Kategoriarkiv: Imperialism

SP: Tyrannens fall är inte revolutionens slut utan dess inledning

Postat av

Revolutioner skonar ogärna despoter. Från Ludvig XVI och den siste ryske tsaren till Mussolini och Khadaffi är tyrannens blodiga slut inskrivet i själva upprorsdramat. Det folkliga jublet över despotens död – i franska giljotinen eller på ett lastbilsflak i Sirte – kanaliserar åratal av undertryckt vrede, förtvivlan och längtan efter upprättelse. En längtan revolutionärer och undertryckta världen över delar. Att begråta tyranner får andra göra.

När däremot den nuvarande världsordningens ledare – från Obama, Cameron och Sarkozy till vår egen lille Bildt och Reinfeldt – deltar i jublet ångar hyckleriet. Samma krafter som nyss välkomnade Khadaffi i gemenskapen och ojar sig om mänskliga rättigheter så snart ett hår kröks på någon oljeoligark, har inga folkliga revolutioner i sikte. Deras applåder till ljudet av NATO-bombardemang syftar till att vinna kontroll över utvecklingen, säkra Libyens oljetillgångar och avväpna de rebeller som kan hota Västs intressen.

Tyrannens fall är inte revolutionens slut utan dess inledning. Nu vidtar kampen för att återuppbygga det libyska samhället på folklig demokratisk och solidarisk grund mot både det gamla förtryckarsystemet och imperialistiskt inflytande. Det libyska folket ska själva besluta över sin framtid och sitt samhälle. Alla NATO-insatser måste omedelbart avbrytas och stormakternas militära närvaro upphöra. Det hycklande jublet från västledarna kan snart fastna i halsen när förtryckare på betydligt närmare håll släpas ut ur sina hålor – eller elfenbenstorn!

Socialistiska Partiet

Verkställande utskottet 22 oktober

Malmö: Revolutionsåret 2011

Postat av

Malmö:

RASISM OCH VÅLD
Revolutionsåret 2011
Andreas Malm

Offentligt möte

Söndag 9 oktober kl.15.00

Röda huset, Industrigatan 4

Arr: Socialistiska Partiet

i samarbete med Kvarnby folkhögskola

Göteborg: Erkänn en självständig palestinsk stat!

Postat av
13 september öppnar FN:s generalförsamling på nytt. FN:s medlemsländer skall senare under september månad ta ställning till kravet om ett erkännande av en palestinsk stat. En stor del av världens stater har ställt sig bakom kravet, däribland Norge, medan USA och EU än så länge motsätter sig detta. Samtidigt fortsätter Israel att bryta mot internationell rätt och ignorera omvärldens uppmaningar genom fortsatt ianspråktagande av palestinsk mark, expansion av illegala bosättningar, fortsatt blockad av Gaza och isolering av Västbanken.

Därför är det viktigt att vi vågar stå upp för palestiniernas legitima nationella rättigheter.

Genom vår manifestation vill visa hur brett stöd kravet om svenskt erkännande av en självständig palestinsk stat har. Tillsammans kan vi pressa den svenska regeringen till att deklarera sin ”ståndpunkt”

Det kommer även bjudas på musik och dans.

11 september, kl.14.00-15.30, Gustav Adolfs Torg

Talare:
Hans Linde
Monzer el-Sabini
Fanny Edstam
ev. Edda Manga

Det kommer finnas palestinska flaggor att låna på plats och vi vlll därför inte se partisymboler (flaggor etc) samt att de banderoller som tas med till manifestationen har en stark anknutning till manifestionen och inget annat. Det ska vara fokus på Palestina och inget annat! :)

Arr.: International Solidarity Movement, Vänsterpartiet, Socialistiska Partiet m.fl.
Facebookevent:

Diktaturens stövelslickare

Postat av

Bachar Assad är en

lögnare och mördare.


