Lär för livet – inte för näringslivet

Efter andra världskrigets slut genomfördes genomgripande reformer inom utbildningsområdet. Rätten till högre utbildning – som länge varit ett privilegium förbehållet de besuttna klasserna – kom nu stegvis även de mindre bemedlade klasserna till del. Den obligatoriska grundskolan förlängdes till nio år och det blev möjligt även för arbetarklassens barn att ta studentexamen och gå vidare till universitetet. Gymnasieskolor byggdes ut i många kommuner och högskolor spreds över landet.

Under 1990-talet och 2000-talet drabbades dock skolan – i likhet med hela den sociala välfärden – av nedskärningar, avregleringar och privatiseringar. Konsekvensen har blivit att skillnaderna i undervisningsstandard mellan olika skolor ökat samt att väl fungerande kommunala skolor tvingats stänga på grund av att alltfler elever sökt sig till friskolor.

Även högskole- och universitetsutbildningen har fått vidkännas markanta inslag av nyliberal politik. Den akademiska grundforskningen har i allt högre grad kommit att skräddarsys och finansieras efter näringslivets önskemål, inte sällan direkt sponsrad av de stora exportföretagen. Den så kallade 25:4 regeln – som tidigare gjort det möjligt för personer som fyllt 25 år med minst fyra års yrkeserfarenhet, och med kunskaper motsvarande Svenska B och Engelska A, att i en speciell kvot söka till universitet och högskola – avskaffades 2008 av Alliansen. Det var ett ideologiskt beslut av regeringen Reinfeldt med udden riktad mot arbetarklassen och flera decenniers arbete i syfte att öka mångfalden av livserfarenhet bland studenterna på landets universitet och högskolor. Ett annan genomförd förändring som också spär på likriktningen är det så kallade meritvärderingssystemet, en nyordning som bara ger pluspoäng vid vissa slutförda kurser i matematik, svenska och engelska, poäng som inte heller studenter med äldre betyg har någon möjlighet att tillgodoräkna sig.

Regeringen Reinfeldts ”reformer” är i grund och botten ett led i att böja sig för och tillgodose den ekonomiska elitens krav på kortsiktiga vinstintressen. Det är därför fullt logiskt att forskning inom humaniora – som syftar till att främja det kollektiva medvetandet och att analysera långsiktiga förändringar i samhället – behandlas styvmoderligt av Alliansen med ständigt minskade statliga anslag. För att vända utvecklingen – mot ett läroväsen som syftar till att lära för livet och inte för näringslivet – kräver vi socialister:

 Ställ hela Sveriges utbildningsväsen under statlig kontroll och utom räckhåll för privata vinstintressenter. Ut med riskkapitalbolagen!

 Forskning på universiteten och högskolorna ska utgå från de breda folklagrens behov och får endast finansieras via skattemedel.

Veckotidningen Internationalens ledare nr 12 2014

Framtiden är röd

…och grön: Diskussionscirkel i Malmö greenmarx
Socialistiska Partiet i Malmö inbjuder till diskussionscirkel på tre möten: ”Framtiden är röd”.
Första mötet innehåller inledning om mänsklighetens ödesfrågor, kapitalismens race mot avgrunden och ekosocialismen som lösning.

Söndag 16 mars kl 16 på Sofielunds folkets hus, sal 10. Anmälan till Ronny Åkerberg: ronnyakerberg@gmail.com

Socialistisk vinterskola!

Socialistiska Partiet bjuder in till en helgs vinterskola kring sociala rörelser lördag till söndag 1-2 februari i Stockholm. Syftet är att få tillfälle att under en helg studera, diskutera och reflektera över de sociala rörelsernas betydelse för samhällsomvandling och partibygge. SP har närmare ett halvt sekels erfarenheter av detta och åtskilliga i och kring vårt parti har omfattande historiska kunskaper. Samtidigt finns ett stort behov– och intresse – hos en yngre generation att sätta sina egna erfarenheter i ett längre perspektiv. Inledningarna kommer att hållas av kamrater med egna erfarenheter, praktiska och teoretiska, av sociala rörelser.

Förberedelsematerial och detaljerad dagordning kommer att skickas ut till alla anmälda.

Skolan börjar klockan 10 lördagen 1 februari och avslutas klockan 16 på söndagen.
Lokal: ABF-huset i Stockholm.
Även sympatisörer är välkomna att delta!
Anmälan sker till: vu@socialistiskapartiet.se

 

PROGRAM

Inledning: Varför sociala rörelser?
Deras betydelser – och begränsningar, idag och historiskt. Relationen mellan sociala rörelser, social förändring och deras roll i den socialistiska strategin. Parti och rörelse.

