Kategoriarkiv: Trollhättan

Från konkurs till omställning

Postat av

När nu två av facken vid Saab Automobile i konkurs för att få ut medlemmarnas löner ställs frågan om företagets framtid på sin spets. Konkursen för pratmakaren Muller har varit ett faktum sedan länge.  Förhoppningsvis har dagens beslut ryckt undan några av de falska förhoppningarna om att allt ska återgå till det vanliga av sig självt.

Saab Automobile behöver sannerligen en rekonstruktion, men ett verkligt framtidshopp för de Saabanställda kräver något helt annat än de affärsplaner som lagts fram på löpande band eller hopp om att kinesiska företag ska komma som räddande änglar. Under Saabs kris har miljarder kronor och år av mänsklig möda har förslösats i väntan på att allt ska bli som vanligt igen. Den rekonstruktion som krävs är inte något juridiskt trick utan en teknisk och social rekonstruktion, till produktion av sådant samhället måste ha för att kunna befria sig från fossilberoendet. Den pågående krisen för Saab är ett gyllene tillfälle att göra detta, på kort sikt för att rädda jobben och på längre sikt våra livsvillkor på jorden.

En konkurs innebär att företaget, liksom General Motors, kommer att kollapsa i armarna på staten som är en av de största fordringsägarna. Den borgerliga regeringen har dock, precis som USA:s regering, klart deklarerat att de inte tänker lägga sig i företagets skötsel. Samma sak säger för övrigt såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Istället för en sådan uppgiven linje skulle staten kunna utnyttja situationen för att, under ledning av de anställda och deras organisationer ställa om företaget.

Men det är bråttom. Att ställa om Saab är bara möjligt så länge företagets grundpelare – dess anställda – finns samlade och inte är spridda för vinden. Än är det inte för sent att rädda vare sig jobben på Saab eller jordens klimat. Men varje dag som går utan att vi byter kurs blir tiden allt knappare för bådadera.

http://bilpolitik.wordpress.com/2011/09/12/fran-konkurs-till-omstallning/

Rekonstruera Saab till ett framtidsföretag

Postat av

För andra gången på två år är nu Saab Automobile på väg in i en rekonstruktion. Det är svårt att hålla räkning på hur många gånger Saabs hårt prövade anställda nu kastats mellan hopp och förtvivlan. Sommarens desperata manövrer för att kunna betala ut lönerna visar att företaget ligger på sitt yttersta och att det mest är frågan om vem som ska stänga av respiratorn.

Saab Automobile behöver sannerligen en rekonstruktion, men ett verkligt framtidshopp för de Saabanställda kräver något helt annat än de affärsplaner som lagts fram på löpande band. Under Saabs kris har miljarder kronor och år av mänsklig möda förslösats i väntan på att allt ska bli som vanligt igen. Allt ska bli som vanligt igen. Men det kommer det inte att bli, inte på Saab men framför allt inte i den ekonomi som alltför länge dopats med ändliga och klimatförstörande fossila bränslen.

Läs hela krönikan i Göteborgs Posten (publicerad 110908):

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.717475-rekonstruera-saab-till-ett-framtidsforetag?ref=fb

Ännu kan SAAB räddas

Postat av

- Vägen ur krisen kan vara att Saab ställer om tillverkningen mot kollektivtrafik och miljövänliga prudkter, skriver debattörer för Socialistiska Patiet i Lidköping i en debattartikel som även tar upp flera andra saker.

Dagen före midsommar får personalen på Saab reda på att de inte får någon lön.
De ansvariga på Saab kan heller inte säga när det blir någon lön eller om det blir någon. Det här borde ju vara droppen som får bägaren att rinna över. Dags att kräva alla papper på bordet och slut med all mörkande av Saabs verkliga tillstånd.

Spektaklet har fått fortgå alltför länge. Äventyrare, spekulanter och klåpare har fått hålla på och bedriva ett spel med de anställdas jobb – och nu löner.

Det har från början stått klart att Saab lever farligt som liten biltillverkare. Det har länge rått överkapacitet i den globala bilindustrin. Samtidigt står det lika klart att Sveriges, Europas och stora delar av världens transportsystem är miljömässigt ohållbart. Det gäller inte minst massbilismen.

En omställning mot kollektivtrafik och förnyelsebar energi är oundviklig.

