När städer blir varor

En hyresvärd har inte rätt att ta ut kostnaden för grundläggande underhåll så som stambyten på hyresgästen, men när dessa nödvändiga åtgärder genomförs tar många chansen att också byta golvet, installera tvättmaskiner eller kakla om badrummet för att på så sätt kunna få ut en högre hyra.
I Stockholmsförorten Husby och på Pennygången i Göteborg har hyresgästerna tagit strid mot vad de ser som onödiga lyxrenoveringar. Internationalen har tidigare rapporterat från flera av dessa strider, men för att verkligen förstå dem och andra förändringar på bostadsmarknaden behöver de sättas in i ett sammanhang; det om våra städers förändrade roll i den moderna ekonomin.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAVia ett nyliberalt systemskifte har bostadspolitiken förändrat karaktär. Från att ha varit en integrerad del av välfärden har dess roll blivit att agera understöd för en marknad där hemmet har gått från att vara en rättighet till att utgöra en vara bland alla andra. Detta är i mycket en ideologisk förändring, ett ändrat synsätt på välfärd och marknader, men det är inte en förändring som skett i ett ekonomiskt vakuum. Det är snarare en konsekvens av att staden har blivit allt viktigare för den kapitalistiska ekonomin i stort.
Den brittiska kulturgeografen David Harvey har ända sedan 70-talet studerat städer och deras betydelse för kapitalismen. Han delar, med utgångspunkt i Karl Marx idéer, upp ekonomin i tre sektorer; tre olika kretslopp av kapital. Det första kretsloppet är produktionen av varor. Här har vi kapitalismens naturliga hemvist och den sektor av ekonomin som en gång i tiden gav Sverige så väl som andra västländer sitt välstånd.

Det andra kretsloppet är investeringar i byggd miljö, ett samlingsbegrepp för all infrastruktur och fastigheter. I vår urbaniserade värld innebär det här framförallt investeringar i staden. Det här kretsloppet har alltid varit viktigt, enstaka städers hela ekonomi har i perioder cirkulerat kring fastighetsspekulation, men det har traditionellt dragits med ett lönsamhetsproblem eftersom när man väl har investerat i en fastighet så står den där.
Det går inte att göra en ny investering på samma plats utan att först riva den befintliga bebyggelsen. Därför har staden främst fått agera som ett understöd för produktionen och konsumtionen snarare än som en vara i egen rätt.

Det tredje kretsloppet är en brokig samling investeringar i forskning, teknologi och välfärd. Det är investeringar som syftar till att understöda produktionen genom såväl innovation som utbildning och reproduktion av arbetskraften, men som det för den enskilde företagaren inte finns någon självklar kortsiktig lönsamhet i. Därför har det här kretsloppet traditionellt varit statens domän och saknat de vanliga marknadsmekanismerna som dominerat resten av ekonomin.

Alla de här sektorerna är integrerade delar av den svenska ekonomin, men under lång tid drevs Sverige framåt av det första kretsloppet: av industrin. Nu börjar det ändras. Runtom i hela västvärlden har industrin länge tappat mark, ända sedan 70-talet har vi befunnit oss i en ständig industrikris av varierande intensitet. Vinstmöjligheterna i produktionen blir mindre och mindre, vilket tvingar kapitalet att söka sig till nya områden.
Den traditionella lösningen var att söka sig utomlands, från 1800-talets imperialism till dagens investeringar i Kina, men allt eftersom det finns färre och färre nya länder att öppna upp för kapitalismen krävs det andra lösningar. En sådan lösning är att öka investeringarna i kretslopp två och tre, och i händelse av att det redan finns en välfärdsstat som dominerar dessa områden med politisk hjälp skapa nya marknader.

