innebär att man är i en brytning med kyrkan, då måste man bikta sig och erkänna försyndelsen. Allt annat är ett helgerån.

Inför domstolen och i fängelset har Videla vägrat att erkänna sitt ansvar för den argentinska militärens dödande. Han varit sig bett alla anhöriga eller Gud om förlåtelse utan har i stället stolt tagit sitt ansvar för åren av diktatur. I sina egna ögon begick Videla säker därför inget ”helgerån” när han tog emot Guds välsignelse genom kommunionen eller nattvarden. Inte heller Bergoglio som var den präst som genom ”specierna” (brödet) gjorde diktatorn till en del av Kristi kropp. Bergoglio var vid det tillfället väl medveten om Videlas inställning och genom att ge honom nattvarden gav han honom, bibeltrogen som han var, inte sin förlåtelse men väl sitt fulla stöd. Den Jesus som det berättas om i Bibeln skulle däremot aldrig ha accepterat detta. Han gjorde uppror mot en romersk överhöghet. Men sparkade också omkull månglarnas och krämarnas bord i Templet. Dessutom stormade han mot de skriftlärde, Fariséernas parti…

Birro tycker att vi sekulära tjurar över att Bergoglio är skriftlärd. Detta och hans förflutna är småttigheter. Vi ska nöja oss med att påven tycks vara en mer kul typ än den triste föregångaren. En som gillar fotboll och tango. Dessutom har han, positivt nog gett sina församlingsmedlemmar tillstånd att använda kondomer. Men dessvärre ”bara vid risk för infektioner”. Inte vid risk för oönskade barn…

Men vi tänker fortsätta att tjuras. Den nye påven har tagit sitt namn, Frans I, efter det katolska helgonet, den asketiske fågelskådaren Fransiskus. Men varför ska vi imponeras av det yttre? Militärdiktaturen i Argentina gynnade de rika och besuttna, de välmående i sitt land. Vi vet också att det papistiska Italien har denne Fransiskus som sitt nationalhelgon. Men samma papister har också gång på gång röstat fram Capo dei Capo, bossarnas boss, vällustingen Berlusconi som sin president…

http://kildenasman.se/2013/03/14/guds-utsande-aker-tunnelbana-och-gillar-fotboll-men-han-valsignade-ocksa-militarens-diktatur/

 

Högerhatets Europa

Postat av

Andreas Malm har läst de 1 500 sidorna i ”2083: A European declaration of independence”, den text som norske Anders Behring Breivik lagt ut på nätet. Var verkligen attentatet mot den norska regeringen och det norska arbetarpartiets ungdomar en blixt från klar himmel?
Borde européerna veta bättre än så? Denna text visar klart det vi borde veta om högerkrafternas tankegångar i vår tid, och ”det går en rak linje från Srebrenica till Utøya”, skriver Andreas Malm. I denna artikel visar han det vi måste se för att förstå vad den europeiska islamifobin bygger på och vad den är i stånd till.

När nyheten om ett bombdåd i centrala Oslo spreds via etermedia tv och andra kanaler var den första reaktionen vantro: vad hade Norge gjort för att dra på sig en sådan blodig vrede? Norge är ett fredligt land! Den lilla skandinaviska nationen är stolt över sina liberala värderingar, sitt fredspris, sin roll som hederlig fredsmäklare i konflikter – och nu dök terrorn ner som från en annan planet på de fridfulla sommargatorna i denna den politiska oskuldens huvudstad. Till och med den engelskspråkiga al-Jazeera, den främsta motpolen till de västerländska mediernas självbedrägeri, utgick från att bomben hade främmande, mer specifikt muslimskt, ursprung. Ingenting sådant kunde över huvud taget ha sitt ursprung i (det vita) Europa.

Skotten på Utøya sköt givetvis den färdiggjorda berättelsen i sank. Men oskuldens förutfattade antagande är seglivat. De muslimska terroristerna ersattes snabbt av den ensamme galningen, den störda desperadon, psykopaten vars omsorgsfulla förberedelser och mentala störning måste ha utvecklats i fullständig isolering. Premissen var oförändrad; terrorn avskildes återigen från den inhemska politiken, nu i form av en galning.

Sedan dök ”2083: A European declaration of independence” upp. Det 1 500 sidor långa testamentet av Andrew Berwick alias Anders Behring Breivik borde göra slut på alla förutfattade meningar om en oskuldsfull miljö i den höga norden. Det är en ren present till polisutredningen – allt från motiv till metoder att skaffa sprängämnen beskrivs in i minsta detalj – men det är också en grundlig dokumentation över den europeiska politikens degenerering i den totalt dominerande högerns tidsålder.
För det som slår den som läser Breiviks text är först och främst dess förskräckande normalitet. Åtminstone de första 650 sidorna, innan texten börjar ägna sig åt militär taktik och logistik för massdeportationer, kan lika gärna återfinnas i en genomsnittlig europeisk bokhandel, blogg eller borgerlig tidskrift. ”Mångkulturalismen är ett fullständigt misslyckande” läser vi. En politisk korrekt elit stryper vårt samhälle. I stället för att stödja Israel, ”vår kulturella kusin” som bara försvarar sig mot jihadisterna, stöder våra ledare palestinierna. Kritik mot islam kriminaliseras medan tiotals miljoner invandrare från muslimska länder har slagit sig ner mitt ibland oss.

”2083” är en tjock sammanfattning av alla standardelement i islamofobisk ideologi, så som den utvecklats i Europa det senaste årtiondet. Alla plagiat, de långa utdragen och citaten från skribenter som Melanie Phillips, Roger Scruton, Daniel Pipes, Bruce Bawer, Robert Spencer, Bat Ye’or, Mark Steyn och framför allt Fjordman – för att inte tala om hyllningen till Ayaan Hirsi Ali – vittnar om standardiseringen av högerns tankegångar. Detta borde tjäna till att göra fredagsmassakern till något mycket mera än ett uppvaknande för Norges del. I denna text finns det i själva verket ingenting specifikt norskt i Breiviks uppfattningar och det sammanhang de hör hemma i, vilket pekar på en oroväckande slutsats: detta kunde ha hänt var som helst i Europa, lika gärna i Sverige eller Spanien.

Har ni någonsin hört talas om muslimer som upprättar förbudszoner i våra städer? Breivik vet allt om den saken. Sett tidningar oroa sig för shariadomstolar och badhus enbart för muslimer? Det har Breivik också. Har ni någonsin oroat er för motsättningen mellan islam och yttrandefriheten, alla muslimers plikt att genomföra jihad, de antisemitiska tendenserna i muslimska miljöer? Europa befinner sig i islamiseringens våld – det är nyckelordet. Så här måste vi dra en linje: ”Slöjan måste förbjudas i alla offentliga institutioner, vilket också bidrar till att bryta det traditionella underkuvandet av kvinnorna. Företag och offentliga byggnader ska inte tvingas bygga bönerum för muslimer. Anta lagar som förhindrar missbruk av familjeåterföreningslagar.”

Men otroligt nog har förnekandet inte upphört i nordiska media, trots att ”2083” har dykt upp. Norska och svenska läsare får nu veta att Breivik bara har kopierat UNA-bombaren, som låg bakom en rad attentat i USA på 1970- och 80-talet. Som om inte merparten av de 1 500 sidorna skulle spegla ett oräkneligt antal artiklar, böcker, tal och blogginlägg från politiker och intellektuella som vinner val och toppar bästsäljarlistorna i vår del av världen. Som om det var en annan enstöring, långt borta i USA, aktiv för femton år sedan – kommer någon i de skandinaviska länderna ens ihåg UNA-bombaren? – som hade inspirerat Breivik. Källan till detta totala avståndstagande, vilket både Aftenposten och Aftonbladet har återgivit, är ingen mindre än Document.no, den ytterst islamofobiska webbsidan som Breivik själv bidragit till regelbundet. Hur långt är vi villiga att gå för att undvika att titta i spegeln?

