Kategoriarkiv: Utbildning

Nyliberal skolbankrutt

Postat av

Förvånad, någon? Ett par decennier av nyliberala marknadsomvälvningar i skolans värld har sitt pris. Där utbildning gått från visioner om jämlik, medborgerlig rättighet till vinstdrivet köp- och säljsystem har följden blivit ofrånkomlig. Skillnaderna ökar i galopperande takt bland Sveriges skolelever.
Häromveckan slog internationella forskare larm om den extrema svenska skolpolitikens följder (Vetenskapens värld, SR, 20 mars). Det svenska skolsystemet är idag världsunikt med sin skolpeng, vinstdrivna skolföretag, konkurrens och brist på demokratisk kontroll, menade forskarna. Det ”fria skolvalet” gynnar höginkomsttagarna, varnade Sandra McNally från London School of Economics och menade att inte ens brittiska tories vågat driva de nyliberala förslagen så långt. Patrick Sheinin från Helsingfors’ universitet var tacksam över att Finland inte följde efter det svenska 1990-talsexemplet utan höll fast vid normen om jämlika skolor. Och professor Henry M Levin från Columbia University varnade för en ”balkanisering” av det svenska skolsystemet när den resursstarka medelklassen flyttar sina barn bort från blandade skolor.

Till de församlade forskarnas varningar för segregation och sönderfall kan förstås läggas de försämrade svenska skolresultat som under senare år återkommande redovisas i internationella så kallade PISA-studier.
Vad vi ser för våra ögon är den nyliberala söndertrasningen av idén om en jämlik skola för alla. En femtedel av alla svenska grundskolor och hälften av gymnasierna är idag så kallat ”fristående.” 64 procent av dem drivs som vinstdrivande aktiebolag och därav hela 85 procent av de fristående gymnasieskolorna. Vinsterna i skolföretag har länge legat högt över det övriga näringslivet, och dragit till sig riskkapitalister som bin till honung. Kapitalister som pressat kostnader genom färre examinerade lärare och färre elever med särskilda behov. I konkurrensen om skolpengen har vi sett betygsinflation, tystad lärarkritik och miljonslöseri för marknadsföring, medel som kunde ha gått till skolmateriel och lärartimmar. Det hela finansierat rakt av med skattemedel.

Det extrema nyliberala experimentet med svensk skola är på väg mot totalhaveri. När skolminister Björklund häromveckan konfronterades med konkursen för Karlstads idrottsgymnasium blixtbelystes den formliga kollapsen för de senaste decenniernas skolpolitik. Ägaren till gymnasiet, Jan Walther, hade sedan början av 2000-talet byggt upp en koncern av gymnasieskolor som de första åtta åren gjorde en vinst på 56 miljoner kronor av tilldelade skattemedel, varav 17 miljoner delades ut till ägarna. 2009 styckade han upp bolaget. På så sätt behövde han inte använda koncernens vinstmedel för att rädda idrottsgymnasiet när detta visade underskott. ”Det är en demografisk problematik med minskande barnkullar”, var Björklunds kommentar.
Nej, det är bankrutten för det nyliberala systemskiftet på skolans område, med vinstdrivande privata skolföretag och kapitalistisk konkurrens. Här går radikala vänsterröster, en kritisk lärarkår och forskningen numera i takt. Det är dags att sätta punkt för marknadsexperimentet med våra barns och ungdomars framtid.

Gymnasievalet har blivit ännu svårare

Postat av

 

Insändare publicerad i Norra Skåne 130129:

