Kategoriarkiv: Kommentarer

Klubbslag mot Lars Ohly

Postat av
I morse slog Dagens Nyheter ett rejält klubbslag i skallen på Lars Ohly.
Att vakna på Gotland under ”Vänsterpartiets dag i Almedalen” och till frukostkaffet få serverat feta rubriker om att mer än hälften av partiets distriktsordförande nu vill byta ut honom. Det kan inte vara särskilt kul.
Självklart handlar resten av dagen bara om detta.  Ska han avgå? Eller ska han försöka hålla sig kvar? Bara som exempel håller sig Sveriges Radio under denna vecka med fyrtio egna journalister på plats…
I eftermiddags kunde media tända på igen. Jonas Sjöstedt har länge lurat i vassen och sagt att ”han ställer upp om inte Lars ställer upp”.  Nu hugger han till och ändrar sig eftersom denna avvaktande inställning har uppfattas som lurpassning eller utpressning.
Eftersom jag inte är medlem i Vänsterpartiet vore det förmätet att välja mellan de två. Detta eftersom ingen av dem vill utveckla en socialistisk politik.  Sjöstedt säger i dag att det bästa med Ohly har varit att han möjliggjorde den rödgröna alliansen.  För min del var den överenskommelsen det sämsta han gjort. Det var hungern efter ministerposter som blev till en politisk katastrof.
Jag vill i stället se en politik som åtminstone börjar med att peka ut en möjlig väg för att Sveriges och Europas befolkning ska kunna bryta upp från den kapitalism, den marknadsdiktatur, som fjättrar oss till det system där vi bara är underordnade lönearbetare.
Vänsterpartiet kan komma med hur många utspel som helst om hur den ena eller andra skattemiljarden kan göra nytta i vården eller i skolan. Men när ekonomin väl krisar. Som när man var stödparti åt Göran Persson.  Då tvingades man av respekt för banker och finansen i stort att skära ner med nära nog samma iver som alla andra.
Detta hindrar naturligtvis inte att man i en hel del frågor har en del bra svar eller att många av partiets medlemmar gör viktiga politiska insatser.
Om vi lämnar frågan om en socialistisk strategi därhän och bara ser till vem av de två som skulle kunna vara en röstmagnet i nästa val. Ja, då blir svaret ett helt annat.
Alla stugor måste målas om ibland. Även så en röd liten stuga.
Lars Ohly har varit med i flera förlustval. Att han var partisekreterare under framgångsåren med Gudrun Schyman/Johan Lönnroth är glömt. Han är stämplad som en looser. Ett blysänke. I den personfixerade svenska mediabevakningen måste partiledarna förnyas om de inte kan förnya sig själva. Jonas Sjöstedt är dessutom den av de två som kan utmana den yngre Gustav Fridolin när det gäller gröna frågor.
För övrigt läste jag för bara några dagar sedan att Sjöstedt nu menar att ”man ska ha kavaj och slips på när man talar med en minister”.  Var inte detta en klädsam ”hint” om att han redan nu börjat växa in i kostymen och kan tänka sig en ny karriär?

http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/07/05/klubbslag-mot-lars-ohly/

Det ödelagda Pakistan väntar på hjälp

Postat av

Tjugo miljoner har drabbats av översvämningarna Pakistan står inför de värsta översvämningarna i landets historia. Detta har slagit mycket hårt mot liv, försörjning och infrastruktur i de fyra provinserna.

Mer än 1 700 dyrbara liv har gått förlorade och många människor saknas fortfarande. Mer än 14 miljoner människor har drabbats. Mer än 650 000 hus har rasat samman, främst i byarna. Hundratals huvudvägar och broar har spolats bort, el och telefonlinjer har brutits, vilket har gjort det oerhört svårt för hjälporganisationer att nå familjer i isolerade områden.
Det framrusande vattnet har sköljt bort tusentals hektar med skördar, regeringsbyggnader, affärsföretag, skolor, broar och hem. Vattnet har förstört mycket av hälsovården i de mest drabbade områdena, vilket betyder att invånarna blir än mer sårbara inför vattenburen smitta.

Offren pekar ut

Översvämningsoffren som intervjuas i tv ger regeringen ansvaret för den otillräckliga hjälpen, medan den federala finansministern Hina Rabbani Khar i måndags klagade över att frivilliga hjälparbetare och insamlingsmedel inte strömmade in lika entusiastiskt som efter den dödsbringande jordbävning som drabbade Pakistan i oktober 2005.