Tema I: Våra historiska erfarenheter
Den svenska folkrörelsetraditionen
De socialistiska och kommunistiska partibyggena
1960- och 70-talens nya sociala rörelser
Inledare: Håkan Blomqvist, Kjell Östberg

Tema 2: Det sena 1900-talets nya styrkeförhållanden
Exemplen facklig kamp och kvinnokamp
Eva Nikell, Peter Widén

Tema 3: 2000-talet
Från Word social forum till den arabiska revolutionen. Välfärdskramare och hotande miljökatastrof
Inledare: Andreas Malm, Maria Sundvall och Lars Henriksson

Avslutning: Partibygge, resultat och framtidsutsikter

Varmt välkommen till vinterskolan!
Socilalistiska Partiets verkställande utskott

Radikalt forum i Göteborg

Radikalt forum

SP Göteborg bjuder in till ett nytt Radikalt forum.

Den här gången handlar det dels om utvecklingen i Ryssland, där en ny vänster håller på att växa fram. Alexej Sachnin, aktivist och sedan en tid tillbaka också politisk flykting i Sverige talar med Per Månson, professor i sociologi och expert på Ryssland.

Den andra punkten är också mycket aktuell, den handlar om skolan. Där samtalar Mattias Nylund som är doktor i pedagogik (som har skrivit avhandlingen ”Yrkeskunskap, klass och kunskap”) med Åsa Hjalmers, gymnasielärare och aktivist inom Folkkampanjen för Gemensam Välfärd.

På kvällen kommer det också vara mingel på Syndikalistiskt Forum, mer information om det kommer senare i veckan.

Nyliberal skolbankrutt

Förvånad, någon? Ett par decennier av nyliberala marknadsomvälvningar i skolans värld har sitt pris. Där utbildning gått från visioner om jämlik, medborgerlig rättighet till vinstdrivet köp- och säljsystem har följden blivit ofrånkomlig. Skillnaderna ökar i galopperande takt bland Sveriges skolelever.
Häromveckan slog internationella forskare larm om den extrema svenska skolpolitikens följder (Vetenskapens värld, SR, 20 mars). Det svenska skolsystemet är idag världsunikt med sin skolpeng, vinstdrivna skolföretag, konkurrens och brist på demokratisk kontroll, menade forskarna. Det ”fria skolvalet” gynnar höginkomsttagarna, varnade Sandra McNally från London School of Economics och menade att inte ens brittiska tories vågat driva de nyliberala förslagen så långt. Patrick Sheinin från Helsingfors’ universitet var tacksam över att Finland inte följde efter det svenska 1990-talsexemplet utan höll fast vid normen om jämlika skolor. Och professor Henry M Levin från Columbia University varnade för en ”balkanisering” av det svenska skolsystemet när den resursstarka medelklassen flyttar sina barn bort från blandade skolor.

Till de församlade forskarnas varningar för segregation och sönderfall kan förstås läggas de försämrade svenska skolresultat som under senare år återkommande redovisas i internationella så kallade PISA-studier.
Vad vi ser för våra ögon är den nyliberala söndertrasningen av idén om en jämlik skola för alla. En femtedel av alla svenska grundskolor och hälften av gymnasierna är idag så kallat ”fristående.” 64 procent av dem drivs som vinstdrivande aktiebolag och därav hela 85 procent av de fristående gymnasieskolorna. Vinsterna i skolföretag har länge legat högt över det övriga näringslivet, och dragit till sig riskkapitalister som bin till honung. Kapitalister som pressat kostnader genom färre examinerade lärare och färre elever med särskilda behov. I konkurrensen om skolpengen har vi sett betygsinflation, tystad lärarkritik och miljonslöseri för marknadsföring, medel som kunde ha gått till skolmateriel och lärartimmar. Det hela finansierat rakt av med skattemedel.

