Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Inte mycket till lövsprickning i S-vårbudget

Postat av

”Regeringen väljer av valtaktiska skäl att olja sedelpressen och att strunta i att få ihop plus och minus”. Det är socialdemokraternas ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson, som i samband med att partiet i måndags släppte sin alternativa vårbudget kritiserade finansminister Anders Borg för att två veckor tidigare lagt en i hennes och partiets ögon allt för expansiv budget.
Från alla håll och kanter har regeringen kritiserats för att dess stimulansåtgärder är fullständigt otillräckliga, men i det läget utmanar Magdalena Andersson Anders Borg i hans favoritgren; ekonomisk återhållsamhet samt ordning och reda i statens finanser. Liksom förra året, när Stefan Löfven som nybliven S-ledare gång efter annan kritiserade regeringen för att inte bedriva en tillräcklig näringslivsvänlig politik, väljer socialdemokraterna att utmana regeringsalliansen på dess egen mammas gata, att på sätt och vis utstråla mer borgerlighet än borgerligheten själv.

Med en sådan opposition kan man inte räkna med så mycket till oppositionspolitik och i S-vårbudget handlar det också snarare om rännilar på miljoner än mångmiljardsatsningar för att få ner arbetslösheten. Visst kan exempelvis en satsning på att 10 000 ungdomar från och med i sommar ska få genomgå en yrkesintroduktion leda till lite mer sysselsättning, men i det stora hela är det en droppe i havet. När det gäller partiets något mer vidlyftiga ambitioner – som mindre skolklasser, ”extratjänster i välfärden” i stället för Fas-3 åtgärden och att ungdomar inom 90 dagar antingen ska få jobb, utbildning eller praktik – är det heller ingenting som man lägger konkreta förslag om nu utan något som man hänskjuter till partiets kommande höstbudget.

”Men å andra sidan är min livsuppgift inte att höja skatten”. Det var svaret som Magdalena Andersson gav på presskonferensen om partiets budgetförslag, utifrån att S nu börjat glida på att återställa den av regeringen halverade arbetsgivaravgiften för ungdomar. Det är ett uttalande som väl symboliserar den socialdemokratiska inställningen. När regeringen lägger sina förslag om skattesänkningar, som exempelvis varenda jobbskatteavdrag, är partiet i portgången mot, men allteftersom tiden lider köper man det mesta av regeringens föreslagna åtgärder. Därför blir det inte heller så mycket mer än ett antal ynka miljarder över till att genomföra en alternativ politik.

Det är ingen som begär att Magdalena Andersson skall se skattehöjningar som själva sin livsuppgift, men i den tid som är borde hon åtminstone se det som en absolut prioriterad politisk uppgift. Alliansen har vid regeringsrodret sänkt skatterna med netto 120 miljarder, utan en ordentlig strategi för att steg för steg åtminstone återställa skatteuttaget till den tidigare nivån finns det inte medel för att genomföra den livsnödvändiga klimatomställningen, för att återupprusta den sociala välfärden och för att korta ner arbetstiden – helt enkelt en politik för full sysselsättning värd namnet. Tyvärr befinner sig dock idag den socialdemokratiska oppositionen ljusår bort från det perspektivet.

Höstlik vårbudget

Postat av

”Vi får vara beredda på att våren dröjer, det är risk för frostnätter”. Finansminister Anders Borg anslog en tämligen pessimistisk meteorologisk ton när han i måndags lade fram regeringens vårbudget. Sedan ägnade han ungefär lika stor del av sitt huvudanförande i riksdagsdebatten till att förklara att orsaken till att våren dröjer är den ekonomiska krisen i eurozonområdet och till att slå sig för bröstet för hur väl han och regeringen i förhållande till omvärlden lyckats styra Sverige i denna kristid.

Det mest frapperande var dock hur tomhänt Borg var i frågan om att vidtaga åtgärder mot den arbetslöshet som fastnat på drygt 8 procent och över 400 000 arbetssökande. Ett framtidsscenario målades upp där antalet arbetslösa de närmaste åren kommer att öka med hela 130 000 personer, och först 2016 kunde finansministern se något ljus i tunneln när konjunkturen enligt regeringens prognoser kommer att vända. Här är det inte frågan om att med olika typer av stimulansåtgärder – som exempelvis satsningar på klimatomställning eller mer resurser till den offentliga sektorn – försöka pressa ner arbetslösheten, och att genom arbetstidsförkortning dela på jobben och på det sättet få fler människor i arbete ligger självklart fullständigt utanför vår finansministers begreppsvärld. Likt en bonde som sitter och väntar på bättre väder utlämnar sig Anders Borg till de ekonomiska naturkrafterna i form av marknadsaktörernas fria spel. De minimala satsningar som offentliggjordes i form av 1.9 miljarder till yrkesinriktad kommunal vuxenutbildning och 700 miljoner till underhåll av järnvägen de närmaste två åren är i det stora hela som droppar i havet. Få tror heller att den stora sänkningen av bolagsskatten – med fyra procentenheter och 16 miljarder i reda pengar – kommer att rendera några jobb att tala om.