Mycket av det Breivik har att säga tillhör allmängodset inom den breda tankeströmningen höger om mitten, men en del av det är uppenbart fascistiskt. Men detta är en sammanhållen och för närvarande tämligen framgångsrik typ av fascism. Kärnan är tron på ”Eurabia”: genom att använda oljeembargot från tidigt 70-tal för att utpressa EG tvingade muslimerna våra förrädiska politiker att överlämna makten, och ända sedan dess har vi styrts av en hemlig muslimsk konspiration. Med hjälp av förrädarna befinner sig muslimerna i en process av att omvandla Europa till sin koloni – Eurabia – där vi infödda européer underkuvas och till och med hotas av utrotning, där våra resurser utnyttjas, våra kvinnor våldtas.

Erövrarnas mest effektiva och dödliga vapen är demografin: ”avla bort icke-muslimerna”. Flera större europeiska städer kommer mycket snart att ha muslimsk majoritet; Muhammed är redan nu det vanligaste namnet på nyfödda pojkar i Stockholm, Marseille, Amsterdam. Här plockar Breivik också massor av material från andra: Bat Ye’or ligger bakom Eurabia-läran, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti står för alltihop, varken förnekandet av den globala uppvärmningen eller den hätska antifeminismen har Breivik uppfunnit själv. Hans hat mot den verkliga och inbillade marxismen – den tankelinje som så småningom ledde honom till Utøya – placerar honom i en näst intill hundraårig tradition. Om massmord är slutpunkten för den europeiska fascismen så är antimarxismen dess början, dess permanenta startpunkt.
Men nog måste väl Breivik ha fallit ur ramen någonstans? Även om hans diagnos på Europas tillstånd är mycket lika övriga islamofobers, lämnade han inte alla de andra bakom sig när han på allvar började fundera på mord? Även av experter på Nordens extremhöger får vi veta att våld och terrorism är inbyggda i nynazistiska program och sekter men att den välklädda islamofobiska populismen står främmande för detta. Återigen är förnekandet nästan lika avslöjande som vidrigheterna i sig. Genom att tro på den i grunden icke-våldsamma, parlamentariska, väluppfostrade läggningen hos den moderna europeiska islamofobin har vi – även om vi avvisar den – misslyckats totalt med att spåra dess rötter och följa dess utveckling.

Till att börja med är islamofobins världsbild genomsyrad av militära bilder och språkbruk. Muslimer är erövrare, kolonisatörer, ockupanter. De är beväpnade med en demografisk bomb. Moskéer och minareter är deras segermonument. Islams historia är en enda rad av angrepp på den kristna civilisationen, som lyckligtvis försvarade sig vid Poitiers och Wien och nu måste visa sig värdig igen, vi är Karl den stores ättlingar. Våra nationer är förrådda, ett krig utkämpas mot oss – fienden kallar det jihad – och nu är tiden inne att slå tillbaka. Från Lars Hedegaard till Lega Nord, från Jimmie Åkesson till Front National, från Thilo Sarrazin till Dansk Folkeparti: detta är den luft de alla andas in. Det originella med Breivik är bara att han också andas ut den. Han klädde ut sig till den korsfarare som så många demagoger och lärda har frågat efter i tio år; i hans uppdaterade version av Rolandsången för det tjugoförsta århundradet borde det obönhörligt sluttande planet vara uppenbart för var och en.

I slutet av dokumentet svarar Breivik på en rad frågor han föreställer sig att en reporter skulle ställa: ”Vad var vändpunkten för dig? Vilken enskild händelse fick dig att bestämma dig för att fortsätta att planera angreppet?” Svar: ”För mig personligen var det att min regering var inblandad i attackerna på Serbien (Natobombningarna 1999) för några år sedan. Det var fullständigt oacceptabelt hur USA och västregimerna bombade våra serbiska bröder. Det enda de ville var att köra ut Islam genom att deportera de albanska muslimerna tillbaka till Albanien.”
Och det var verkligen där mycket tog sin början. Breiviks besatthet vad gäller den serbiska kampen mot muslimska inkräktare, hans hyllning till Radovan Karadzic som ”hedervärd korsfarare” och ”krigshjälte”, hans uppfattning av Arkans paramilitära brigad som modell för ”motståndet” är symtomatiska: tankarna hos dagens islamofobiska höger förverkligades på Balkan på 90-talet, i det senaste folkmordet på europeisk mark. Det går en rak linje från Srebrenica till Utøya. Ratko Mladic brann av samma eld som Anders Behring Breivik – fast den senare angrep förrädarna i stället för erövrarna.

Det finns en logik också i detta. Att anklaga vänstern för samröre med islam har skett rutinmässigt så länge högern har betraktat islam som det stora politiska problemet. Att betrakta socialister som kollaboratörer är lika lite originellt som att kritisera mångkulturalismen. Men gruppen förrädare är mycket bred. Det är på egen risk vi fortsätter att ignorera den terroristiska naturen hos dagens fascism och dess djupa rötter i europeisk politik.

Andreas Malm

http://www.internationalen.se/?p=42440

 

Daniel Suhonen i otakt med verkligheten

Postat av

Europas gravitationscentrum förskjuts högerut i rekordfart, arabvärlden genomfars av en exempellös revolutionär stötvåg: i denna världshistoriska konjunktur väljer Daniel Suhonen (Aftonbladet 25/2) att gå till frontalangrepp på vänstern för att den svassar för islam. Det är, naturligtvis, en av de mest slitna retoriska figurerna i den debatt som under det senaste decenniet dragit Europa mot höger. Suhonen kommer heller inte med mycket nytt. Vi i den anklagade vänstern – jag, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Per Wirtén och ytterligare någon – ägnar oss åt ”vurmande för islam som trosuppfattning”, ”blundar för övergrepp som sker i religioners namn”, påstår att ”sharia inte är så farligt” i motsats till de nyliberaler som ”hävdar svensk grundlag”, avfärdar ”all kritik av religion som rasism”. De konkreta exemplen lyser med sin frånvaro. Det är naturligt: den vänster Suhonen ser för sitt inre är ett hjärnspöke.

Jag skulle kunna hävda min oskuld till samtliga nämnda brott, men min personliga gärning är mindre intressant i sammanhanget (vad gäller mina ställningstaganden i fråga om Hamas och Hizbollah kan den intresserade ta del av tiotusentals redan spillda tecken). I Suhonens sörja av kritik kan i stället några substantiella och principiella problem destilleras fram; han snuddar bara grötigt vid dem, men de är förvisso värda att diskutera.

Det första gäller vänsterns retoriska strategi. Suhonen menar att ”bara högern tjänar på att vi talar etnicitet i stället för klass”; ”det är högern som vinner på att debatten styrs om från pensionssystem och skatter till slöjor och islam”. Det är förstås sant, liksom det är sant att 1980-talets höger vann på att fokus riktades mot fri företagsamhet, skattetryck, ”valfrihet”. Så hur bör vi agera när högern tar problemformuleringsinitiativet? Om riksdagsledamoten Kent Ekeroth säger att muslimerna föder så många barn att de är på väg att ta kolonisera Sverige, ska vi då bara svara: ”höj a-kassan till 90 procent!”? Om SD åstadkommer extremhögerns största framgång i Sveriges historia genom att utmåla muslimer som ”vårt största utländska hot”, ska vi då låtsas som att det regnar, låta bli att bemöta vansinnet, lämna hetsen och hatet oemotsagda för att uteslutande driva våra egna hjärtefrågor?

Tillåt mig tvivla på att det är vägen till framgång. Suhonen tycks anse att vänstern har lagt för stor kraft på att gendriva islamofobin; jag vill hävda motsatsen. SD:s inflygning i riksdagen underlättades av att så försvinnande få motståndare till partiet satt sig in i vad denna nya form av rasism egentligen går ut på och lärt sig att krossa den. Vi måste – trovärdigt, övertygande, kunnigt – förmå spräcka argumenten för att närvaron av muslimer är ett ”hot”, om inte annat för att återupprätta den arbetande klassens enhet, samtidigt som vi driver program för omvandling av samhället i socialistisk riktning. Därtill har vi för länge sedan passerat den punkt där islamofobin är en samhällsfara i sin egen rätt, liksom privatiseringar eller skattesänkningar eller friskolor – av det enkla skälet att den ökar ojämlikheten mellan människor. Vänstern har inte gjort för mycket för att bekämpa den, utan för lite.

