Kategoriarkiv: Socialism

Valdramatik i Danmark

Postat av

Match mellan de

röda och blå lagen?

https://lh6.googleusercontent.com/-7CgCf8hqFps/TmcRX327enI/AAAAAAAAHtk/iNF_WSeveMw/Fullsk%2525C3%2525A4rmsinf%2525C3%2525A5ngning%2525202011-09-07%252520083618.jpg

Voxmeters undersökning i Politiken 7.9.11,

Enhedslistan har ø som sin valbokstav

I opinionsinstitutens grafik och i den mer lättflyktiga journalistiken ser det inför det danska valet ut ungefär som när det beger sig i Sverige. Två solida block sägs stå mot varandra. Två samspelade lag möts. I Danmark är det en hård match mellan det blå laget, de tidigare mästarna under ledning av landets statsminister Venstres Lars Lökke Rasmussen som utmanas av det röda laget, med socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt som tilltänkt ny regeringsbildare.

Bakom sig mönstrar Rasmussen det andra borgerliga regeringspartiet, Konservative Folkeparti med sin partiledare Lars Barfoed. Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti har dessutom varit en lika välkommen som lojal och disciplinerad medspelare i utbyte mot att regeringen i stora stycken har gjort partiets invandrarfientliga politik till sin egen. Socialdemokraternas Thorning ställer upp tillsammans med Villy Sövndal från Socialistisk Folkeparti (SF) och Margrethe Vestager från det lilla vänsterliberala partiet Radikale Venstre. Men för att klara en regeringsbildning måste hon också söka stöd hos det lilla men mycket bitska antikapitalistiska partiet Enhedslistan.

I tidningarnas grafik har det under lång tid varit de röda staplarna som vuxit på höjden. De blå spelarna har backat hem. Visserligen har sedan de rödas SF förlorat både radikalism och väljare. (S) har å andra sidan gått fram någon eller några procent samtidigt som de Radikale har ökat från 5 till 7 procent och junioren Enhedslistan tredubblats (!) från 2.2 procent till drygt 6.

Det som skiljer det senaste decenniets valrörelser från dagens är att fokus i debatten till en stor del har flyttats bort från burkor, karikatyrteckningar på profeten Muhammed, ”islamistfaran” och invandringsfrågor för att i stället handla om jobben, pensioner, skatter och om vad som sedan blir kvar i plånboken. Människors vardag har blivit viktigare än de falska ideologier som regeringspartierna och en stor del av borgerligheten har prånglat ut i parti och minut under alla sina år vid makten

Bakgrunden till denna förändring av politikens dagordning hittar vi i ekonomin. När den danska bostadsbubblan sprack under den förra finanskrisen rann det ut infekterat var över hela landets ekonomi och ett bra tag innan de senaste störtdykningarna på världens aktiemarknader, diskuterade tvistande ekonomer och politiker redan om landet nu hade gått in i en andra recession eller inte. Men framförallt de tidigare relativt låga siffrorna för arbetslösheten, vilka varit triumfkorten för det långvariga borgerliga regeringsinnehavet, har dessutom hamnat i nivå med Sveriges höga tal och är i raskt takt på väg att raka mot ännu större höjder. En optimistisk regeringsbudget för nästa år räknar med ett underskott på minst 100 miljarder svenska kronor och enligt OECD är Danmark tillsammans med Japan de länder inom detta område som har sämst tillväxtmöjligheter för åren fram till 2025. Produktiviteten släpar inom industrin och landets tillgångar av olja och naturgas ute på Nordsjön är på upphällningen.

Från Dagens industri

Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder här hemma i våra gamla politiska tassemarker blev exempelvis bestört när han ”läste på” inför valet. Här har man haft borgerliga regeringar i åratal och så har de inte ens gett sig på de höga marginalskatterna och de extravaganta socialförmånerna, skrev han förvånat. ”Vad gäller offentlig sektor och skatter har Sverige blivit förebilden”, fick han avsluta sin recension av hur broderlandets ekonomi ser ut.

Men detta är också bakgrunden till att grafiken de senaste veckorna inte förmått skildra det som i verkligheten skett i det politiska spelet. Radikale Venstre är starkt kritisk till regeringens uppgörelser med Pia Kjaersgaard. Men har en nyliberal agenda för den ekonomiska politiken och vilka som ska betala för en lösning på krisen och landets underskott i statsfinanserna. Därför vill man inte för allt smör i Danmark sitta med i en regeringsbildning som gör upp med Enhedslistan i ekonomiska frågor. Förvånade danskar fick därför helt plötsligt se en spelare som i valkampens slutminuter sträckt ut handen till en av sina motspelare. I ett ”historiskt handslag” mellan Radikale Venstres Margreth Vestager och Lars Barfoed från regeringspartiet Konservative Folkeparti har sedan en gemensam politisk pakt beseglats om att ”ytterkanterna” inte skulle få makten över vare sig ekonomin eller invandringspolitiken”.