Stridsvagnar, artilleri, tiotusentals soldater och säkerhetspoliser har inte lyckats stoppa den syriska oppositionen från att utmana makten och kräva frihet från förtryck. Offren för diktaturens blodiga repression kan antagligen räknas till ett par tusen. Ändå finns det inga tecken på att protesterna är på väg att avta –tvärtom.
-För att försvara fosterlandets stabilitet och medborgarnas säkerhet kommer Syrien inte att visa någon tvekan i kampen mot de beväpnade terroristgrupperna.
Så lyder Bachar Assads offentliga förklaring till vad som pågår i landet. Människorna i landet ”begär hjälp” mot ”terroristerna” och de väpnade styrkornas aktioner har bara folkets bästa för sina ögon. Det är den mediebild som diktaturen förmedlar via de till hundra procent kontrollerade syriska massmedia.
Än en gång tvingas vi också bevittna ett bedrövligt skådespel i delar av den västerländska vänsterpressen. Den intellektuella härdsmältan i tidningar som Proletären är total. I fallet Libyen kan diktaturens stövelslickare gömma sig bakom en kritik av Natos bombningar. I fallet Syrien återger ”de principfasta” antiimperialisterna diktaturens grövsta propaganda med hull och hår utan att ens sätta ett frågetecken i kanten.
Protesterna i Syrien startade inte ens som en regimkritik. De första veckorna krävde de demonstrerande ”bara” sina rättigheter, ett stopp på korruptionen och större frihet. Men regimen i Damaskus som redan sett vad som skett med Ben Ali och Mubarak svarade med totalt våld. Polis och säkerhetsstyrkor beordrades att med alla medel slå ned varje yttring av protest. Snabbt tvingades människorna inse regimens vägran att acceptera minsta lilla krav och reste i stället kravet på Assads avgång. Den arabiska vårens paroll –Folket kräver regimens avgång – blev även det syriska upprorets baner.
Att protesterna till största delen omfattar den sunnitiska majoriteten är inget märkligt. Assads regim stöds huvudsakligen av landets lilla grupp av alawiter (shiamuslimer) och accepteras av den kristna och den kurdiska minoriteten. Men de senares stöd är mer av naturen ”man vet vad man har…”. Det är också tydligt att protesterna hittills inte berört huvudstaden Damaskus och näst största staden Aleppo i någon större omfattning. Speciellt i Damaskus finns en väsentlig grupp av affärsmän, högre tjänstemän och dignitärer som under de senaste tio årens ekonomiska liberalism skaffat sig stora rikedomar och som inte har något intresse av regimens fall.
Däremot möter Assad massivt motstånd i resten av landet. Det är lite av historisk ironi att den traditionella basen för det syriska Baathpartiet vänt sig bort från Assads ledarskap.
De metoder som regimen använder för att slå ned protesterna visar att slakten i Hama 1982 inte var ett historiskt undantag. Då satte armén in sitt artilleri och bombade staden sönder och samman och dödade minst 10 000 medborgare för att slå ned ett uppror lett av det muslimska brödraskapet. Det tog lång tid innan omfattningen av massakern blev känd.
I dag skickar hundratals demonstranter sina foton och videoklipp vidare till omvärlden i samma ögonblick som stridsvagnarna rullar fram. Det gör också att regimens totala kontroll över media och förbud för alla utländska journalister att arbeta i landet inte blir så effektivt som regimen hoppats.
Men hur är det egentligen med oppositionens sammansättning och ”fredliga” karaktär? Finns det någon sanning i Assads påståenden att armén bara ingriper för att ”angripa väpnade grupper som terroriserar befolkningen”? Anta att det vore sant, hur borde då regeringen agera?
Om befolkningen nu kallar på hjälp mot ”terroristerna” skulle vilken sansad regim som helst skicka anti-terrorpolis och specialgrupper ur armén för att oskadliggöra ”de beväpnade banditerna”. Den befolkning som ropat på ”hjälp” pekar ut ”terroristerna” tillhåll och saken är ur världen.
I stället sätter armén in stridsvagnar och artilleri mot hela städer som inringas och bombarderas och befolkningen (som ”begärt hjälp”) flyr för livet. Är det verkligen så att ledningen i Damaskus är totalt kass i ”terrorbekämpning” och bara går fram som en Hulk för att den inte begriper bättre? Eller är det den som är den enda och verkliga ”terroristen”?
Om det hela handlade om en ”utländsk komplott” av ”beväpnade terrorister” varför angriper de då bara befolkningen i de städer där protesterna mot Assad äger rum? Varför attackerar ”terroristerna” inte de regimlojala manifestationerna i Damaskus? Är det inte en märklig taktik att angripa de som reser sig mot regimen?
Det finns mycket mer närliggande förklaringar till enskild skottlossning mot arméförband och polisen. Det är inget märkligt i att enskilda människor i städer som Homs och Hama efter att ha förlorat nära och sina hem i desperation tar till första bästa vapen för att hämnas. Det har säkert förekommit i samtliga städer där armén försökt bomba oppositionen till tystnad. Men det är ingen organiserad taktik från alla de grupper av framför allt ungdomar som tar initiativ till protesterna och ständigt manar till fredliga demonstrationer trots regimens våld. Även religiösa ledare uppmanar ständigt till fredliga protester. Bachar Assad hoppas antagligen att hans tunna lögner om ”utländska terrorister” vore sanning. För då skulle det inte ta många dagar att kväsa motståndet. I stället blir demonstranterna alltfler för varje vecka som går och regimens lögner allt grövre.
Under tiden fortsätter diktaturens stövelslickare att öppet stödja Assad (och Khaddafi) genom att repetera de officiella lögnerna från Damaskus. Liksom vid andra tillfällen i historien rättfärdigas mord och förtryck med ”världspolitikens” logik och krav. Bachar Assad och Khaddafi ses som bundsförvanter i den världsomfattande kampen mot USA-imperialismen. Då får man inte visa empati för vanliga människor som hamnar i kläm. Vansinnet kan drivas till sin spets som när flera miljoner kambodjaners död blir till en ”historisk nödvändighet”. Överste stövelslickare Myrdal ser fortfarande folkmordet i Kambodja som en historisk parantes på samma sätt som Le Pen ser ugnarna i Auschwitz som en ”detalj i historien”.
I dag följer stövelslickarens lärjungar i mästarens fotspår. På ”världspolitikens” altare offras folkliga uppror för den ”stora sakens” skull.

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/08/13/diktaturens-stovelslickare/

 

De rikas plundringar

Postat av
…lägger grund för upproren

Sker helt lagligt. Och har gett god utdelning. Världens förmögna blir allt mer välbärgade. Den rikaste procenten av jordens befolkning har numera lagt rabarber på 39 procent av den samlade förmögenheten, enligt en rapport från Boston Consulting Group (BCG). De rika blir rikare.

Det lyckade konceptet för de rika heter nyliberalism. Skattesänkningar för välbärgade, prioritering av höga vinster för storföretag och banker på bekostnad av välfärd, löner och arbete. De fattigaste blir fattigare, även i Sverige. Löneklyftan mellan arbetare och direktörer ökar i Sverige. Hon har tjänat 146 miljoner.

Jobbskatteavdrag har inte gjort sjuksköterskor lyckligare. Det visar sig att de istället fått gå ner i arbetstid på grund av den högre arbetsbelastningen som kommit som ett brev på posten för att bekosta skattesänkningarna. Men Fas 3-direktören tjänar miljoner. I andra änden av klassamhället vanvårdas de äldre.

De ökande orättvisorna i hela världen, misären och de återkommande kriserna för kapitalismen skapar ett samhälle där allt fler mår dåligt. Där den politiska medvetenheten inte är tillräckligt hög resulterar det i upplopp som också drabbar vanliga människor. På många andra håll samlas människor till fackliga och politiska protester.

Världen över vaknar människor upp till en sådan begynnande organisering och kamp för att bekämpa orättvisorna och förändra samhället i jämlik riktning. Men de rika och det politiska etablissemanget är förblindat av sina egna ideologiska föreställningar. I vårt land tuggar de ständigt mantrat: Försämra anställningsvillkoren, sänk lönerna, sänk skatten för näringslivet. Orsakerna ligger i det kapitalistiska systemet. Det handlar i grunden inte om onda människor, men systemets inneboende logik tvingar de rika i den riktningen.

Kapitalismen har inte människors behov som sitt mål utan profit för fåtalet. Kapitalackumulationen är en tvingande faktor, utan ständig tillväxt kollapsar systemet. Det är förödande för såväl samhällets sammanhållning som miljö och klimat. Helt ohållbart.

ttp://rodamalmo.blogspot.com/2011/08/de-rikas-plundringar.htmlh

Khaddafi – en antiimperialist?

Postat av

En vänster med skygglappar.