Det andra gäller strukturell rasism. Suhonen tycks förneka att någonting sådant existerar. Segregation, skriver han, har ingenting ”med etnicitet eller religion att göra”: ett fullkomligt häpnadsveckande påstående. Vem som helst som färdas genom Sveriges hypersegregerade storstäder kan med blotta ögat se att segregation har med etnicitet att göra. Här finns en dimension av den sociala verkligheten som Suhonen helt enkelt inte vill kännas vid: det går inte att förklara det faktum att arbetssökande med muslimskt klingande namn sållas bort, att muslimer är överrepresenterade i de sämsta bostadsområdena, att människor med invandrarbakgrund drabbats långt hårdare än vita svenskar av arbetslöshet efter både 1991 och 2008 års kriser med en klassanalys från Per-Albin Hanssons tid.

Den strukturella rasismen kräver sina egna analysverktyg – på samma sätt som könsmaktsordningen. Båda utvecklas i dialektik med klassamhället, vilket bara gör det än mer nödvändigt, utifrån ren klasståndpunkt, att ta dem vid hornen. Har man något som helst intresse för att mobilisera bottenskikten av våra storstäders arbetarklass kan man omöjligen blunda för den strukturella rasism som tynger dem dubbelt. Detta är ingen liten detalj. Det är en strategisk nyckelfråga för vänstern.

Det tredje gäller just klasskamp. Daniel Suhonen har under några års tid hårdprofilerat sig som socialdemokratins röst för klasskamp, och i sitt senaste opus ger han mig och övriga namngivna vänsterdebattörer en lektion i detta ämne: vi måste förstå att, liksom han, tala om klasskamp. Det kan noteras att han konsekvent skriver just ”tala om” och ”prata” klasskamp: Suhonen tillhör ju ett parti som inte bedrivit något sådant på ett halvsekel eller mer.

Socialdemokratin har, allom bekant, konsekvent och systematiskt lagt en död hand på all klasskamp i det här landet, i synnerhet inom fackföreningsrörelsen, som den låtit frysa ned till en framtung byråkrati för implementering av borgarklassens direktiv. Somliga har under lång tid försökt gjuta nytt liv i facket som ett vapen i medlemmarnas händer, under deras kontroll, för gemensam kamp mot klassfienden: ingen har motarbetat dem så som den socialdemokratiska ledningen.

Till denna ledning utgör Daniel Suhonen en lojal opposition, ett slags vänsteralibi. Han utmanar den inte om makten; han motsätter sig varje tanke på organiserad opposition. Inte heller tycks det finnas någon gräns för hur många privatiseringar, skattesänkningar, nedskärningar eller imperialistiska krig detta parti faktiskt genomför eller stöder innan Suhonen går ur. Men inte heller här är det en fråga om person, utan om ett principiellt problem: ur de senaste decenniernas Europa kan ett helt album av misslyckade vänsterstrategier sättas samman. Någon form av rekord måste dock innehas av idén att socialdemokratin ska radikaliseras och vitaliseras inifrån. Europeisk socialdemokrati är i dag ett konkursbo som bara hjälpligt hålls samman av den förvaltning och de mellanskikt med vilka den ersatt arbetarklassen, under ett sekel av harmonisk inväxning i det kapitalistiska systemets institutioner.

Menar man allvar med klasskamp måste första steget vara att ansluta sig till en rörelse som faktiskt ägnar sig åt saken. Sådana finns förvisso i dagens Europa, kanske starkast lysande i den nya generationen antikapitalistiska partier: NPA i Frankrike, Die Linke i Tyskland, Bloco de Esquerda i Portugal, för att då inte tala om den sjudande vänstern i Grekland, där socialdemokraterna – någon förvånad? – administrerar slakten på landets välfärd. Jag kan inte se att det finns något skäl att hålla fast vid socialdemokratin som en rörelse för den arbetande klassens befrielse annat än nostalgisk lojalitet. Alternativet är att bygga något nytt, som ser klassamhället anno 2011 i vitögat, i hela sitt djup och sin komplexitet, och som faktiskt som är berett att strida. Det innefattar nu en gång – tyvärr – strid mot islamofobi.

Direkt patetiskt blir det när Suhonen framställer sig som uttolkare av den arabiska revolutionen. Jag undrar hur hans militanta sekularism skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrirtorget, med ropen ”la ilaha il allah” när kamrater stupar och ”allahu akbar” när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama. Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.

En kortare och redigerad version av detta inlägg finns på Aftonbladet Kultur.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Malmö, Svensson,
I media: SVT, SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Debatt mellan Daniel Suhonen och Andreas Malm i Studio Ett

Postat av

Flirtar den svenska vänstern med islamisterna? Det påstår i alla fall socialdemokraten Daniel Suhonen. En av de som pekas ut är vänsterdebattören Andreas Malm, medlem i Socialistiska Partiet i Lund. I radioprogrammet Studio Ett (P1) möttes de båda efter att Daniel Suhonen skrivit artikeln Vänsterprassel med islam. Andreas Malm på Suhonens artikel här: En åldrad vänster i otakt med Tahrir. Debatten går även att lyssna på: Debatt om islamism – Studio Ett | Sveriges Radio.

Programledaren: Suhonen menar att delar av vänstern ägnat sig åt att ”svassa för religionerna, gett sitt stöd åt islamistiska rörelser som Hamas och Hizbollah, och inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från övergrepp som skett i religionens namn”.

Daniel Suhonen, välkommen hit. Har du något exempel på det du kallar ”svassande för religionen”?

Suhonen: Jag vill börja med att säga att hela den här artikeln handlar om en tio år lång diskussion som egentligen har förts mellan en väldigt aggressiv höger, som har fört ett kamp mot muslimer, mot islam och mot det mångkulturella samhället. Och mot detta har stått väldigt mycket då en vänster som har försvarat människor i en minoritetsposition, nämligen muslimerna. Och den delen har jag stött helhjärtat och stödjer fortfarande, men det som är problemet tycker jag är att man då inte klarat av att, som jag skulle vilja att man gör, nämligen har en sekulär hållning där man både försvarar människor då, till exempel de med muslimsk tro, mot nedskärningspolitik, rasism, fördomar, främlingsfientlighet, som verkligen finns i vårt samhälle, och samtidigt då klarar av att kritisera tendenser i en del av dom här organisationerna.

Vad är det man inte klarat av?

Suhonen: Alltså jag har själv problem och tycker inte om, så att säga, tendenser i Hizbollah, i Hamas, det innebär inte att jag vill att man ska förbjuda dom här organisationerna – det har vi ingen möjlighet att göra, ska vi inte göra.

Men vad är det du inte tycker om hos dom?

Suhonen: I delar av de här organisationerna som föreslår att man ska ha islamistiska stater, alltså delar av de här sharia-lagarna, så finns det liksom grejer som inte är okej, tycker jag.

Som vadå? Kan du ge något exempel?

Suhonen: Ja, men, det vet vi det som hände nu i Afrika – och då menar jag inte i Nordafrika, utan i Centralafrika – där man då i delar vill införa sharia-lagar, där man ja haft en från höger driven debatt om burka, som är en pseudodebatt men där jag menar att i det här finns en frihetstråd som jag tycker inte vänstern klarat av, därför att man varit tillbakapressad. Där menar jag att man behöver hålla två bollar i luften. Skulle jag vilja.

Vi ska säga att Andreas Malm finns här också. Vänsterdebattör som är en av dom som pekas ut i artikeln. På vilket sätt är han ett exempel på den här problematiken som du tar upp?