Det extrema nyliberala experimentet med svensk skola är på väg mot totalhaveri. När skolminister Björklund häromveckan konfronterades med konkursen för Karlstads idrottsgymnasium blixtbelystes den formliga kollapsen för de senaste decenniernas skolpolitik. Ägaren till gymnasiet, Jan Walther, hade sedan början av 2000-talet byggt upp en koncern av gymnasieskolor som de första åtta åren gjorde en vinst på 56 miljoner kronor av tilldelade skattemedel, varav 17 miljoner delades ut till ägarna. 2009 styckade han upp bolaget. På så sätt behövde han inte använda koncernens vinstmedel för att rädda idrottsgymnasiet när detta visade underskott. ”Det är en demografisk problematik med minskande barnkullar”, var Björklunds kommentar.
Nej, det är bankrutten för det nyliberala systemskiftet på skolans område, med vinstdrivande privata skolföretag och kapitalistisk konkurrens. Här går radikala vänsterröster, en kritisk lärarkår och forskningen numera i takt. Det är dags att sätta punkt för marknadsexperimentet med våra barns och ungdomars framtid.

Gymnasievalet har blivit ännu svårare

 

Insändare publicerad i Norra Skåne 130129:

Våra tonåringar har det inte lätt just nu. Dagen för val av gymnasieutbildning närmar sig med stormsteg. Valet av gymnasieutbildning är ett av de stora vägskälen här i livet. Ett fel val kan stå dem dyrt. Utöver att bestämma sig för vilken yrkeskarriär de vill påbörja så skall de också välja skola. Många skolor erbjuder samma program och skolorna gör allt för att locka eleverna till sig, Öppet hus, fyrfärgsbroschyrer i brevlådan, bioreklam, radioreklam alla möjligheter att locka elever används av gymnasieskolorna. Anledningen till skolornas desperata reklamkampanjer är att skolan får ca hundratusen kronor av kommunerna för varje elev de lyckas övertala att börja på skolan.
Konkurrensen om eleverna har utvecklats till en kamp på liv och död de senaste åren. Om skolorna inte lyckas attrahera lika många sökande som förra året så försämras deras ekonomi. Anledningen är att förutsättningarna för skolorna har förändrats. Samtidigt som åldersgrupperna minskar så har antalet skolor ökat. Fler gymnasieskolor samtidigt som antalet elever minskar innebär att mindre pengar skall delas på fler aktörer. Detta går givetvis inte ihop. Resultatet är att vissa skolor drabbas mycket hårt. Förra året så tappade t.ex. John Bauer i Hässleholm rejält. Det gjorde även Praktiska gymnasiet och Framtidsgymnasiet i Kristianstad. Något som innebär en kraftig inkomst minskning för dessa skolor. Miljontals kronor i minskade intäkter för varje skola, vilket gör det extra svårt för de drabbade skolorna att upprätthålla en god undervisningskvalité. De andra gymnasieskolorna kom betydligt lindrigare undan. Vissa ökade lite trots det minskade elevunderlaget. Några har blivit vinnare på skolmarknaden och andra  förlorare.
Det här gör valet besvärligare för de blivande gymnasisterna. De skall inte bara välja gymnasieprogram utan måste också ta hänsyn till utbildningens kvalité och skolornas ekonomi för att göra ett optimalt gymnasieval.
Det här ställer alldeles för stora krav på ungdomarna men skolmarknadssystemet kräver det. Det är dags att avskaffa friskolereformen.
Henrik Hedman – Socialistiska Partiet

Lärarna kräver: Riv upp avtalet!

Spontant växer en proteststorm underifrån mot senaste fyråriga avtalet som Lärarförbundets och Lärarnas riksförbunds styrelser har skrivit på. De som nu protesterar är lärare, förskollärare och fritidspedagoger.

Under en lång tid har ledningarnas förhandlingsansvariga från båda förbund fört förhandlingar med Sveriges Kommuner och Landsting. Dessa förhandlingar har förts bakom ryggen på medlemmarna och nu har lärarna ännu en gång fått ett uselt avtal på halsen. Aldrig någonsin under den långa avtalsförhandlingsprocessen har medlemmarna blivit tillfrågade om vad medlemmarna själva hade att säga till om avtalet. Hemlighetsmakeriet gick hela tiden före medlemsdemokrati.

Så fort avtalsresultatet nådde lärarna blev besvikelsen stor och missnöjet ledde omedelbart till lokala protester runt om i landet. Under ”Lärarnas röst” sprids nu på nätet och på arbetsplatserna uppmaningen till en landsomfattande demonstration den 5 oktober på en rad olika städer.

Socialistiska Partiet ger sitt stöd till protestaktionerna som kräver att avtalet ska rivas upp. Det är inte rimligt att en liten klick inom förbunden ska skriva på utan att ha rådgjort med medlemmarna – det rimmar illa med den demokratisyn som finns inskriven i läroplanen och som lärarna försöker lära ut i klassrummet. För oss socialister är det en självklarhet – det är medlemmarna som ska rösta om avtalet. Avtalet borde ha gått ut på medlemsomröstning.

