SP:s bloggare i Hässleholm ryter till om politikernas skattesubventionerade vanor

spritresan(1)

Saken är egentligen ganska enkel. Medborgarna vill inte ha politiker och tjänstemän som super upp skattebetalarnas pengar. Tyvärr så måste man tydligen vara en Hässleholmspolitiker för att inte begripa denna självklara önskan från medborgarna. Att det är långt mellan Hässleholmspolitikernas syn på saken och de skattebetalande hässleholmsbornas uppfattning står klart efter diverse politikers och tjänstemäns uttalande. Hibabs ordförande sa ”det är lugnt – ingen har varit redlöst berusad”. Va bra! Men alla andra steg mellan spiknykter och redlös har tydligen förkommit. Tommy Nilssons, socialdemokraternas före detta kommunalråd, uppfattning om att ”fri bar” är helt självklart och givetvis bör ingå i en hårt arbetande Hässleholmspolitikers naturliga förmåner, säger allt om den rådande uppfattningen bland beslutsfattarna i kommunen. Det finns tydligen en utbredd kultur bland politiker och vissa högre tjänstemän att det är helt ok att dia kommunen på skattepengar. Tydligen så har man svårt att skilja på mitt och ditt.

Men problemen slutar inte med att det finns en utbredd ”skattepengsdiarkultur”. Våra politiker har inte direkt varit osams under den senaste mandatperioden. Dyrporten, handslaget och en massa andra uppgörelser har politikerna kunnat enas om trots förment olika ideologiska uppfattningar. Risken är uppenbar att det är det gemensamma drickandet som har skalat av viljan att opponera. Man kan också undra över hur många kritiska frågor man orkar ställa om budgeten dagen efter ”fri bar”.

Sverigedemokraterna försöker rädda sin politiska ära genom att föreslå en ny alkoholpolicy utan att nämna att deras egna representanter Ulf Erlandsson och Ulf Berggren hör till dem som har skålat på skattebetalarnas bekostnad. Inte direkt trovärdigt – SD är en del av skattepengsdiar- och dryckeskulturen i Hässleholm. Tyvärr så räcker det nog inte med en ny policy – för det är ändå Tommy ”fri bar” Nilsson och vänner som kommer att tolka den.
Det enda som kan stoppa politikernas superi på vår bekostnad är en total torrläggning. Vi medborgare vill ha nyktra politiska beslut fattade av nyktra politiker. Skall det vara så svårt att förstå?

Ursprungstext: Röda Göinge

e-on nomineras till Hässleholms kulturpris 2011

Det fria ordet är en grund för demokratin och utvecklingen i ett samhälle. Om diskussionen och det politiska medvetandet flödar fritt, har samhället bäst förutsättningar att leva och utvecklas.

Ett rikt och varierat föreningsliv är en av de starka drivkrafterna för inflyttning. För föreningar är det avgörande att de kan nå ut med sina budskap till kommunens invånare. Affischering på välbesökta platser talar inte bara till publik och besökare. Den visar att kommunen har många aktiviteter och invånare som är intellektuellt och mentalt rörliga.

Hässleholms kommun inskränker sig till två anslagstavlor i staden, varav den ena är lokaliserad mitt i ett cykelställ. Utöver det har Hässleholms kommun upplåtit allmän mark till affischsoptunnor som sköts av det privata företaget CityCan. Det kostar närmare 20 000 kr att affischera på dem. Givetvis har inte fattiga föreningar råd att använda dem. Resultatet hade kunnat vara förödande. Bara de besuttna når medborgarna med sitt budskap. Endast de röster som har pengar i ryggen kan höras, som t ex våra glada kommunalråd. Resultatet hade kunnat vara att de ideella föreningarna däremot, inte kan nå ut till invånare och besökare i staden.