I Sverige skulle detta (trots många skillnader när det gäller partiernas politik) ha motsvarats av att Maria Wetterstrand i det senaste valets slutskede hade skakat hand med Jan Björklund och gjort upp om att stänga ute Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från allt inflytande över ekonomi och flykting/immigrationsfrågor.

I Danmark har de sensationella slutminuterna på matchen mellan det blå och det röda blocket dessutom fått en lika dramatisk fortsättning i och med att partiledarna för (S) och (SF) hängt på Vestagers fanflykt genom att snabbt förklara att de också kan tänka sig att använda sig av spelare från motståndarlaget…

Vad är Enhedslistan?

 

Enhedslistan bildades 1989 som ett försök från flera vänsterströmningar att lägga tidigare historiska motsättningar och allt för finstilta ideologiska positioner åt sidan. Partibildningen har sett och ser sig som ett språkrör för antikapitalism och sociala rörelser i samhället. Alla medlemmar i det danska Folketinget måste betala ”partiskatt” så att den egna lönen ligger på samma nivå som en metallarbetare.

Partiet har en gemensam politisk ledning. Men sedan 2009 har aktivisten och den skicklige debattören Johanne Schmidt-Nielsen haft förtroende som politisk ordförande . Valresultaten och medlemstillströmningen har skiftat. Men de senaste åren har partiet gått starkt framåt. I fjol räknade man för första gången in 5 000 medlemmar.

Valresultat:

År      Röster     Procent   Mandat

1990   54.038     (1,7 %) 0
1994   104.701   (3,1 %) 6
1998   91.933     (2,7 %) 5
2001   82.685     (2,4 %) 4
2005   114.123   (3,4 %) 6
2007   74.674     (2,2 %) 4

 

Som det öppna parti man är samexisterar olika mer fasta idéströmningar inom ramen för Enhetslistans gemensamma arbete. Socialistiska Partiets systerorganisation Socialistisk Arbejderparti (SAP), den danska sektionen av Fjärde Internationalen, har hela tiden varit en del av detta viktiga partibygge. Här ger dess Verkställande utskott sin syn på valets slutspurt:

Stärk kampen i vardagen

– rösta med Enhedslistan på valdagen!

 

Enhedslistan dundrar fram i valkampen – med till och med över sju procent i en del opinionsmätningar ( 2.2 procent i senaste valet) . Både nya medlemmar och aktivister strömmar till och vi kan inte undgå att gripas av den nästan euforiska stämning som råder i partiet.

Men mitt i all denna framgång och denna optimism tränger sig en mer cynisk analys fram: att radikalernas /Radikale Venstre/ handslag med de konservativa – som skamligt nog har följts upp av S/SF:s hänförda deklarationer om att de vill samarbeta ”bredare än mitten” – innebär att Enhedslistans mandat i det parlamentariska sammanhanget helt kan försvinna in på ett sidospår? Ett förhållande som gäller oavsett om mandaten kan räknas på en eller två händer eller om man till och med skulle ta fötterna till hjälp. Så därför kanske vi lika gärna kan slappna av lite med jakten på röster?

Svaret är: Nej!!

För det första kommer det fortfarande att finnas några förnuftiga S/SF-förslag som de bara kan få igenom med hjälp av våra röster. Ju fler mandat desto mer press kan vi utöva.

För det andra – vilket är nog så viktigt – är Enhedslistan inget vanligt parti. Ett parti som har sin enda uppgift att få några bitar av sin politik godkänd i riksdagen efter snäva taktiska manövrar och kompromisser med andra partigrupper. Detta därför att Enhedslistan har ett perspektiv som går långt utöver detta: Vi arbetar för en demokratisk mobilisering och organisering av befolkningen, detta därför att endast en sådan skapar förutsättningar för varaktiga framsteg, för varaktiga förbättringar av styrkeförhållandet mellan klasserna och den förändring av hela samhällssystemet som är nödvändig.

En stor och slagkraftig riksdagsgrupp för Enhedslistan – även om den skulle isoleras parlamentariskt av S/SF:s klassamarbete – utgör ett ovärderligt stöd för alla former av folklig mobilisering, för allt vad som rör sig ute i samhället. Redan i valkampen har partiledningen på ett bra sätt använt den ökade uppmärksamheten till att agitera för några av de centrala krav som vi måste driva i förhållande till en ny regering. Att exempelvis bevara förtidspensionen och förbättra a-kassan. Ju större riksdagsgrupp desto svårare blir det för medierna att fortsätta med att ignorera en fortsatt agitation för dessa krav.

Redan prognoserna om en parlamentarisk framgång för Enhedslistan har fört med sig en väldig kick för partiorganisationen: Medlemmar strömmar till i hundratal, överallt myllrar det med aktivister och det forsar in pengar till valinsamlingen. En riktigt stor valseger för Enhedslistan skulle skapa alla förutsättningar för ett stort steg framåt i partibygget. En fördubblad eller tredubblad riksdagsgrupp skulle också betyda mycket mer resurser till Enhedslistan i form av sekreterare och ekonomiska bidrag. I betydligt större utsträckning än i dag skulle riksdagsgruppen – utöver det krävande arbetet i Christiansborg – ha ett överskott att användas till aktiviteter utanför de parlamentariska ramarna och kunna odla det nära samarbetet med rörelser i samhället.