Våra tonåringar har det inte lätt just nu. Dagen för val av gymnasieutbildning närmar sig med stormsteg. Valet av gymnasieutbildning är ett av de stora vägskälen här i livet. Ett fel val kan stå dem dyrt. Utöver att bestämma sig för vilken yrkeskarriär de vill påbörja så skall de också välja skola. Många skolor erbjuder samma program och skolorna gör allt för att locka eleverna till sig, Öppet hus, fyrfärgsbroschyrer i brevlådan, bioreklam, radioreklam alla möjligheter att locka elever används av gymnasieskolorna. Anledningen till skolornas desperata reklamkampanjer är att skolan får ca hundratusen kronor av kommunerna för varje elev de lyckas övertala att börja på skolan.
Konkurrensen om eleverna har utvecklats till en kamp på liv och död de senaste åren. Om skolorna inte lyckas attrahera lika många sökande som förra året så försämras deras ekonomi. Anledningen är att förutsättningarna för skolorna har förändrats. Samtidigt som åldersgrupperna minskar så har antalet skolor ökat. Fler gymnasieskolor samtidigt som antalet elever minskar innebär att mindre pengar skall delas på fler aktörer. Detta går givetvis inte ihop. Resultatet är att vissa skolor drabbas mycket hårt. Förra året så tappade t.ex. John Bauer i Hässleholm rejält. Det gjorde även Praktiska gymnasiet och Framtidsgymnasiet i Kristianstad. Något som innebär en kraftig inkomst minskning för dessa skolor. Miljontals kronor i minskade intäkter för varje skola, vilket gör det extra svårt för de drabbade skolorna att upprätthålla en god undervisningskvalité. De andra gymnasieskolorna kom betydligt lindrigare undan. Vissa ökade lite trots det minskade elevunderlaget. Några har blivit vinnare på skolmarknaden och andra  förlorare.
Det här gör valet besvärligare för de blivande gymnasisterna. De skall inte bara välja gymnasieprogram utan måste också ta hänsyn till utbildningens kvalité och skolornas ekonomi för att göra ett optimalt gymnasieval.
Det här ställer alldeles för stora krav på ungdomarna men skolmarknadssystemet kräver det. Det är dags att avskaffa friskolereformen.
Henrik Hedman – Socialistiska Partiet

Lärarna kräver: Riv upp avtalet!

Postat av

Spontant växer en proteststorm underifrån mot senaste fyråriga avtalet som Lärarförbundets och Lärarnas riksförbunds styrelser har skrivit på. De som nu protesterar är lärare, förskollärare och fritidspedagoger.

Under en lång tid har ledningarnas förhandlingsansvariga från båda förbund fört förhandlingar med Sveriges Kommuner och Landsting. Dessa förhandlingar har förts bakom ryggen på medlemmarna och nu har lärarna ännu en gång fått ett uselt avtal på halsen. Aldrig någonsin under den långa avtalsförhandlingsprocessen har medlemmarna blivit tillfrågade om vad medlemmarna själva hade att säga till om avtalet. Hemlighetsmakeriet gick hela tiden före medlemsdemokrati.

Så fort avtalsresultatet nådde lärarna blev besvikelsen stor och missnöjet ledde omedelbart till lokala protester runt om i landet. Under ”Lärarnas röst” sprids nu på nätet och på arbetsplatserna uppmaningen till en landsomfattande demonstration den 5 oktober på en rad olika städer.

Socialistiska Partiet ger sitt stöd till protestaktionerna som kräver att avtalet ska rivas upp. Det är inte rimligt att en liten klick inom förbunden ska skriva på utan att ha rådgjort med medlemmarna – det rimmar illa med den demokratisyn som finns inskriven i läroplanen och som lärarna försöker lära ut i klassrummet. För oss socialister är det en självklarhet – det är medlemmarna som ska rösta om avtalet. Avtalet borde ha gått ut på medlemsomröstning.

Kravet på att avtalet ska rivas upp måste förenas med kravet att avtalet ska gå ut på omröstning och det är lärarna på medlemsmöten som ska avgöra saken.

Socialistiska Partiet 121003

Läraravtalen ut på omröstning‏!

Postat av

Vid 20 års ålder har alla en lång erfarenhet av yrket lärare. Visserligen inte det undervisande perspektivet utan som elev eller student. Dock en långvarig erfarenhet som avsatt spår. Tidigare var söktrycket i Sverige till läraryrket högt men idag kommer i princip alla som vill bli lärare, in på utbildningen.

Löner är förstås alltid viktiga och medlemmarna bör få möjlighet i avtalsförhandlingarna agera för sina åsikter, och det kollektivt. Skolvärlden 2/12 hade flera sidor om lärarlöner och antalet sökande till utbildningar.

Men lönerna är inte avgörande för söktrycket till lärarutbildningarna. Till lärar- och läkarutbildningarna är inte samma individer behöriga att söka. Antagligen är få sökande till lärarlinjen behöriga till läkarlinjen. Samma diskrepans gäller förmodligen i Finland. Där är det mycket lättare att komma in på läkarlinjen än klasslärarlinjen (lärare för åldrar upp till årskurs 6) vilket beror helt enkel på behörighetskraven. För att läsa till läkare krävs att man avlagt studentexamen på vissa kurser, som anses svåra. Den som vill klara sina studentexamen och känner sig osäker på dessa kurser, väljer alltså andra ämnen för examen och blir därmed inte behörig till läkarlinjen.