Istället för att låta marknadskrafterna, med regeringens tysta bifall, låta Saab gå omkull och göra tusentals kunniga och välutbildade arbetare arbetslösa, borde arbetarrörelsen tillsammans med de radikala delarna av miljörörelsen kräva att Saab förstatligas under de anställdas demokratiska kontroll som ett första steg mot att ställa om produktionen vid fabriken i Trollhättan till att bli en del i en satsning på produktion för en miljömässigt hållbar utveckling,

Det är ”omöjligt” kommer många att säga, men det skulle inte vara första gången det ”omöjliga” blir möjligt under trycket av en kraftfull och välorganiserad opinion som samlats kring tydliga och konkreta krav. Med utgångspunkt från den ilska inte bara Saabs anställda i Trollhättan utan stora delar av arbetarrörelsens gräsrötter måste känna inför det galna spelet med de Saab-anställdas jobb och framtid, skulle det inte vara omöjligt att bygga en stark rörelse för att rädda jobben.

Saabs anställda är en fantastisk resurs för utveckling och produktion av allt som behövs för en klimatomställning i Sverige. Med en omställning av produktionen kan nyttiga saker produceras; spårvagnar, lok, solcellsanläggningar, vindkraftverk osv.

Även om tiden börjar bli knapp finns det fortfarande möjlighet att rädda jobben för Saabs anställda och använda deras samlade kompetens istället för tillåta att den kastas bort.

Vägen till överlevnad går genom att våga styra in på ett nytt spår!

Erik Edlund, Anders Hagstöm och Ludvig Sunnemark. Medlemmar i Socialistiska Partiet i Lidköping.

Publicerad 110625 i Lidköpingsnytt

http://www.lidkopingsnytt.nu/2011/06/25/debatt-annu-kan-saab-raddas/

Slutkört för Saab?

Postat av

De hårt prövade anställda på Saab har nu fått ännu en serie tuffa smällar. Den nyss hyllade Victor Muller klarar knappt av att betala de dagliga leveranserna av material till fabriken. Om det är början till slutet vi nu ser eller om det bara är ännu en märklig tur för den ryske bankiren Antonov att ta den direkta kontrollen är oklart.

Hur som helst har det sedan länge varit klart att Saabs omtalade ”affärsplaner” varit byggda på lösan sand. Man behöver inte vara någon ekonom eller bilexpert (eller kanske är det just det man inte ska vara…) för att se det orimliga i dem. Att ta fram en ny bilmodell är en mycket tung kostnad i dagens bilproduktion. Enda sättet att göra vinst är då att slå ut denna kostnad – åtskilliga miljarder kronor – på tillräckligt många tillverkade bilar, något som blivit allt svårare med de allt tätare modellbytena. Saabs mål för 2011 på 80 000 bilar, som redan prutats ner till 50 000, ligger på en bråkdel av vad andra biltillverkare gör. Bara en handfull kinesiska småbilar för inhemskt bruk ligger på samma nivå. Som jämförelse sålde Volvo Personvagnar, en mycket, mycket liten tillverkare internationellt, över 334 000 bilar under krisåret 2009. Att Saab fått svenska staten att gå i god för EIB-lån på 400 miljoner euro handlar troligen mer om Victor Mullers erkända förmåga att sälja in idéer än någon realistisk plan för att sälja bilar.

Som så många gånger genom åren kastas de anställda på Saab nu mellan hopp och förtvivlan. Stort ansvar faller på de fackliga ledare som okritiskt slutit upp bakom vilken direktör som än sagt sig ha ett magiskt recept för att rädda företaget, från hårda rationaliseringar och godtyckliga uppsägningar under GM över Christian von Koenigseggs vidlyftiga planer (om någon minns honom?) till den pratglade Victor Muller med Vladimir Antonov i bakgrunden. (Eller kanske man ska säga, Antonov med Muller som frontfigur.)

Framtiden för de anställda ligger inte i att hoppas på att någon ny spekulant ska frälsa dem. Den ligger i att lita till sina egna krafter och kunskaper. Världen tål inte fler bilar. Framtiden för bilindustrin ligger istället i att ställa om sin fantastiska förmåga till massproduktion till att göra det som vi så förtvivlat väl behöver: utrustning för förnybar energi och klimatneutrala transportsystem. Att behoven finns är självklart. Men det räcker inte i en värld där den privata vinsten är högsta drivkraft. Det krävs stora statliga satsningar, både i produktionen och för att organisera avsättningen. Det kommer inga bankirer att göra, även om staten öser pengar över dem.

Facken i Trollhättan och centralt borde i dagens förtvivlade läge, tillsammans med sina medlemmar på kontor och i verkstäder, omedelbart börja utarbeta planer på vilka sådana produkter Saab skulle kunna utveckla och producera. En sådan plan skulle kunna vara basen i en facklig politik för jobben ock klimatet och kunna visa på en väg framåt för hela samhället, istället för att desperat klamra sig fast vid en produkt vars tid är ute och hänge sig åt falska hopp om att räddas av goda kapitalägare.