Kan vi kombinera detta med organisering, dubbelorganisering och utbildning av tusentals både gamla och nya medlemmar, kan Enhedslistan i den nära framtiden bli ett fantastiskt redskap att använda till att bygga upp starka utomparlamentariska rörelser. Rörelser som kan utöva ett starkt tryck mot S/SF:s klassamarbete.

Slutsatsen är klar. Trots Margrethe Vestagers (Radikale Venstre) förutsägbara förräderi och försök att få ut Enhedslistan på ett sidospår och trots Helle Thornings (S) och Villy Søvndals (SF) ynkliga koppleri för ett samarbete med de borgerliga:

Enhedslistan har användning för varje mandat som vi kan vinna. Detta därför att Enhedslistan kommer att använda alla de muskler, som mandaten ger, till att framförallt stärka kampen för en röd politik utanför Riksdagen. Eller uttryckt med en gammal vänstersocialistisk paroll:

”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”.

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/09/07/httpslh4-googleusercontent-com-rsxe83nbtvqtmcpbaj7t3iaaaaaaaahtgbns_ojw17z44472072-johanne-schmidt-nielsen-jpg-valdramatik-i-danmark/

Nyliberalismens kycklingar kommer hem – och blir grillade

Postat av

Den direkt utlösande orsaken till upploppen i London i början av augusti var två polisingripanden. Men under ytan finns en verklighet som gör att dessa händelser fick tryckkokaren att explodera. Det första året med regeringen Cameron utmärktes av nedskärningar, ökad ojämlikhet, tilltagande fattigdom för miljontals människor, korruption inom media, polis och politikerkår samt försämringar av social service. Dess andra år tycks vara på väg att domineras av ”social oro” i de fattigaste delarna av brittiska städer, där de människor som har minst att förlora lever.

Den utlösande orsaken till upploppen var två polisingripanden. Det första var att väpnade polismän dödade Mark Duggan torsdag 4 augusti, och den därpå följande behandlingen av Duggans familj, då polisen inte ens besökte familjen för att informera dem om dödsfallet.
En förståeligt upprörd demonstration samlades utanför den lokala polisstationen lördag 7 augusti. Polisen vägrade att ens komma ut och göra ett uttalande. Det var detta agerande från polisens sida som gjorde att upploppen exploderade, ett faktum som till stor del sedan kom bort i mediernas rapportering.
Polisen attackerade sedan en 16-årig flicka med batonger. Det var praktiskt taget oundvikligt att ett sådant våld skulle provocera ett utbrott av raseri i stadsdelen.
Rapporter från andra delar av landet berättade om liknande händelser, var och en med sin egen vinkling, men de följde ett gemensamt tema, till exempel från förorten Hackney i östra London och från Birmingham.

Det finns många rapporter om ett ökat antal trakasserier mot unga människor bara för att de vistats på gatorna, inklusive det notoriska användandet av ”stop and search powers”, vilket är djupt hatat i de svarta områdena där särskilt unga män är måltavlor. Det är 26 gånger vanligare att svarta blir stoppade och visiterade än att vita människor blir det.
Den oberoende klagomålskommissionen inom polisen behandlade Mark Duggan-ärendet ovanligt snabbt, och kunde redan 9 augusti rapportera att de tekniska undersökningarna visat att Duggan själv inte skjutit mot poliserna, en uppgift som innan dess spridits och gett liv åt rykten om att poliserna handlat i självförsvar. Det är dock ingen som har illusioner om att rättvisa kommer att skipas i detta fallet – det finns en lång historia av dödsfall efter polisingripanden, men inte en enda polisofficer har någonsin blivit åtalad.

Och medan bristen på förtroende för polisen är speciellt stor i svarta områden, av välgrundad anledning, så har olika händelser under de senaste åren lett till ett bredare missnöje. När tidningsförsäljaren Ian Tomlinson dog efter ett polisingripande under G20-protesterna i London 1 april 2009, och när därefter den rullstolsburne studenten Jody McIntyre brutalt misshandlades med batonger under förra årets studentdemonstrationer så blixtrade bilder av polisvåld in i många hem där man innan dess inte hade noterat att taktiken redan prövats i de svarta områdena i flera år.

Nyliberalismens kycklingar kommer nu hem – för att bli grillade. I Haringey, det område där Mark Duggan bodde, har den lokala politiska stadsdelsstyrelsen skurit ned resurserna till ungdomsverksamhet med 41 miljoner pund (drygt 60 miljoner svenska kronor), vilket underminerat verksamheten i grunden. Detta är ett mönster för många stadsdelar i London; att ungdomsverksamheten drabbas först av regeringen Camerons nedskärningsstrategi. Samtidigt har regeringens skrotande av programmet ”Educational Maintenance Allowance”, som tidigare gett 630 000 unga människor ekonomiska möjligheter att fortsätta i gymnasie- eller vidareutbildning efter 16 års ålder – tillsammans med en tredubbling av avgiften för att studera på universitetet – ökat på ilskan, frustrationen och känslan av att ingen bryr sig om vad som händer med den unga generationen. Detta är några av de faktorer som gjorde att tryckkokaren exploderade.