Suhonen: Ja, jag tycker till exempel i frågan med Hamas så hade Andreas rätt, vilken åsikt jag delade till exempel palestinierna i Gazas rätt att välja en Hamas-styrd regering. Men samtidigt finns det stora brister med Hamas, därför att det är en islamistisk organisation som bryter mot det som jag som demokratisk socialist tycker är målet för ett samhälle, nämligen ett sekulärt samhälle. Där man kan mötas över religionsgränser, klassgränser och andra gränser istället för att liksom bygga på en av religionerna i en region.

Andreas Malm finns också här i studion – välkommen hit. Du har stöttat Hamas. Varför då?

Malm: Därför att Hamas under invasionen av Gazaremsan i januari 2009 förde ett desperat försvarskrig mot en aggressiv ockupationsmakt och det var i den konkreta situationen som jag uttalade stöd för Hamas och alla andra palestinska motståndsfraktioners rätt att försvara sitt territorium mot staten Israels aggression. Och det där handlar inte om att stödja Hamas samhällsutopi. Jag förstår inte hur Daniel Suhonen kan tro det, alltså det här träffar så otroligt långt utanför måltavlan.

Du gillar inte det islamistiska.

Malm: Nej, naturligtvis inte, jag stödjer den palestinska vänstern. Mina kamrater finns i PFLP – dom kämpar för ett sekulärt demokratiskt socialistiskt Palestina, och tar självfallet ställning för Hamas motstånd. Precis samma position som jag intog, precis samma position som vänstern i Libanon intog när det gällde Hizbollah under 2006. Alltså den här kritiken…jag vet inte vem Daniel Suhonen fäktar emot, för jag känner ingen vänstermänniska som inte vill ha ett sekulärt samhälle. Jag vet inte viken vänstermänniska, om jag eller Åsa Linderborg eller Mattias Gardell eller någon annan tycker det är bra med sharia i Nigeria, för övrigt vet jag inte vad det har med Hamas eller Hizbollah att göra heller. Men den vänster du utmålar som tycker om sharia-lagar och vill införa islamisk stat, eller sådana saker, det existerar ju inte. Vi är för ett sekulärt samhälle, men vi ser den accelererande galopperande islamofobin i Europa som ett akut samhällsproblem som man inte kan låtsas inte finns.

Andreas Malm: Innan vi låter Suhonen svara på det. Har du fört fram den här kritiken i dina artiklar där du gett Hamas ditt stöd.

Malm: Jag skrev en artikel om hur PFLP tillfälligt drabbades när Gaza tagits över av Hamas 2007, och jag har skrivit två böcker om den iranska regimen och ägnat stor kraft åt att kritisera det främsta islamistiska projektet, jag har skrivit rader av artiklar om den havererade wahhabismen i Irak, så jag förstår inte varför man ständigt ska behöva bemöta den här kritiken om att man inte tillräckligt kritiserar islamism. Det är som om man inte får tala om islamofobi, man måste bara tala om islamism hela tiden för att undgå den här kritiken.

Suhonen: Alltså i min artikel håller jag med Andreas. Jag tycker också att du blir väldigt upprörd här. Det jag menar är att det finns ett ställningskrig där jag hållt med dig väldigt mycket, även Mattias Gardell och Åsa Linderborg på nästan alla punkter, men där det finns ett problem nämligen i ställningskriget mellan höger och vänster, där det blir ett försvarskrig från vänstern så tycker jag man har missat att hålla fram det som du nu lyfter fram – det var första gången jag hörde dig säga det – nämligen sekularismen.

Malm: Jo, men då läser du inte vad jag skriver.

Suhonen: Jag har läst väldigt mycket av det du skriver, jag har inte läst allt. Om man ska bygga bra samhällen måste man kunna mötas, och det jag ser i de här tendenserna till islamism som finns inte i den stora majoriteten av muslimernas, liksom världsbild eller organisationer, utan i små grupperingar, så måste man också kunna kritisera det. Även om högern gör det.

Malm: Vem gör inte det? Har jag inte kritiserat islamism? Vem förde kring med Mohammad Omar, vem var den första som förde kring med Mohammad Omar när han kom ut som galning? Vem är det du attackerar isf? Vem är det du vänder dig emot? Det är ju ett spöke du vänder dig emot. Vänstern tar ständigt kampen mot islamism och mot islamofobi. Problemet är att i Sverige har vi inte ett islamistiskt parti i riksdagen, vi har ett islamofobiskt parti som står och hetsar mot muslimer och som säger att det föds för många muslimer i Sverige, att muslimer är på väg att ta över i Europa – att det finns en demografisk konspiration! Det är mot dom som kampen måste stå. Här! I Iran står kampen mot islamism.

Suhonen: Men, Andreas. Men det är är också det som är kärnan i den här artikeln. Här har vi haft den här kampen då, där kampen stått, tycker jag, mellan en fruktansvärt reaktionärt nationalistisk nyliberal höger – det är samma globalt – där man för kamp mot arbetarklassen. Den arbetarklassen är liksom du vet också jäkligt mycket en mångkulturell arbetarklass, och det som händer är att vi har förlorat kampen mot främslingsfientligheten, vi har förlorat kampen om klassorganiseringen, där klassamhället nu förstärks, och vi har så att säga förlorat initiativet i debatten och begreppet sekularism till högern. Jag vill inte att Dilsa Demirbag-Sten ska äga sekulariteten. Den vill jag att vänstern ska äga. Då måste vi försvara den.

Får jag fråga dig, Daniel Suhonen, är det så att du vill föra den här debatten därför att du tycker att vänstern måste visa för väljarna att man tar avstånd från konservativ islam eller islamister?

Suhonen: Ja, det kan man säga. Sen tycker jag att jag hoppas att den här artikeln inte är slutpunkten för den här debatten, utan jag skulle vilja att det blev startpunkten för det vi har nu, nämligen ett samtal om vad är egentligen ett socialistiskt samhälle. Hur vill vi att Sverige ska utvecklas, hur ska vi ta kampen mot dom som är emot muslimer och mot islam? Hur ska vi ta den kampen, och hur skyddar man, så att säga, ett öppet samhälle bäst? Jag tror inte på högerns väg, jag tror på din väg.

Malm: Det finns något patetiskt i den här artikeln också, och det är att Daniel Suhonen, som socialdemokrat, går ut och predikar klasskamp för oss revolutionära marxister som tillhör den radikala vänstern och som försökt bedriva faktisk, konkret klasskamp under väldigt lång tid, medan det parti som Daniel Suhonen företräder har försökt lägga en död hand på all klasskamp och införa klassamarbete som den grundläggande principen i all politik under det senaste halvseklet. Låt oss ta ett konkret exempel: Det pratas om Volvo nu och om hur mycket jobb som flyttas från Sverige till Kina och hur hotad den svenska bilindustrin är. Mina partikamrater på golvet i Volvo har fört en kamp för att göra fackföreningarna till klasskamporganisationer. Dina partikamrater har motarbetat dom i decennier. Du representerar ett klassamarbetesparti och kommer och mästrar upp mig och andra för att vi ska ägna oss åt klasskamp.

Suhonen: Du vet mycket väl att jag försöker ändra det partiet och den fackförening som vi har mot att göra något mycket mer konkret än man gör. Så där håller jag med dig också.

Och där får vi dra ett streck i den här debatten. Tack så mycket båda två. Daniel Suhonen, chefredaktör SSU:s tidning Tvärdrag, och Andreas Malm som är vänsterdebattör, bland mycket annat.