Kravet på att avtalet ska rivas upp måste förenas med kravet att avtalet ska gå ut på omröstning och det är lärarna på medlemsmöten som ska avgöra saken.

Socialistiska Partiet 121003

Läraravtalen ut på omröstning‏!

Vid 20 års ålder har alla en lång erfarenhet av yrket lärare. Visserligen inte det undervisande perspektivet utan som elev eller student. Dock en långvarig erfarenhet som avsatt spår. Tidigare var söktrycket i Sverige till läraryrket högt men idag kommer i princip alla som vill bli lärare, in på utbildningen.

Löner är förstås alltid viktiga och medlemmarna bör få möjlighet i avtalsförhandlingarna agera för sina åsikter, och det kollektivt. Skolvärlden 2/12 hade flera sidor om lärarlöner och antalet sökande till utbildningar.

Men lönerna är inte avgörande för söktrycket till lärarutbildningarna. Till lärar- och läkarutbildningarna är inte samma individer behöriga att söka. Antagligen är få sökande till lärarlinjen behöriga till läkarlinjen. Samma diskrepans gäller förmodligen i Finland. Där är det mycket lättare att komma in på läkarlinjen än klasslärarlinjen (lärare för åldrar upp till årskurs 6) vilket beror helt enkel på behörighetskraven. För att läsa till läkare krävs att man avlagt studentexamen på vissa kurser, som anses svåra. Den som vill klara sina studentexamen och känner sig osäker på dessa kurser, väljer alltså andra ämnen för examen och blir därmed inte behörig till läkarlinjen.

Söktrycket är mycket stort till femåriga klasslärarlinjen i Finland. Lärarna har hög ”status”, de är väl sedda av samhället och av föräldrarna. Men lönerna är inte så mycket högre än en busschaufför och mycket under läkarens. Lön och status har inte självklart samband.

För att höja statusen för lärare förlitar sig Mette Fjelkner mycket på lönerna, men även lärarlegitimationen, vilket är oroande. För det första skulle antagligen legitimationen införts oavsett vad lärarfacken uttryckte i frågan. I den proposition som lades för riskdagen inför lagförslaget står på sid 79 Den nya regleringen svarar mot de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU…” Den nya regleringen, alltså införandet av lärarlegitimationen, är en följd av medlemskapet i EU. Visserligen är EU-direktiven ingen naturlag, men för att stoppa dessa krävs stor mobilisering. Regeringen ser framför sig i propositionen, precis som Fjelkner, att statusen för lärare skulle höjas i och med en lärarlegitimation. Frågan är var kopplingen finns mellan en legitimation och status. Ser eleverna, föräldrarna, rektorerna eller arbetsgivarparten i förhandlingarna annorlunda på lärarkollegiet? På vilket sätt har bilden förändrats?

Därmed kommer vi över till ”för det andra”. En fackförening skall använda det som är styrkan i organisationen: Medlemmarna. I en avtalsrörelse bör ledningen för fackföreningen organisera sina medlemmar, dels för att ringa in vad medlemmarna anser är viktiga frågor och dels visa att ledningen driver medlemmarnas krav. Vi medlemmar har inte organiserats på basplanet för att gemensamt formulera avtalskrav, vi har inte gemensamt diskuterat vad som kan vara vårt svar om arbetsgivaren inte tar våra krav på allvar. Det här är inte lätta saker, jag är mycket medveten om det. Fackföreningarna i Sverige har inte tradition av att använda sin styrka utan har skapat en tradition där medlemmarna skall lita på enskilda individer i ledningen som manglar fram ett avtal. Istället för en gemensam diskussion om våra förhållanden på arbetsplatserna har vi fått individuella löner som splittrar kollektivet. Den enskilde medlemmen känner sig dum i förhandlingsfrågor när det är den enskilde medlemmen som är experten och förhandlarna enbart borde vara våra megafoner.

Ett första steg till en fackförening där medlemmarna är styrkan, vore att återinföra avtalsomröstningar.

Kirsti Forstén, medlem i SP-Göteborg

En förkortad version av artikeln är tidigare publicerad i Skolvärlden

Här skolas framtidens marxister utan dogmer

När jag sätter mig för att skriva ner den här lilla reseskildringen så funderar jag på exakt hur otidsenligt det kan låta att driva ett institut som ska utbilda (eller rentav ”skola”) en ny generation revolutionära socialister. Men som reporter måste man ju sätta kravet på saklighet i första rummet, så så får det bli. Därför: välkomna att följa med på ett besök i en förort till Amsterdam och ”International Institute for Research and Education”.