I juli krävde den lokale parlamentsledamoten David Lammy i stadsdelen Tottenham att regeringen skulle vidta åtgärder mot att ungdomsarbetslösheten stigit till tio procent så att 10 514 ungdomar då sökte jobb. I intervjuer har invånare i stadsdelen berättat att tusentals personer som närmar sig 30 års ålder aldrig kunnat hitta ett arbete. Det är ingen överraskning att de affärer som säljer designade sportartiklar, mobiltelefoner, trendiga teveapparater och mp3-spelare blev plundrade av folk som vet att de aldrig kommer att tjäna tillräckligt med pengar för att köpa sådana varor.

Kapitalägarna kan inte både äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan säger de att man behöver dessa produkter för att få status och kunna leva ett fullgott liv – och å andra sidan är de jobb som eventuellt går att få bara tillfälliga korttidsanställningar och med mycket låga löner.
Som kontrast så har de verkligt rika aldrig i mannaminne haft det så bra som nu. Regeringens ”High pay commission” rapporterade 8 augusti att de högsta cheferna i 100 företag (vilka bedöms av FTSE, en företagargrupp som utfärdar aktiemarknadsindex) fick pensioner på i genomsnitt 175 000 pund (cirka 1,8 miljoner svenska kronor). Den genomsnittliga pensionen i landet ligger på ynkliga 5 850 pund per år (drygt 60 000 kronor), och regeringen Cameron vill nu dessutom ytterligare försämra de ekonomiska villkoren för vanliga arbetade människor.
Samtidigt är regeringen fast besluten att överföra enorma summor till de omkring 300 000 personer som tjänar mer än 150 000 pund (drygt 1,5 miljoner kronor) per år, genom skattelättnader. Londons borgmästare Bill Johnson har krävt att den ”reformen” ska skrotas och hans miljonärskompis, finansministern George Osborne, har sagt att han vill slippa genomföra den.

Det är inte att undra på att många människor har sagt att det är dessa rika människor som är de verkliga plundrarna, de verkligt kriminella. I ett brev till The Guardian formulerade en insändarskribent det så här: ”Plundrarna gör bara på gatorna det som bankerna gör mot landet. Men till skillnad från bankerna så kommer plundrarna att bli straffade för det”. Och parlamentsledamoten John McDonell, som tillhör labourvänstern, skrev i samma tidning: ”Vi skördar nu vad som såtts under tre decennier, när ett grovt ojämlikt samhälle skapats där den etiska normen är att man ska sno åt sig så mycket man kan med vilka medel som helst. Ett samhälle av plundrare: parlamentsledamöterna med sina utsvävningar, bankerna med sina bonusar, företag som smiter från skatten, tidningsredaktioner som avlyssnar, poliser som tar mutor och nu en grupp alienerade ungdomar som passar på att ta chansen…”

Detta var nog inte vad de ungdomar som stal träningsskor värda tusenlappar från JD Sports hade i huvudet. Men vad de verkligen visste var att det finns människor där ute som har rikedomar och privilegier och som använder sin makt till att hålla miljontals andra människor kvar i fattigdom. Ett upplopp är ett krampanfall orsakat av destruktiv vrede och en oartikulerad protest, men det är ett av de sätt som de som saknar röst i samhället gör sig hörda på. Vi måste stå emot de försök som nu görs att utnyttja det som hände på gatorna till att ytterligare förstöra mänskliga rättigheter och attackera rätten att protestera. Gummikulor har distribuerats till polisen i en tidigare aldrig sedd utsträckning i England – och vi vet från erfarenheterna i Nordirland hur livsfarliga de kan vara. Vattenkanoner har aldrig tidigare använts här, men de kan finnas tillgängliga för polisen inom 24 timmar. Möjligheten att sätta in militär finns, men är fortfarande omdiskuterad.

Det är väldigt positivt att organisationer som arbetar mot nedskärningar som ”Coalition of Resistance” och särskilt BARAC (Black Activists Rising Against The Cuts) har gjort sina röster hörda och varit tydliga med att tala om de verkliga orsakerna till denna sociala oro, och om vilka politiska åtgärder som krävs för att ge fattiga stadsdelar en framtid och ungdomar ett nytt hopp. Under de kommande månaderna måste fackföreningarna och den radikala vänstern göra sina röster hörda och börja rulla tillbaka den liberal-konservativa regeringens offensiv.

Terry Conway
Billy Curtis

Översättning: Björn Rönnblad

Terry Conway ingår i redaktionen för tidskriften International Viewpoint och är ledande medlem i organisationen Socialist Resistance (Socialistiska Partiets systerorganisation i Storbritannien).
Billy Curtis är också medlem i Socialist Resistance. Arikeln är hämtad ur International Viewpoints augustinummer

 

Berlinmuren femtio år

Postat av

Socialismens dödgrävare bygger murar.