Ursprungligen publicerat på Bilpolitik.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Annarkia,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Förstatliga bilindustrin under de anställdas kontroll!

Postat av

Glädjen i Trollhättan och Västsverige över att flera tusen av bilindustrins anställda inte omedelbart kastas ut i arbetslöshet är stor och självklar. Bara den som förblindats av nyliberalismens propaganda kan tycka att det är rimligt att kasta ut människor i arbetslöshet istället för att behålla dem i arbete.

Om bilindustrins anställda skingras för vinden förvandlas det enastående produktionsmaskineriet snabbt till skrot, ett slöseri med samhällsresurser av väldiga proportioner. Men framför allt: det är bara så länge de anställda finns kvar i arbete och inte sällat sig till de arbetslösas skaror som det är möjligt för dem att agera som ett kollektiv.

Men samtidigt som vi gläds med dem som firar för att de får behålla jobben är det också en sorgesam tillställning. Dels för att mycket talar för att festen blir kort och baksmällan tung; racerbilsdirektörerna med ljusskyggt kapital i ryggen är inte mycket att hänga upp framtiden på.

Men också för att ett tillfälle har gått förlorat. Ingen kan idag ha missat att mänskligheten står inför sin hittills största utmaning: att på något årtionde ersätta den fossilbaserade ekonomin med en hållbar.

Massbilismen är inte förenlig med denna nödvändiga omställning. Inte den som finns idag och definitivt inte den som bilindustrin hoppas på och världens politiker, trots allt klimatprat, planerar för. Allt prat om ”gröna bilar” är blå dunster så länge politiker på alla nivåer fortsätter att bygga för ökad biltrafik med Förbifart Stockholm och Marieholmstunneln i Göteborg som de senaste jättesatsningarna. Om, Kina, Indien och andra länder imiterar vårt ohållbara transportsystem handlar det om miljarder nya bilar.

Svenska fack har sedan länge överlåtit frågan om makten över produktionen och dess inriktning till kapitalägarna. Därför är det inte heller förvånande att se hur de nu okritiskt leder jubelkören för bildirektörerna. Inte desto mindre är det tragiskt. Att i dagens dubbla krisläge, där både jobb och klimat är hotade, fortsätta satsa på ohållbara produkter kommer inte långsiktigt att rädda några jobb.

Skall det finnas en chans att stoppa såväl klimatkatastrof och industridöd krävs att vi byter spår, både när det gäller hur vi färdas och vad vi tillverkar. Bilindustrins kris – som på intet sätt är över – är ett gyllene tillfälle att inleda en sådan förändring. Denna flexibla industri skulle kunna ställas om från att vara ett problem till att bli en del av lösningen om staten tog över den och gav de anställda i uppdrag att utveckla och producera det som krävs för ett klimatanpassat samhälle.

Förstatliga bilindustrin under de anställdas kontroll!
Ställ om produktionen till klimatanpassade jobb med statligt garanterade beställningar!

Socialistiska Partiets VU

Läs mer:

Intressant?
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Kan ockupationer rädda jobben?

Postat av

Saab är sålt. Men hur det ska gå för Saabarbetarna i Trollhättan i längden vet vi inte ännu. Men vi vet hur det gick för tegelarbetarna i Neuquen, Argentina. I Argentina ockuperade arbetare sina fabriker över hela landet. Räddade jobben. Drev fabrikerna. Och gör det fortfarande i många fall. Farooq Sulehria har läst Live Working or Die Fighting: How the Working Class Went Global av Paul Mason, och berättar här om vad en del av arbetarna gjorde efter den ekonomiska och politiska krisen utan motstycke i Argentina kring millennieskiftet.

Neuquen kanske inte alls liknar Trollhättan. Men den argentinska staden Neuquen var i oktober 2001 i samma fruktansvärda situation som dagens Trollhättan, där 3 400 Saabarbetare väntar på hur avskeden ska slå.

Vid den högteknologiska tegelfabriken Zanon i Neuquen stod arbetarna i månader i samma situation. Men de satt inte stilla medan ägarna försökte avskeda dem, föra bort ugnarna och stänga Zanon.

Arbetarna ockuperade fabriken.

När de hade kontroll över fabriken röstade de för att fortsätta produktionen. När ledningen försökte med lockout, kom ett domstolsutslag till arbetarnas hjälp och stoppade ledningens försök att ta tillbaka fabriken.