Genom att upplåta sitt utbredda nät av teleboxar för affischering, har e-on gjort det möjligt för föreningslivet att annonsera sina arrangemang. Därmed har e-on stött kulturlivet och den intellektuella och mentala rörligheten i vår kommun. Detta uppskattas av Hässleholms föreningar som inte haft några lagliga, rimliga, andra möjligheter att marknadsföra sina ideella aktiviteter. e-ons tysta stöd till förenings-, kultur- och idrottslivet i Hässleholm har helt enkelt, varit ovärderligt.

Vi nominerar e-on till Hässleholms kulturpris 2011, för e-on har, under många år, osjälviskt hjälpt ideella organisationer att torgföra sina olika arrangemang.

Socialistiska Partiet/Hässleholm – genom Kristina Runklint

http://rodagoinge.blogspot.com/2011/08/e-on-nomineras-till-hassleholms.html

Läs även en intervju med Kristina Runklint i Kristianstadsdbladet 110904:

http://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/article1537178/Halla-dar-Kristina-Runklint.html

Framtidens gymnasieskola i Hässleholm

  • ”Hässleholms gymnasieskolor, och dess utbildningar, fyller en viktig och strategisk roll och skall vidmakthållas.”

Ett citat från den styrande sexpartialliansens (m, c, fp, mp, fv, och kd) politiska program för den här mandatperioden. Det är svårt att inte hålla med om den här inriktningen. Problemet är den avgrundsdjupa skillnaden mellan programförklaringen och den faktiska praktiken. Sexpartialliansen har rätt när de skriver att ”gymnasieskolan fyller en strategisk roll för kommunen” Gymnasieskolan har bland annat som strategisk uppgift att förse det lokala näringslivet, t.ex. Ballingslöv AB, Swepart, Industriteknik, Emmaljunga Barnvagnsfabrik och många fler med kompetent arbetskraft. Men för att industrin skall kunna överleva och fortsätta att expandera i Hässleholms kommun så måste gymnasieskolan kunna fullfölja sin strategiska uppgift att t.ex. utbilda dugliga svetsare, snickare och cnc-operatörer. Utan arbetskraft blir det svårt att expandera i eller lokalisera verksamheter till Hässleholm. Tyvärr anser inte BUN – majoriteten (m, c, fp, mp, fv, kd) i praktiken att det lokala näringslivets behov skall få påverka vilka program som skall erbjudas av Hässleholms Gymnasium. Inställningen är att endast femtonåringarnas val skall avgöra programutbudet – samverkan med näringslivet lyser med sin frånvaro när förvaltningen och BUN fattar sina beslut.

”Snålbudgetalliansen” har beslutat att industriprogrammet och hantverksprogrammet – trä skall läggas ner enbart utifrån att årets femtonåringar inte i tillräckligt hög grad hade valt något av dessa program. Att enbart låta kommunens programutbud styras av vad femtonåriga barn för tillfället vill studera får förödande konsekvenser för näringslivets personalförsörjningsmöjligheter på sikt.

Tyvärr så verkar BUN domineras av valfrihetstalibaner och fega andrahandspolitiker som inte vågar/kan se längre än BUNs budget. Detta är möjligen bra för BUNs budget men det riskerar också att leda till sotdöden för delar av det lokala näringslivet. Så här inför terminsstarten hoppas jag innerligen att BUN-majoriteten har nyktrat till under sommaren och inser att vårens nedläggningsbeslut av svets- och träutbildningarna var strategiskt oklokt.

Henrik Hedman/Socialistiska Partiet

Insändaren publicerad i Norra Skåne 110817

Politiskt hyckleri i Hässleholm

Vi har i Sverige ett politiskt parti som har profilerat sig hårt på utbildningsfrågor, nämligen Folkpartiet. En stor reform som Folkpartiet har drivit igenom är GY11. Den nya gymnasieskolan som börjar gälla nu till hösten. I folkpartiretoriken för reformen så har utbildningsministern Jan Björklund (fp) flera gånger hävdat att en av anledningarna till GY11 är att man vill uppvärdera/ satsa på yrkesutbildningarna. Alla skall inte tvingas bli akademiker utan Folkpartiet vill stärka de gymnasiala yrkesutbildningarna för att göra eleverna mer anställningsbara.

