– Era regeringar sviker er! När den unga Munira Sibai fick två symboliska minuter under klimatmötet i Qatar vände hon sig inte till delegaterna utan direkt till människor världen över. Och det var  sannerligen inga överord. Trots inramningen av rapporter om att det snart är för sent att vända kursen mot en katastrofal fyragraders uppvärmning var resultatet av COP 18 om möjligt ännu magrare än de 17 föregående.

Hur är det möjligt att ett projekt där mänsklighetens framtid ligger i potten misslyckats så fullständigt i 20 år utan att det föranleder en total omprövning?
Skälet är varken okunnighet eller oförmåga. Fakta är välkända och i stora drag oomtvistade och vi vet också att världens regeringar är förmögna till samordnad och kraftfull aktion, se bara på insatserna efter 11 september eller bankkrisen 2008-09.

I boken Bankrupting Nature, en uppdatering av fjolårets Den stora förnekelsen, lyfter Anders Wijkman och Johan Rockström fram grundorsaken: den totala uppslutningen kring ekonomisk tillväxt.
Tillväxtkritik har funnits länge i den politiska debattens marginal med tillfälliga räder in i rampljuset. Tidigt ute var Romklubben, en exklusiv sammanslutning av affärsmän, forskare och politiker, som 1972 i Tillväxtens gränser lät en grupp från MIT sätta in tillväxten i olika ekvationer för jordens framtid. Den inte alltför överraskande, men ändå djupt systemkritiska, slutsatsen var att oändlig tillväxt inte är möjlig på en ändlig planet.

Det är också Romklubben, idag med Wijkman som ordförande, som 40 år senare givit ut hans och Rockströms bok. Resonemang som i början av 70-talet var tankeexperiment (”Vad skulle hända om alla i Kina skaffade bil?”) är idag på väg att förverkligas och de teoretiska modellernas kurvor skär med orkanstyrka rakt in i vår livsmiljö.
Författarna lyfter fram de nio ”gränsvillkor för planeten” som Stockholm Resilience Centre under Johan Rockström presenterade 2009 – förutom klimatet, bland annat biologisk mångfald, kväve- och fosforcyklerna, användning av färskvatten och land. Tre av dessa gränser har redan överskridits och på område efter område belyser Wijkman och Rockström hur dagens tillväxttvång står i vägen för att lösa problemen. De efterlyser andra ekonomiska drivkrafter men här knyter sig den annars så radikala systemkritiken. Å ena sidan skriver de att vad som krävs är ”ingenting mindre än en revolution, både i attityder och samhällets och ekonomins organisation”, å andra sidan förblir deras alternativ inom ramarna för den ekonomi vars drivkrafter är så destruktiva.

För tillväxt är ingen ideologi, ingen åsikt som kan bemötas med förnuftsargument, den är fundamentet för dagens ekonomiska system, kapitalismen. Alla som någonsin spelat på en häst eller en fotbollsmatch vet att det är meningslöst om oddset är 1:1, i bästa fall får man då tillbaka insatsen. Samma sak gäller i en kapitalistisk ekonomi, investeraren måste göra vinst och kapitalet ständigt öka.
Tillväxtdriften sitter i systemets arvsmassa och när tillväxten upphör inträder inte harmoni, då utbryter kriser. Detaljer som ekologisk kollaps eller mänsklighetens överlevnad påverkar inte denna drivkraft eftersom kapitalet bara lyder en lag, vinstmaximeringens. Det kapital som bryter mot denna döms till den kapitalismens hårdaste straff: döden genom konkurs. Så länge denna grundlag råder och de intressen som bär upp den tillåts styra kommer alla klimatkonferenser att fortsätta sluta i tomma intet.

Ett skolboksexempel kom i den senaste årsrapporten från International Energy Agency, IEA, en smått surrealistisk läsning. Efter sida på sida av nöjda beräkningar om ökande produktion av ”okonventionell gas”, Iraks potential och andra framsteg i fossilutvinningen öppnas plötsligt en avgrund när IEA konstaterar att dörren håller på att slå igen om tvågradersmålet. IEA:s häpnadsväckande slutsats är att två tredjedelar av de kända tillgångarna av fossil energi måste stanna under jord.

Energibolagen – bland dem åtta av världens tio största företag – skulle alltså få se två tredjedelar av sina ekonomiska tillgångar smälta bort fortare än polarisarna med katastrofala konsekvenser för börsvärden, lånevillkor, direktörsbonusar och makt. Och reaktionerna på detta var … inga alls. Aktiekurserna, dessa marknadens nervöst fladdrande seismografnålar, så känsliga för varje antydd vinstvarning, låg stabila som fullastade supertankers för Shell, BP, Exxon och de andra fossiljättarna. Den ekonomiska makten litade, helt korrekt, på att regeringarna skulle låta allt förbli som vanligt, att oljan, gasen och kolet ska fortsätta säljas, eldas upp och inbringa goda vinster, oavsett konsekvenser. Att konfrontera de stora företagen finns inte i de politiska makthavarnas tankevärld, ens när mänskligheten hotas.

Länge har det varit otänkbart att ifrågasätta den tillväxtberoende kapitalistiska ekonomin. Dels för att tillväxtens goda sidor dolt att det i stora stycken är ett pyramidspel där förlusterna skickats neråt, till de ekosystem vi är så beroende av. Men att systemet inte kan utmanas ens nu, när kriser skakar både samhällen och livsmiljöer, beror också på bristen på alternativ.
Kapitalismens trumfkort har varit att dess motsats, den socialism som en gång var den hoppfulla länken mellan arbetarklassens dagliga kamp och människans frigörelse, blev liktydigt med de byråkratiska enpartidiktaturer som formades efter Sovjets avbild, kommandoekonomier som styrdes utan tanke på vare sig människors önskningar eller naturens ramar. Att ens antyda något som låter som ”planekonomi” kvalificerar snabbt till utvisning ur debatten: – Vill du ha det som i Sovjet?!

Men varför skulle planering och politisk styrning behöva vara liktydigt med slösaktiga diktaturer som Sovjet eller DDR? Dagens kapitalism är inget naturfenomen, den uppkom under speciella historiska omständigheter och har under sin månghundraåriga historia haft de mest skilda ansikten: 1400-talets italienska handelsstäder, slavhandelns 1700-tal, Nazitysklands rustningsekonomi, den svenska välfärdsstaten, Japans statsreglerade storbolagsstyre eller dagens marknadsliberala USA, för att nämna några.

Världen rusar nu snabbare mot det ekologiska stupet än de flesta orkar ta till sig och ska vi kunna utnyttja den korta bromssträcka vi har krävs ett brott med de mekanismer som är roten till det onda. Jorden och dess tillgångar är för viktiga för att underkastas egennyttans välde, i synnerhet då denna ”nytta” definieras av företag, opersonliga ekonomiska maskiner utan andra drivkrafter än värdeökning.
Snarare än att som idag låta vinstjakten infektera nya samhällsområden är någon form av planerad hushållning med resurserna nödvändig, baserad på demokrati och internationellt samarbete. Utmaningarna är väldiga men lösningarna konkreta och vi behöver inte vänta på den Stora Revolutionen eller ett utopiskt idealsamhälle för att ta itu med ett sådant skifte. De planer på omställning för klimatjobb som utarbetats av fack och miljörörelser i Sydafrika, Storbritannien och Danmark och som är på gång även i Norge, är goda exempel som kan sättas i verket redan idag, handfasta initiativ som pekar framåt och manar till efterföljd.