Att kapitalets investeringar de senaste åren ökat kraftigt inom välfärdssektorn (kretslopp tre) är uppenbart för de flesta, men även staden (kretslopp två) har ökat i betydelse. Bostadsrätten har blivit allt viktigare och omvandlats till en enorm marknad för lånefinansierad konsumtion. Det har lett till att mängder av hyresrätter ombildats, men också att byggföretagen i princip bara bygger bostadsrätter, bara eftersom det är där de stora vinsterna finns. Hyressektorn har däremot länge lämnats ifred, den har setts som en marknad med låga vinstmöjligheter. Nu börjar det ändras. Det räcker inte längre med att ombilda hyresrätter till bostadsrätter, själva hyresmarknaden behöver i företagens och borgerliga politikers ögon reformeras.

2010 kom en ny lag som skulle reglera vår traditionellt starka allmännytta. I den gjordes två viktiga förändringar.
För det första skulle allmännyttiga bostadsbolag anpassa sig till den privata marknaden och börja drivas efter ”affärsmässiga” principer, att gå med vinst skulle bli en del av verksamheten.
Den andra förändringen var nästan ännu viktigare, allmännyttans hyresnivå skulle inte längre vara normerande för hela hyresmarknaden. De privata hyresvärdarna skulle slippa dras med gamla välfärdsinstitutioners syn på bostaden som en rättighet och bli friare att sätta sina egna hyror. Vinstmöjligheterna ökade plötsligt drastiskt.

Ytterligare förslag om hur hyresmarknaden skulle avregleras kom sent 2012 i regeringens Hyresbostadsutredning där en rad förändringar föreslås. Bland de viktigaste hör att lägets betydelse ska öka och att en större spridning av hyresnivåer ska accepteras. I attraktiva områden ska hyresnivåerna kunna höjas rejält, något som i praktiken kommer att innebära en social rensning av innerstaden.
Det är i det här sammanhanget som hyresvärdarna tar sin chans att göra sina områden mer attraktiva och locka till sig en mer köpstark grupp av hyresgäster. Bostadspolitikens avreglering och miljonprogrammens upprustningsbehov sammanfaller lägligt med en ny ekonomi där staden i sig mer och mer blivit en vinstgivande investeringsmöjlighet. För några år sedan hade det varit betydligt svårare för företag som Stena Fastigheter att lyxrenovera på Pennygången i Göteborg, men i en tid med ökade varsel inom industrin, vinstdrivande företag inom välfärden och en stad som blivit en vara är det helt naturligt.

I efterkrigstidens industriella ekonomi kunde bostadspolitiken såväl som sjukvården och skolan tillåtas stå utanför de normala kapitalistiska marknadsreglerna, i miljonprogrammet var det viktigare att bygga för att inhysa industrins arbetare än att göra vinst på boendet. Men i industrikrisens samhälle kan välfärdstatens undantag inte längre gälla, kapitalismen kräver en helt integrerad marknad för sina investeringar. Att detta får långtgående effekter på våra städer är tydligt.
Hyresgästföreningen varnar för att 2012:s Hyresbostadsutredning blir ytterligare ett steg mot att införa ett ”social housing”-system, det vill säga att kommunen tillhandahåller speciella lägenheter för låginkomsttagare. Det riskerar att bli en nödvändighet att bygga sådana bostäder när den vanliga bostadsmarknaden blir otillgänglig för alla de lågavlönade servicearbetare som behövs för att underhålla storstädernas nya ”kunskapsekonomi” men inte har råd med vare sig de höga hyrorna eller bostadslån. En förändring som till skillnad från den traditionella svenska generella bostadspolitiken kommer att minska solidariteten mellan arbetarklassens olika skikt.