Det är en mycket märklig debatt. En viss del av den internationella vänstern ser bara en imperialistisk aggression mot Libyen. Revolutionen existerar inte eller så fanns den bara ett par dagar då folket demonstrerade över hela landet. Därefter kidnappades den av imperialisterna och lydiga gäng av banditer och islamister. Det krävs stora skygglappar för att upprätthålla den bilden.
En skygglapp tjockare än alla andra är idén att Khaddafi var en nagel i ögat på imperialismen och att upproret kom lägligt eftersom USA och andra imperialiststater redan ville göra sig av med den obekväme ledaren i Tripoli. Det baseras på en föreställning av Khaddafi som en antiimperialistisk kämpe och bundsförvant i kampen mot imperialismens ledare –USA. En hållning som framför allt Hugo Chavez har bidragit till men som går tillbaka till den maoistiska föreställningen om en huvudmotsättning i världen som allt annat måste underordnas. För honom är det inte klasskampen i världen mellan de arbetande och kapitalägarna som motiverar politiken utan kampen mellan stater där alla som på ett eller annat sätt inte direkt lyder under Vita Huset och Wall Street är bundsförvanter i den anti-imperialistiska kampen och det oavsett hur förtryckande dessa regimer är inom det egna landets gränser.
På det viset blir en Ahmadinejad eller en Lukasjenko bröder i kampen. För att inte tala om Bachar Assad. För att hålla ihop världsbilden av regimer som bundsförvanter i kampen mot imperialismen blir man då förblindad till att stödja exempelvis Assads blodiga förtryck och mord på tusentals demonstranter och köpa regimens paranoida proklamationer om ”utländska terrorister” och ”väpnade gäng”. Det påminner om maoisternas stöd till den pakistanska militärdiktaturen då den 1971 marscherade in i Bangladesh för att dränka upproret i blod. Under Pekings lysande ideologiska ledning radade Europas maoister, självfallet med KFML (med och utan r) i spetsen, upp sig bakom militärdiktaturen. De lärde inget av historien. I dag står de bakom alla ”krafter” som ses som anti-USA oavsett det sociala innehållet i dessa ”krafter”.
Nästa bottennapp kommer vi att få se när folket i Nordkorea gör uppror mot Kung Kim. Då kommer terrorregimen att få fullt stöd från alla ”anti-imperialister” med Maos lilla röda fortfarande i bakfickan och Khaddafis lilla gröna gömd i ryggsäcken.
Men hur är det verkligen ställt med Khaddafis ”anti-imperialism”? Står han verkligen i någon vettig mening för en anti-imperialism? Har han någonsin gjort det? Fram till 2003 finns det ett visst fog för att kalla honom ”anti-imperialist”. En ”anti-imperialism” som dock inte hade ett uns av progressivt socialt innehåll i vare sig inrikes- eller utrikespolitiken som han förde. Det omfattande stödet till PLO under lång tid var visserligen en äkta hjälp till en anti-imperialistisk kamp. Men det ändrar inte helhetsbilden av diktaturens politiska karaktär.
Efter 2003 finns det absolut ingen grund för att kalla honom för anti-imperialist. I och med att Tripoli erkände sitt ansvar för Lockerbie och betalade ut miljardsummor i skadestånd till de drabbade familjerna ströks Khaddafis regim från listan över ”skurkstater” och inom ett par år var det bara solsken mellan Washington, Paris, Rom och Tripoli.
Khaddafi och hans söner gjorde allt för att komma in i stugvärmen hos de stora grabbarna på Wall Street och City i London. I januari 2006 erbjöd Tripoli 15 licenser för oljeprospektering. Av dem gick elva till amerikanska oljebolag. I Vita Huset var man så nöjd att man inte ens väntade på en lösning av de bulgariska sjuksköterskornas situation innan diplomatiska förbindelser återupptogs med Tripoli.
Under sommaren samma år erbjöds ytterligare ett stort antal prospekteringsrätter som till större delen vanns av europeiska oljebolag. Italien seglade upp som Libyen största oljekund och samtidigt kunde Khaddafis investeringsfonder investera stora kapitalmängder i italienska industrier, bland annat Fiat.
Sedan François Mitterrands dagar har franska politiker haft mycket goda och intima kontakter med Khaddafi som efter 2003 varit fransk vapenindustris största kund utomlands. Det är minst sagt svårt att hålla fast vid en tes om att imperialisterna ville göra sig av med Khaddafi för att satsa på något så okänt som ett folkligt uppror. Det stämmer helt enkelt inte. De som gapar högst om ”imperialismens attack” på Libyen säger att väst aldrig agerar av humanitära skäl utan alltid ser till sina intressen. Just precis! Just därför finns det inget som bekräftar att Washington, Paris eller London innan upproren i Tunisien och Egypten letade efter en ursäkt för att göra sig av med den färggranne diktatorn i Tripoli. De hade helt enkelt allt de kunde önska sig med Khaddafi vid makten. Det vill säga en stabil diktatur som öppnade alla portar för ”marknaden” och som investerade sina oljepengar i den internationella finanskarusellen. En idealpartner likt alla andra diktaturer i Mellanöstern. Tills den tunisiska revolutionen öppnade den arabiska våren. Då ändrades allt.
Khaddafis son Seif ledde den nyliberala öppningen mot ”väst” med hjälp av en nystartad statlig investeringsfond med namnet Libyan Investment Authority som strax innan den arabiska våren hade 70 miljarder dollar placerade i framför allt City London. Största enskilda posten som LIA placerat fanns i Italien med 3,5 miljarder dollar. Som kuriosa kan också nämnas att LIA äger 3 procent av Financial Times aktiestock. Av en ”bundsförvant” i den anti-imperialistiska kampen kunde man kanske vänta sig någon enstaka investering i åtminstone lite fair-trade. Icke sa Nicke.
Ett annat argument som lyfts fram av de som vill ”nyansera” bilden av Khaddafi är att han påstås ha ”hjälpt” många afrikanska länder med investeringar och lån. När Sverige eller något annat land i väst gör stora investeringar i fattiga exempelvis afrikanska länder brukar vi kalla det ”imperialism” och det med rätta. När regimen i Tripoli investerar stora summor i olika projekt i Afrika blir det plötsligt ”broderlig” hjälp.
