Det lilla dokumentet Framtidens välfärd som LO presenterade i förra veckan har skapat en häftig debatt. Ska man döma av brösttonerna från borgerligheten är LO-förslaget ett radikalt grundskott mot det nyliberala systemskifte som pågått i snart trettio år, ett gigantiskt maktskifte från kapitalet till politiken. Dessvärre är så inte fallet, skriver här Lars Henriksson.
LO-kongresser är vanligen välregisserade föreställningar med delegater som är valda i flera steg ovanför huvudet på vanliga fackföreningsmedlemmar. När därför kongressen i maj 2012, tvärtemot ledningens vilja, beslutade att bifalla motionen från Handels om att stoppa de vinstdrivande företagen i välfärden var det smått sensationellt. LO-ledningen ville besvara motionen med en utredning i frågan men kongressen röstade istället för att avskaffa den så kallade ”Lagen om valfrihet” och att en ”non profit-princip” skulle gälla inom vård, skola och omsorg.
Men en utredning blev det och efter ett drygt halvår lade LO-ledningen i förra veckan fram ett förslag som uttolkar kongressbeslutet. Även om samtliga förbundsstyrelser sägs vara eniga om förslaget ligger det mycket långt från kongressbeslutet, både i ord och tanke.
Där kongressen ville att ”LO initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll” är det dokument ledningen ställt sig bakom snarare ett försök att dämpa den starka kritiken mot vad privatiseringar och marknadstänkande gjort med välfärden.
Istället ger det stöd till socialdemokraternas uttalade önskan att ge privata bolag och marknadsmekanismer fortsatt utrymme i den offentligt finansierade verksamheten. Vilket inte är så konstigt eftersom ordförande Thorwaldsson sitter i SAP:s styrelse som redan i oktober beslutade att varken säga nej till privatiseringar eller vinster i välfärden.
LO-förslaget har tre bärande punkter: att bara en särskild sorts bolag med begränsad vinstutdelning ska tillåtas i offentlig verksamhet, att Lagen om valfrihet, LOV, rivs upp samt att privata bolag i offentlig verksamhet öppet måste redovisa sin ekonomi. Förutom detta finns krav på ökade resurser till välfärden och, liksom i socialdemokraternas förslag från i höstas, krav på regler för verksamhetens kvalitet.
Att begränsa de stora koncernernas möjlighet att fiffla med interndebiteringar genom öppna räkenskaper är en god idé, inte bara för de företag som lever på skattepengar, likaså att den ideologiska ”valfrihets”-lagen avskaffas.
Själva kärnan i förslaget, det som rör privatiseringarna i offentlig sektor och det som skapat den heta debatten, är dock den juridisk-tekniska idén om att inrätta en ny bolagsform, en speciell variant av bolag med begränsad vinstutdelning där företag som är verksamma i välfärdssektorn inte ska få ta ut mer än statslåneräntan (under 2012 var denna 1,52 procent) plus en procent.
Denna regel ska dock vara dispositiv, det vill säga inte tvingande. Lokalt ska det alltså vara möjligt att genom så kallade driftavtal, ”göra avsteg från huvudregeln och anlita aktiebolag samt tillåta högre vinstuttag och värdeöverlåtelser”, bara kommunpolitikerna kan motivera sådana avtal.
Mot detta låter nu borgerligheten Svenskt Näringslivs Urban Bäckström svinga släggan och ange tonen: total konfrontation. Bäckströms höga tonläge beror naturligtvis på att han har betalt av dem som gör stora vinster på skattepengar. Inte för att LO-förslaget, om det mot alla odds skulle genomföras, verkligen skulle vända privatiseringsvågen utan snarare skapa mängder av jobb för bolagsjurister och revisorer för att genom allsköns ekonomiskt trixande hjälpa riskkapitalisterna genom lagens många kryphål.
Men att den starka folkliga opinionen mot privatiseringar tar sig organiserade uttryck genom LO, om än i aldrig så utspädd form, är något som inte kan tolereras av dem som satt dagordningen i årtionden. Risken finns ju att det leder vidare.
När Bäckström nu kallar LO:s förslag ”den största attacken mot företagande sedan 1970-talet” är det med tydlig anspelning på 70-talets förslag till löntagarfonder. Det som började som ett – på många sätt tveksamt – svar på kritik mot höga företagsvinster och bolagsmakt men som slutade som en byråkratisk konstruktion, så urvattnad att få kunde älska den, utom de borgerliga strateger som använde det som symbolfråga i efterkrigstidens största ideologiska kampanj mot allt vad arbetarrörelse hette.
Risken är nu stor att SAP/LO-förslagen kommer att få samma roll, utan att kunna skapa entusiasm hos den starka opinionen för gemensam välfärd ger det högern och företagen en tacksam möjlighet att blanda bort korten. Bäckströms vilda sluggande handlar mindre om de tandlösa förslagen och mer om att använda dessa för att stympa och demoralisera hela den opinion som vuxit sig stark mot privatiseringar, bolagiseringar och marknadsregleringar i den gemensamma sektorn.
Man skulle kunna tycka att Bäckström & Co borde vara tacksamma över att LO lagt ett så försiktigt förslag, som dessutom med all säkerhet kommer att späs ut ytterligare på S-kongressen i april. Men i motsats till LO-ledningen vet de att det viktiga i opinionsbildning är att vara tydlig och tala med hög röst.