Det som alliansens partier de närmaste åren ställer i utsikt är också som vanligt ännu mer av skattesänkningar: ett femte jobbskatteavdrag säger moderaterna, centern vill ytterligare sänka arbetsgivaravgifterna, för folkpartiet är värnskatten ett rött skynke och kristdemokraterna profilerar sig på att utlova skattesänkningar för pensionärerna. Sedan alliansen kom till makten 2006 har man dränerat statskassan med 120 miljarder netto i sänkta skatter, med relativt sett allt mindre resurser till den sociala välfärden som en självklar följd. Samtidigt som vi ser hur de fyra storbankerna – Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB – tillåts att göra jättevinster (förra året över 80 miljarder) på skyhöga räntemarginaler.

Med Anders Borg vid ratten styr svensk ekonomi åt helt fel håll. Vi på vänsterkanten måste därför i den tid som är med kraft sprida krav som socialisering av storbankerna, höjda skatter och mer resurser till den sociala välfärden.

”Framtidspartiet” stagar ut kursen

Postat av

När socialdemokraterna i Göteborg den gångna helgen genomförde sin 27:e partikongress sedan grundandet 1889 var det inga stora röda rosor, och absolut inga röda flaggor, som mötte nyfikna besökare. Istället var det en diskret kongresslogga i vitt, turkos och rött som tonade fram i förgrunden. Begreppet socialism var det länge sedan partiet mönstrade ut ur den ideologiska arsenalen och nu verkar till och med själva positioneringen på politikens vänstra flygel ifrågasättas. ”Vi är varken ett höger- eller vänsterparti utan ett pragmatiskt framtidsparti”, som flera distriktsordföranden uttryckte det före kongressen.

Frågan om vinst i välfärden var det som förväntades bli kongressens stora stridsäpple. Fyra partidistrikt och 66 arbetarkommuner ifrågasatte partistyrelsens försiktiga förslag om vinstbegränsning med motioner som argumenterade för vinstförbud. Utifrån läsandet av dessa motioner – varav många kom från små arbetarkommuner som exempelvis Falköping, Leksand eller Svalöv – kändes det också som att en vindpust av gräsrotsaktivitet drog genom partiet; att spin-doctors, reklamtänk och taktikpladder för en gång skull kanske skulle få stryka på foten.
Efter två dagar och en natts mangling i temagrupp blev dock slutresultatet mycket skrik för lite ull. Partistyrelsen lyckades ro hem en kompromiss där det enda konkreta var att man sträckte sig till att kommuner ska ha ”avgörande inflytande” och inte enbart ”inflytande” vid etablering av friskolor. Därtill fick vinstkritikerna igenom allmänna formuleringar som exempelvis att ”vinstintresse ska inte vara styrande välfärden”.
Även om kongressbeslutet av många säkerligen uppfattas som en grav besvikelse gäller det nu för oss som försöker driva motstånd gentemot vinstuttag i välfärden att suga upp de gräsrotsenergier som trots allt manifesterats inom det socialdemokratiska partiet. En förhoppning är att många socialdemokratiska medlemmar ser det som att kampen bara börjat och nu kan tänka sig bli aktiva i exempelvis en organisation som Gemensam Välfärd.

I övrigt var Stefan Löfvens utspel om att Sverige 2020 ska ha Europas lägsta arbetslöshet det som rönte mest medial uppmärksamhet. Hur det skulle gå till är dock höljt i dunkel. Löfven själv talar som vanligt likt vilken borgerlig politiker som helst om mer av tillväxt och utbildning samt ett bättre företagsklimat, inte ett ord om nödvändigheten av arbetstidsförkortning, klimatomställning och en utbyggd offentlig sektor. I den livsavgörande klimatfrågan väjde sig partiet för några konkreta utlåtelser, vilket gör att talet om att Sverige 2050 ska vara ett fossilfritt samhälle närmast får en biblisk anstrykning, att ljuset plötsligt skulle komma från ovan.