Det mesta av Khaddafis investeringar i Afrika har gjorts via två fonder: LibyanArab African Investment Company och Libya Africa Portfolio. Den förstnämnda fonden äger investerat kapital i 25 länder och den senare med ett kapital på 8 miljarder dollar har specialiserat sig på lyxhotell i afrikanska huvudstäder. Även flygbolag, telekommunikation, fastigheter, banker och raffinaderier är prioriterade som investeringsobjekt. Listan över alla investeringar är mycket lång men det är en lista som inte skiljer sig kvalitativt från ”imperialisternas” investeringar på kontinenten. Khaddafi och korrupta klienter i afrikanska regeringar vill hålla fram en ”broderlig afrikanska” relation länderna emellan. Men faktum är att förhandlingarna om de libyska fondernas investeringar förs med hårda nypor och är ofta förknippade med krav på speciella villkor som exempelvis noll vinstbeskattning. Villkor som brukar fördömas kraftigt av vänstern. Eller är kanske inte Khaddafis investeringar i Afrika kapitalistiska?
I Burkina Faso förhandlade Libyen fram total skattebefrielse för dess investeringar i infrastruktur, gruvor, olja och fastigheter. I Burundi kan Khaddafis företag glädja sig åt samma villkor för investeringar som de lokala företagen. Inte heller följer de libyska investeringarna i Afrika Khaddafis retorik om att bara lita till egna afrikanska krafter. Till hotellbyggen och andra projekt anlitas både kinesiska och europeiska företag på bekostnad av lokala företags intressen. Att lokala politiker och affärsmän på den ”mottagande” sidan lovsjunger Broderns solidaritet med Afrika betyder på sin höjd att de är nöjda med de pengar som ramlar ner i de egna fickorna. Sett till de privata bankkonton som den afrikanska eliten äger i Schweiz och London handlar det inte om småsummor.
Mellan familjen Khaddafis egna fickor och den libyska statens fickor är gränserna minst sagt gråzoner. Khaddafi säger att han inte äger någonting men den som har total makt över statens kassakistor behöver inget formellt ägande. Nu är det ändå inte sant att han sitter på bar backe. Enligt seriösa beräkningar är familjens medlemmar delägare i cirka 800 företag fördelade på 63 länder.
Vissa vill hänvisa till den ”goda” sociala servicen i landet med ”bra” sjukvård och skolor samt andra sociala bidrag. Verkligheten är något annorlunda. Sedan Khaddafis maktövertagande har regimen haft 1 000 miljarder dollar i ackumulerade oljeintäkter. Med en befolkning på något över sex miljoner personer borde alla i det närmaste bada i pengar. I stället är kvaliteten på den offentliga vården och utbildningen så dålig att tusentals personer årligen söker sig utomlands för sjukvård och bra utbildning och en stor del av befolkningen fattiga. Bara 3,3 procent av BNP används till vårdsektorn vilket placerar Libyen på plats 170 av 185 länder, en bra bit efter alla andra stater i Nordafrika.
I stället har de stora inkomsterna använts att bygga upp familjens finansiella imperium och till enorma militära utgifter. Perioden 1979-83 användes 40 procent av statsbudgeten till militära inköp. Vilket löpte till 12 miljarder dollar i dåtida penningvärde. Det var fyra gånger mer än Algeriets militära utgifter och hela 36 procent av Afrikas samlade vapenimport. Resten försvann i mutor och stöd till olika ”befrielserörelser” ledda av ”befrielsekämpar” som Charles Taylor och Idi Amin Dada.
Den libyska statens struktur som den formats av Khaddafi brukar också av naiva personer målas upp som ett föredöme för en mer ”direkt demokrati”, ja rent av proklameras som ett ”socialistiskt” samhälle av blindbockar i sekten SKP. I Khaddafis ”lilla gröna” blandas plattityder om det mesta med en grotesk sofflocksfilosofi. Vissa skrivningar kan locka till gapskratt om det inte samtidigt handlade om allvar för landets befolkning.
I teorin är samhället uppbyggt av folkliga kommittéer från lokal, till regional nivå och i toppen en nationell folkkongress. I praktiken fungerar det som en pyramid där alla viktiga beslut fattas av Khaddafi och hans närmaste ministrar. I pyramiden sker inga val av delegater och det finns inga politiska alternativ att välja mellan. All organisering av politiska partier, fackliga organisationer eller andra intresseorganisationer är strikt förbjudet och kan leda till dödsstraff. I de ”revolutionära kommittéerna”, som existerar parallellt med ”folkkommittéerna”, finns omkring 300 000 personer varav cirka 30 000 formar en milis. De utgör regimens verkliga stödtrupper och är som ”statsanställda” beroende av regimen för sin inkomst. De ”revolutionära kommittéerna” är i själva verket regimens säkerhetspolis, Khaddafis egen STASI. När ”folkkongressen” samlas till sitt årliga möte finns det ingen dagordning. Den presenteras av Khaddadfi självt efter stundens behov.
-Jag kan inte avsättas eftersom jag inte har en officiell funktion, säger Khaddafi. Det stämmer sannerligen in på verkligheten eftersom han automatiskt är chef utan att någonsin väljas eller väljas om.
Inför en folkkongress 1990 sa Brodern:
”Jag är inte ansvarig inför någon av er eftersom den som gör revolution utan hjälp av en enda person äger en legitimitet som ger honom alla rättigheter, som ingen kan ta ifrån honom…Vi, skapare av revolutioner, är endast ansvariga inför vårt eget samvete.”
Vad ska man med val till om man äger alla rättigheter? I den ”lilla gröna” bespottas mycket riktigt val till demokratiska församlingar eftersom det enligt Khaddafi leder till partidiktaturer med 51% som stöd. Bättre då förbjuda alla partier och ge hela makten, 100 %, till den som ensam gjort revolution. I själva verket bör den libyska staten beskrivas som en enpartidiktatur, liknande många andra i Afrikas historia, om än med vissa egenheter för att inte tala om diktatorns egen excentricitet, en egenskap som uppenbarligen charmat både politiker och intellektuella.
Bländverket lockar till sig drömmare och naiva romantiker som gärna vill tro på den ”direkta demokratins” harmoniska och folkliga karaktär. Den brutala verkligheten färgas och bryts i tjocka ideologiska glasögon. Khaddafi är inte den enda diktatorn i historien som har ett hov av blinda beundrare i sitt följe. En hel generation av kommunister hyllade Stalin som en Gud. I dag vet vi alla hur den sovjetiska verkligheten såg ut under Lille-Fars välde. Förhoppningsvis kommer inom en snar framtid fjällen att falla från ögonen på dagens beundrare av Khaddafis ”direkta demokrati” och ”anti-imperialism”.