Nu har Folkpartiet i Hässleholm visat sina kort hur de har tänkt uppgradera yrkesutbildningarna här i kommunen. De har nämligen beslutat att lägga ner ett antal yrkesutbildningar – trots att det finns goda förslag till hur de skulle kunna utvecklas och leva kvar. Folkpartiet är svenska mästare i utbildningshyckleri. På riksnivå pratar de om satsningar på yrkesutbildningar – kommunnivå där de skall genomföras i praktiken så lägger de ner utbildningarna. Inte trovärdigt – det går inte satsa på yrkesutbildningar som inte finns.

http://rodagoinge.blogspot.com/2011/06/politiskt-hyckleri.html

Vi marknadsför Hässleholm

Socialistiska Partiet i Hässleholm håller just nu på med en affischkampanj för att belysa vad de borgerliga politikerna i kommunen går för. Först ville de slopa kaffe-påtåren på äldreboendet Ekegården, och sedan skulle de gamla inte heller få ägg och sill till påsk. Ur Skånskan:

”Men vill någon av de boende har påtår så får man avstå en kopp kaffe vid något av de andra tillfällena.
- Tidigare hade vi kanske den dubbla ransonen kaffe, berättar en av de anställda.

Hon konstaterar att det redan sparas på personal, tvätt och mat.
Men att inte kunna servera ordentligt med kaffe till de boende, tycker hon är skamligt, och undrar om personalen istället ska servera vatten.
- Vad är det tänkt de ska spara på nästa gång?”

http://rodagoinge.blogspot.com/

Diktatorns sista dagar

Av ledarred

”De här människorna måste avrättas!”, Libyens diktator Muammar Gaddafi var sig lik och förnekade sig inte när han till slut i ett TV-sänt tal utslungade sina vredgade förkastelsedomar över det folk som gjort uppror mot hans styre. Gaddafi viftade också bort det hela med att det handlade om drogade, omogna ungdomar, vilka förletts av sjuka människor som infiltrerat städerna.
Men, till skillnad mot tidigare under Gaddafis mer än 40-åriga maktbana, befinner sig idag diktaturens företrädare i låg brygga i en desperat kamp för sin överlevnad. Benghazi, Libyens näst största stad har fallit i upprorets händer, diktatorns våldsapparat håller på att crackelera och snart verkar det som om Gaddafi bara kan lita på de utländska legosoldaterna och sin egna livvakt. Det vi bevittnar nu är strömavhopp från tidigare lojala militärer, tjänstemän, ambassadörer och till och med ministrar. Gaddafi kan fortfarande låta kaxig i sin verbala framtoning, men sannolikt är hans dagar räknade. Att regimen känner sig nödgad att sätta in stridsflyg mot sin egna huvudstad är ett kvitto om något på hur pressad och desperat den är.

”Gaddafi är Mellanösterns galna hund”, orden är Ronald Reagans och decenniet 1980-talet – på den tiden som USA bombade Libyen och Gaddafi beskrevs som Washingtons fiende nummer ett. Då stämplades Libyen som den värsta främjaren av internationell terrorism, en ”skurkstat” innan själva begreppet tagits i bruk.
Självklart var dock sanningen att Gaddafi avskyddes och sågs som ett hot av imperialismen för att han efter sitt makttillträde 1969 haft mage att expropriera utländska oljebolag, ge materiellt stöd till revolutionen i Nicaragua och rendera imperialismen förlusten av det brohuvud som Libyen varit under kung Idris styre ända sedan den formella självständighetsförklaringen 1951.