Söktrycket är mycket stort till femåriga klasslärarlinjen i Finland. Lärarna har hög ”status”, de är väl sedda av samhället och av föräldrarna. Men lönerna är inte så mycket högre än en busschaufför och mycket under läkarens. Lön och status har inte självklart samband.

För att höja statusen för lärare förlitar sig Mette Fjelkner mycket på lönerna, men även lärarlegitimationen, vilket är oroande. För det första skulle antagligen legitimationen införts oavsett vad lärarfacken uttryckte i frågan. I den proposition som lades för riskdagen inför lagförslaget står på sid 79 Den nya regleringen svarar mot de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU…” Den nya regleringen, alltså införandet av lärarlegitimationen, är en följd av medlemskapet i EU. Visserligen är EU-direktiven ingen naturlag, men för att stoppa dessa krävs stor mobilisering. Regeringen ser framför sig i propositionen, precis som Fjelkner, att statusen för lärare skulle höjas i och med en lärarlegitimation. Frågan är var kopplingen finns mellan en legitimation och status. Ser eleverna, föräldrarna, rektorerna eller arbetsgivarparten i förhandlingarna annorlunda på lärarkollegiet? På vilket sätt har bilden förändrats?

Därmed kommer vi över till ”för det andra”. En fackförening skall använda det som är styrkan i organisationen: Medlemmarna. I en avtalsrörelse bör ledningen för fackföreningen organisera sina medlemmar, dels för att ringa in vad medlemmarna anser är viktiga frågor och dels visa att ledningen driver medlemmarnas krav. Vi medlemmar har inte organiserats på basplanet för att gemensamt formulera avtalskrav, vi har inte gemensamt diskuterat vad som kan vara vårt svar om arbetsgivaren inte tar våra krav på allvar. Det här är inte lätta saker, jag är mycket medveten om det. Fackföreningarna i Sverige har inte tradition av att använda sin styrka utan har skapat en tradition där medlemmarna skall lita på enskilda individer i ledningen som manglar fram ett avtal. Istället för en gemensam diskussion om våra förhållanden på arbetsplatserna har vi fått individuella löner som splittrar kollektivet. Den enskilde medlemmen känner sig dum i förhandlingsfrågor när det är den enskilde medlemmen som är experten och förhandlarna enbart borde vara våra megafoner.

Ett första steg till en fackförening där medlemmarna är styrkan, vore att återinföra avtalsomröstningar.

Kirsti Forstén, medlem i SP-Göteborg

En förkortad version av artikeln är tidigare publicerad i Skolvärlden

Här skolas framtidens marxister utan dogmer

Postat av

När jag sätter mig för att skriva ner den här lilla reseskildringen så funderar jag på exakt hur otidsenligt det kan låta att driva ett institut som ska utbilda (eller rentav ”skola”) en ny generation revolutionära socialister. Men som reporter måste man ju sätta kravet på saklighet i första rummet, så så får det bli. Därför: välkomna att följa med på ett besök i en förort till Amsterdam och ”International Institute for Research and Education”.

Efter att i alla år i mitt läkaryrke försökt hålla stånd mot läkemedelsbolagens ”inbjudningar” åkte jag nu för ett par veckor sen på mitt livs första mutresa (”mognad” säger vissa kollegor, själv funderar jag mer i termer av kapitulation…) på internationell konferens. Resan gick till Haag i Holland.
En av kvällarna bytte jag dock ut restaurangmiddagarna (på vilka notan betalades av Lundbeck AB) mot ett besök i Amsterdam. I någon mening i ”andra änden” – av storstadsområdet Haag-Amsterdam, men också av den sociala och politiska verkligheten. Efter att två kvällar tidigare ha beordrats (ja, det var så!) att tillsammans med åttahundra läkare från hela världen ställa mig upp och applådera för att hälsa och hylla ”Her Royal Highness Princess Mariana of Holland” som invigde den vetenskapliga konferensen (vi var bara tre som förblev sittande i bänkraderna…) så kändes den här aftonen rätt annorlunda.