Det är femtio år sedan en mur delade den tyska nationen i två. Natten till den 13 augusti reste myndigheterna i Östtyskland 200 km taggtråd runt den västra delen av Berlin. Stadens medborgare vaknade upp i en delad stad. Närmare sextio tusen boende i öst och med arbete i väst hamnade i omedelbar knipa. Minst tolv tusen som dagligen reste i andra riktningen förlorade också sitt arbete.
Det ”kalla kriget” delade en europeisk huvudstad i mitten och ingen verkade bry sig. Den östtyske statschefen Walter Ulbricht hade lyckats upprätta ”en antifascistisk barriär”. Befolkningen i öst skulle enligt den östtyska statsledningen och Moskva skyddas mot ”fascisterna” i väst. Inte ens då muren restes fanns det någon som la vikt vid den ”officiella” förklaringen till muren runt västra Berlin. Förutom de stalinistiska kommunistpartierna i västra Europa förstås, inklusive Hilding Hagbergs Sveriges Kommunistiska Parti.
Tidpunkten för resandet av muren var väl vald. I väst verkade ingen bry sig. USAs nyvalde president John Kennedy, på semester på Cap Code i Massachusetts informerades endast tolv timmar efter att taggtråden lades ut. Premiärminister Macmillan jagade tjäder i Yorkshire och hade ingen tanke på att låta flygfäna vara ifred. General de Gaulle var på semester i sin hemby Colombey-les-Deux-Eglises och återvände till Paris endast den 17 augusti, fyra dagar efter att muren restes. Den tyske kanslern Konrad Adenauer tyckte tydligen att händelsen inte krävde någon omedelbar reaktion eftersom han besökte Berlin först den 22 augusti. Rädsla för ett tredje världskrig och avskyn för vad ’tyskarna ställt till med” under kriget förklarar delvis den totala avsaknaden av reaktioner mot muren i dess initiala stadium. Järnridån hade redan dragits ned från Östersjön till Medelhavet, så varför reagera mot att den också drogs ned runt västra Berlin?
Ändå hade våldsamma reaktioner inte varit oberättigade. Ursäkten för muren var grotesk. För att skydda ”socialismen och den högsta tänkbara friheten” måste befolkningen i Östtyskland skyddas från kontakt med det dekadenta väst. Inte mindre än 2,7 miljoner innevånare i Östtyskland hade flytt landet mellan 1948 till 1961. Det var ingenjörer, läkare, sjuksköterskor, lärare och kvalificerade arbetare som lämnade det ”socialistiska paradiset” för att skapa sig ett nytt liv i ”fascisternas väst”. Att fascismen besegrats hade tydligen bara lett till att den stärkt sin ställning. Allt detta krigande för att konstatera att fienden segrat trots det totala nederlaget. Ingen kunde naturligtvis tro på den officiella sanningen om muren och bilden av den sociala situationen på den andra sidan.
Socialism utan den mest omfattande frihet som mänskligheten någonsin upplevt är ingen socialism. Det är den trista erfarenhet som vi måste dra då vi tittar tillbaka på hur den ”reellt existerande socialismen” verkligen var. Muren blev en symbol på båda sidorna. Öster om muren symboliserade den avsaknaden av frihet för medborgaren. Väster om muren symboliserade den ”kommunismens förtryck”.
Censuren hindrade människor från att läsa vad de ville. Muren satte stopp för de flestas reslust. Endast andra destinationer bakom den var möjliga mål. Det hjälpte inte att alla garanterades ett arbete, en fri utbildning, ett tak över huvudet, bra sjukvård och en värdig pension. För den genomsnittlige arbetaren var den materiella säkerheten antagligen större än på andra sidan muren. Men vad hjälper det när det väsentliga saknades – känslan av frihet att kunna bestämma över sitt eget liv.
Småborgerligt trams kallades sådana argument av Partiet och dess megafoner i väst. ”Frihet är att bygga socialismen och tjäna Fosterlandet” svarade dödgrävarna. För varje årtionde som läggs på min nacke blir jag alltmer övertygad om att socialismens dödgrävare lyckades med sitt verk endast genom att förtrycka de egna medborgarnas frihet att fatta beslut. Inte bara friheten att besluta vilken bok jag vill läsa eller vilken plats jag tänker besöka. Inte bara friheten att säga högt vad jag tänker utan att kallas till Stasi för en uppstramning. Utan också friheten att delta i alla beslut som påverkar den gemensamma framtiden.
För i den ”reellt existerande socialismen” hade arbetarna i produktion, personalen i skolor och sjukhus, anställda i den gemensamma servicen och alla andra inbegripna i samhällets funktion, ingen makt över de beslut som fattades. Arbetarna hade ingen röst som påverkade vilka investeringar som gjordes, ingen röst som kunde prioritera tung industri eller mer och bättre konsumtionsvaror.
I stället fattades alla beslut av det allsmäktiga Partiet i Folkets namn. Medelmåttiga karriärister i byråkratin hyllades som genier och utropades till Folkets Hjältar. Storebror Ulbricht hyllades som hjältarnas Hjälte och den ende bemyndigade uttolkaren av Stalins genialitet. Parallellt med partibyråkraternas inbördes hyllningar om socialismens segerrika frammarsch frodades den folkliga humorn i tusentals anekdoter och skämt om samma ”framgångar”.
I den offentliga propagandan öster om muren och i megafonernas press i väst skrevs spaltkilometrar om det ”socialistiska systemets” överlägsenhet. Problemet var bara att folk inte begrep sig på det fina i kråksången och flydde Paradiset så fort en möjlighet yppade sig. Hundratals dog i försök att ta sig över muren och inte mindre än 40 000 lyckades trots den extrema gränsbevakningen fly till andra sidan.
Borde det inte ha varit tvärtom? Tänk vilken dragkraft en verklig frihetlig socialism hade kunnat utöva på Europas arbetande befolkning. Om den offentliga propagandan varit sann kanske inflyttningen blivit så omfattande att en gränskontroll hade behövts ändå. Vilken historisk ironi. Men så blev det inte och hade heller aldrig kunnat bli. För vid makten satt socialismens dödgrävare och de hade inte den minsta tanke på att bygga en öppen frihetlig och attraktiv socialism.
Idén om en frihetlig socialism hade redan begravts i Moskvarättegångarnas Sovjetunionen, den hade begravts av ryska tanks när Berlins arbetare gjorde uppror 1953, den hade begravts av samma tanks när Ungerns arbetare reste sig 1956, organiserade sig i fabriksråd och krävde frihet från Partiets diktatur, den begravdes slutligen och än en gång av samma tanks under några vackra vårveckor i Prag 1968.
I väst gjorde megafonernas sitt bästa för att hylla dödgrävarnas verk. De arbetandes uppror i Berlin, Budapest och Prag proklamerades ”kontrarevolutionärt”. Socialismens frihetsideal släpades i smutsen av lössen i den röda fanan.
Femtio år efter att dödgrävarna reste en mur mot friheten måste alla inse att socialism utan verklig frihet är en omöjlig socialism som ingen propaganda i världen kan sälja till de arbetande människorna. Utan frihet – ingen socialism.