Sammanfattningsvis fortsätter Stefan Löfven och det socialdemokratiska partiet att hålla sig längs med den politiska mittlinjen, för oss andra gäller det dock som vanligt att hålla ordentligt till vänster.

Ett litet, litet steg i rätt riktning – Kampen har bara börjat

Postat av

kongress-2013Formuleringen att kommunerna ska ha ett ”avgörande inflytande”, till skillnad mot enbart ”inflytande” som det stod i partistyrelsens ursprungliga förslag, vid nyetablering av skolor blev det simsalabim som kom att ena s-kongressen i den laddade frågan om vinster i välfärden. Därtill fick anhängarna av vinstförbud i den slutgiltiga texten med allmänna formuleringar som att ”vinstintresse ska inte vara styrande i välfärden” och ”vinstutdelning kan inte ske på bekostnad av kvalité”.

Beslutet bör ses, om det blir lagstiftning efter valet 2014, som en käpp i hjulet för de kapital som tillskansar sig stora profiter i den svenska välfärden, men i brist på¨förslag om förpliktigande nationell lagstiftning mot vinstuttag är det ingenting som skulle kunna sätta stopp för bolagens härjningar. Redan idag har exempelvis 171 av Sveriges 290 kommuner infört, eller fattat beslut om att införa, Lagen Om Valfrihet (LOV) som ger vårdkapitalet fritt fram att konkurrera om anbud inom vård- och omsorgssektorn. Beslutet skulle enbart kunna leda till att politikerna i socialdemokratiskt styrda kommuner får ett skarpare verktyg för att säga nej till nyetableringar av friskolor. Det är ett steg i rätt riktning, men endast ett litet, litet steg.

Vi som kämpar för en vinstfri välfärd utan privata bolag bör tolka det hela som att den socialdemokratiska ledningen i någon mån tvingades gå en stark väljar- och medlemsopinion till mötes, men vi har en lång väg att vandra. Motståndet i handling måste växa och trycket öka på det politiska etablissemanget – kampen har bara börjat.

Socialistiska Partiet Verkställande utskottet 6/4-2013

Socialdemokratin gravsätter Socialistinternationalen – hundra år efter dödsfallet

Postat av

 

Under mellandagarna har vi lyssnat till ett historiskt vingslag. Socialdemokratins Carin Jämtin har meddelat att partiet är med i en öppen fraktion som är i färd med att upplösa den Andra Internationalen, Socialistinternationalen.

Nåja, vingslag och vingslag. Snarare är det en ryckning i några sista glesa fjäderpennor. För arbetande människor, för socialister, dog Andra Internationalen redan för snart 100 år sedan. Den gick under i det Första världskrigets barbari. Det Carin Jämtin och Stefan Löfvén nu är med om är en ovanligt försenad gravsättning. För att förstå detta i grunden blir det nödvändigt med en historisk utflykt:

Vi närmar oss det sorgliga hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott. Tjugo miljoner människor dog direkt i vanvettets leriga skyttegravar och sönderbombade bostäder. Femtio miljoner dog efter kriget när artillerielden tystnat, av ”spanska sjukan”, den influensa som hämtade sin näring i utarmningen av alla civila, sociala strukturer, fick först fäste hos svaga lemlästade och sjuka för att sedan grassera över hela världen. Till och med i Sverige, som klarat sig från själva kriget dog över trettiosjutusen människor av denna svåra influensa.

Lillebros Söderlunds/Ture Nermans ”Den vackraste visan om kärleken” fångar vackert sorgen över detta meningslösa kapitalistiska krig om kontroll över marknader och råvaror. Men inte bara den förälskade fattige pariserstudenten dog. Fyra imperier kollapsade efter militära nederlag och sociala uppror: Tyska kejsarriket; Ryska Tsardömet; Habsburgarnas Österrike-Ungern och det Osmanska riket.

Men även den hyllade idén inom arbetarrörelsen om internationell solidaritet och om en gemensam generalstrejk mot kapitalisternas krig samt en orubblig vägran om att rösta för krigskrediter i sina respektive parlament gick i graven.