Jag tar pendeltåget till Amsterdam Muiderpoort och går av i en förort där intrycket omedelbart är väldigt globalt. Personligen har jag under de senaste åren blivit alltmer förortsförtjust tack vare många besök i Hammarkullen i Göteborg, och här i Indische Buurt West känner jag mig på nåt sätt genast hemma. Det är faktiskt nästan godare med en snabb standardkebab serverad av en immigrerad indier här än en trerätters (med gräddig creme brulé som final) på lyxig restaurang i Haag City.
Maja, ung student med rötter i Afghanistan, hjälper mig att hitta vägen genom kvarteren: folk vi möter har synbart många olika nationella rötter. Denna förort, lär jag mig senare under skolbesöket, beboddes ursprungligen av fattiga immigrantarbetare som jobbade i de stora hamnarna några kvarter bort, dit båtarna skeppade guld och kryddor från de holländska kolonierna. Nu är hamnarna borta och husen i älvstrandskvarteren ”gentrifierat” lyxrenoverade till dyra bostadsrätter. I resten av området består dock fortfarande befolkningen till stor del av immigrantarbetare med rötter i Marocko, Turkiet och ett flertal andra länder.
Hittar till slut Lombokstraat, och på nummer 40 välkomnar Marijke Colle mig till ett hus i tre våningar (”här i Holland har vi inga berg, men mycket trappor”). Från bottenvåningens kök och matsal över första våningens mötessalar och umgängesrum, via kontoret och biblio

Nu senast, i slutet av augusti, arrangerade institutet en ”ungdomsskola” med 26 deltagare från 11 olika länder i olika världsdelar, varav två från Sverige. Det digra programmet täckte in flera aspekter av kapitalismens globala kris, samt feminism och hur den ekologiska krisen ska kunna bekämpas. I november väntar nu en ”Global school”, om hur en annan värld ska kunna bli möjlig.
Marijke är pensionerad biologilärare som på frivillig basis är en av två personer som förestår institutet. På kontoret träffar jag också Alex från Spanien, anställd ”fulltimer”. Tillsammans samordnar de kurs- och mötesverksamheten. I trappan möter vi en andfådd José, även han spanjor, på väg in från sin joggingrunda. Han frivilligarbetar på skolan vid sidan om gäststudier i staden.

Alla tre drivs de av sin politiska övertygelse och hemhörighet. Det är Fjärde internationalen (FI), den internationella organisation som Socialistiska Partiet tillhör, som står bakom skolan. I dagligt tal kallas institutet ”Amsterdamskolan” och har funnits i ganska exakt trettio år. Häromåret, 2007, flyttade skolan till detta huset. Ett lyft, tycker Marijke, för lokalerna är luftiga och ljusa (”möjligen lite kalla ibland på vintern”). De ojämlika ekonomiska förhållanden som råder i samhället i stort avspeglas direkt här i det lilla. Privatkapitalet, i form av Haags handelskammare, äger 90 procent av huset medan Fjärde internationalen (hittills…) har kontrollen över resterande tio procent.
Marijke Colle är ursprungligen från Belgien och har i över fyrtio år varit aktiv i olika radikala rörelser, framför allt den feministiska kampen och miljörörelsen. Som ung student anslöt hon sig redan 1971 till den belgiska sektionen av FI. Det var under en tid då Ernest Mandel, senare välkänd marxistisk ekonom och ledande kraft inom FI, var en av de tongivande personerna i sektionen. Ernest Mandel var tillika en av initiativtagarna till att skapa institutet. Invigningen skedde 1981.

Sedan dess är målsättningen – även om såväl politiska frågor som kursernas omfattning och ”stilarter” varierat – fortfarande densamma. Att bidra till att de rika och samlade erfarenheterna från den kamp som arbetarrörelsen i allmänhet – och dess revolutionärt socialistiska strömningar i synnerhet – fört under alla decennier, med rötterna tillbaka till Marx tid, kan föras vidare till nya generationer.
Marijke och Alex betonar att det definitivt inte handlar om någon korvstoppning av lärofädernas teser. Tvärtom är marxismen, menar de, kritisk och odogmatisk och det måste också utbildningen på skolan vara. Kurserna bygger till stor del på diskussioner och grupparbeten.
Deltagarna bor i huset och maten lagas kollektivt under professionell ledning. Det eleganta köket i bottenvåningen erbjuder dessutom sina tjänster externt, på samma sätt som institutet i sin helhet gör. Ett antal olika radikala folkrörelseorganisationer och debattörer arrangerar regelbundet officiella seminarier på skolan i olika politiska frågor.