Benny Åsman

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/07/19/khaddafi-en-antiimperialist/

Ship to Gaza låter sig inte besegras

Postat av

Kalle Larsson (V) i Aten: ”Det är starka krafter vi har emot oss”
Förra veckan trodde alla att Ship to Gaza-flottan just skulle kasta loss. Den häpnadsväckande åtgärden från den grekiska regeringen att förbjuda flottan
att avsegla tog alla med överraskning. De senaste dagarna har präglats av ovisshet. Här nedan intervjuas Kalle Larsson (V) som denna vecka har befunnit sig i Aten och väntat på att kunna avsegla.

I fredags meddelade den grekiska regeringen att inga båtar på väg mot Gaza får lämna grekisk hamn. En av deltagarna i Freedom Flotilla II som väntar på att beskedet ska ändras är Kalle Larsson (V). När Internationalen når honom per telefon befinner han sig på ett hotell i Aten.
Det är måndag förmiddag och i Sverige ligger gråvädret tjockt, tungt och klibbigt över huvudstaden. I Aten ska det enligt väderprognosen vara varmt och soligt, men det är inte vädret vi ska prata om. Kalle Larsson inleder omedelbart med att konstatera att det finns många olika tankar och funderingar kring hur Ship to Gaza ska ta sig vidare utifrån den nuvarande situationen. Han poängterar att oavsett allt så uppfattar de sig ändå som vinnare:
– Redan när vi fortfarande var i Sverige hade vi vunnit på en rad olika plan. Det finns ett fokus på Gaza nu som hela rörelsen i och med Ship to Gaza har bidragit till, och som inte hade funnits annars.
Kalle Larsson berättar att organisationen i många länder vinner mediedebatten, även om så inte är fallet i Sverige. Den största vinsten är kanske ändå att pressen från Ship to Gaza har fått Israel att införa vissa lättnader för palestinierna:
– Det skulle inte förvåna mig om de i slutänden har fört in mer prylar i Gaza än vad vi skulle ha gjort förra året om flottan hade kommit fram, säger han, men framhäver samtidigt att det viktigaste målet med Frihetsflottan kvarstår även om man ser sig som vinnare för varje steg i processen:
– Det är klart att vårt symboliska och humanitära mål fortfarande är att ta oss till Gaza och fullfölja brytandet av den folkrättsvidriga blockaden.

Sabotage och förbud
Årets frihetsflotta består av tio båtar varav två är lastfartyg med förnödenheter och byggmaterial. Kalle Larsson är inskriven som en av de 25 svenska passagerarna på den svensk/norsk/grekiska båten ”Juliano”, döpt efter den konstnärlige ledaren för Frihetsteatern i Jenin, Juliano Mer Khamis, som mördades i vintras. Att han nu sitter på ett hotell i Aten beror på att han fortfarande inte har varit ombord på båten, eftersom alla flottans båtar har belagts med långdragna och nitiska kontroller:
– Först försökte de stoppa oss med diverse förseningsprocesser, när det inte fungerade gick de över till sabotage av “Juliano” och av den irländska båten. Nu har de alltså förbjudit oss att segla. Det är starka krafter vi har emot oss. Det är skamligt rent ut sagt att de europeiska länderna och EU går i Israels ledband, bryter mot folkrätten och deltar i att upprätthålla en folkrättsvidrig blockad.

Utpressning
Kalle Larsson berättar att taktiken för hur man från Ship to Gazas håll ska gå till väga i fortsättningen ändrar sig från dag till dag, ibland från timme till timme, men att alla passagerare hela tiden hålls välinformerade och deltar i planeringen. Strategin är alltjämnt att styra fartygen med sikte på Gaza. Ska det bli konfrontation ska den vara med Israel, inte med Grekland.
– Det är uppenbart att Israel har satt en oerhörd press på Greklands regering och det är inte långsökt att tänka att det finns ett samband med beviljandet av lån från EU, som ju knappast vill ha bråk med Israel, säger Kalle Larsson som menar att EU i lånen har ett gott utpressningsverktyg att använda sig av. Han tycker ändå att det är både märkligt och pinsamt att Greklands premiärminister Giorgios Papandreou faller för pressen från Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Starkt stöd
Omvärlden har inte varit sen på att reagera på behandlingen av frihetsflottan och Kalle Larsson beskriver de sympatiserande reaktionerna som oerhört omfattande:
– Bara i Sverige samlades det in omkring 300 000 kronor till stöd för Ship to Gaza inom ett dygn efter att sabotaget mot ”Juliano” kom till allmän kännedom, säger han och framhåller att detta bara är ännu ett bevis på att det inte – som vissa medier har utmålat det som – handlar om en äventyrsresa för några få personer som vill se sig själva som hjältar. Istället handlar det om en gräsrotsrörelse med tiotusentals medlemmar för vilka de som åker med själva båtarna fungerar som budbärare.

Stöd underifrån
Kalle Larssons beskrivning av den solidaritet som grekerna visar gentemot deltagarna i frihetsflottan ger gåshud. Överallt, på gator, caféer och restauranger möter de människor som stödjer Ship to Gaza och på många ställen vägrar personalen ta emot dricks, ibland till och med att ta betalt av Frihetsflottans väntande passagerare. Något som Kalle Larsson finner fantastiskt, också med tanke på att det handlar om ett folk som befinner sig i en djup ekonomisk kris:
– Det är väldigt skönt att upptäcka att vi inte är själva mot världsmakterna. Att vi har stöd underifrån, från dem vars åsikter betyder mest för oss, att de står på vår sida.

Internationell gemenskap
Stämningen bland de väntande passagerarna beskriver Kalle Larsson som stark, varm, positiv och konstruktiv. Samtidigt som passagerarna kan ha vitt skilda åsikter i många andra frågor så enas de kring en, som Kalle Larsson säger, väldigt självklar fråga:
– Vi enas kring att mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för folket i Palestina. Det här är en fantastisk internationell gemenskap och jag är övertygad om att hur det än går den här gången så kommer vi att komma tillbaka, mångdubbelt fler. Därför att det finns en oerhörd styrka i den här typen av organisering. Strategin är klar, vi vill segla.

Rapporteringen haltar
Att de som deltar i Frihetsflottan skulle vara några hämndlystna typer, som vissa har beskrivit dem som, kan inte Kalle Larsson hålla med om. Han är kritisk mot medias rapportering i Sverige, hur de har böjt sig för Israels propaganda. I Norge har rapporteringen varit en helt annan, menar han, där slipper man anklagelser om terrorism och om att man skulle ha vapen ombord på båtarna, istället görs det intervjuer på plats i Aten och Ship to Gaza ges större utrymme i medierna. Men Kalle Larsson tror att det kommer att vända även i Sverige, om inte förr så när de svenska passagerarna återvänder hem, var och en med sin egen berättelse om varför de har deltagit och vad de har varit med om.
– Så fort vi kan mötas öga mot öga med kritikerna så tror jag inte att det kommer att vara några problem att vinna debatten. Än har vi inte fått den möjligheten.
Kalle Larsson vill hålla kvar fokus på vad det är frågan om:
– Skälet till att vi åker är att barn, kvinnor och män i Gaza lever under fullkomligt orimliga förhållanden. Det är en katastrofsituation och människorna lider. Vi har för avsikt att bryta blockaden för att människorna i Gaza ska få rimliga levnadsvillkor.