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/08/16/berlinmuren-femtio-ar/

Bli vän med SP!

Postat av

Gör som snart 2000 redan har gjort: Bli vän med Socialistiska Partiet, veckotidningen Internationalen och tidskriften Röda Rummet på Facebook! Då får du dagliga nyheter, kommentarer och debattinlägg från världens alla politiska brännpunkter. Det snabbaste sättet att hålla sig informerad om socialistiska nyheter. Häng på du också, vi ses!

 

 

Mass murdering the left

Postat av

Performed with utmost efficiency, the single worst mass murdering in the history of the labour and left movement in Scandinavia has taken place. Behind the deed stood an ideologically convinced and well planned right wing extremist, who’s openly articulated political goal was to destroy socialism, Marxism and the multicultural society. A beast product of decades of massive bombardment of anything that has to do with socialism has shown itself to the world in a bloodbath of young, peaceful and defenceless socialists. But in our Swedish mass media, editors, politicians, TV talk shows and experts, are speaking about the danger coming from “extremists”, whether from the right or the left.

“Just as for the extreme left, Islamism and other sects that celebrates violence, we should not be too surprised when the words of hate take the physical form of mass murder and terror”, Sweden’s biggest daily Dagens Nyheter writes in an editorial (24 July). The next day the editors add that “not all members of Young Left are accomplices when the autonomous left perform their ‘actions’ where people are hurt and the police corps is one of the targets”. In the radio program Good Morning Sweden, the Department of Democracy minister from the liberal People’s Party compares the massacre in Norway with the Gothenburg riots in 2001. The so called extremist expert Anna-Lena Lodenius wants to “broaden the perspectives” and talk about “lonely men who feel that they are marginalised, not least those who are also unemployed and/or with little education” (DN Debatt, 24 July).

These shameful insinuations serve the purpose of reshuffling the cards and make both right and left equally the culprits. Yes, they aim for a ruthless plundering of the victims, they exploit the grief and the terror for vested interests, by saying that left activists and anti fascists, unemployed and poor, are a part of the same magma out of which the monster Anders Breivik poured out.

But Breivik, the son of a diplomat and a long standing member of the right wing populist Progressive Party in Norway, a man with Christian and conservative values, he was no lumpen proletarian who had lost his unemployment benefits. He was no street fighter and certainly not the inverted mirror image of some “left extremist”. He was charged with bourgeois Christian and anti-socialist values that had been extended into extreme fantasies about the world and his own calling in it. The ruthlessness of a psychopath was the trigger off the mass murder.

In this way, Breivik comprises the refined fanatisation of thirty years of right wing propaganda, from the anti-communist crusade against socialism and welfare states in the 1980’s, via the islamofobic Huntington with his “battle of civilisations” in the 1990’s, to the “war against terror” and the massive return of right wing extremism into European politics in the 2000’s.

Today’s efforts by the whole political spectrum – xenophobic parties like the Sweden Democrats included – to establish a smoke screen of symmetry between extremism to the right and to the left, whilst doing lip service to “the open democratic society”, cannot be left unanswered.