Jag slås verkligen av hur fint det är. Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men här finns inga nedsuttna manchestersoffor à la göteborgsvänsterns sjuttiotal; receptionen är stram, möteslokalerna funktionella och rymliga, och ljudanläggningen för simultantolkning prydligt ihoppackad bakom glasrutor.
Sveper med blicken över bibliotekets alla hyllor (runt 25 000 titlar..!) och hittar marxistiska klassiker på ett stort antal olika språk vid sidan om debattböcker i de mest spretande sociala och politiska frågor.
Jag får en väldigt ”global” känsla när jag bläddrar i presentationsbroschyrerna på fem olika språk, och i en av dem läser att Amsterdamskolan också samarbetar med ett liknande institut i Manila på Filippinerna. Detta är en rörelse, eller snarare idétradition, som söker plantera sina rottrådar över hela världen och där socialister och rörelseaktiva kämpar under närmast sanslöst olika villkor. Från de filippinska djunglernas ekosocialistiska gerillaverksamhet, över den folkliga masskampen för att (åter-)erövra demokratin på Syntagmatorget i Aten till de bekvämt stillsamma studiecirklarna på gångavstånd hemma i Majorna. Fjärde internationalen har idag systerorganisationer och/eller kontakter i ett femtiotal länder.

Marijke ber mig hälsa hem till de svenska socialister hon lärt känna vid olika besök på skolan. Innan jag går ber jag henne översätta en rubrik i en holländsk dagstidning som jag nyfiket men förgäves försökt stava mig igenom på vägen hit. Den visar sig lyda ”Skräck för Breivik i PvdA”, där PvdA står för de holländska socialdemokraterna.
– De är livrädda att nån galning
ska göra samma sak här som i Norge, berättar Marijke. De rasistiska och muslimhatiska stämningarna breder ut sig i landet under Geert Wilders regering.
På vägen tillbaka tar jag, lika överfylld av intryck som trött och törstig, en Fanta hos turkiske Akhan på hans kebabbar några kvarter bort. Han bekräftar bilden från dagstidningen och Marijke, och har som muslim själv tydligt känt av ett hårdnande klimat den senaste tiden.

Under pendeltågsresan tillbaka till Haag bläddrar jag i det exemplar av Grenzeloos, den holländska FI-gruppens tidskrift, som jag fick. Rubrikerna är återigen svårbegripliga, men när jag blir nyfiken och nästan förstår får jag hjälp av en medresenär med översättningen. ”Marknadssystemet tränger sig in i den offentliga sjukvården”, är en av rubrikerna.
Jo jo, här som där. Och den rubriken blir närmast fysiskt påtaglig när jag sedan återvänder till hotellet i Haag, och till sponsrande Lundbeck AB. Just denna kväll avstår jag dock kvällsdrinken i hotellobbyn med dem och kollegorna. Innan jag somnar bläddrar jag i stället i den bok som jag köpte av Marijke på Amsterdamskolan. Titeln känns klockren: ”Living our internationalism”.

http://www.internationalen.se/2011/09/har-skolas-framtidens-marxister-utan-dogmer/

 

 

Framtidens gymnasieskola i Hässleholm

Postat av
  • ”Hässleholms gymnasieskolor, och dess utbildningar, fyller en viktig och strategisk roll och skall vidmakthållas.”

Ett citat från den styrande sexpartialliansens (m, c, fp, mp, fv, och kd) politiska program för den här mandatperioden. Det är svårt att inte hålla med om den här inriktningen. Problemet är den avgrundsdjupa skillnaden mellan programförklaringen och den faktiska praktiken. Sexpartialliansen har rätt när de skriver att ”gymnasieskolan fyller en strategisk roll för kommunen” Gymnasieskolan har bland annat som strategisk uppgift att förse det lokala näringslivet, t.ex. Ballingslöv AB, Swepart, Industriteknik, Emmaljunga Barnvagnsfabrik och många fler med kompetent arbetskraft. Men för att industrin skall kunna överleva och fortsätta att expandera i Hässleholms kommun så måste gymnasieskolan kunna fullfölja sin strategiska uppgift att t.ex. utbilda dugliga svetsare, snickare och cnc-operatörer. Utan arbetskraft blir det svårt att expandera i eller lokalisera verksamheter till Hässleholm. Tyvärr anser inte BUN – majoriteten (m, c, fp, mp, fv, kd) i praktiken att det lokala näringslivets behov skall få påverka vilka program som skall erbjudas av Hässleholms Gymnasium. Inställningen är att endast femtonåringarnas val skall avgöra programutbudet – samverkan med näringslivet lyser med sin frånvaro när förvaltningen och BUN fattar sina beslut.