Ett sista försök
På tisdagen börjar det gå rykten om att deltagarna i Freedom Flotilla II har börjat lämna Grekland och bege sig till sina hemländer. Har de gett upp? När vi på onsdag morgon når Kalle Larsson på telefon igen kan han berätta att det under dagen kommer att göras ett sista försök av mer symbolisk karaktär där en båt med en mindre grupp passagerare ger sig av för att utmana det förbud som Grekland har utfärdat. När Internationalen kommer ut är aktionen förmodligen avslutad för den här gången, menar han:
– Några åker hem idag, många åker hem imorgon. Men vi ser det inte som en reträtt. Vi ser det inte som en förlust. Tvärtom. Vi har redan på flera punkter vunnit den debatt som har varit och vi har satt fokus på frågan, som jag sade tidigare. Mer humanitärt material och mediciner har förts in i Gaza vilket inte skulle ha skett om vi inte pressat på.
Kalle Larsson rekommenderar att vi hörs på telefon vid femtiden, precis innan tidningen går till pressläggning, eftersom han då har information om ifall utbrytningsförsöket lyckats eller inte. För att försöka hänga med i mesta möjliga mån tittar vi på Ship to Gazas internationella hemsida där livestreamad sändning ibland går igång.
Någon filmar sporadiskt; ben, båtens för med en svensk och en grekisk flagga, vatten, hamn. Dror Feiler spelar saxofon på däck. Det går ett tag och så plötsligt brummar motorn igång och båten är iväg. Klockan är halv fyra. Skummet rullar iväg i svallvågorna efter den och genast är det andra, mindre båtar som tar upp jakten. Följebåtar? Kustbevakningen? Polisen? Militären? Kameran står och rullar, en man sätter sig inom linsens räckvidd och ringer ett telefonsamtal. Inte kommer väl Grekland att skjuta?
En båt fortsätter att ligga i bakvattnet. En annan av de svenska deltagarna, Maria-Pia Boëthius, släntrar ut och sätter sig på däck.
På P1 säger de ingenting, där får istället Cecilia Uddén skäll av Siewert Öholm för hur hon rapporterar från Israel/Palestina. Men på Ship to Gazas hemsida står att läsa att det är den svensk/norsk/grekiska passagerarbåten ”Juliano” som lagt ut från sin kajplats i Pireus, Aten. Förutom Dror Feiler och Maria-Pia Boëthius finns också läkaren Henry Ascher och riksdagsledamoten Jabar Amin (MP) bland svenskarna ombord.

En markering
– Som jag sade så rör det sig alltså om en mindre grupp passagerare och de gör det här försöket mer som en markering för att visa att vi inte har gett upp, att vi fortsätter att göra motstånd. Det är lika mycket en reaktion mot Israels blockad som mot det grekiska förbudet, säger Kalle Larsson när vi får tag på honom igen vid fyratiden, onsdag eftermiddag. Han fortsätter:
– Just nu färdas båten mot en liten by i Grekland och detta kommer att vara slutstationen för vissa som åker tillbaka till sina hemländer imorgon (torsdag denna vecka).
Båten har alltså inte gett sig av mot Gaza, om den hade gjort det tvivlar inte Kalle Larsson på att den hade blivit stoppad redan i hamnen. Istället har de nu ett ekipage i hasorna som dels består av deras egen följebåt med aktivister och journalister som följt aktionen från början. På lite längre avstånd finns kustbevakningens båt.
Att ta sig till Gaza med bara en eller två passagerarbåtar för sakens skull finns inte med i planeringen, menar Kalle Larsson:
– Det här är en stor flotta med såväl passagerarbåtar som lastbåtar, och huvudsaken är att frakta lastfartygens innehåll till Gaza, något annat är uteslutet.
Förnödenheter, förnödenheter, förnödenheter. Till ett folk bakom murar och förbud. Jonas Hassen Khemiri beskrev i ett brev till Gaza som publicerades i DN i helgen precis vad det handlar om, ingen har formulerat det så bra som han gör i det brevet. Hur människorättsvidrigt det är. Hur grymt, orättvist och overkligt maktfullkomligt. Ship to Gaza har inte gett upp, breven som amerikanska skolbarn har skrivit till barnen i Gaza, de som finns ombord på den amerikanska båten The Audacity of Hope, ska komma fram någongång. Det är upp till oss att se till att de gör det.

http://www.internationalen.se/?p=37205

Dokument från den antikapitalistiska vänsterkonferensen

Postat av

Den världsomspännande ekonomiska krisen är nu inne på sitt fjärde år. Det är uppenbarligen inte en “normal” cyklisk lågkonjunktur utan en systemkris som till sin omfattning är jämförbar med och med samma nedbrytande potential som den stora depressionen på 1930-talet. Precis som denna tidigare kris är den nuvarande krisen utdragen och den genomgår olika stadier – kreditkris, finanskrasch, global depression och nu en “återhämtning” som kännetecknas av massarbetslöshet, ökad konkurrens mellan de ledande kapitalistiska makterna och en oöverträffad skuldkris. Det finns plats för vänstern att diskutera krisens exakta orsaker – kan de hänföras till profitkvotens fallande tendens eller är de begränsade till de mer specifika problem som nyliberalismen har skapat? – men det står klart att det kommer att bli svårt att övervinna krisen.

Det som förhindrade den “stora recessionen” 2008-2009 från att utvecklas till en depression som var lika djup som på 1930-talet var att de härskande klasserna i de utvecklade kapitalistiska länderna var villiga att avsevärt öka de offentliga utgifterna och upplåningen: 2009 ökade budgetunderskotten med 5% av de utvecklade ekonomiernas nationalinkomster. Men de har avvisat uppmaningar att bryta med den nyliberala politik som hjälpte till att framkalla krisen. Istället har de pekat ut den ökade regeringsupplåning som krisen ledde till som ett problem som kräver hårda åtstramningsåtgärder, som utgör en radikaliserad nyliberalism och hotar välfärdsstaten. I Europa drivs denna politik nu igenom av den borgerliga högern som sitter i regeringen nästan överallt.