Så sent som den 25 juli 1914 uppmanade de tyska socialdemokraterna, SPD, sina medlemmar att demonstrera mot det kommande kriget. Två veckor senare, den 4:e augusti röstade man i riksdagen för de stora krigskrediter som regeringen begärt! Den franska socialdemokratin valde samma katastrofala politik när väl kriget bröt ut, trots tidigare väldiga massdemonstrationer mot kriget tillsammans med fackföreningsrörelsen CGT. Raseriet mot mordet på pacifisten Jean Jaurès var bokstavligen ”gränslöst” och krävde fred. Det fanns partier och grupper som höll fast vid antimilitarismen. De ryska bolsjevikerna, socialister i Frankrike och Storbritannien, socialistpartierna i USA och Italien, en opposition i Tyskland under ledning av Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Dessa krafter samlades kring Zimmerwaldmanifestet med Leo Trotskij som huvudförfattare.

I Zimmerwald deltog den djärve unge socialisten Zeth Höglund, han hade redan 1905 agiterat mot det svenska kungahusets planer på ett krig mot Norge och nu använde han sin plats i riksdagens Andra kammare för att tala mot kriget och ”Det befästa fattighuset”. Ett mod som innebar att han kastades in i en av Långholmens fångceller. Brottet sas vara ”förräderi mot Kungahuset Sverige”…

Den fraktion som alltså hundra år senare tänker gravsätta Socialistinternationalen, vars idéer varit döda så länge, tänker kalla sin nya sammanslutning för Progressive Alliance. Vilket vi tydligen ska tolka som en Reformvänlig Allians.

Dessvärre behöver man inte spå i kaffesump för att begripa att det handlar om partier som är på nyliberal mark. Deras reformer är kontrareformer. Det israeliska Arbetarpartiet kommer säkert också att fortsättningsvis ha en viktig roll och begära stöd för sin krigspolitik.

Vi socialister låter helt enkelt begravningen ske i stillhet bara med de närmast anhöriga. Hur dödsboet delas och förvaltas är deras sak.

http://kildenasman.se/2012/12/28/socialdemokratin-gravsatter-socialistinternationalen-hundra-ar-efter-dodsfallet/

Högersossar tryggt inlemmade i borgarsamhället

Postat av

Klicka på bilden för att läsa pamfletten

Valberedningens förslag till LO-ordförande blir Karl-Petter Thorwaldsson. Det talas om att han har en bakgrund i Metall, dock inte som metallarbetare. Karl-Petter har varit ombudsman hela sitt liv. Först som SSU-ordförande, sedan ombudsman i Metall och ordförande för ABF och har alltid hållt sig på högerkanten.

Nästa LO-bas kommer att ha en inkomst som motsvarar snittlönen för 3,5 industriarbetare. Det nya lönesystemet har nu klubbats av LO:s representantskap. Det innebär att alla styrelsearvoden ska räknas av från lönen. Samtidigt höjs pensionsavsättningarna för LO-ledningen.

Det blir ett bra par av medelålders herrar det här. Stefan Löfvén som S-ordförande och Thorwaldsson som LO-ordförande. Väl rotade i det övre mutade skiktet av arbetarrörelsen. Tryggt inlemmade i borgarsamhället. Det blir inga äventyrliga vänstersvängar där inte. Bara förslag på hur kapitalismen kan stärkas och arbetarna hållas i schack.

Etc: Vad ska man säga om Östros?

Internationalen: Byggnads i strejk

Socialdemokraterna visar sina kort

Postat av

”Vi ska inte tro att lösningarna ligger i att gå tillbaka. Lösningarna ligger i att gå framåt… vi får aldrig bli nostalgiska”. Det är den nye S-ledaren Stefan Löfvén som talar på ett möte i Västerbottens partidistrikt i månadsskiftet februari-mars. När han utvecklade denna sentens klargjorde Löfvén att med S tillbaka på regeringstaburetterna efter valet 2014 skulle det inte bli frågan om någon återställarpolitik. Avregleringarna och privata företag rätt att göra profit inom den sociala välfärden är tänkt att bestå, liksom även avregleringarna när det gäller kollektivtrafik, apotek och andra marknader. Enligt S-ledaren står emellertid socialdemokratin – i motsats till Alliansen – för ”verklig valfrihet”, men med denna typ av positionering blir skiljelinjerna mellan huvudkontrahenterna inför valet 2014 snarare semantiska än politiska och kampen om makten ytterst en fråga om vem som är bäst på att smörja det rådande systemets gångjärn.