En av dem som skrivit LO-förslaget, LO-utredaren Kjell Rautio, säger helt riktigt att det enda förslag som lever upp till kongressens beslut om att ”en non-profit princip ska vara rådande” skulle vara en återkommunalisering eller socialisering. Det skulle sannerligen vara en tydlig linje, möjlig att samla till politisk strid kring.
Detta är dock otänkbart för ledningarna i LO och SAP. För dem är det viktigare att inte framstå som motståndare till borgerlighetens ”valfrihetsrevolution”, den individualiserade och marknadsanpassade politik som dominerat världen i över 30 år. Socialdemokraternas ängsliga anpassning till ”marginalväljare” och ”medelklass” hindrar dem att tänka i andra banor än de som marknaden dikterar (som om den så kallade medelklassen, där de allra flesta är lönearbetare, många dessutom i offentlig tjänst, bara hade skattesänkningar och RUT-avdrag i huvudet och inte insåg behovet av en väl fungerande, solidarisk välfärd), och LO-ledningen har sedan generationer haft samarbete med storföretagen som enda strategi. Därför kan vi inte vänta oss annat än fortsatt anpassning och ännu tunnare kompromisser från dessa håll.
I undersökning efter undersökning har det visats: opinionen är massiv för att välfärden ska drivas utan vinstsyften och i offentlig regi. Vad som behövs för att driva igenom detta är inte kompromisser fulla av smitvägar utan att samla denna opinion bakom tydliga krav, alltså precis det Svenskt Näringsliv nu gör för kapitalintressenas räkning, medan LO-ledningen hukar under angreppen och försäkrar att deras förslag visst ger utrymme för privata företag att ta över vård, skola och omsorg.
Men LO-ledningens många gånger upprepade förhoppning om goda företagare som är verksamma för sakens skull utan att snegla på vinsten är mer än lovligt naiv. Varför skulle just dessa kapitalgrupper gå på tvärs mot kapitalismens mest grundläggande drivkraft, vinstmaximering? I all sin gallsprängda upprördhet har Bäckström därför rätt i en sak: de företag han företräder är enbart i skola och vård för att tjäna pengar, punkt slut. Tjänar de för lite gör de som varje kylskåpsfabrikant eller biltillverkare, lägger ner och flyttar sitt kapital till mer lönsam verksamhet. Och just därför kan vi inte låta sådana inskränkta egenintressen ha ansvar för samhällets grundläggande välfärdssystem.
Visst har privata företag alltid tjänat pengar på offentlig verksamhet, sjukhus har byggts och råvaror till skolmaten har levererats av vinstdrivna företag. Men det är en himmelsvid skillnad på detta och att släppa kontrollen över hela verksamheten till bolag som står utanför demokratisk kontroll och anpassa verksamheten till marknadens funktionssätt.
– Ska makten flyttas från de människor som behöver välfärden till kommunpolitiker och kommunala tjänstemän? Så ställer Bäckström den hycklande frågan och försöker göra företagens vinster till en fråga om valfrihet för medborgarna. Men denna ”valfrihet” är inget annat än ett kodord för att släppa lös kapitalet i områden som hittills varit fredade för dess rovdrift. En utbildning, en operation eller ett tryggt äldreboende är inget man köper som en tomat i grönsaksdisken. Är tomaten dålig kan man gå tillbaka med den eller välja en annan affär nästa gång. Om man är missnöjd med sin skolgång finns det liksom ingen möjlighet att reklamera.
Lika falskt är talet om alla de som skulle bli utan jobb om vinstintressena drevs ut ur välfärden. Så långt som privatiseringarna gått krävs en genomarbetad plan för att återföra dem i offentlig regi utan att det uppstår slöseri och onödiga problem. Men om skolor, äldreboenden och vårdcentraler återfördes i kommunal ägo skulle de som arbetar där tvärtom få större anställningstrygghet, de allra flesta av oss minns ännu en tid när det var otänkbart att en skola skulle gå i konkurs.
Privat företag skadar inte bara den offentliga sektorn genom de pengar som rinner ut som vinster. Med dem följer även marknadsmekanismer som i sig gör att välfärdssektorn fungerar sämre för samhället. Istället för system där alla kan samverka och utbyta erfarenheter med ett gemensamt mål om bästa möjliga resultat innebär marknadsreglering att affärsmässiga förhållanden införs. Konkurrens och hemlighetsmakeri utförare emellan, precis som i andra branscher, och ett motpartsförhållande mellan beställare och utförare. Detta kräver dessutom en resurskrävande byråkrati som ska förhandla fram avtal med ett otal aktörer och sedan övervaka att dessa följs.
Det finns mycket att ändra när det gäller hur dagens offentliga verksamhet fungerar men vägen mot en bättre välfärd går inte via mer marknad och mindre politik utan tvärtom. När det gäller välfärdstjänsterna krävs det att vi har ett system som vi litar på, där de som utför det leds av sin yrkeskunskap och där vi som brukare har möjligheter att på förhand besluta hur vi vill att den ska se ut, gemensamt som samhällsmedlemmar, inte individuellt som konsumenter.
En av de viktiga sakerna med den offentliga sektor som byggdes upp i bland annat Sverige var att den till stora delar var undandragen marknaden, behoven fastställdes politiskt och finansierades med skatter. Visserligen alltid med de stora företagens behov av arbetskraft och infrastruktur som överordnat mål, men också under trycket av en arbetarrörelse som ännu hade starka rötter i arbetarklassen och levande minnen från förkrigstidens strider.
Ska vi vinna den strid som nu pågår om välfärdens framtid är det LO-kongressens formuleringar om att ”vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll” som pekar framåt, inte ledningens bleka förslag.
