Jan-Olov Carlsson (SP)

Uppgiften för en socialist i fullmäktige är att göra kritiska framstötar mot makten, att sätta nålsticken på rätt ställe och bli en talesperson för arbetarintressena.

Kommer den politiska förändringens vind någonsin att blåsa genom de folkligt valda församlingarna i landet? Visst, en och annan fläkt kommer att få gardinerna i fullmäktigesalarna att fladdra till, men än så länge hänger de stilla och lugna.

För 16 år sedan stod jag senast i talarstolen i Umeå kommunfullmäktige. På det sista fullmäktigemötet för mandatperioden bad jag om att få hålla ett avslutningstal, utanför protokollet och antagligen i otakt med von Ribbings etikettsregler för kommunala politiska församlingar, men väl för att lämna kommunpolitiken med flaggan i topp.

Det blev applåder, många fina omdömen och en tår rann på kinden när en av moderatdamerna beklagade min förlorade fullmäktigeplats. Smickrande. Eller kanske vi ska kalla det pinsamt. Blev inte avtrycket större än kollegiala ryggdunkningar?

Den gången blev det en mandatperiod. Vänsterpartiet bröt upp samarbetet med Enad Vänster, och i valet 1994 saknades ca 50 röster för ett eget mandat för Socialistiska Partiet. En viktig lärdom är att den politiska arena som ett fullmäktigemandat innebär, har ett begränsat värde. Hur många välformulerade inlägg som helst i talarstolen kan inte ersätta ett verkligt ingripande arbete i människors vardag.

Mitt fullmäktigemandat är denna gång ett V-mandat. Till skillnad från Enad Vänster finns idag inget organiserat politiskt samarbete. Men det är inte helt okontroversiellt att ett parti upplåter en valbar plats till en medlem av ett annat parti, speciellt när den officiella inriktningen i valet 2010 var en rödgrön allians med nedtonad vänsterprofil.

Vänsterpartiet i Umeå är en aktiv organisation med många nya medlemmar. Den politiska profilen har vinklats vänster för att markera skillnaden mot en betongsocialdemokrati som helst gör upp med moderaterna i plan- och utvecklingsfrågor. Med drygt 11 procent av rösterna för Vänsterpartiet i kommunvalet tvingas socialdemokraterna till en teknisk och politisk uppgörelse för att behålla makten.

Den realpolitiska plattformen är angenäm. Den handlar om att fördela ett kommunalt överskott på 350 miljoner under nästa år och med prognos på fortsatta överskott under mandatperioden. Den politiska överenskommelsen tar upp sociala investeringar, satsningar inom äldreomsorgen, ”hyressänkningar” för skolor och dagis för att frigöra resurser till verksamhet och anställningar, satsning på kollektivtrafik, stopp för all privatisering m.m.

Så långt allt väl. Det återstår att se om det blir som det är tänkt. Att sitta med ett mandat som utgör en del av ett majoritetsstyre kan lätt förvandlas till försvarspolitik. Flankerna ska försvaras mot gläfsande borgerliga interpellationer. Alla förväntas sluta sig samman, självcensuren kommer krypande och plötsligt befinner man sig i ett trögt politiskt block som styrs av socialdemokratiska maktambitioner. Hu, hemska tanke.

Uppgiften för en socialist i fullmäktige är att göra kritiska framstötar mot makten, att sätta nålsticken på rätt ställe och bli en talesperson för arbetarintressena. Det handlar givetvis om inställning. Realpolitik betyder inte munkavle, lika lite som att en klasskamplinje innebär plakatpolitik. Den dag då protesterna, demonstrationerna och strejkerna bryter ut i Sverige likt de har gjort i den kapitalistiska krisens spår ute i Europa, då, om inte förr, kommer man att drabbas av insikten att det är i orkanens öga man befinner sig. Kav lugnt inne, ute stormar det. Det är bara att förse sig med adekvat klädsel som Pohlman skulle ha sagt, och bege sig ut. Till dess handlar det att orientera rätt i det begränsade utrymmet som kommunallagen ger.

Första fullmäktige blev helt följdriktigt igenkännande leenden från de politiska fossilerna från förr, en ointressant dagordning och en tävlan från alla att dra till sig medias intresse. Så också undertecknad som refererades i lokalpressen.

– ”Det här ska föreställa ett nervöst jungfrutal, men uppriktigt sagt känner jag mig varken nervös, eller jungfrulig för den delen”. Punkt. Apropå att förlita sig på media för att nå ut med en politik.

I övrigt var behållningen att få se Rättvisepartiet Enhetslistans representant i fullmäktige, Jan Hägglund, stå i talarstolen iförd en T-shirt från moderaternas valkampanj med texten ”Sverige behöver ett nytt arbetarparti”. Ett gammalt vad, tydligen. Hägglund är en man som står vid sitt ord. Uppskattande miner och skratt, framför allt från de borgerliga ledamöterna. Kollegialt så det förslår. Tveksamt om det är rätt väg att företräda arbetarintresset,

Jan-Olov Carlsson

Jan-Olov Carlsson från Socialistiska Partiet i Umeå ställer upp för Vänsterpartiet i kommunalvalet.

Hur kommer det sig?
– Det är en kombination av att mitt eget parti inte ställer upp och att vi hade ett gott samarbete med Vänsterpartiet under perioden 1991-1994. Det är nödvändigt att försöka bidra så mycket man kan med sina tankar, idéer och erfarenheter, så för mig är det ett bättre alternativ att ställa upp såhär än att vara helt passiv. Jag fick erbjudandet och det kändes smickrande. Det visar att V har ett intresse för oss, hellre än att vända sig till sossarna. Jag tycker det är ett positivt uttryck.
Jan-Olov Carlssons hemarena är fackliga frågor och arbetsrätt. Han är facklig företrädare på Volvofabriken i Umeå och har kämpat mycket mot nedskärningarna där. Stödet för a-kassan och facket är även del av V:s profil.

Vilka andra frågor är stora i Umeå för tillfället?
– Det är mycket med kommunikation, Botniabanan har haft invigning och man diskuterar en ytterligare dragning upp till Luleå. Sedan är Kulturhuvudstadsåret 2014 stort. Det är en jättesatsning som möter, kan jag tycka, lite populistisk kritik från vänster: att det bara tar pengar från skolan och vården. Jag tycker det finns en poäng med att göra något vettigt av året, men det måste bli på bredden förstås, inte bara på ”höjden”. En annan sak vi varnar för är att ytterligare 500 jobb kan komma att försvinna från Volvo inom några år, om man inte ställer krav på företaget.
Jan-Olov Carlsson är inte särskilt positiv inför årets val, varken på kommunal eller riksdagsnivå.
– Valet avgörs inte här uppe. Vänsterblocket får i regel cirka 70 procents majoritet i Västerbotten och det kan förstås vara ett lokomotiv för riksdagsvalet. Det finns ingen andledning att det kommer ändras i år. Men jag känner ingen våg av entusiasm, oron och nervositeten är stor. Borgarna har övertaget på riksplanet. Jag är rädd för att vi kommer vakna upp till en mardröm 20 september, med fyra år till med alliansen.