Röda Malmö:
Suveränt svar till Suhonen
Daniel Suhonen har fel

Minikjol och burka

Postat av
.
För en vecka sedan röstade det belgiska parlamentet igenom en lag som förbjuder bärande av burka och niqab i offentliga byggnader och på offentliga platser. Enligt lagen måste en person vara identifierbar när han/hon vistas på en allmän plats. Däremot avfärdade parlamentet vissa extremisters krav på sjalförbud i offentliga undervisningsanstalter. Belgien går i den frågan tvärtemot den franska regeringens planer på totalförbud även för elever i statliga/kommunala skolor att bära huvudduk som ett religiöst tecken.
.
Själv är jag emot all lagstiftning vad gäller individens rätt att klä sig som den vill. Enda resultatet av det är att extrema islamisters agitation om verklig och inbillad diskriminering blir trovärdig och underlättar rekryteringen av unga människor till religionens instängda värld.
För att motverka religiös förföljelse och islamofobi krävs det tolerans från många håll, tolerans för invandrade minoriteters rättigheter och kulturella traditioner. Men det krävs också tolerans i  i motsatta riktningen. Imamer och andra religiösa predikanter kan inte vänta sig utbredd förståelse så länge de inte kräver samma rättigheter i sina hemländer.
.
Den dag en imam ställer sig upp och tar strid för europeiska kvinnors rätt att klä sig i kort kjol och utan huvudbonad i Kairo eller Teheran då har de hundra procent rätt i att kräva tolerans i Köpenhamn och Paris. Men innan dess har de tunnt på fötterna.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,

Bloggare:Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Pedofilskandalen i den katolska kyrkan rullar vidare

Postat av
.

Det handlar om patriarkat och kyrkans rikedomar

.
I Svenska Dagbladet hävdar religionsforskaren från Lund, Antoon Geels,  att  ”det är den urgamla kristna dualistiska människosynen där man delar upp människan i kropp och själ – och höjer upp det världsliga och nedvärderar det kroppsliga och sexuella” som är bakgrunden till regeln om celibatlöftet och skapar konflikter för många människor. Han diskuterar också den auktoritet och den makt som kyrkans företrädare ofta har över sina offer.

.

Påvens egen predikant  Raniero Cantalamessa försöker väsa ifrån sig
kritiken genom att absurt nog kalla den antisemitisk…
.
Men det handlar också om patriarkat i ordets mest fullödiga mening. Det är män och bara män som utövar kyrkans ( Guds ) makt. Män som ska leva i sexuell avhållsamhet för att bättre kunna koncentra sin uppmärksamhet på andliga ting. I ett celibat ”utan egentligen andra kvinnor i åtanke än jungfru Maria”, som jag skrev i ett inlägg för några dagar sedan. Geels framhåller inte heller den viktigaste materiella orsaken till att prästernas tvingades att avge sitt löfte om att leva ogifta. Kyrkan ville inte ha ett ekonomiskt ansvar för änkor eller efterlevande barn. Var prästerna ogifta kunde ingen annan göra några anspråk på deras kvarlåtenskap när de dog…
I Svenska Dagbladets artikel nedvärderar litteraturvetaren Göran Hägg också betydelsen av att den katolska kyrkans mest skitiga byk tvättas offentligt. Han tror inte att anhängarna i den katolska världen bryr sig. Jag tror att han tar miste. Bland annat i radion P1 har man i veckan refererat till den undersökning som visat att 25 procent av Tysklands katoliker vill lämna den egna kyrkan. Här lägger jag ut en repris av min tidigare blogg:

.

ÄR DEN KATOLSKA KYRKAN

ETT KRISTET PEDOFILNÄTVERK?

.

Rasistiska hemsidor och bloggare hävdar gärna att profeten Mohammed var pedofil. Samtidigt blir nyhetsflödet om pedofilskandalerna inom den kristna katolska kyrkan allt stridare. Nu senast kan vi läsa om att den reaktionäre påven Benedictus XVI under sin tid som biskop i Tyskland tycks ha varit med om att tysta ner brotten i stället för att hjälpa till med att lagföra de skyldiga.
Ibland suffleras också våra islamofober  av högerkristna som försöker att stärka sina egna varumärken på de religiösa marknadsplatser där de uppträder. Nu senast var  det Carola Häggqvist förre man, Runar Sögaard,  som i ett inspirerat tungomål kom fram till att ”Buddha är fet, han är rund och han är brun” samt att ”Muhammed är ingen gud. Han var en förvirrad pedofil”. Däremot ingenting om att ”Jesus inte kunde vara Guds son eftersom han var jude”…

.

Nu vänds blickarna mot påven Benedictus XVI. Har han tystat ner pedofilskandalerna?

.

Lösryckt från historiens forntida töcken – där också våra samhällen accepterade barnäktenskap på samma sätt som de arabiska – pekar rasisterna på att Muhammed inte bara hade en massa fruar utan att han också gifte sig med en sexårig flicka, Aisha. Ett äktenskap som enligt sägnerna ska ha ”fullbordats” när hon var nio.

.

.

.

På nätet finns det hur många grova  rasistiska hemsidor som helst där man anspelar på att Mohammed, granskad med moderna mått, skulle ha varit  en pedofil. Vilket naturligtvis är ett absurt påstående i ett historiskt ljus. Giftermål var oftast ett sätt att bekräfta allianser med blodsband eller ett skydd för vad som annars skulle ha blivit värnlösa kvinnor. Mohammed delade säng med 11 – 13 kvinnor. En var judinna och en kristen kopt från Egypten…

..

.

.

Våra hemmarasister tiger däremot helt om de tiotusentals fall av övergrepp, av sexuellt ofredande och våldtäkter mot barn som utförts av katolska präster och som skett nu i modern tid. Vi hör inte Jimmy Åkessons tala om den katolska läran som ett hot mot Sverige. Om vi backar i historien hade en sådan kampanj fungerat. Då sågs ”papisterna” med sina avlatsbrev, helgondyrkan och sitt auktoritära påvedöme som ett hot mot den svenska lutheranska kyrkan. I Gustav II Adolfs fotspår gällde det att bekämpa det katolska hotet mot den rena evangeliska läran. Men i dag är bilden en annan. Eftersom kampanjerna mot islam bara är en förevändning, en ”godtagbar” ursäkt för rasism riktad mot utomeuropeisk invandring, fungerar det dåligt med att också peka ut alla Europas katoliker som tilltänkta pedofiler.

.

Här en bild på prästen Murphy, med fromt knäppta händer,
tillsammans med sina korgossar.
För i dag har påvedömets heliga gloria verkligen hamnat på sned. I land efter land har offren för pedofilerna i det katolska prästerskapet avslöjat oerhörda övergrepp. På Irland, som kanske har varit värst drabbat, har i dagarna två biskoparna tvingats att gå i pension, därför att de under lång tid tystat ner alla de sexuella övergrepp som de egna prästerna iscensatt. I officiella rapporter sägs att under åren 1970-1990 har minst 14 500 barn ofredats sexuellt. I USA har det gjorts undersökningar som pekat ut minst 4 400 präster som pedofiler. Det mest skandalösa fall som nu åter aktualiserats är de massvåldtäkter som utförts av en präst vid en skola för dövstumma pojkar i Wisconsin. Otaliga övergrepp skedde mellan 1950-1974. Han lärde sig teckenspråk som ett av sättet att komma nära skolans utsatta barn. När situationen till sist blev ohållbar därför att många av offren blev vuxna och krävde upprättelse blev prästen, Lawrence. C. Murphy, inte straffad utan bara diskret omplacerad till en annan tjänst där han fritt kunde utsätta nya pojkar för övergrepp. Fram till sin död 1998 kunde han bland annat  ”hjälpa” till med att få ordning vid en uppfostringsanstalt – för unga pojkar…

.

A mock wanted poster from 1974 handed out by former pupils at St John’s School for the Deaf in Milwaukee

För att väcka uppmärksamhet på Murphys övergrepp gjorde de döva pojkarna en affish som de klistrade upp i sin hemstad.
Bland annat på kyrkporten…

.