I media har det på senare tid ofta framställts som att socialdemokraterna ”håller på sin politik”, att de konkreta beskeden om var partiet står med det nya ledarskapet är få och luddiga. Det stämmer i så måtto att man inte utvecklat något distinkt alternativ till den rådande regeringspolitiken. Beskeden har dock varit tydliga nog att den väg som nu gäller – efter förvirringens korta mellanspel under Håkan Juholts ledning – är tillbaka till de Sahlinska hjulspåren, att inte ens den mest hovsamma systemkritik längre finns på dagordningen.
Den enda gång som ledande S-politiker på senare tid verkligen gått till storms mot Alliansen är paradoxalt nog när regeringsföreträdare betecknat näringslivet som ett ”särintresse”. Då med kritik mot att Alliansen inte i tillräckligt hög grad skulle lyssna och beakta detta näringslivs behov, som exempelvis partiets ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson: ”Den nuvarande regeringen saknar intresse att tala med näringslivet. Men Sverige är ett litet land där vi måste samarbeta för att stå starka” ( intervju i DN 5/4).

I dagsläget går S fram med stormsteg i opinionsmätningarna och Stefan Löfvén kan nu känna vittringen av Rosenbad och regeringsmakten. Men liksom det i Orwells Djurfarmen med tidens gång blev allt svårare att känna skillnad på grisarna och människorna verkar socialdemokratin vara inprocess där det blir alltmer snarlikt de borgerliga partierna. Det är inte lätt att hitta något annat sakområde än den i och för sig ack så viktiga arbetsmarknads/arbetsrättspolitiken där några reella skiljelinjer uppdagas mellan de som utmålas som huvudkontrahenterna i dagens svenska politik.
Visst vill vi socialister att Alliansen försvinner från makten efter valet 2014. Men om vi verkligen ska kunna ”ta det tillbaks”, som Mikael Wiehe sjöng i valrörelsen 2010, måste alla vi som vill det gå samman och sätta stenhårt tryck på maktens potentater, oavsett vilken ytfärg dessa framtonar i.

Stefan Löfven borgarnas man: Högerkursen cementerad!

Postat av

Jag tror det var Albert Einstein som en gång sa att om vi ska lösa ett problem så kan vi inte fortsätta tänka i samma banor som vi gjorde när vi skapade problemet. Det är ingen devis som verkar ha väglett det socialdemokratiska verkställande utskottet när man nu utsett Stefan Löfven till ny partiordförande.
Med Löfven vid rodret blir det bara mer av det som skapade krisen för socialdemokratin, nämligen högerpolitik. I trettio år har socialdemokraterna vikit ner sig för trycket från höger och själva gått i spetsen för avregleringar, marknadsanpassningar, nedskärningar, privatiseringar, ökad arbetslöshet och ökade klyftor.

Stefan Löfven har, under sin tid som ledare i IF Metall, utmärkt sig för att tillmötesgå kapitalägarna och borgerligheten. Under hela den tragikomiska affären med Saab i Trollhättan hjälpte man till med att sprida illusioner om skojaren Victor Muller och avväpnade allt motstånd från arbetarna så att till sist inget annat än nedläggning återstod.
Under finanskrisens början, när kraven på arbetarnas underkastelse kom som ett brev på posten från kapitalägarna, var Stefan Löfven först ut med att skriva på lönesänkningsavtal. Med sitt engagemang för den miljövidriga kärnkraften har Löfven också visat att han sätter kapitalägarnas kortsiktiga intressen före ett långsiktigt hållbart samhälle. Liksom han också visat att kvinnor ska ha lägre lön än män.

Göran Persson ”känner sig trygg” med valet av Löfven. Det kan han göra. Med Löfven ligger högerkursen fast cementerad. Socialdemokraterna kommer att fortsätta klistra sig fast vid borgerligheten. Löfven är en borgarnas man i arbetarrörelsen, en trojansk häst som ska se till att socialdemokratin aldrig utmanar klassamhället.

Juholt går problemen består

Postat av

(s) uppbundet till högerpolitiken

Att Håkan Juholt avgår löser naturligtvis inte socialdemokraternas problem. Problemet är man inte har något egentligt alternativ till moderaterna och alliansregeringen. Man ligger för nära i politiken för att kunna utmana.

I själva verket är det ju så att det var socialdemokraterna som öppnade för högerpolitiken i vårt land. Från 80-talet började ökenvandringen åt höger med avregleringar, marknadsanpassningar, bolagiseringar, privatiseringar, utförsäljningar, nedskärningar i välfärden, ekonomisk politik med hög arbetslöshet och ökade klassklyftor.