– Det beror delvis på att media inte har lyft fram det allvarliga i situationen som de gjorde 2005, säger Khalid Malik. Han är ledare för Labour Education Foundation (LEF) och sköter Labour Relief Camp, de läger som hans organisation har inrättat för att samla in pengar och skaffa hjälp åt översvämningsoffren.

– Vi har fått in 300 000 rupier på en vecka i vårt läger i Lahore. Efter jordbävningen fick vi in en miljon på samma tid. Jag tror att folk först nu har börjat inse vidden av förstörelsen, nu när media och regeringen har börjat uppmärksamma den, säger han.

Eftersom översvämningar rutinmässigt dyker upp med jämna mellanrum var det ingen som brydde sig om dem i början. Det var först senare som folk började inse allvaret, tror han.

Om nu översvämningar är en rutinsak, vad finns det för infrastruktur för att hantera dem? På den frågan svarar Khalid Malik:
– Infrastrukturen är verkligen dålig, det mesta är kvar sedan de brittiska kolonialisterna.
Enligt honom går halva budgeten till militären och den andra halvan betalas till IMF och Världsbanken.
– Varje år betalar Pakistan cirka fyra miljarder dollar i avbetalningar till IMF och Världsbanken. Det finns ingenting kvar som kan användas till utveckling. Dessutom är de styrande ytterst korrumperade och bryr sig knappast om folket, tillägger han.

Hans uppfattning delas av Khaliq Shah som är chef för Pakistans CADTM (Kommittén för avskaffande av tredje världens skuldbörda). Shah berättar för Internationalen om de internationella avtal som säger att ett land som drabbas av en naturkatastrof har rätt att vägra betala av på skulder.
– Varje gång ett land förstörs av jordbävning eller översvämningar ser vi de stora hjälporganisationerna störta dit. De kommer med grundläggande hjälp. Och imperialistländerna utlovar stora summor i ekonomisk hjälp, säger Shah.
– På sätt och vis är välgörenhetsorganisationerna till hjälp för imperialistländerna. Genom att de kommer med den omedelbara hjälpen kan mottagarlandet hämta andan och inte vägra betala lånen, medan de generösa penninglöftena från västländerna aldrig dyker upp, förklarar han.

Pengar fattas

Enligt Shah fick Pakistan löfte om fem miljarder dollar efter jordbävningen, men knappt en miljard dök upp i verkligheten. Detsamma gäller Haiti.
– Haitis lån på 366 miljarder dollar skrevs av förra veckan av IMF, medan landet fick 201 miljoner i nya lån. Så ser fällan ut, tillägger han.
Det som håller tillbaka ett land som Haiti är imperialistisk utsugning genom finansinstituten, säger han.
– Det är fattigdomen som förvärrar situationen i länder som Pakistan och Haiti. Fattigdomen förvärras av skuldkrisen, hävdar han.

Men Khalid Malik anser att Pakistans militär har ett lika stort ansvar.
– När allt prioriteras med de militära behoven främst går det inte att bygga infrastruktur för att motverka översvämningar och andra naturkatastrofer, säger han.

Efter jordbävningen inrättades en nationell myndighet för att hantera katastrofer, men också den leds och kontrolleras av militären.
– Armén tillåter inte att någon institution byggs upp utanför dess kontroll, klagar han.
Vad innebär översvämningen i provinsen Pakhtoonkhwa där armén ägnar sig åt ”krig mot terrorn”? Khalid svarar:
– I den provinsen sköts hjälparbetet främst av armén eftersom den kontrollerar vägar och broar. Vi kan inte se någon aktivitet från den civila regeringen. För detta kommer den valda regeringen att få betala ett politiskt pris, och det kommer att bidra till att bygga upp arméns framtoning som räddare, tror han.
Har Labour Relief Camp fått någon ekonomisk hjälp från utlandet? Khalid svarar:
– Ingenting konkret ännu. Men vi har blivit kontaktade och vi hoppas på den hjälpen.

Han säger också att inte heller internationellt har sympatin efter översvämningarna varit så stor som den var efter jordbävningen 2005. Vad offren omedelbart behöver är mat, säger han också.
– Sex människor som flydde från vattnet dog av svält, påpekar han. Tält är ett lika brådskande behov.
– Vad vi därnäst behöver är mediciner, och så småningom måste vi bygga hus och ordna försörjning åt de bönder och arbetare som har förlorat bokstavligen allt i dessa översvämningar.