Den redan osäkra situationen på arbetsmarknaden kommer att sprida sig till bostaden, något som redan idag är ett faktum för de många ungdomar som sitter i lägenheter med svarta hyreskontrakt och ockerhyror som inte går att överklaga. Hyresmarknaden har en högre portion låginkomsttagare än andra bostadsformer, men den hastiga ombildningen av hyresrätter tvingar allt fler att köpa sin bostad. En bostadsrätt är inte längre ett tecken på att du skulle ha särskilt mycket pengar, bara ett gigantiskt lån.
Att vi kan komma att få se en fastighetsbubbla i likhet med den som underbyggde den finanskris vi befinner oss i just nu är inte en otrolig konsekvens av den nya kapitalismen. Samtidigt kommer de sociala striderna om staden att öka. 2012 var inte det sista året med kamp om hyresrätten. Allt eftersom kapitalet skiftar fokus från industrin till staden och välfärden kommer en allt viktigare del av kampen att ske där, både för att försvara vad vi redan har och för att skapa den nya ekonomi som är nödvändig.

Bra och billiga bostäder är en rättighet

Gårdagens dom i Hyresnämnden som ger Stena Fastigheter rätt att chockhöja hyrorna på Pennygången kommer inte som en överraskning. Den visar bara att lagen står på fastighetsägarnas sida och att bostaden håller på att förvandlas från en rättighet till en vara.

Den långa strid som de boende på Pennygången fört, och förhoppningsvis fortsätter, är mycket viktig och handlar om mycket mer än några lägenheter på Högsbohöjd. Dels gäller det de hundratusentals lägenheter från sjuttiotalet snart måste renoveras och där värdarna nu får fritt fram att höja hyrorna våldsamt, inte minst eftersom de kommunala bolagen numera enligt lag måste fungera lika vinstmaximerande som vilken privat värd som helst.

Dels kom samma dag som dag som domen föll regeringens utredning som föreslår att alla spärrar ska släppas och hyrorna sättas helt efter marknadens villkor, det vill säga även hyresrätter ska förbehållas dem som har pengar. Samhället dras isär ännu mer än idag, vinnarna är de rika och bolagen, förlorare alla vi andra.

Detta är en samhällsutveckling vi inte får acceptera! Bra och billiga bostäder åt alla är ingen orealistisk dröm, kunde man bygga sådana för 40 år sedan är det möjligt idag. Det hela är bara en fråga om politisk vilja. Starka krafter driver på för att fortsätta dagens utveckling och ska den kunna hejdas krävs att många  fler boende agerar på samma sätt som på Pennygången och går samman mot värdarnas vinstjakt, för vår rätt till bra, billiga bostäder.

- Återställ de kommunala bolagens roll som allmännyttiga bostadsbolag med syfte att bygga och förvalta billiga lägenheter    till självkostnadspris!
- Stoppa marknadshyrorna, bostad är en rättighet, inte en vara.

Styrelsen för Socialistiska Partiet i Göteborg 121220

 

Svenska bostäder: hur allmännyttan blev ett konkurrenshinder och bostaden en vinstmaskin

Högsbohöjd, en 60-talsförort till Göteborg. Under slutet av 90-talet sålde allmännyttan de 771 lägenheterna på Pennygången till Skanska som 2005 sålde vidare till redarfamiljen Olssons fastighetsbolag Stena Fastigheter. När Stena våren 2012 presenterade sina planer på renovering reagerade många av de boende på de mycket kraftiga hyreshöjningar som skulle bli följden och Nätverket Pennygångens framtid bildades som sedan dess kartlagt hyresgästernas uppfattningar och drivit kravet på en renovering som gör att alla kan bo kvar.