När vi nu skriver 2011 har emellertid historien vänt blad. Sedan 2006 är relationerna mellan USA och Libyen normaliserade, man har fulla diplomatiska förbindelser och för Obama är inte Gaddafi någon ”galen hund”. Idag talar inte Libyen längre med hög röst mot USA:s krigsföretag i Irak och Afghanistan eller hotet mot Iran. Idag öppnar sig Libyen återigen för utländska företag. Shell exploaterar olja utanför Libyens kust och privata intressenter – inte minst vapenmånglare – står överhuvudtaget på led för att göra profit i den libyska ekonomin.
Det är därför som imperialismens företrädare inte vet på vilket ben man skall stå nu när Gaddafi verkar vara på väg att kastas ur sadeln, därav alla ljumma halvkvädna uttalanden – oavsett om huvudstadens namn är Washington eller Stockholm, oavsett om utrikesministern i fråga är Hillary Clinton eller Carl Bildt.

Gaddafi har alltid varit en diktator, men en gång i tiden hade han en viss folklig legitimitet. Det bottnade i att han använde en hel del oljepengar till att bygga upp en social välfärd, att miljoner libyer under hans styre reste sig ur fattigdomen. Idag har dock denna legitimitet urholkats; arbetslösheten är hög och libyern i gemen har tröttnat på hans bisarra infall och järnhårda styre. Man vill kunna göra sin stämma hörd utan att riskera jobbet och i värsta fall hamna i fängelse.

Det stora problemet i dagens Libyen är dock den stora avsaknaden av organiserade motkrafter. Visst finns det Muslimska Brödraskapet även här, i exil har vi en opposition som till stora delar drömmer sig tillbaka till kung Idris dagar och det finns även enskilda människorättskämpar. Men – i jämförelse med Egypten och Tunisien – är det civila samhällets strukturer väldigt svagt utvecklade. Partier är helt och hållet förbjudna att verka. Fackföreningar och andra sociala rörelser har inte heller kunnat slå rot. Det är som om ett jättelikt vakuum öppnas bakom diktatorns rygg.
Men självklart hoppas vi att det vi nu upplever är diktaturens sista dagar. Det är endast om Gaddafis regim faller som det kan komma in ljus och luft i det libyska samhället, det är endast om regimen faller som de första vacklande stegen mot ett verkligt demokratiskt samhällsbygge kan komma till stånd.

Nsk Nsk Nsk Nsk

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Delseger i Kairo

Av ledarred

Hurriya! Hurriya! ( Frihet), ropen skallade intensivare än någonsin över Tahrirtorget i Kairo när president Mubarak – efter 18 dagar av gigantiska mobiliseringar – slutligen kastade in handduken.

Och, visst är det en stor framgång för den folkliga rörelsen att den envisa diktatorn till slut nödgades att bita i gräset. Proteströrelsen har framkallat oro i de härskandes led. Men hela den gamla förtryckarapparaten – med armén i spetsen – är intakt. En maktfigur som Omar Suleiman, Mubaraks handgångne man, underrättelsechef och tortyrmästare, har troligtvis också ett stort inflytande bakom kulisserna. Kanske är han den reelle ledaren, ungefär som om KGB-chefen Berija tagit över rodret i Sovjet efter Stalins död. Det var även Suleiman som med bister uppsyn kungjorde för det egyptiska folket att det nu var militären – i form av De väpnade styrkornas högsta råd – som tagit över makten i samhället.

Detta råd har upplöst parlamentet, upphävt konstitutionen och utlovat val inom sex månader. Men det förhatliga undantagstillståndet består, politiska fångar sitter fortfarande bakom lås och bom och militära domstolar ska även framgent skipa rättvisa. Det är sagt att en kommitté under den närmaste tiden ska få som uppgift att skriva en ny konstitution. Till att sitta i denna kommitté har det utsetts höga jurister, jurister vars sociala verklighet är en helt annan än den genomsnittligga egyptierns.

Självklart är det inte heller militären som är kraften att föra Egypten mot verklig demokrati. Ända sedan 1952, då kung Farouk störtades av en grupp unga nationalistiska officerare under ledning av Naguib och Nasser, har de väpnade styrkorna varit den yttersta garanten för det rådande auktoritära systemets bevarande.

