Den direkt utlösande orsaken till upploppen i London i början av augusti var två polisingripanden. Men under ytan finns en verklighet som gör att dessa händelser fick tryckkokaren att explodera. Det första året med regeringen Cameron utmärktes av nedskärningar, ökad ojämlikhet, tilltagande fattigdom för miljontals människor, korruption inom media, polis och politikerkår samt försämringar av social service. Dess andra år tycks vara på väg att domineras av ”social oro” i de fattigaste delarna av brittiska städer, där de människor som har minst att förlora lever.
Den utlösande orsaken till upploppen var två polisingripanden. Det första var att väpnade polismän dödade Mark Duggan torsdag 4 augusti, och den därpå följande behandlingen av Duggans familj, då polisen inte ens besökte familjen för att informera dem om dödsfallet.
En förståeligt upprörd demonstration samlades utanför den lokala polisstationen lördag 7 augusti. Polisen vägrade att ens komma ut och göra ett uttalande. Det var detta agerande från polisens sida som gjorde att upploppen exploderade, ett faktum som till stor del sedan kom bort i mediernas rapportering.
Polisen attackerade sedan en 16-årig flicka med batonger. Det var praktiskt taget oundvikligt att ett sådant våld skulle provocera ett utbrott av raseri i stadsdelen.
Rapporter från andra delar av landet berättade om liknande händelser, var och en med sin egen vinkling, men de följde ett gemensamt tema, till exempel från förorten Hackney i östra London och från Birmingham.
Det finns många rapporter om ett ökat antal trakasserier mot unga människor bara för att de vistats på gatorna, inklusive det notoriska användandet av ”stop and search powers”, vilket är djupt hatat i de svarta områdena där särskilt unga män är måltavlor. Det är 26 gånger vanligare att svarta blir stoppade och visiterade än att vita människor blir det.
Den oberoende klagomålskommissionen inom polisen behandlade Mark Duggan-ärendet ovanligt snabbt, och kunde redan 9 augusti rapportera att de tekniska undersökningarna visat att Duggan själv inte skjutit mot poliserna, en uppgift som innan dess spridits och gett liv åt rykten om att poliserna handlat i självförsvar. Det är dock ingen som har illusioner om att rättvisa kommer att skipas i detta fallet – det finns en lång historia av dödsfall efter polisingripanden, men inte en enda polisofficer har någonsin blivit åtalad.
Och medan bristen på förtroende för polisen är speciellt stor i svarta områden, av välgrundad anledning, så har olika händelser under de senaste åren lett till ett bredare missnöje. När tidningsförsäljaren Ian Tomlinson dog efter ett polisingripande under G20-protesterna i London 1 april 2009, och när därefter den rullstolsburne studenten Jody McIntyre brutalt misshandlades med batonger under förra årets studentdemonstrationer så blixtrade bilder av polisvåld in i många hem där man innan dess inte hade noterat att taktiken redan prövats i de svarta områdena i flera år.
Nyliberalismens kycklingar kommer nu hem – för att bli grillade. I Haringey, det område där Mark Duggan bodde, har den lokala politiska stadsdelsstyrelsen skurit ned resurserna till ungdomsverksamhet med 41 miljoner pund (drygt 60 miljoner svenska kronor), vilket underminerat verksamheten i grunden. Detta är ett mönster för många stadsdelar i London; att ungdomsverksamheten drabbas först av regeringen Camerons nedskärningsstrategi. Samtidigt har regeringens skrotande av programmet ”Educational Maintenance Allowance”, som tidigare gett 630 000 unga människor ekonomiska möjligheter att fortsätta i gymnasie- eller vidareutbildning efter 16 års ålder – tillsammans med en tredubbling av avgiften för att studera på universitetet – ökat på ilskan, frustrationen och känslan av att ingen bryr sig om vad som händer med den unga generationen. Detta är några av de faktorer som gjorde att tryckkokaren exploderade.
I juli krävde den lokale parlamentsledamoten David Lammy i stadsdelen Tottenham att regeringen skulle vidta åtgärder mot att ungdomsarbetslösheten stigit till tio procent så att 10 514 ungdomar då sökte jobb. I intervjuer har invånare i stadsdelen berättat att tusentals personer som närmar sig 30 års ålder aldrig kunnat hitta ett arbete. Det är ingen överraskning att de affärer som säljer designade sportartiklar, mobiltelefoner, trendiga teveapparater och mp3-spelare blev plundrade av folk som vet att de aldrig kommer att tjäna tillräckligt med pengar för att köpa sådana varor.