Efter att i alla år i mitt läkaryrke försökt hålla stånd mot läkemedelsbolagens ”inbjudningar” åkte jag nu för ett par veckor sen på mitt livs första mutresa (”mognad” säger vissa kollegor, själv funderar jag mer i termer av kapitulation…) på internationell konferens. Resan gick till Haag i Holland.
En av kvällarna bytte jag dock ut restaurangmiddagarna (på vilka notan betalades av Lundbeck AB) mot ett besök i Amsterdam. I någon mening i ”andra änden” – av storstadsområdet Haag-Amsterdam, men också av den sociala och politiska verkligheten. Efter att två kvällar tidigare ha beordrats (ja, det var så!) att tillsammans med åttahundra läkare från hela världen ställa mig upp och applådera för att hälsa och hylla ”Her Royal Highness Princess Mariana of Holland” som invigde den vetenskapliga konferensen (vi var bara tre som förblev sittande i bänkraderna…) så kändes den här aftonen rätt annorlunda.

Jag tar pendeltåget till Amsterdam Muiderpoort och går av i en förort där intrycket omedelbart är väldigt globalt. Personligen har jag under de senaste åren blivit alltmer förortsförtjust tack vare många besök i Hammarkullen i Göteborg, och här i Indische Buurt West känner jag mig på nåt sätt genast hemma. Det är faktiskt nästan godare med en snabb standardkebab serverad av en immigrerad indier här än en trerätters (med gräddig creme brulé som final) på lyxig restaurang i Haag City.
Maja, ung student med rötter i Afghanistan, hjälper mig att hitta vägen genom kvarteren: folk vi möter har synbart många olika nationella rötter. Denna förort, lär jag mig senare under skolbesöket, beboddes ursprungligen av fattiga immigrantarbetare som jobbade i de stora hamnarna några kvarter bort, dit båtarna skeppade guld och kryddor från de holländska kolonierna. Nu är hamnarna borta och husen i älvstrandskvarteren ”gentrifierat” lyxrenoverade till dyra bostadsrätter. I resten av området består dock fortfarande befolkningen till stor del av immigrantarbetare med rötter i Marocko, Turkiet och ett flertal andra länder.
Hittar till slut Lombokstraat, och på nummer 40 välkomnar Marijke Colle mig till ett hus i tre våningar (”här i Holland har vi inga berg, men mycket trappor”). Från bottenvåningens kök och matsal över första våningens mötessalar och umgängesrum, via kontoret och biblio

Nu senast, i slutet av augusti, arrangerade institutet en ”ungdomsskola” med 26 deltagare från 11 olika länder i olika världsdelar, varav två från Sverige. Det digra programmet täckte in flera aspekter av kapitalismens globala kris, samt feminism och hur den ekologiska krisen ska kunna bekämpas. I november väntar nu en ”Global school”, om hur en annan värld ska kunna bli möjlig.
Marijke är pensionerad biologilärare som på frivillig basis är en av två personer som förestår institutet. På kontoret träffar jag också Alex från Spanien, anställd ”fulltimer”. Tillsammans samordnar de kurs- och mötesverksamheten. I trappan möter vi en andfådd José, även han spanjor, på väg in från sin joggingrunda. Han frivilligarbetar på skolan vid sidan om gäststudier i staden.

Alla tre drivs de av sin politiska övertygelse och hemhörighet. Det är Fjärde internationalen (FI), den internationella organisation som Socialistiska Partiet tillhör, som står bakom skolan. I dagligt tal kallas institutet ”Amsterdamskolan” och har funnits i ganska exakt trettio år. Häromåret, 2007, flyttade skolan till detta huset. Ett lyft, tycker Marijke, för lokalerna är luftiga och ljusa (”möjligen lite kalla ibland på vintern”). De ojämlika ekonomiska förhållanden som råder i samhället i stort avspeglas direkt här i det lilla. Privatkapitalet, i form av Haags handelskammare, äger 90 procent av huset medan Fjärde internationalen (hittills…) har kontrollen över resterande tio procent.
Marijke Colle är ursprungligen från Belgien och har i över fyrtio år varit aktiv i olika radikala rörelser, framför allt den feministiska kampen och miljörörelsen. Som ung student anslöt hon sig redan 1971 till den belgiska sektionen av FI. Det var under en tid då Ernest Mandel, senare välkänd marxistisk ekonom och ledande kraft inom FI, var en av de tongivande personerna i sektionen. Ernest Mandel var tillika en av initiativtagarna till att skapa institutet. Invigningen skedde 1981.