The labour movement and the left in Scandinavia have been the target of the worst and most murderous attack ever. Never before – not even in war time – have so many socialist in Scandinavia become victims in one single attack. This blow is directed against us all. The scope of the right wing terror must be made perfectly clear, the responsibility of anti-socialism must be scrutinised into its bone, its fanatics confronted, its networks torn apart, its violent thugs arrested and its riff-raff culture and mentality eradicated.

The Norwegian socialist youngsters who were butchered must not have sacrificed their young lives in vain. Their martyrdom for the socialist vision of the equal value of all human beings, cherished in a society of social justice and equality where oppression is no more, must lead us to our promise: that we will never be put down, that we will never give up, that we will never be defeated.

After thirty years of right wing offensive, and against today’s hypocrisy and smoke screens, the whole labour movement and the left must let the storm blow. The mass murder in Norway is the ultimate and most terrifying consequence of this right wing offensive.

http://www.internationalen.se/

Message of Solidarity to AUF, Norway from the Socialist party, the Swedish section of the Fourth International

Postat av

Comrades!

In a state of chock, dispair and rage we have followed the news about the barbaric attack directed against the Utöya summer camp of Arbeidernes Ungdomsfylking (The Workers’ Youth League) and on the buildings of the Norwegian government in Oslo. Our first thoughts go to all the comrades who’s lives have been ended in the midst of their youthful commitment and to the families, relatives and friends of all those murdered. But we direct our rage against the social forces nurturing and promoting hatred against the equal value of all human beings and against border crossing, togetherness and feeling of fellowship.

If the picture presented is correct, of the culprit and his gruesome deeds, the search light must now be directed against the whole hate filled and racist milieu of the extreme right, and its crusading against immigration, Islam, the left and the multi cultural society. That the first taken-for-granted reaction in our societies was directed towards “Islamic terrorism” gives us all a thought provoking indication of in what direction we have been accustomed to look for the enemy, whilst simultaneously the nationalist right extremism has been growing in Europe, as well as the militancy of racist and Nazi groups.

The time is more than ripe to turn our attention to these deadly enemies of human value, humanity and democracy. No efforts must be spared in confronting their agitation of hatred and in strengthening the solidaristic self-defence of the equal value and equal rights of all human beings. In this struggle we all stand side by side, and honour all those who have scarified their young lives, in a promise that we will never give up!

With warm and comradely solidarity in this terrible moment,

Stockholm 23rd of July,

Socialist Party,

Swedish section of the Fourth International

through its Executive Committee

Värsta massmordet på arbetarrörelsen

Postat av

Aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Det högerextrema massmordet på den norska socialdemokratins ungdomar kan vara den värsta massakern i fredstid på socialister i Europa sedan arbetarrörelsens uppkomst.

Under krig, inbördeskrig och revolutioner har militära och polisiära massakrer mot socialister, kommunister och anarkister historiskt varit vardagsmat. Junimassakern på det franska Parisproletariatet 1848, för att inte tala om massarkebuseringarna efter Pariskommunens fall 1871, lämnade över tiotusen döda. Den första ryska revolutionen 1905 följdes av fruktansvärda massakrer och avrättningar av socialister och upproriska. I revolutionerna och inbördesstriderna efter första världskriget begicks massmord på ”röda” i såväl det sönderfallande ryska imperiet som i Ungern och Bayern och på andra håll. För Nordens del var det i Finland som tusentals socialister och arbetare sköts efter de rödas nederlag i inbördeskriget 1918. I södra Europa massakrerades vänsteranhängare när Mussolinis kampgrupper krossade strejker, fabriksockupationer och vänstermöten under tidigt 1920-tal. I östra Europa och på Balkan massakrerades återkommande vänsteranhängare när auktoritära högerkrafter sökte befästa sin makt efter det tidiga 20-talets revolutionsvågor.

Från mord till massterror
Mellankrigstidens skakiga Weimardemokrati i Tyskland upprättades genom massakrer på kommunister och radikala arbetare när spartakistupproret 1919 slogs ned och de tyska arbetarråden krossades av militära frikårer. Under 1920-talet hemsöktes arbetarrörelsen återkommande av nazistiska och fascistiska mord. Även i det relativt fredliga Sverige avslöjades att Stockholms polismästare Gustaf Hårleman under 1920-talet låtit den s k Munckska kåren inhandla ett stort antal kulsprutepistoler och revolvrar att sättas in mot kommunistiska oroligheter. I Berlin dödades 1929 tjugosju kommunistiska Första majdemonstranter och ett hundratal skadades när stadens socialdemokratiska myndigheter förbjudit utomhusdemonstrationer och satte in polis.
Med nazismens och stalinismens maktövertagande i Tyskland och Sovjetunionen skulle terrorn bli ett mördande vapen mot oppositionella och nå nya proportioner. 1930-talets Stalinterror och utrensningar står här i särklass med över sexhundratusen arkebuserade – varav tusentals vänsteroppositionella s k ”trotskister” – under det värsta terroråret 1937. Terrorn i det nazistiska Tyskland hade ännu före kriget inte samma omfattning, men arbetarrörelsen krossades och dess medlemmar sveptes bort till koncentrationsläger, många mördades och avrättades.
Det spanska inbördeskriget både inleddes och avslutades med storskaligt mördande av anarkister, socialister och kommunister.
Under andra världskriget nådde förstås talen över massdödade anhängare av arbetarrörelsen och vänstern helt andra proportioner. Bland krigets bortåt sextio miljoner offer återfanns den europeiska och internationella arbetarrörelsens medlemsmassor. Inte minst den mäktiga judiska arbetarrörelsen av bundister och vänstersionister i östra Europa hörde till de utraderade.