När Sverige i mitten av 1800-talet började omvandlas från jordbruks- till industrisamhälle massinvandrade arbetare från land till stad. Snart blev bostadsfrågan akut, inte bara för arbetarna utan även för de styrande, de eländiga bostadsförhållandena riskerade att ”bli ett ont som hotar samhällets lugn och säkerhet” som Göteborgs stadsfullmäktige uttryckte det när de 1849 – med revolutionsåret 1848 i färskt minne – lät bygga 47 arbetarbostäder i stadsdelen Majorna. Behovet av att uppfostra och kontrollera de farliga arbetarna var länge överhetens drivkraft i bostadsfrågan. Dicksonska Stiftelsen, som än dag äger 900 lägenheter i Göteborg, grundades till exempel med syftet att bevara ”sedlighet och gudsfruktan hos arbetarklassen”.
1933 tillsattes Bostadssociala utredningen som bland annat ledde fram till statligt stödda så kallade ”barnrikehus” med lägenheter för fattiga familjer med minst tre barn. Kommunerna uppmanades att skapa bolag som skulle drivas enligt självkostnadsprincipen, startsignalen för de många allmännyttiga bostadsbolag som grundades under 40-talet. Tillsammans med Bostadsförsörjningslagen, som 1947 gjorde kommunerna skyldiga att ordna bra bostäder åt sina invånare, blev de en del av efterkrigstidens Välfärds­sverige.
Även om det sällan nämns i den officiella historieskrivningen fanns de föregående årtiondenas hårda klasstrider i Sverige i bakgrunden. Samhällsbygget styrdes lika mycket av företagens behov av goda villkor som av fruktan för den organiserade arbetarklassen. Så även i bostadsfrågan. Legendarisk var den långa kamp som fördes av Hyresgästföreningen i Olskroken i Göteborg 1936-37 mot hyreshöjningar och dåligt underhåll. De boende vägrade betala höjda hyror och värdarna vräkte 250 familjer innan sympatiyttringar från stora delar av arbetarrörelsen tvingade fastighetsägarna att krypa till korset.

Trots stort byggande under 50- och 60-talen växte inte antalet bostäder tillräckligt för alla som strömmade till städernas industrier och ut från de stadskärnor som skulle ”saneras” för det nya bilsamhället. År 1965 beslutade riksdagen om ökat bostadsbyggande, det så kallade miljonprogrammet. En tredjedel av bostäderna hamnade hos allmännyttiga bolag som på så vis blev dominerande fastighetsvärdar. När hyresregleringen som funnits sedan kriget avskaffades 1968 infördes bruksvärdesprincipen och de allmännyttiga bolagens hyror blev genom en lag 1974 en hyresbromsande norm.
Denna bostadspolitik, där alla hade rätt till en bostad, fördelningen gjordes utefter kötid och behov och där hushåll som hade medicinska eller sociala skäl kunde få förtur, skilde sig radikalt från den i övriga Västeuropa, där de som var mest utsatta och hade lägst inkomster samlades i områden med subventionerade hyreslägenheter.

Men Sverige förändrades. 2005 anmälde fastighetsägarnas organisation Sverige till EU-kommissionen. Bostadspolitik är ett område som EU inte har rätt att besluta över. I teorin. Men eftersom EU:s överordnade påbud är att inget får begränsa konkurrensen, det vill säga företagens vinstjakt, går inget område säkert. Fastighetsägarna hävdade att allmännyttan var ett konkurrenshinder som höll nere hyrorna. När en ny lag antogs 2010 som innebar att självkostnadsprincipen togs bort och att allmännyttan skulle drivas ”enligt affärsmässiga principer” drog dessa nöjda tillbaka sin anmälan.
Självklart hade det varit möjligt att sätta sig på tvären och ta strid om EU-direktiven. Till exempel kunde regeringen hävdat att det fanns särskilda intressen att bevara allmännyttan som en grundsten i en social bostadspolitik. Men det tyckte inte regeringen. Tvärt emot tunga remissinstanser som Sveriges Kommuner och Landsting och Boverket sa den att ”Bostadsförsörjningen och kommunernas ansvar för denna bör vare sig i sin helhet eller i olika delar definieras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”.

Den svenska bostadspolitiken började dock ändras innan EU-inträdet. När Carl Bildts regering tillträdde 1991 avskaffades de kommunala bolagens möjlighet att teckna fördelaktiga bygglån för hyresrätter liksom rätten att bilda nya allmännyttiga bolag. Bostadsförsörjningslagen revs upp, vinsterna skulle jagas och det sociala ansvaret hamnade på efterkälken.
När S-regeringarna återkom var deras ”återställare” bleka kopior av den tidigare generella bostadspolitiken. Och marknadsanpassningen fortsatte.
Enligt Sveriges grundlag ska det allmänna trygga rätten till bostad. När dåvarande bostadsminister Odell fick frågan i riksdagen om hur regeringen tänkte garantera denna ansåg han dock ”inte att det finns skäl att vidta några åtgärder för att säkerställa att grundlagen följs i fråga om bostadsförsörjning”.