När socialdemokraterna gav upp sitt eget tidigare välfärdsbygge så legitimerade man också och öppnade upp för den politiska högern. Men varför blev det så? Varför kunde inte social-demokratin försvara vad man uppnått under efterkrigstiden?

Därför att kapitalägarna krävde en ny, annorlunda, en nyliberal inriktning på politiken. Vinsterna skulle höjas på lönernas och välfärdens bekostnad. Det handlar om en krisande kapitalism som inte kan eller vill ta hänsyn till människors behov. Om socialdemokraterna hade bestämt sig för att inte kapitulera så hade det krävt en oerhörd konfrontation med kapitalet och med borgerligheten.

Det steget var socialdemokratin inte beredd att ta. Det rådde aldrig, som Göran Greider tror, någon ”dubbelmakt” under folkhemstiden. Socialdemokraterna hade redan då förvandlat arbetarrörelsen till en koloss på lerfötter, en toppstyrd byråkratmaskin som var väl inlemmad i det kapitalistiska samhället.

Idag har förfallet gått än längre. Det finns inte längre någon folkrörelse som kan stå upp mot kapitalmakten. Socialdemokratins högervridning har skringrat och passiviserat gräsrötterna. Idag finns bara ideologisk och politisk förvirring. Man kastar sig i högerträsket och sjunker tillsammans med kapitalismen.

Vi andra måste börja från början igen, bygga upp en ny arbetarrörelse. Från grunden.

Analyser av socialdemokratin i tidskriften Röda rummet:

Från klass till butler

Vad är socialdemokratin?

Muppen Juholt, och ett möjligt uppror

Postat av

Du vet det. Jag vet det. Hade någon av oss blåst vår arbetsgivare på 130 tusingar så hade farbror blå knackat på dörren. ”Men det var inte meningen”, hade du kanske sagt. ”Jag tänkte inte på…”. Snutarna hade säkerligen haft svårt att hålla sig för garv om du fortsatte: ”Men jag lovar att betala tillbaka!”.

Inom kort hade du suttit i igenbommad cell. Utan rika och justa vänner eller släktingar hade du förmodligen förlorat din lägenhet eller missat avbetalningarna på huslånet. Jobbet hade du fått kicken ifrån. Nån a-kassa hade du inte varit berättigad till när du väl på nytt hade försökt ordna upp ditt liv. Du hade på rätt många sätt och vis varit fett körd. Paria. En fifflare. Så enkelt är det.

Juholt försökte inför sossarnas partiledarval snacka ”med bönder på bönders vis”. Han kallades arbetargrabb, trots att den enda han pysslat med förutom politiken var som journalist på en lokal tidning i Oskarshamn. I retoriken kunde man få intrycket att han stod till vänster, och många hoppades på att vandringen mot mitten skulle avstanna. Nu vet vi bättre. Nu vet vi vad han och hans wannabe-brat-polare Tommy Waidelich går för.  Samma gamla borgerliga politik, ja rentutav en budget som står till höger om regeringen Reinfeldt anno 2006. Ska man skratta eller gråta? Hur kan folk fortsätta rösta på detta parti? Vadan detta sjävplågeri? Egentligen kan man fråga sig vad som är värst: Att Juholt snor åt sig eller att de svenska arbetarna – oavsett om de har arbete, är arbetslösa, pensionerade, eller sjukskrivna – fortsätter att piska sig själva val efter val. Vi vet ju att sossarna inte är någon väg ut. Vi vet att de sedan länge inte är att förlita sig på.

Det är inte så att vi står maktlösa. I arabvärlden har man störtat flera diktatorer. I Chile står 80% av befolkningen bakom de strejkande studenterna. I Israel har en halv miljon människor påbörjat kampen mot det ekonomiska- och politiska systemet. I Grekland gör folkmajoriteten allt för att tvinga eliten att betala för den kris som de skapat. I England organiserar man sig i väldiga nätverk. I USA ser vi nu en mäktig, modern rörelse avancera från stad till stad, från torg till torg. Protesterna på Wall street började med en affisch och en kallelse som samlade några hundra personer. Nu är man tiotusentals.  Någonting händer därute. Människors medvetande förändras, och många vittnar om att de aldrig mått bättre, eller känt en större lycka än den när de tillsammans med andra tar ansvar för sin framtid. Nu när andra visar vägen har vi inte längre några hållbara ursäkter.

Kräv din rätt till lycka – Gör uppror!

http://rodalund.wordpress.com/2011/10/08/muppen-juholt-och-ett-mojligt-uppror/