”Snålbudgetalliansen” har beslutat att industriprogrammet och hantverksprogrammet – trä skall läggas ner enbart utifrån att årets femtonåringar inte i tillräckligt hög grad hade valt något av dessa program. Att enbart låta kommunens programutbud styras av vad femtonåriga barn för tillfället vill studera får förödande konsekvenser för näringslivets personalförsörjningsmöjligheter på sikt.

Tyvärr så verkar BUN domineras av valfrihetstalibaner och fega andrahandspolitiker som inte vågar/kan se längre än BUNs budget. Detta är möjligen bra för BUNs budget men det riskerar också att leda till sotdöden för delar av det lokala näringslivet. Så här inför terminsstarten hoppas jag innerligen att BUN-majoriteten har nyktrat till under sommaren och inser att vårens nedläggningsbeslut av svets- och träutbildningarna var strategiskt oklokt.

Henrik Hedman/Socialistiska Partiet

Insändaren publicerad i Norra Skåne 110817

Chiles studenter visar vägen!

Postat av

Stockholm: Manifestation för solidaritet med Chiles studenter som mobiliserar mot högerregeringens privatiseringar av skolor och universitet. Genom bland annat hungerstrejker och protestaktioner kräver de gratis utbildning och förstatliganden av kopparindustrin för omfördelning till skola och offentlig verksamhet. Slut upp och visa din solidaritet med Chiles studenter!

Onsdag 10 augusti, kl.18.00, Mynttorget.

Manifestationen stöds av Socialistiska Partiet m.fl.

 

 

Vem styr egentligen Göteborg?

Postat av

Vad är det för mening med en ”stark ekonomi” om den inte används till att bygga ett Göteborg med bra skola, bra barn- och äldreomsorg? frågar sig representanter från Nätverket för Gemensam Välfärd.

Nyligen damp en tjänstemannarapport ner hos stadsdelsnämnden i Angered: ”Budgeten har gått back motsvarande 44 miljoner på årsbasis. Ni måste skära ner i utgifterna.” Nämnden väljer då att skära bort runt nittio tjänster inom skolan. Detta i Angered, där många skolor redan går på knäna, bokstavligen. Alla vet att en redan pressad situation kan komma att förvandlas till kaos. Men ett påbud är ett påbud och det tycks inte finnas några alternativ.

Detta är inte nytt, nedskärningarna har pågått flera år i de flesta stadsdelar. Barngrupper har tillåtits växa på förskolor, lärare fått gå, fritidsverksamhet försämrats. Påbudet har varit; ”håll budgeten!”. 2009 var nedskärningarna stora, med fortsättning i fjol. Vad hände sedan? Jo, i höstas visade det sig att kommunen i slutänden gått med över 1 200 miljoner i vinst under året. Mer än en miljard!

Göteborgarna har alltså undanhållits välfärdstjänster för detta belopp. ”Barockt med miljardöverskott samtidigt som välfärden kvävs”, som en fullmäktigeledamot i den styrande S+V+MP-alliansen träffande uttryckte det. Samtidigt som han och de andra i kommunfullmäktige plöjde ner pengarna i ett ”infrastrukturpaket” innefattande bland annat en sexfilig motorvägstunnel. Fortfarande bakom stolta rubriker om att ”barnen kommer först i den rödgröna budgeten”.

De ekonomiska underlag som presenterats för politikerna visade sig vara felaktiga, nedskärningarna onödiga. Förtroendet för kommunens ekonomer borde vara obefintligt, deras prognoser och analyser kraftigt ifrågasatta.