I land efter land ser det likadant ut. Ny läckor,  nya avböner. I Canada. Frankrike. I Australien.  I vårt grannland Danmark har för två dagar sedan den katolske biskopen, efter massvis med påstötningar, tvingats att annonsera att det även där blir ”en opartisk utredning”.  I Brasilien, det land i världen med mest katoliker, har en TV-kanal  nyligen skapat ett oerhört rabalder genom att visa bilder på hur en präst från det fattiga d`Alagos i nordöstra Braslien tvingar en liten korgosse att suga av honom…
Till sist är det nu Tyskland och den nuvarande påvens ansvar som kommit i blickpunkten. Nya fakta tycks visa att han, under sin tid som landets ärkebiskop, medverkat till att hjälpa präster som utsatt barn för sexuella övergrepp att hålla sig undan. Förövarna har fått skydd. Offren har åsidosatts. I veckan har påven också tvingats till att be alla katoliker på Irland om ursäkt, för de massvåldtäkter mot barn som begåtts av präster från den egna kyrkan. Men ursäkten gäller inte kyrkans eget ansvar för att ständigt försöka skyla över och gömma undan dessa brott.
Är då alla katolska präster pedofiler? Naturligtvis inte. Påvedömet insisterar också på att det inte finns några vetenskapliga undersökningar som skulle belägga att det celibat, den sexuella avhållsamhet, som gäller för de egna prästerna, skulle kunna innebär en risk för att deras sexuella intresse i stället riktas in mot värnlösa, oskyddade barn.  Men självklart är det så att hela kyrkans auktoritära struktur. Dess patriakat – utan egentligen andra kvinnor i åtanke än jungfru Maria – skapar ett klimat där sexuella övergrepp mot barn kan ligga nära till hands. Inte nog med att kyrkan först säger att homosexualitet är en synd som egentligen ska bestraffas i Helvetet. Detta därför att Gud har skapat män och kvinnor för att leva tillsammans. Sedan ska denna skapelsens mening inte gälla för de män som är präster. De ska i stället leva som avhållsamma munkar i nära umgänge med små pojkar…
Av tradition brukar socialister mena att det viktiga är ”en enhetsfront på jorden”. Det vi tycker om himlen lämnar vi därhän. Men av tradition är marxismen också – och det med rätta – en antiklerikal rörelse. Vi bekämpar de religiösa institutioner och de präster som predikar om och vill bestämma över hur våra samhällen och våra liv här på jorden ska organiseras och hur vi ska leva. Vi är emot alla ”dödssynder” och försvarar alltid all frivillig och kärleksfull sexualitet – mellan vuxna människor. Vi är emot såväl sharialagar eller abortförbud i Guds namn. Men vi vill vare sig hetsa mot Islam eller den katolska kyrkan. Eller för den delen ”den heliga evangeliska läran”.
Men i Guds namn ska ingen få förgripa sig på någon annan människa.

******

..

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,SDS1,SVD4,DN4,

Gatsten i tepåsen.

Postat av
.
Är det en tillfällighet? Knappt hade den amerikanska Kongressen röstat igenom Barack Obamas hälsovårdsreform så började gatstenar och mordhot vina runt öronen på demokratiska senatorer som röstade ja till reformen. Amerikanska media har redan rapporterat om ett femtiotal fall av vandalism mot demokratiska partilokaler och senatorers privata hem. Ett fall hade kunna sluta mycket olyckligt. En galning kapade en gasledning i ett hus. Turligt nog hann ingen explosion inträffa innan attentatet upptäcktes.
-

Rush Limbaughs pratshower är vidrig underhållning i intolerans och dålig smak.

De högröstade fanatikerna i reaktionära media, som Glenn Beck och Rush Limbaugh tillsammans med Alaskas norrsken Sarah Palin skyndade sig att anklaga enskilda virrpannor och sa sig vara främmande för allt våld mot person och egendom. De påminner om rashetsare från 60-talet som avsvor sig allt ansvar när vithuvad drägg gick till verket och hängde några ”niggrer” högt efter att de eldats upp till hysteri av republikanska agitatorer.

.

”Strange fruits…” sjöng Billy Holiday.


Hur kan sådant hända efter att en urvattnad reform av vården röstats igenom av en knapp majoritet? Det kan inte hända. Inte på grund av sjukvårdsreformen i alla fall. Stolligheterna om att Obama håller på att införa socialism i USA och att regeringen nu tar över sjukförsäkringarna är sådant nonsens att ingen vettig människa kan ta det på allvar. Obama avskaffade det sista av en statlig försäkring genom att lämna över de 32 miljoner som nu försäkras till de privata försäkringsbolagen. Något de försäkrade kommer att bli varse inom kort. De privata försäkringsbolagen jublar redan över det kommande kassaklirret.
Nej, stenkastandet och mordhoten har en annan och mycket allvarligare källa. Så här skrev jag i en blogg strax efter Barack Obamas seger i presidentvalen 2008:
- Stenreaktionära Fox News, rabiata radiopratare som Glenn Beck och galenpannor som Sarah Palin har luktat sig till den djupa rädsla inför framtiden som tagit det vita fattiga Amerika i ett strupgrepp. Den ekonomiska krisen, rädslan att förlora jobbet, den grumliga rädslan för att det vita ”medelklassamerika” snart är en samhällsminoritet, att Vita Huset redan förlorats till en svart, har öppnat rasismens pandorabox.
De senaste veckornas händelser bekräftar till 100 procent analysen. Det handlar inte om ilska och äkta upprördhet över en hälsoreform som trampar på den individuella friheten och förbereder den ”kommunistiska obamarevolutionen”. Det handlar kort och gott om det vita konservativa fattiga ”medelklassamerika”, som ser sin historiska position hotad.

.

I vissa kretsar saknar den sociala paranoian gränser.

Om inte hälsovårdsreformen funnits hade det reaktionära drevet i media tvingats hitta på en annan ursäkt för att kittla rasfördomarna i den så kallade tea-partyrörelsen. Ett slagträ kan ta många former. Men dess uppgift är alltid detsamma – slå in skallen på motståndaren.
Krönikören Frank Rich i New York Times pekar ut den verkliga grunden för tea-partyrörelsens ”radikalism”.
-Demografi orsakar förändringar långt utöver vad någon påtänkt lag av Obama eller Kongressen kan. I veckan innan omröstningen rapporterade NYT att asiatiska, svarta och kvinnor av latinskt ursprung stod för 48 procent av allt barnafödande under tolvmånadersperioden upp till juli 2008. När nästa presidentval hålls 2012 kommer barn födda av vita kvinnor vara i minoritet. Tea-partyrörelsen är helvit. Republikanerna har inte haft en enda afro-amerikansk representant i Senaten eller Representanthuset sedan 2003 och totalt bara tre sedan 1935. Deras ängslan över ett Amerika i snabb förändring är välgrundad.
Så ser innehållet i tepåsen ut. En svart President i Vita Huset, en kvinna som talman i Representanthuset, en latino i Högsta domstolen och en homosexuell ordförande för kongresskommittéen, är mer än vad en del av Amerika kan stå ut med.

.

På facebook pekar Palin ut var det ska ”laddas om”

Sarah Palin spelar en viktig roll i tepåsarnas paradmarsch. Hon ser uppenbarligen rörelsen som en bas för en presidentkampanj 2012. Hon aktar sig naturligtvis från att mana till våld. Men det kodade budskap hon sänder ut finns det tillräckligt med galningar som kan knäcka. På sin facebook manar hon tepåsarna att inte backa. ”Ladda om” för att ta tillbaka Amerika, är hennes slagord. Att hon pekar ut de stater som ska tas tillbaka med ett hårkors i ett kikarsikte underlättar för skjutglada idioter att läsa mellan raderna. Det är ingen vild gissning att det inom kort händer allvarligare saker än stenkastning.

.

Historiska jämförelser är mycket populärt i tea-partyt.

-Det är märkligt att  den mobb som gillar att likna President Obama med Hitler vet så lite om historien att den inte känner igen sin egen småskaliga efterapning av Kristallnatten, skriver Frank Rich.
Det är dock ännu långt till en verklig Kristallnatt. Det amerikanska samhället föder inte bara vita nostalgiker med hjärnsläpp. Där föds också vita, svarta, gula och röda med stort socialt patos och medmänsklighet. Människor som är villiga att politiskt och fackligt ta strid för en bättre värld och ett bättre USA.

-

.,

Media; SVD1,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Thailand skapar debatt

Postat av

Förtjänar de röda vårt stöd?

.