Politikens mål har ändrats från ”goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö” till ”väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven”. Bostaden förvandlades från rättighet till vara och medborgarna till bostadskonsumenter. Vinnarna är fastighetsägarna, hyrorna har ökat 50 procent snabbare än konsumentprisindex vilket redan fått omfattande konsekvenser. Nyligen visade Sveriges Radios Ekoredaktion att segregationen fördubblats från 1990 till 2010. Undersökningen handlar om invandrarbakgrund men eftersom ”invandrarbakgrund” i princip är det samma som ”låg inkomst” visar den på en klassklyfta som vidgats med enorm hastighet.
I exempelvis Göteborg finns inte någon bostadskö. Alla kommunala hyresrätter förmedlas dock genom Boplats.se där den sökandes ”profil” och registreringstid matchas mot en ”urvalsprofil”: ”Krav på sökande till denna lägenhet: Bruttoinkomsten skall vara minst 3 gånger årshyran. Max 2 betalda betalningsanmärkningar. Inga hyresanmärkningar accepteras. Max 4 boende.” Så gör allmännyttan klart att inte alla är välkomna i deras bostadsområden. Allmännyttan kom till för att ge alla rätten till ett boende, även de som inte kunde konkurrera på marknadens villkor. Idag har detta sociala ansvar ersatts av vinstmaximering med nyliberala förtecken.
Den sociala bostadspolitiken växte som sagt inte fram av sig själv utan genom tryck underifrån. Och när det trycket försvinner bestäms politiken uppifrån.
Hyresgästföreningen, som organiserar en knapp tredjedel av landets 1,6 miljoner hyreshushåll, förhandlar med fastighetsägarna om hyrorna. (Och får 190 miljoner om året av hyresgästerna för detta, oavsett om de är medlemmar eller ej.) Föreningen har under sin ordförande, förra S-riksdagsledamoten Barbro Engman, accepterat den nya lagen som gör allmännyttan affärsdrivande och avskaffar hyrestaket för de privata värdarna. Ja, till och med kallat den ”en seger för hyresgästerna”.
En lokal strid som den de boende på Pennygången utkämpar är inte lätt att vinna. Lagen är emot dem och den som hyr sin lägenhet har ingen strejkrätt. Vid en hyresstrejk finns inget lagligt skydd mot att man blir vräkt utan man måste, liksom på 30-talet, lita helt till solidariteten och sina egna organisationer. Men självklart finns det många sätt att slåss för sina intressen, oavsett om beslut fattas av EU eller i Sverige går det att ta politisk strid kring dem. Det som krävs, idag liksom för 150 år sedan, är att överheten får skäl att frukta att vi tillsammans utgör ett ”hot mot samhällets lugn och säkerhet”.

Text Lars Henriksson och Jesper Lindeberg

 

”Alla skall kunna bo kvar efter renoveringen”

▶Renovering i Göteborg leder till 64 procent i hyreshöjning
▶Många hyresgäster har inte råd att bo kvar efter renoveringen
▶De boende organiserar sig mot fastighetsägarens försök att chockhöja hyrorna

Pennygången i västra Göteborg byggdes i slutet av 1950-talet i ett försök att färdigställa många och funktionella lägenheter till låga hyror. Merparten består av lägenheter på fyra rum och kök.
På 1990-talet såldes området till Skanska för att 2005 köpas upp av Stena Fastigheter.
I början av mars 2012 presenterades ett färdigt förslag för hur Pennygången skulle renoveras. Några veckor senare kom Stena Fastigheters besked om de nya hyresnivåerna efter renoveringen. En lägenhet på 4 rum och kök som nu kostar 5 959 kronor i månaden skulle efter renoveringen kosta 9 800 kronor – en höjning med 64 procent.
De boende har därför organiserat sig till motstånd mot fastighetsägarens försök att genom renovering av fastigheterna chockhöja hyrorna. Här följer en intervju med Örjan Askehall, en av de boende och som organiserar motståndet mot de planerade hyreshöjningarna.