Arbetarna började organisera produktionen utan chefer och förmän. Produktionsplanen – hur mycket tegel, vilken sort, utseende, lager – röstade man om. Varje avdelning valde en samordnare som skulle ta upp de dagliga problemen i ett samordnarmöte som hölls varje dag. Samordnarnas möte utgjorde i själva verket ett arbetarråd.

Dessutom förekom stormöten för alla arbetare där man tog mer långsiktiga beslut. Ett av de första besluten var att arbeta mindre hårt. Tegelpressen som avgjorde takten för hela produktionsprocessen gick med 15 slag i minuten. Denna snabba process slet helt enkelt ner kropparna. Under arbetarkontroll sänktes takten till hälften. Men den sänkta takten innebar inte att produktionen minskades. Däremot mådde arbetarna mycket bättre av att arbeta i lugnare tempo.

När arbetarna med framgång hade strömlinjeformat produktionen insåg de att detta bara var början på hela processen. Leverantörerna vägrade att leverera råmaterial och fabrikens produktion konfiskerades på grund av att det saknades ett skatteregistreringskonto!

Det tycks som om sociala strider, liksom kapitalet, har en benägenhet att växa. Kommer ni ihåg mödrarna på Plaza de Mayo? Just de mödrar vars barn mördades av Pinochetdiktaturen. Mödrarna på Plaza de Mayo lånade ut sitt kontonummer.

Och arbetarna har sina egna sociala nätverk. De löste det ännu större problemet med leveranserna. De arbetare bland ursprungsbefolkningen som låg i strid med de tidigare ägarna gav arbetarna tillgång till sin lera.

Och Zanon var inte något isolerat fall i ett land som hade drabbats hårt av ekonomiska och politiska kriser. I december 2001 hade mer än 200 fabriker övergått i arbetarnas händer över hela Argentina.

Att sådana fabriksockupationer dyker upp vid våldsamma vändpunkter i historien är ingenting nytt. I september 1920 fick till exempel direktörer över hela Italien instruktioner från arbetarna. En halv miljon metallarbetare kontrollerade sina fabriker i den industriella triangeln Milano-Turin-Genua. Direktörerna kunde bara välja mellan att stanna eller ge sig iväg.

Metallarbetarnas direkta aktioner inspirerade en marxistisk intellektuell, Antonio Gramsci, så till den grad att han flyttade till Turin. Eldad av de inspirerande erfarenheterna av arbetarkontroll gav Gramsci 1919 ut en tidning L’Ordine Nuovo (Den nya ordningen), som syftade till att samordna fabriksockupationerna.

Det är intressant att se vilka likheter som finns mellan Fiat under arbetarkontroll i Turin på tjugotalet, och det Zanon som drivs av arbetarna, särskilt när det gäller de demokratiska metoder som används för att organisera produktionen, välja representanter, samla stormöten, ordna arbetarråd och likalöner.

Men ockupationerna i Argentina skiljer sig från tidigare exempel på andra ställen i världen. Långt efter att den massrörelse, som utlösts av en kombination av ekonomisk härdsmälta och politisk radikalisering, hade ebbat ut, finns det fortfarande 160 fabriker kvar under arbetarkontroll.
Enligt uppgifter är 15 000 arbetare anställda i dessa fabriker. Det är mycket sällsynt att en fabriksockupation varar så länge.

De argentinska fabriksockupationerna har överlevt också på grund av att en vänsternationalistisk regering kom till makten efter kaoset 2001. Alltså fortsätter fabrikerna som drivs av arbetare att blomstra. Vid Zanon ökade till exempel arbetsstyrkan med 50 procent sedan övertagandet. Man anställde folk från arbetslöshetsrörelsen och byggde upp en stabil marknad för sina varor. Före arbetarkontrollen förekom 300 arbetsplatsolyckor varje år, hälften av dem allvarliga, med i snitt ett dödsfall per år. När arbetarna tagit över sänktes siffran till 33 olyckor.

Och här var tiotusenkronorsfrågan: kommer Saabarbetarna i Trollhättan att följa Zanons exempel? Fackbyråkratin skulle absolut rysa inför en så subversiv tanke.

Fabriksockupationer är för övrigt ingenting nytt för General Motors. I december 1937– januari 1938 förekom en elva dagar lång ockupation vid Flint och strejker över nästan hela GM, vilket tvingade ledningen att erkänna fackföreningen.

Farooq Sulehria
Översättning Gunvor Karlström
Läs också boken Live Working or Die Fighting: How the Working Class Went Global av Paul Mason, förlag London Harvill Secker 2007.

Intressant?
Läs mer om Saab: Svensson, Röda Malmö, Internationalen,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, GP1, 2, VA,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,