Ibland brukar vår blogg lyfta upp kommentarer som läsare skickar in eftersom de ställer frågor och problem som är, tror vi, av intresse för alla våra trogna läsare.
Efter min senaste artikel om Thailand har signaturerna JR och Boa tagit upp några principiella problem som det är värt att presentera och diskutera.
Båda undrar över vilka motiv som driver rödskjortorna och indirekt om de förtjänar ett stöd från oss ”vänstermänniskor”.
-Som vänstermänniska blir jag oroad när andra vänstermänniskor ”stödjer” rörelser som saknar egen politisk plattform. Då kan det ju sluta var som helst? Detta är de rödas problem idag. Vad erbjuder de för politiskt alternativ?, skriver JR
-Jag vill fråga dig en sak: kan du själv urskilja om STRÄVANDET från befolkningsmassorna domineras av sociala, demokratiska eller överlevnadskrav (det sistnämnda skulle utmärka sig av det som är direkt förenat med hunger, misär och superexploatering ända in i omgivningarna/miljön)?, undrar Boa.
Först till Boas undring. Jag tror att det i huvudsak är en rörelse som kräver social rättvisa och demokratiska val där deras röst för en gång skull ska respekteras. Det finns visserligen misär i landet men det är väldigt få som går till sängs hungriga. Om du ser till de krav som reses i Bangkok av de 80-100 000 rödskjortor som dagligen demonstrerar finns det inga som direkt handlar om inkomster och föda. Regeringens avgång och nyval dominerar totalt.

.

De röda kräver regeringens avgång och nyval.

I JRs kommentar syns tydligt att han vill ha någon sorts garanti för att rödskjortornas strider för en rättfärdig sak och att det inte slutar hur som helst. JR säger sig vara ”oroad”.
Själv blir jag väldigt oroad över ”vänstermänniskor” som kräver ideologisk renhet och ädla motiv av ”folkmassorna” innan de förtjänar vår välsignelse.
Om det slutar i nederlag och blodbad kanske vi ”vänstermänniskor” inte skulle ha stött dem från början, speciellt eftersom JR menar att de saknar ”egen politisk plattform”. Nu är ju det senaste inte korrekt. Kravet på regeringens avgång och nyval är i sig en plattform med stor agitatorisk kraft. De rödas krav på nyval motiveras av att domstolarna (med militären i ryggen) avsatte den förra regeringen i december 2008. JRs följande kommentar visar att han inte anser att de rödas kamp förtjänar vårt stöd.
-Nej, då ser jag hellre en demokratisk succession efter sedvanlig politisk debatt. Det är val nästa år – då kan båda sidor utveckla en politisk plattform och gå till val på det, enligt JR.

.

Mångmiljardären Thaksin Shinawatra är fortfarande mycket populär.

Man kan alltid önska sig en renare och mer ädel kamp än den som verkligheten bjuder på. Problemet är bara att man då för alltid kommer att stå vid vägkanten och bjuda ut ett program lika sterilt som Jehovas Vakttornet.
Sedan visar JR med sitt hopp om en ”sedvanlig politisk debatt” att den thailändska scenen är främmande teater för honom. Det finns ingen ”sedvanlig” debatt. Det finns ”sedvanligt” förtryck som den härskande eliten, militären och i sista hand Kungen använder för att behålla sin makt.
Den regerande premiärministern Abhisits parti PD är inte ens intresserade av en ”demokratisk succession”. PD kräver att bara en tredjedel av parlamentets ledamöter ska väljas av det ”okunniga folket”, ”pöbeln från norr” som de kallas i Bangkoks finare kvarter. Resten ska utnämnas av militären, domstolarna och kungahuset. Ett vackert program!! Domstolarna har också rätt att upplösa ett politiskt parti om en (1) medlem straffas för en kriminell handling. De kan också förbjuda bildandet av partier som har ordet ”socialism” i programmet. Det gör att i de rödas led hittar vi de få ”vänstermänniskor” som är aktiva i Thailand. Den som ens vågar att i tal eller skrift ifrågasätta Kungens gudomliga roll kan var säker på ett långvarigt besök i fängelse.

.

Kungens roll som oantastbar gudomlighet är inte längre given.

-Då tror jag ändå Abhisit som ledare har en mer genuin agenda och givet utvecklingen av tidigare demos så kanske det inte är så konstigt att han sitter i militärens lokaler?, skriver JR
JR går så långt att han tar ställning för Abhisit, som hålls uppe av militärens bajonetter, och med en ”genuin agenda” för ett aristokratiskt till två tredjedelar utsett parlament bara för att avgränsa sig från miljardären Thaksin och för att ”vara försiktig med att driva någons slags klasskampsretorik”.
Nu handlar det ju om en klasskamp i konkreta thailändska former. De röda är till 100% arbetare och bönder från norr, även om en del av Bangkoks akademiker och munkar nu ansluter till de röda. Bakom Abhisit finns kungahuset, militärens officerskast och affärseliten. En mer tydlig klasskonfrontation än så är svår att tänka sig.
Vad som står i vägen för JR verkar vara Thaksin Shinawatras plats och roll i de rödas kamp. JR hävdar att Thaksins reformer av hälsovården och skolväsendet bara fanns på pappret och att de fortfarande finns kvar- på pappret. För de fattiga i landet var det reella reformer som för första gången i landets historia gav dem tillgång till överkomlig sjukvård. Hans popularitet, trots korruptionen och andra olagligheter han gjorde sig skyldig till, kan inte förklaras med något som bara fanns på ett papper. I stället skriver JR med en mycket nedlåtande ton att Thaksin fick stöd genom ”allmosor till folket”. Man tror sig höra ekon från engelsk aristokrati under  Dickens tid.

.

Arbetarnas villkor är hårda i Thailand.

Självfallet är Thaksin ett problem för de röda. Om militären en dag låter honom komma tillbaka så är det säkerligen för att avväpna de rödas ”klasskamp”. Han har naturligtvis som JR säger inget intresse av att ”ändra maktstrukturer”. Det är sant. Men för eliten i Bangkok är han ett hot, inte mot strukturen, men mot deras maktpositioner i staten och affärslivet.
Även de andra ledarna för de rödas UDD saknar ambitioner om att ändra strukturerna. Deras krav är klart begränsade till det ”borgerliga” kravet på korrekta val till ett demokratiskt parlament. I dagens kungliga Thailand kan det vara ett revolutionärt krav som stöter patrull på de härskande klassernas odemokratiska agenda.
I den kampen måste vi ”vänstermänniskor” stå på rätt sida, det vill säga de fattigas sida. Oavsett om de hyser illusioner om Thaksin Shinawatras och andra UDD-ledares ärlighet och vilja till verkliga sociala framsteg. Illusionerna kan bara skingras i konkret kamp där Thaksin och andra kommer att visa vad de går för.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Mohammed pedofil? Påvedömet – en kristen pedofilring?

Postat av

ÄR DEN KATOLSKA KYRKAN

ETT KRISTET PEDOFILNÄTVERK?

.

Rasistiska hemsidor och bloggare hävdar gärna att profeten Mohammed var pedofil. Samtidigt blir nyhetsflödet om pedofilskandalerna inom den kristna katolska kyrkan allt stridare. Nu senast kan vi läsa om att den reaktionäre påven Benedictus XVI under sin tid som biskop i Tyskland tycks ha varit med om att tysta ner brotten i stället för att hjälpa till med att lagföra de skyldiga.
Ibland suffleras också våra islamofober  av högerkristna som försöker att stärka sina egna varumärken på de religiösa marknadsplatser där de uppträder. Nu senast var  det Carola Häggqvist förre man, Runar Sögaard,  som i ett inspirerat tungomål kom fram till att ”Buddha är fet, han är rund och han är brun” samt att ”Muhammed är ingen gud. Han var en förvirrad pedofil”. Däremot ingenting om att ”Jesus inte kunde vara Guds son eftersom han var jude”…

.

Nu vänds blickarna mot påven Benedictus XVI. Har han tystat ner pedofilskandalerna?

.