Ockupationen av Norge
Men inte ens under den tyska ockupationen av Norge finner vi riktigt en motsvarande massaker av socialister som den på Utöya. När ockupationen hårdnade från 1941 avrättades vid olika tidpunkter infångade motståndsmän, men det värsta massmordet inträffade i det lilla samhället Telavåg i april 1942 när två officerare från Gestapo sköts till döds i samband med ett försök att gripa motståndsmän. De tyska repressalierna blev fruktansvärda. Alla samhällets byggnader brändes ned, fiskebåtarna sänktes, boskapen drevs iväg och alla män greps. Av de drygt sjuttio deporterade mördades ett trettiotal. Samtidigt avrättades 18 motståndsmän i ett interneringsläger på annat håll. Under hösten mördades också ett trettiotal motståndsmän i samband med undantagstillstånd i Trondheimsområdet. Även i Danmark sköts och mördades motståndsmän varav många tillhörde vänstern, ett drygt hundratal arkebuserades vid olika tillfällen och ytterligare hundratals dödades i koncentrationsläger eller i strid.

Paris och Nordirland
Under efterkrigstiden förekommer sovjetiska massakrer på vänsteranhängare (demokratiska socialister och andra) under upproren i Östberlin 1953, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. I Grekland och Turkiet har vänsteranhängare vid flera tillfällen massakrerats efter kriget. I synnerhet förstås under det grekiska inbördeskriget 1946-49 men också i samband med militärkupper och under den turkiska militärens försök att undertrycka kurderna. Massmorden och de etniska rensningarna i krigets Jugoslavien hör förstås också här till de mörkaste kapitlen.
Men när det handlar om fredstid och i synnerhet i Västeuropa står dådet i Norge i absolut särklass. I oktober 1961 massakrerades hundratals anhängare av den algeriska befrielserörelsen FLN vid en demonstration i Paris av kravallpolis. På Nordirland sköts 26 demonstranter och åskådare ihjäl av brittisk militär under den ”Blodiga söndagen” 1972. Men aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

http://www.internationalen.se/?p=39894

 

Solidaritetshälsning till Arbeidernes Ungdomsfylking

Postat av

Solidaritetshälsning till Arbeidernes Ungdomsfylking, AUF,

från Socialistiska Partiet, svensk sektion av Fjärde Internationalen

Kamrater!

Det är med bestörtning, förtvivlan och raseri vi följt nyheterna om den barbariska attacken på Arbeidernes Ungdomsfylkings sommarläger på Utöya och norska regeringsbyggnader i Oslo. Våra tankar går först till alla kamrater vars liv släckts mitt i deras unga engagemang och till de mördades familjer, släkt och vänner. Men vårt raseri riktar sig mot de samhällskrafter som odlar hatet mot människors lika värde och gemenskap över alla gränser.

Om den nuvarande bilden av gärningsmannen och dådet är riktig måste sökarljuset riktas mot hela den hatfyllda rasistiska miljö av extremhöger som hetsar mot invandring, islam, vänstern och det mångkulturella samhället. Att den allmänna första reaktionen i våra samhällen vände sig mot ”islamistisk terrorism” ger oss alla en tankeställare om vart vår världsordning vant oss vid att söka sin fiende. Samtidigt har den nationalistiska högerextremismen vuxit i Europa och våldsinriktade rasist- och nazistgrupper blivit alltmer militanta.

Det är hög tid att rikta blickarna mot dessa människovärdets, humanitetens och demokratins dödsfiender. Ingen möda får sparas i att konfrontera deras hatagitation och stärka det solidariska självförsvaret av alla människors lika värde och rättigheter. I den kampen står vi sida vid sida och hedrar alla dem som offrat sina unga liv genom löftet att aldrig ge upp!

 

Med varm kamratlig solidaritet i denna fruktansvärda stund

 

Stockholm 23 juli

Socialistiska partiet

Svensk sektion av Fjärde Internationalen

genom

Verkställande utskottet

International Viewpoint

Postat av

Läs och stöd Fjärde Internationalens engelskspråkiga och nätbaserade tidskrift International Viewpoint. Alltid full med nyheter, kommentarer och analyser av världens politiska brännpunkter. Gå in här:

http://www.internationalviewpoint.org/index.php

För att bli än bättre behöver International Viewpoint mer ekonomiska resurser. Trots den höga kvalitén skrivs det mesta idag på ideell basis. Ge ditt stöd till tidskriften här:

http://www.internationalviewpoint.org/spip.php?article2213