Men på grund av den skärpta klasskamp som krisen kan utlösa fortsätter den att utgöra en akut politisk fara för de härskande klasserna. Denna fara har förverkligats i arabvärlden med revolutionerna i Egypten och Tunisien. Där har de materiella umbäranden som förvärrades av krisen – massarbetslöshet bland ungdomar, stigande matpriser, etc – förenats med det samlade hatet mot de korrumperade, brutala och kvinnofientliga regimerna som stöddes av USA och EU. Resultatet har blivit förvånansvärda folkliga explosioner vars framtid är osäker men vilka åter har ställt revolutionen på den politiska dagordningen.

Men även om arabrevolutionerna är de mest spektakulära fallen, så har det ägt rum ett mer allmänt uppsving för motståndet. 2010 upplevde vi kampen om pensioner i Frankrike, generalstrejker i Portugal och Spanien, flera generalstrejker i Grekland, studentrörelser i Storbritannien, Frankrike och Italien, och en rörelse mot osäkra arbetsförhållanden (”anti-precarity movement”) i Portugal. 15-majrörelsen i Spanien som började med ett krav på ”verklig demokrati” och vägran att vara ”varor i händerna på politiker och bankirer” har slagit an en ton i tiotusentals främst unga människor som snabbt har bildat egna ”Tahrirtorg” över hela landet, ägnat sig åt självorganiserad och alltmer självsäker civil ohörsamhet, fått en hel del sympati och har möjligheter att sprida sig till andra länder. En liknande rörelse har utvecklats i Grekland med en dynamik som kombinerar torgen och strejkerna.

Den nyligen inträffade rörelsen för att försvara rättigheterna till kollektivavtal i Wisconsin visar att åtstramningskampanjen har nått USA, särskilt tack vare de segrar som republikanerna nådde med stöd av Tea Party-rörelsen under delstatsvalen i november förra året. Men den visar också den amerikanska arbetarklassens fortsatta kampvilja. Den senaste nyliberala offensiven har försvagat arbetarrörelsen i de utvecklade ekonomierna, men de senaste angreppen riskerar att stimulera ett återupplivande av kampviljan.

Det enda sättet att stå emot denna stora offensiv är genom att den antikapitalistiska vänstern samarbetar med en stridbar, fullständigt demokratisk fackföreningsrörelse som grundar sig på ett starkt deltagande från gräsrötterna. Detta kräver att man bryter med det klassamarbete som alltför ofta behärskar fackföreningarna, och som har sina rötter i det sociala trycket på fackföreningsfunktionärerna att både uttrycka och hålla tillbaka arbetarnas kamp. Den antikapitalistiska vänsterns växande inflytande i fackföreningarna, såväl som de djupa arbetarledens ökande självförtroende och självorganisering är de starkaste krafterna för att få till stånd en sådan brytning.

Mer konkret måste vi:

  • försvara arbetarnas, de folkliga klassernas och ungdomens demokratiska och samhälleliga rättigheter mot åtstramningarna, under alla omständigheter vara deras talesman, i synnerhet inom fackföreningarna driva en politik som står självständig från cheferna, såväl som staten och regeringen, oavsett vilken det må vara.

  • samtidigt som vi utgår från ett ovillkorligt motstånd mot de borgerliga högerpartierna bedriva en oförsonligt kritisk politik mot de så kallade socialistiska, Labour- och socialdemokratiska partiernas kapitulation för nyliberalismen.

  • under mobiliseringarna såväl som under val och i parlamentet försvara ett antikapitalistiskt alternativ för att erbjuda ett perspektiv på att bryta med det kapitalistiska samhället, en brytning som bara går att uppnå med hjälp av en rörelse inom hela befolkningen som utmanar den kapitalistiska oligarkins absoluta makt över samhället och ställer frågan om en demokratisk arbetar- och folkregering.

  • envist och på ett kreativt sätt använda enhetsfrontstaktiken för att bygga arbetarklassens enhet i kampen och på ett kritiskt sätt samarbeta med alla de politiska krafter som är mot den nyliberala politiken och med de rörelser/fackföreningar som gör motstånd mot den nyliberala politiken.

Detta tillvägagångssätt är nog mest effektivt om det grundar sig på ett aktivt engagemang i att bygga upp motståndet mot åtstramningarna. Krisens djup innebär att detta motstånd kommer att ställas inför ideologiska frågor: framförallt vilket alternativ det finns till krisen. De härskande klasserna i väst har avvisat keynesianismen och socialdemokratin har vägrat att ta upp den. Den antikapitalistiska vänstern måste gå mot nedskärningarna och privatiseringarna av samhällsservicen och driva kampanjer för granskning av skulden. Men den ska också vara beredd att föra fram ett alternativt program som till att börja med bryter med vinstlogiken – exempelvis nationalisering av banker, energi, järnvägar och den viktigaste servicen under demokratisk arbetarkontroll, progressiv beskattning av inkomster och förmögenheter, avskrivning av skulden som har skapats genom finansspekulationer, investeringar i ”klimatjobb” som både skulle minska koldioxidutsläppen och arbetslösheten. Vi stöder det isländska folket i deras beslutsamhet att vägra betala de bankrutta bankernas skulder.

En antikapitalistisk politik måste fortsätta att kombineras med anti-imperialism. Den amerikanska imperialismen har redan försvagats av misslyckandet i Irak, och har undergrävts ännu mer av revolutionerna i Egypten och Tunisien. Men Säkerhetsrådets resolution om Libyen har gett grönt ljus till ett militärt ingripande från väst, som har till syfte att bygga upp ett nytt imperialistiskt dominerat system av stater i Mellanöstern. Den radikala och revolutionära vänstern måste kombinera ett stöd till kampen mot Gaddafis regim med motstånd mot en fortsatt militär intervention i Libyen av USA, Frankrike, Storbritannien och NATO. Det är också nödvändigt med fortsatta kampanjer mot ockupationerna i Afghanistan och Irak.

En av de mest negativa konsekvenserna av ”kriget mot terrorismen” är den ökade kraft det har givit åt utvecklingen av rasismen och främlingsfientligheten i Europa och USA. Officiella angrepp mot det mångkulturella samhället av personer som Merkel, Sarkozy och Cameron ger anständighet åt den yttersta högerns försök att använda den antimuslimska rasismen som en spjutspets under sina försök att bygga upp en folklig bas – vare sig det är Geert Wilders i Nederländerna, Marine Le Pen i Frankrike eller English Defence League och dess allierade i Storbritannien. En av våra viktigaste uppgifter utgörs av att bygga upp ett brett motstånd mot rasismen och islamofobin och motverka de fascistiska organisationernas försök att stärka sig i val och på gatorna.