Lösryckt från historiens forntida töcken – där också våra samhällen accepterade barnäktenskap på samma sätt som de arabiska – pekar rasisterna på att Muhammed inte bara hade en massa fruar utan att han också gifte sig med en sexårig flicka, Aisha. Ett äktenskap som enligt sägnerna ska ha ”fullbordats” när hon var nio.

.

.

.
På nätet finns det hur många grova  rasistiska hemsidor som helst där man anspelar på att Mohammed, granskad med moderna mått, skulle ha varit  en pedofil. Vilket naturligtvis är ett absurt påstående i ett historiskt ljus. Giftermål var oftast ett sätt att bekräfta allianser med blodsband eller ett skydd för vad som annars skulle ha blivit värnlösa kvinnor. Mohammed delade säng med 11 – 13 kvinnor. En var judinna och en kristen kopt från Egypten…

..

.

.

Våra hemmarasister tiger däremot helt om de tiotusentals fall av övergrepp, av sexuellt ofredande och våldtäkter mot barn som utförts av katolska präster och som skett nu i modern tid. Vi hör inte Jimmy Åkessons tala om den katolska läran som ett hot mot Sverige. Om vi backar i historien hade en sådan kampanj fungerat. Då sågs ”papisterna” med sina avlatsbrev, helgondyrkan och sitt auktoritära påvedöme som ett hot mot den svenska lutheranska kyrkan. I Gustav II Adolfs fotspår gällde det att bekämpa det katolska hotet mot den rena evangeliska läran. Men i dag är bilden en annan. Eftersom kampanjerna mot islam bara är en förevändning, en ”godtagbar” ursäkt för rasism riktad mot utomeuropeisk invandring, fungerar det dåligt med att också peka ut alla Europas katoliker som tilltänkta pedofiler.

.

Här en bild på prästen Murphy, med fromt knäppta händer,
tillsammans med sina korgossar.
För i dag har påvedömets heliga gloria verkligen hamnat på sned. I land efter land har offren för pedofilerna i det katolska prästerskapet avslöjat oerhörda övergrepp. På Irland, som kanske har varit värst drabbat, har i dagarna två biskoparna tvingats att gå i pension, därför att de under lång tid tystat ner alla de sexuella övergrepp som de egna prästerna iscensatt. I officiella rapporter sägs att under åren 1970-1990 har minst 14 500 barn ofredats sexuellt. I USA har det gjorts undersökningar som pekat ut minst 4 400 präster som pedofiler. Det mest skandalösa fall som nu åter aktualiserats är de massvåldtäkter som utförts av en präst vid en skola för dövstumma pojkar i Wisconsin. Otaliga övergrepp skedde mellan 1950-1974. Han lärde sig teckenspråk som ett av sättet att komma nära skolans utsatta barn. När situationen till sist blev ohållbar därför att många av offren blev vuxna och krävde upprättelse blev prästen, Lawrence. C. Murphy, inte straffad utan bara diskret omplacerad till en annan tjänst där han fritt kunde utsätta nya pojkar för övergrepp. Fram till sin död 1998 kunde han bland annat  ”hjälpa” till med att få ordning vid en uppfostringsanstalt – för unga pojkar…

.

A mock wanted poster from 1974 handed out by former pupils at St John’s School for the Deaf in Milwaukee

För att väcka uppmärksamhet på Murphys övergrepp gjorde de döva pojkarna en affish som de klistrade upp i sin hemstad.
Bland annat på kyrkporten…

.

I land efter land ser det likadant ut. Ny läckor,  nya avböner. I Canada. Frankrike. I Australien.  I vårt grannland Danmark har för två dagar sedan den katolske biskopen, efter massvis med påstötningar, tvingats att annonsera att det även där blir ”en opartisk utredning”.  I Brasilien, det land i världen med mest katoliker, har en TV-kanal  nyligen skapat ett oerhört rabalder genom att visa bilder på hur en präst från det fattiga d`Alagos i nordöstra Braslien tvingar en liten korgosse att suga av honom…
Till sist är det nu Tyskland och den nuvarande påvens ansvar som kommit i blickpunkten. Nya fakta tycks visa att han, under sin tid som landets ärkebiskop, medverkat till att hjälpa präster som utsatt barn för sexuella övergrepp att hålla sig undan. Förövarna har fått skydd. Offren har åsidosatts. I veckan har påven också tvingats till att be alla katoliker på Irland om ursäkt, för de massvåldtäkter mot barn som begåtts av präster från den egna kyrkan. Men ursäkten gäller inte kyrkans eget ansvar för att ständigt försöka skyla över och gömma undan dessa brott.
Är då alla katolska präster pedofiler? Naturligtvis inte. Påvedömet insisterar också på att det inte finns några vetenskapliga undersökningar som skulle belägga att det celibat, den sexuella avhållsamhet, som gäller för de egna prästerna, skulle kunna innebär en risk för att deras sexuella intresse i stället riktas in mot värnlösa, oskyddade barn.  Men självklart är det så att hela kyrkans auktoritära struktur. Dess patriakat – utan egentligen andra kvinnor i åtanke än jungfru Maria – skapar ett klimat där sexuella övergrepp mot barn kan ligga nära till hands. Inte nog med att kyrkan först säger att homosexualitet är en synd som egentligen ska bestraffas i Helvetet. Detta därför att Gud har skapat män och kvinnor för att leva tillsammans. Sedan ska denna skapelsens mening inte gälla för de män som är präster. De ska i stället leva som avhållsamma munkar i nära umgänge med små pojkar…
Av tradition brukar socialister mena att det viktiga är ”en enhetsfront på jorden”. Det vi tycker om himlen lämnar vi därhän. Men av tradition är marxismen också – och det med rätta – en antiklerikal rörelse. Vi bekämpar de religiösa institutioner och de präster som predikar om och vill bestämma över hur våra samhällen och våra liv här på jorden ska organiseras och hur vi ska leva. Vi är emot alla ”dödssynder” och försvarar alltid all frivillig och kärleksfull sexualitet – mellan vuxna människor. Vi är emot såväl sharialagar eller abortförbud i Guds namn. Men vi vill vare sig hetsa mot Islam eller den katolska kyrkan. Eller för den delen ”den heliga evangeliska läran”.
Men i Guds namn ska ingen få förgripa sig på någon annan människa.

******

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,SVD2,AB1,AB2,AB3,GP1,SVD1,SVD3,DN4,GP2,GP3,AB4,SVD3,SVD4,SVD5,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Svensson,RödaGöinge,

Får man häda Karl Marx?

Postat av

Slipa yxorna marxister !

.

Nu får det vara nog. Vår ideologiske Fader har skändats och hädats å det grövsta i media. Personer utan moral och heder tar sig, i det fria ordets namn, rätten att i bilder och handteckningar framställa Karl Marx som Tomten eller som arbetarmördaren Stalin.  Hans marxistiska lärjungar målas ut som blodiga våldtäktsmän.

.

Att de bara vågar. Karl Marx som Tomte.

Det är outhärdligt. Varje rättrogen marxist måste stå upp och kräva respekt för vår lärofader och hans lärjungar Vladimir Iljich Lenin och Leon Trotsky.

Vi kan inte stillasittande se på när illviljan målar ut Marx som Tomten, denna hedniska figur uppstigen ur obildningens mörker. Vi kan inte tillåta att en omdömeslös provokatör sätter en stalinmustasch på Karl Marx. Hädelsen kan bara jämföras med att sätta hitlermustasch på Gud.

.

Gränslöst hädande. Marx som Stalin.

Inget är tydligen heligt. Provokationerna har inga gränser längre när en av Marxs främsta lärjunge Leon Trotsky framställs som en blodtörstig jude.

.

Den blodtörstige juden Trotsky bevaka sina offers kranier.

Vi kräver av det svenska rättsväsendet att det sätts stopp för hädandet av vår ideologiske Fader och hans lärjungar. Vi kräver respekt för vår tro. Om riksdagen inget gör för att stoppa provokatörerna är det dags att slipa yxorna.

.

Kommunisten svartmålas som blodig våldtäktsman.

.

Media; DN1,SVD1,SVD2,Fokus,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,