Vad är bakgrunden till protesterna från er sida?
– I mars 2012 skickade Stena Fastigheter ett brev till hyresgästerna om renovering av lägenheterna i Pennygången som skulle innebära hyreshöjningar på upp till 60 procent. Renoveringen berör 771 hushåll och många hyresgäster reagerade med chock eftersom de inte skulle ha råd att bo kvar efter renoveringen.
– År 2009 hade Stena Fastigheter önskat göra stamrenovering, men styrelsen beviljade inte pengar för detta. För att få loss kapital blev det sannolikt nödvändigt för fastighetsägaren att genomföra den här renoveringen, där hyresgästerna
får stå för hela kostnaden.

Hur har ni organiserat er och hur många deltar aktivt?
– Som svar på Stena Fastigheters krav på renoveringar bildade vi en Facebookgrupp, våren 2012, där hyresgästerna kunde delge positiva respektive negativa tankar om renoveringen. Därefter började vi kalla till stormöte som vi hållit en gång i månaden. En styrgrupp, koordinationsgruppen, på 15-20 personer där jag ingår bildades också med uppgift att planera för kommande aktioner.
– Onsdag 5 december höll vi en manifestation utanför Tingsrätten i Göteborg med anledning av en pågående tvist mellan hyresgäster på Pennygången, som motsätter sig renoveringarna, och Fastighetsägarna. Hyresnämndens beslut väntas klockan 14 den 19 december.

Vilka är era krav?
– Vi kräver att alla som bor på Pennygången skall kunna bo kvar efter renoveringen. Hyresgästen skall också erbjudas olika alternativ, så att denne kan välja hur omfattande renoveringen skall vara i sin lägenhet.
– Vi ser det också som oerhört viktigt att stadsdelen behåller sin ”blandade karaktär” där människor med olika inkomster lever tillsammans. Från politiker och samhällsplanerare arbetar man ju också efter principen ”blandstad”, och även från fastighetsägarhåll har man framhållit att om en stadsdel tenderar att bebos av en viss kategori av människor får det negativa effekter på hela stadsdelen.

Hur har bemötandet hittills varit från Stena Fastigheter?
– Fastighetsägarna försöker motivera de drastiska hyreshöjningarna genom att jämföra likvärdiga lägenheter i stan med högre hyra.
– Hittills har man valt att inte lyssna på våra önskemål utan har valt att lansera sina dyra renoveringsförslag som den enda lösningen.
– Man har också motiverat renoveringarna som något som hyresgästerna önskar. Det stämmer i och för sig att hyresgästerna önskar upprustning av fastigheten, men inte till det priset vi nu får betala.
– Fastighetsägaren har också valt att dela in renoveringen i etapper med några tiotal lägenheter åt gången. Därigenom hoppas man lättare kunna motivera de framtida renoveringarna.
Vad planerar ni att göra härnäst?
– Vi avvaktar Hyresnämndens utslag den 19 december, där fyra hyresgäster motsatt sig att värden får komma in i lägenheterna för att göra renoveringarna.
– Om det blir ett negativt besked kommer vi, om hyresgästerna så önskar, att överklaga beslutet till Hovrätten. Hyresgästföreningen har här lovat att bistå med juridisk hjälp.
– Vi kommer också att samverka med andra nätverk i staden som motsätter sig Fastighetsägarnas oskäliga hyreshöjningar.
Örjan Askehall understryker slutligen att utgången av kampen mellan Hyresvärden Stena Fastigheter och hyresgästerna på sikt kommer att få stora konsekvenser för boende i hyresrätt i hela Göteborg.