Det innebär att återuppta offensiven på den sociala och politiska fronten, verkställa en politik av solidaritet mellan de utsugna klasserna mot de härskande klasserna som försöker splittra dem för att desto bättre kunna driva igenom sin politik. Kapitulationerna och reträtterna skapar ett klimat av demoralisering som öppnar vägen för en reaktionärt ideologisk offensiv. Att åter gå på offensiven på det sociala området innebär också att bygga upp ett nytt socialistiskt klassmedvetande.

Det är tydligt att situationen ställer många krav på den radikala och revolutionära vänstern. Vi måste därför bygga egna organisationer för att öka vår förmåga att möta dessa krav – vinna nya kämpar till våra led och skaffa oss djupare rötter i arbetarklassens samhällen. Vi kan också stärka oss genom att samarbeta mer. Den antikapitalistiska vänstern måste kunna mäta sig med kapitalismens internationella organisering. Vår styrka är begränsad men blir större om den kombineras. Genom att mötas och diskutera tillsammans kan vi komma fram till gemensamma initiativ och aktioner och – hoppas vi – slå fast en politisk grundval för en europeisk antikapitalistisk omgruppering.

I denna anda stöder vi och kommer vi, varhelst det blir möjligt, att ingripa tillsammans.

London 110611-12

Deltagande organisationer var bland annat:

Belgien: SAP-LCR, Storbritannien: SWP, Socialist Resistance, Socialist Party, Danmark: Enhetslistan, Frankrike: NPA, Grekland: SEK, Portugal: The Bloco de Esquerda, Skottland: SSP, Spanien: POR, En Lucha, Izquierda Anticapitalista, Sverige: Socialistiska Partiet

Erkänn rebellerna i Libyen!

Postat av
I dagens Aftonbladet demaskerar Andreas Malm den vänster i Europa som förrått den libyska revolutionen.
Den vänster som inte kan skilja på folk och fä. På ett folkligt uppror och en fähund som Muammar Khaddafi.
Inlägget kommer passligt. För samtidigt bekräftar Frankrikes regering att den valt att förse rebellerna i den bergiga Nafusregionen med lättare vapen. Ett beslut som går lätt att försvara även för de stormaktsvurmare som ser FN:s resolutioner som enda rättesnören i internationell politik. Resolution 1973 med dess klara skrivning om att Libyens civilbefolkning ska få hjälp ”med alla nödvändiga medel” ger utan vidare klartecken för vapenhjälp till rebellerna. Man kan inte försvara sig mot stridsvagnseld med filtar och barnvälling.
Ett av de tydligaste uttrycken för den vänster som Malm generar, vid sidan av Kommunistiska Partiet, är Ung Vänster. I en tidigare blogg skrev jag om den kongresstext Vänsterpartiets ungdomar antog så sent som under Kristi Himmelsfärdshelgen. I dess mest makabra avsnitt hette det att:

.

”I stället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.”
Dessvärre var detta inte sant! Det enda rebellarmén har fått är en del skyddsvästar och en del utrustning för radiokommunikation. Unga människor i gummiskor och jeans har  tvingats att möta en fullt utrustad reguljär armé med endast enkla handeldvapen till buds. Västmakterna, som tidigare tillsammans med Ryssland, har försett Khadaffis bödlar med tunga vapen, har konsekvent vägrat att beväpna revolutionen. Vare sig de kapitalistiska klasserna i Europa, USA, Turkiet, Egypten eller Ryssland, vill se en självsäker segrande revolution. De vill i Libyen, på samma sätt som i Egypten eller Tunisien, ha en övergångsregering  som de själva kan kontrollera. Khaddafis regim följde dirigenterna i IMF och var i full färd med att organisera det libyska samhället i linje med diktaten från nyliberalismen. Liksom politiken för sin egen subimperialism i Afrika. Så sent som i okotober 2010 applåderade IMF i ett uttalande Khaddafis beslut att avskeda 340 000 statsanställda! Självklart vill västmakterna att även en ny, mer demokratisk regim, ska fortsätta på denna väg. Telekommunikation och stålindustrin var på tur att säljas ut under Zaif Khaddafis ledning. För västmakterna var inte familjen  Khaddafi i sig något problem.
Skälet till att man tvingades att ingripa var att det libyska folket gjorde uppror!
Sarkozys Frankrike, Camerons Storbritannien eller Berlusconis Italien /liksom det tveksamma USA/ hade naturligtvis sina egna goda skäl för sin intervention. Det handlade inte om att försvara ett folk i uppror. Revolutionerna i Nordafrika hotade att radera ut deras inflytande. I full  panik efter Ben Alis och Mubaraks fall beslöt man att överge också Khaddafi. Men var samtidigt inte beredda att handgripligen ge den väpnade resningen nödvändig vapenhjälp. En ny libysk regim ska få sin makt till skänks av Västmakternas insatser med flyg. Att många av revolutionens dåligt utrustade  fotsoldater stupar i onödan bryr man sig inte om. Att Frankrike nu till sist försett rebellerna i sydväst med en del  begränsade vapensändningar och en del ammunition beror säkert på att Sarkozy av inrikespolitiska skäl vill forcera tempot i befrielsen. Han vill gärna berätta om segrar framför Bastiljen den 14 juli när den egna nationaldagen och den en gång segerika franska revolutionen ska firas…
Men för Ung Vänster – och för många andra – skapar denna vändning en pinsam situation. Ska ungdomsförbundets nye ordförande Stefan Lindborg nu gå ut i ett kraftigt fördömande av Frankrikes vapenleveranser? Eller ska han bara tiga?
En stor del av Europas vänster har svikit den första väpnade folkliga resningen under den arabiska revolutionen. En diktaturkramare som Sarkozy – helt avklädd under revolutionernas första månader- kan nu komma att pråla i ny kläder som ”Libyens befriare”. Det nya seklet och Nordafrikas nye lille Napoleon.
Libyens revolutionärer kommer säkert – åtminstone tillfälligt – att älska honom. Frågan är hur mycket de älskar den poststalinistiska vänstern…
Göte Kildén

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/06/30/erkann-rebellerna-i-libyen/

 

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Postat av

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.

Läs en artikel av Stieg Larsson i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Jinge,
I media: Axess, FolkB, SVT, ArbB, SMP, DD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,