Men nej, nu rullar allt på ”som vanligt” igen. Överskott i kommunen blir underskott i stadsdelarna. Kommunledning och SDN-politiker böjer nacken för ekonomernas påbud. I realiteten tycks det vara dessa som styr kommunen, inte den valda majoriteten. Tjänstemännen är antingen inkompetenta, vilket knappast är troligt, eller så har de en agenda som definitivt inte är i samklang med valresultatet. En agenda som innebär nedmontering av kvalitén i den offentliga välfärden till förmån för privata ”lösningar” och att driva kommunen med vinst för att motivera skattesänkningar. Allt detta utan hänsyn till hur det drabbar barn, unga och gamla ute i stadsdelarna.

För oss är det obegripligt att politikerna finner sig i situationen. I en tidigare debattartikel (första maj) ställde vi frågor om kommunalrådens inställning till det växande glappet mellan de stolta orden i deras målsättningar och verkligheten med försämringar i verksamheterna i stadsdelarna. Nu ser vi tydliga anledningar att upprepa, och skärpa våra frågor, – inte minst eftersom politikerna inom kort ska besluta om budget för 2012.

Det vi sett i budgetdebatten hittills både oroar och provocerar. Kommunalrådet Mats Pilhem (V), sade nyligen i en Metro-intervju att kommunledningen för säkerhets skull valt SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) prognos för inkomstutvecklingen (vilken ligger 50 miljoner lägre är regeringens). Är det en rimlig politisk slutsats att dra av förra årets resultat? Har politikerna överhuvudtaget gjort en egen, självständig analys av vad som gick snett 2010?

Och har ordföranden i Angereds stadsdelsnämnd, som noga understrukit lagens krav om att ”hålla budget”, reflekterat över att kommunen förmodligen bryter mot både skollagen och arbetsmiljölagen när man skär ner ytterligare lärartjänster i Angered? När dessa rader läses har en andra protestdemonstration genomförts i stadsdelen. Lärare, föräldrar, fritidspersonal, barn och allmänhet samlas på torget för att säga ”Nej!”. De fackliga organisationerna är nu med och kräver stopp för nedskärningarna.

Har ni (för nu vill vi att ni svarar!) politiker i kommunledningen och SDN-ledningarna reflekterat över vilka de långsiktiga konsekvenserna blir av exempelvis att duktiga lärare inte orkar längre och att de sociala kostnaderna för barnen blir oöverskådliga framöver? Vad är det för mening med en ”stark ekonomi” om den inte används till att bygga ett Göteborg med bra skola, bra barn- och äldreomsorg? ”Möjligheternas Göteborg – skapar vi tillsammans” hette det, Anneli Hulthén, i er valpropaganda där ni skrev om ”välfärd efter behov”. Sedan vann ni valet. Och nu..?

Patricia Bergenhem

Björn Rönnblad

Håkan Sundberg

Nätverket för Gemensam Välfärd, Göteborg

Publicerad 110617 i ETC Göteborg

http://goteborg.etc.se/debatt/vem-styr-egentligen-g%C3%B6teborg

 

Politiskt hyckleri i Hässleholm

Postat av

Vi har i Sverige ett politiskt parti som har profilerat sig hårt på utbildningsfrågor, nämligen Folkpartiet. En stor reform som Folkpartiet har drivit igenom är GY11. Den nya gymnasieskolan som börjar gälla nu till hösten. I folkpartiretoriken för reformen så har utbildningsministern Jan Björklund (fp) flera gånger hävdat att en av anledningarna till GY11 är att man vill uppvärdera/ satsa på yrkesutbildningarna. Alla skall inte tvingas bli akademiker utan Folkpartiet vill stärka de gymnasiala yrkesutbildningarna för att göra eleverna mer anställningsbara.

Nu har Folkpartiet i Hässleholm visat sina kort hur de har tänkt uppgradera yrkesutbildningarna här i kommunen. De har nämligen beslutat att lägga ner ett antal yrkesutbildningar – trots att det finns goda förslag till hur de skulle kunna utvecklas och leva kvar. Folkpartiet är svenska mästare i utbildningshyckleri. På riksnivå pratar de om satsningar på yrkesutbildningar – kommunnivå där de skall genomföras i praktiken så lägger de ner utbildningarna. Inte trovärdigt – det går inte satsa på yrkesutbildningar som inte finns.

http://rodagoinge.blogspot.com/2011/06/politiskt-hyckleri.html