 

 

 

 

 

 

 

Bilar brinner där hopp saknas

Exakt varför kravaller bröt ut just nu i England vet ingen, men att det skedde bör inte förvåna någon. Ett samhälle har för det mesta jobbat ihop till sina uppror och det brittiska är inget undantag.

Nästa nummer av londonbaserade Architect’s Journal kommer att ha två olika omslag: dels det planerade med en bild av den nya olympiska simhallen – sval, perfekt, futuristisk – med rubriken ”London 2012”. Dels ett med texten ”London 2011” och ett foto av ett nyss utbränt kvarter. En modern miniatyr av Dickens Två städer som talar om en stad med avgrundsdjupa och i decennier medvetet vidgade klyftor.

Klyftorna är av många slag. Även om de som krossar rutor inte formulerar sig politiskt vet alla att det parlament där man nu med darr på rösten talar om lag och moral ännu solkas av utgiftsskandalens bedrägerikultur som avslöjades 2009. Liksom att de nedskärningar som hotar bibliotek, simhallar och utbildningsmöjligheter har rötter i det svarta bankhål som året innan slukade ofattbara summor.

Läs hela krönikan, publicerad i GP 110823

http://www.gp.se/kulturnoje/1.705082-lars-henriksson-bilar-brinner-dar-hopp-saknas

Res kvinnokampens fana

Kvinnokampen behövs idag över hela världen…

Visst behövs den internationella kvinnodagen. Den är mer aktuell än någonsin. Den behövs inte minst för att vi har en kvinnofientlig alliansregering. Kvinnorna söker sig vänsterut i politiken. Det är rätt riktning. Kvinnodagen startade också för hundra år sen som en socialistisk kvinnokamp.

Däremot är Hollywoodfruar knappast ”Perfekt på kvinnodagen”. De har inte mycket gemensamt med arbetarklassens kvinnor och delar inte de villkor och bekymmer som präglar vanligt folks vardag. Ja, man tar sig för pannan inför TV3:s passerande av lågvattenmärket.

Våldtäktsmän slipper undan. Alldeles för lite görs av myndigheterna i Sverige och övriga nordiska länder för att förebygga våldtäkter och andra sexuella övergrepp på kvinnor, slår Amnesty International fast i en rapport.

Kvinnors hjärtan glöms bort. Forskningen kring hjärtsjukdomar sker övervägande på mäns hjärtan. Trots att 41 kvinnor drabbas av hjärtinfarkt varje dag.

Mitt eget hjärta klappar varmt för alla de kvinnomanifestationer som anordnas runt om i landet. Särskilt de som har en socialistisk prägel.

Tidigare inlägg idag på Röda Malmö:

När det gäller bostadspolitik tycks många förvandlas till pajasar

Som exempelvis det moderata borgarråd i Stockholm som tror att man kan bygga bort segregation genom att bygga fler bostadsrätter i förorterna. Snacka om en naiv pajas. Däremot finns det en hel del andra bra inslag i det program man presenterat för Järvafältet så som:

Sedan ett par år tillbaka pågår dock en omfattande satsning för att lyfta Järvaområdet. Bebyggelsen ska rustas upp och förtätas. Nya hus ska ge området en ny, mer stadslik karaktär. Centrumstråk och boulevarder med affärslokaler och restauranger ska knyta ihop de olika stadsdelarna.

[…]

För att öppna den nord-sydliga korridoren inom området kommer delar av E18 att däckas över. Dessutom ska en ny väg dras genom Järvafältet, med busstrafik från Spånga station via Rinkeby och Kista till Helenelund i Sollentuna. Till detta kommer en förlängning av tvärbanan från Alvik till Kista.