Kapitalägarna kan inte både äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan säger de att man behöver dessa produkter för att få status och kunna leva ett fullgott liv – och å andra sidan är de jobb som eventuellt går att få bara tillfälliga korttidsanställningar och med mycket låga löner.
Som kontrast så har de verkligt rika aldrig i mannaminne haft det så bra som nu. Regeringens ”High pay commission” rapporterade 8 augusti att de högsta cheferna i 100 företag (vilka bedöms av FTSE, en företagargrupp som utfärdar aktiemarknadsindex) fick pensioner på i genomsnitt 175 000 pund (cirka 1,8 miljoner svenska kronor). Den genomsnittliga pensionen i landet ligger på ynkliga 5 850 pund per år (drygt 60 000 kronor), och regeringen Cameron vill nu dessutom ytterligare försämra de ekonomiska villkoren för vanliga arbetade människor.
Samtidigt är regeringen fast besluten att överföra enorma summor till de omkring 300 000 personer som tjänar mer än 150 000 pund (drygt 1,5 miljoner kronor) per år, genom skattelättnader. Londons borgmästare Bill Johnson har krävt att den ”reformen” ska skrotas och hans miljonärskompis, finansministern George Osborne, har sagt att han vill slippa genomföra den.
Det är inte att undra på att många människor har sagt att det är dessa rika människor som är de verkliga plundrarna, de verkligt kriminella. I ett brev till The Guardian formulerade en insändarskribent det så här: ”Plundrarna gör bara på gatorna det som bankerna gör mot landet. Men till skillnad från bankerna så kommer plundrarna att bli straffade för det”. Och parlamentsledamoten John McDonell, som tillhör labourvänstern, skrev i samma tidning: ”Vi skördar nu vad som såtts under tre decennier, när ett grovt ojämlikt samhälle skapats där den etiska normen är att man ska sno åt sig så mycket man kan med vilka medel som helst. Ett samhälle av plundrare: parlamentsledamöterna med sina utsvävningar, bankerna med sina bonusar, företag som smiter från skatten, tidningsredaktioner som avlyssnar, poliser som tar mutor och nu en grupp alienerade ungdomar som passar på att ta chansen…”
Detta var nog inte vad de ungdomar som stal träningsskor värda tusenlappar från JD Sports hade i huvudet. Men vad de verkligen visste var att det finns människor där ute som har rikedomar och privilegier och som använder sin makt till att hålla miljontals andra människor kvar i fattigdom. Ett upplopp är ett krampanfall orsakat av destruktiv vrede och en oartikulerad protest, men det är ett av de sätt som de som saknar röst i samhället gör sig hörda på. Vi måste stå emot de försök som nu görs att utnyttja det som hände på gatorna till att ytterligare förstöra mänskliga rättigheter och attackera rätten att protestera. Gummikulor har distribuerats till polisen i en tidigare aldrig sedd utsträckning i England – och vi vet från erfarenheterna i Nordirland hur livsfarliga de kan vara. Vattenkanoner har aldrig tidigare använts här, men de kan finnas tillgängliga för polisen inom 24 timmar. Möjligheten att sätta in militär finns, men är fortfarande omdiskuterad.
Det är väldigt positivt att organisationer som arbetar mot nedskärningar som ”Coalition of Resistance” och särskilt BARAC (Black Activists Rising Against The Cuts) har gjort sina röster hörda och varit tydliga med att tala om de verkliga orsakerna till denna sociala oro, och om vilka politiska åtgärder som krävs för att ge fattiga stadsdelar en framtid och ungdomar ett nytt hopp. Under de kommande månaderna måste fackföreningarna och den radikala vänstern göra sina röster hörda och börja rulla tillbaka den liberal-konservativa regeringens offensiv.
Terry Conway
Billy Curtis
Översättning: Björn Rönnblad
Terry Conway ingår i redaktionen för tidskriften International Viewpoint och är ledande medlem i organisationen Socialist Resistance (Socialistiska Partiets systerorganisation i Storbritannien).
Billy Curtis är också medlem i Socialist Resistance. Arikeln är hämtad ur International Viewpoints augustinummer