Sedan dess är målsättningen – även om såväl politiska frågor som kursernas omfattning och ”stilarter” varierat – fortfarande densamma. Att bidra till att de rika och samlade erfarenheterna från den kamp som arbetarrörelsen i allmänhet – och dess revolutionärt socialistiska strömningar i synnerhet – fört under alla decennier, med rötterna tillbaka till Marx tid, kan föras vidare till nya generationer.
Marijke och Alex betonar att det definitivt inte handlar om någon korvstoppning av lärofädernas teser. Tvärtom är marxismen, menar de, kritisk och odogmatisk och det måste också utbildningen på skolan vara. Kurserna bygger till stor del på diskussioner och grupparbeten.
Deltagarna bor i huset och maten lagas kollektivt under professionell ledning. Det eleganta köket i bottenvåningen erbjuder dessutom sina tjänster externt, på samma sätt som institutet i sin helhet gör. Ett antal olika radikala folkrörelseorganisationer och debattörer arrangerar regelbundet officiella seminarier på skolan i olika politiska frågor.

Jag slås verkligen av hur fint det är. Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men här finns inga nedsuttna manchestersoffor à la göteborgsvänsterns sjuttiotal; receptionen är stram, möteslokalerna funktionella och rymliga, och ljudanläggningen för simultantolkning prydligt ihoppackad bakom glasrutor.
Sveper med blicken över bibliotekets alla hyllor (runt 25 000 titlar..!) och hittar marxistiska klassiker på ett stort antal olika språk vid sidan om debattböcker i de mest spretande sociala och politiska frågor.
Jag får en väldigt ”global” känsla när jag bläddrar i presentationsbroschyrerna på fem olika språk, och i en av dem läser att Amsterdamskolan också samarbetar med ett liknande institut i Manila på Filippinerna. Detta är en rörelse, eller snarare idétradition, som söker plantera sina rottrådar över hela världen och där socialister och rörelseaktiva kämpar under närmast sanslöst olika villkor. Från de filippinska djunglernas ekosocialistiska gerillaverksamhet, över den folkliga masskampen för att (åter-)erövra demokratin på Syntagmatorget i Aten till de bekvämt stillsamma studiecirklarna på gångavstånd hemma i Majorna. Fjärde internationalen har idag systerorganisationer och/eller kontakter i ett femtiotal länder.

Marijke ber mig hälsa hem till de svenska socialister hon lärt känna vid olika besök på skolan. Innan jag går ber jag henne översätta en rubrik i en holländsk dagstidning som jag nyfiket men förgäves försökt stava mig igenom på vägen hit. Den visar sig lyda ”Skräck för Breivik i PvdA”, där PvdA står för de holländska socialdemokraterna.
– De är livrädda att nån galning
ska göra samma sak här som i Norge, berättar Marijke. De rasistiska och muslimhatiska stämningarna breder ut sig i landet under Geert Wilders regering.
På vägen tillbaka tar jag, lika överfylld av intryck som trött och törstig, en Fanta hos turkiske Akhan på hans kebabbar några kvarter bort. Han bekräftar bilden från dagstidningen och Marijke, och har som muslim själv tydligt känt av ett hårdnande klimat den senaste tiden.

Under pendeltågsresan tillbaka till Haag bläddrar jag i det exemplar av Grenzeloos, den holländska FI-gruppens tidskrift, som jag fick. Rubrikerna är återigen svårbegripliga, men när jag blir nyfiken och nästan förstår får jag hjälp av en medresenär med översättningen. ”Marknadssystemet tränger sig in i den offentliga sjukvården”, är en av rubrikerna.
Jo jo, här som där. Och den rubriken blir närmast fysiskt påtaglig när jag sedan återvänder till hotellet i Haag, och till sponsrande Lundbeck AB. Just denna kväll avstår jag dock kvällsdrinken i hotellobbyn med dem och kollegorna. Innan jag somnar bläddrar jag i stället i den bok som jag köpte av Marijke på Amsterdamskolan. Titeln känns klockren: ”Living our internationalism”.

http://www.internationalen.se/2011/09/har-skolas-framtidens-marxister-utan-dogmer/