För den folkliga rörelsen är det nu en kamp mot klockan för att utmejsla en fastare organisering, ledning och program, som ett för de breda folklagren tydligt alternativ till den militära makten. Det handlar också om att överflygla krafter som det liberala partiet al-Ghad och det muslimska Brödraskapet (oppositionens bäst organiserade aktör), krafter som i tämligen okritiska ordalag prisat det militära maktövertagandet.

I liberala media framställs ofta Brödraskapet som ett hot för att Egypten ska slå in på en liknande väg som Iran efter revolutionen 1979. Det finns också all anledning att hissa varningsflagg för detta Brödraskap, men inte alls utifrån den hotbild som vissa liberaler frammålar. Brödraskapet är ingen fundamentalistisk utan snarare en konservativ organisation, som varken har styrka, intresse eller möjlighet till att framskapa en iransk situation. I dess ledande skikt finns det många bättre bemedlade köpmän för vilka fri företagsamhet, privat äganderätt och vinst är väl så heliga ting som Koranen och Allah. Under perioden 2005-10 besatte medlemmar av Brödraskapet – under den formella beteckningen oberoende – 20 procent av det egyptiska parlamentets platser. Konsekvent vände de sig då mot strejkande arbetares och fattiga bönders krav. I värsta fall skulle Brödraskapet kunna fungera som ett stöd för militären i dess försök att kväsa revolutionen. Historiskt sett har man också tagit mot mycket pengar från USA och det är inte uteslutet att USA under Obama återigen skulle kunna lätta på plånboken.

Revolutionens konsolidering och fördjupning hänger idag på att den folkliga rörelsen lyckas att upprätthålla trycket underifrån. Det är bara så som vi även fortsättningsvis kan få se hur vanliga soldater förbrödrar sig med demonstranter, det är bara så som militären kan förhindras att slå ner rörelsen, att unga soldatpojkar vägrar att skjuta på syster och bror.

På fredag denna vecka är det viktigt att den så kallade ”Segermarschen” blir en mäktig manifestation, ett bevis för att proteströrelsen fortfarande är på fötter efter Mubaraks abdikation. Allra viktigast är ändock att den mäktiga stötvågen från delsegern på Tahrirtorget fortplantas genom det egyptiska samhället. Idag strejkas det på många håll i Egypten. Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.

nsk nsk

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us 

Dödskolelistan väcker debatt

Röda Göinge:

Lokaltidningen har gjort en uppföljningsartikel om reaktionerna på Dödskolelistan. Måste bara kommentera Johan Berglunds, moderat ordförande i barn och utbildningsnämnden, uttalande: ”Det hjälper inte att slå på dem som redan ligger”. Anledningen till att t ex John Bauer redan ligger är att de har valt att ligga. De har valt att inte använd elevpengen till eleverna utan valt att lägga den på reklamkampanjer och vinstutdelning. De kan själv välja att inte ligga. Vinst eller kvalitativ utbildning är något som varje skola själv väljer. Vi visar bara upp deras smutsiga byk för eleverna. Förhoppningsvis så blir Dödskolelistan början på en rejäl byktvätt på John Bauer.

Henrik, Socialistiska Partiet i Hässleholm
Läs om Dödskolelistan i Lokaltidningen s 4 och 7

Dödskolelistan igen

Lokaltidningen har gjort en uppföljningsartikel om reaktionerna på “Dödskolelistan” Måste bara kommentera Johan Berglund, moderat ordförande i barn och utbildningsnämnden, uttalande: “Det hjälper inte att slå på dem som redan ligger” Anledningen till att tex John Bauer redan ligger är att de har valt att ligga. De har valt att inte använd elevpengen till eleverna utan valt att lägga den på reklamkampanjer och vinstutdelning. De kan själv välja att inte ligga. Vinst eller kvalitativ utbildning är något som varje skola själv väljer. Vi visar bara upp deras smutsiga byk för eleverna. Förhoppningsvis så blir dödskolelistan början på en rejäl byktvätt på John Bauer.
Henrik

Tyvärr är inte artiklarna med i nätupplagan av lokaltidningen. Länkar om de läggs ut

 Digg  Facebook  StumbleUpon  Technorati  Deli.cio.us