Men att tro att detta och enbart detta tillsammans med fler bostadsrätter skulle innebära minskad segregation, som borgarrådet Joakim Larsson gör, är ju bara dumheter. Så länge moderaterna och borgaralliansen fortsätter en politik för ökade klyftor på område efter område så kommer segregationenn att öka. Moderaterna arbetar i stort sett för ökad segregation på alla områden genom att arbeta för ökad ojämlikhet på de flesta områden genom nedrustning och privatisering av de social välfärdssystemen.

En annan pajas i bostads- och stadsplaneringsdebatten är Jan Jörnmark, dcoent i ekonomisk historia och skapare av intressanta böcker och sajter om det övergivna Sverige, Rost-Sverige. Han gnäller på Yimby Göteborg om att han saknar en livsmedelsaffär i närheten av hans bostad i ett bostadsområde för priviligierade Göteborgare. Han bor nämligen i Lorensberg, på en tvärgata till Avenyn och det finns ingen livsmedelsaffär där. Och slutsatsen av detta är att Heden måste bebyggas. Pajaseri på hög nivå.

Det är möjligt att det finns vettiga argument för att Heden ska bebyggas men att det saknas livsmedelsaffär för Jörnmark och hans lika priviligierade likar i kvarterna kring Avenyn är inte ett sådant. Framförallt inte när påståendet inte är sant. Det finns en livsmedelsaffär mitt på Avenyn, det är cirka 500 meter till Kapelltorget i Landala där det finns, mitt på Vasagatan finns en (cirka 500 m) och på Sten Sturegatan 500 meter åt andra hållet, vilket är halvvägs till ICA Focus,  finns ytterligare en affär (Willys), Ica Maxi är visserligen billigare och lite längre bort (2 km), men kollektivtrafiken från Avenyn och dit är utmärkt. Men kanske är problemet att Jörnmark av princip vägrar handla på en kooperativ affär (Avenyn och Landala) eller av Johnsonkoncernen (Willys).

Han gnäller över bristen på gym också och han tvingas ta sig hela vägen till Olivedal vid Linnégatan för att träna. Hu så hemskt. Pajaseri återigen. Om han bara ville träna så finns det gym på mycket närmare håll. Flers tycken finns inne i centrala Göteborg, lätt akn jag visa honom en 4-5 stycken så han slipper gå till ett av Göteborgs dyraste. Men vanliga gym kanske inte är något för Jörnmark, han vill kanske gå till de ”fräcka” människornas gym.

Men kanske har jag missuppfattat Jörnmark, han kanske är ironisk. Men jag har svårt att tro det. Jag har aldrig märkt av några sådan tendenser de gånger jag stött på mannen i fråga.

Till slut har vi också pajaskonsterna från Karin Bradley och Ola Broms Wessel. De vill ha en miljövänlig stad, men förslår motsatsen, de vill ha en socialt välfungerande stad men föreslår motsatsen, de vill bygga som folk vill och föreslår motsatsen. De lägger ett förslag på en socialistisk bostadspolitik men lyssnar inte på vanligt folk och tittar inte på verkligheten. Det är också pajaseri i den högre skolan. Jag skriver mer om just det i ett tidigare inlägg.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Share/Bookmark

Stockholm och klassklyftorna

Stockholm är en segregerad stad. En av Europas mest segregerade. Dessutom har vi en politik inriktad på privatisering och nedskärningar, både från regeringen och de styrande i Stockholm. Detta innebär att de borgerliga politiska krafter om styr på bägge hållen medvetet ökar klyftorna och segregationen i samhället:

Flera studier som Roger Andersson deltagit i visar att uppdelningen mellan olika grupper är större här än i många andra städer.

- I flera städer i Europa, till exempel Amsterdam och Wien, har man en större allmännytta, med olika typer av kommunala hyresrätter spridda över hela staden. Det motverkar segregationen, säger han.

Kort sagt syns den borgerliga och nyliberala politiken i ökade klassklyftor och ökad segregation.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Technorati Tags: , , , , ,

Share/Bookmark