Farooq Sulehria
Översättning från engelska Gunvor Karlström

Hjälp som kommer fram: Labour Relief Camp

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, DN1, 2, 3, GP, EX1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Internationell kvinnosolidaritet i praktiken

Postat av

Upprop för solidaritet: Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran!

En grupp iranska feminister och kvinnorättsaktivister både i Iran och i exil, kräver ett slut på statligt våld och förtryck, liksom omedelbar frigivning av alla politiska fångar i Iran och uppmanar omvärlden att ställa sig bakom iranska kvinnors krav.

De inbjuder alla försvarare av kvinnans rättigheter, aktivister, organisationer och nätverk över hela världen att visa sin solidaritet med den iranska kvinnorättsrörelsen genom att organisera initiativ under parollen ”Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran”, under mars månad 2010 med fokus på den internationella kvinnodagen.

Hittills har nära 1 000 individer, bland dem många kända feminister och 50 stora och små kvinnoorganisationer och nätverk med tusentals medlemmar, samt en rad kvinnotidskrifter från hela världen, skrivit under uttalandet och lovat konkreta aktioner under kvinnodagen.
Uttalandet har publicerats i tiotals hemsidor och tidskrifter i hela världen.

I sitt uttalande skriver nätverket bland annat:
– Den transnationella solidariteten mellan feminister och kvinnorättsaktivister och deras iranska motsvarigheter är icke enbart begränsad till kvinnors kamp, den stöder också den bredare rörelsen för demokrati i Iran. Olika medborgarrättsrörelser i Iran har sedan lång tid varit i kontakt med både den transnationella iranska och den internationella rörelsen. Global solidaritet är avgörande för att ge röst åt deras upprepade krav på frihet och jämlikhet i Iran.

Saker att göra

På det nya nätverkets hemsida http://www.irangenderequality.com, kan man läsa förslag för agerande.

– Markera 8 mars genom att i tidningar, tidskrifter, bloggar, föredrag, demonstrationer och sammankomster fokusera på kvinnans situation i Iran;

– Organisera lokala sammankomster som fokuserar på den pågående kampen i Iran som en del av ”World March of Women”;

– Använd slagorden ”Frihet och likställighet mellan könen i Iran” på webbsajter, Op-Eds, flygblad, annonser, offentliga demonstrationer, liksom i andra innovativa sammanhang anordnade av aktivister, artister, feminister och intellektuella;

– Håll kontakt med oss via vår e-mail, blogg, Facebook ”Gender Equality”, i vilka vi samlar nyheter och reaktioner rörande de internationella ”Freedom and Gender Equality in Iran”-initiativen. Vårt mål är att dessa sidor också ska komma att bli virtuella platser för debatter och samtal mellan feminister och kvinnorättsaktivister i världen och i Iran;

– Gör korta filmer och tag foton av dina lokala aktiviteter för ”Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran”. Vi kommer att samla dessa och publicera dem på internetsidorna nämnda ovan.

Sholeh Irani

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Lidköping, Mullvaden, Röda Lund, Röda Malmö, HBT-sossen, Ilona Sz Waldau, Martin Moberg,
I media SVD1, 2, 3, 4, 5, GP1, 2, DN1, 2, 3, 4, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sarkozy, Reinfeldt och burkan

Postat av

Det absurda kan visa sig på många sätt. Det senaste exemplet är det annalkande franska förbudet mot burkan. Än mer absurt är att den franska fårskalligheten verkar smittsam. Den danska premiärministern har kommit med antydningar om burkaförbud. Svenska statsministern frågas ut av den församlade pressen.

Under tiden gissar media att det finns 100 kvinnor i Sverige, 200 i Danmark och 1 900 i Frankrike som bär burka. En ganska stor minoritet består av europeiska konvertiter. Det är för att skydda den Europeiska Upplysningen (förnuftets tidsålder från 1700-talet) från dessa drygt 2 000 kvinnor som högerspöken från Frankrike till Sverige har störtat till dess räddning.

Det är inte bara hyckleriet jag har problem med. För bara trettio år sedan uppmanade franska högerregeringar de muslimska invandrarna att bära skägg och burka. Islamiserade invandrare betraktades som en trygg investering jämfört med invandrare som organiserade sig fackligt.
Mitt problem här är högerns illistiga, sofistikerade försök att underminera den traditionsrika Upplysningen genom att hänvisa till en upplyst kultur. Absurt! De upplysta behöver inte beskydd från regeringar ledda av högerspöken som Sarkozy.

Detta vet jag genom egna erfarenheter. Min mor bar burka en gång i tiden. Ändå har jag hela mitt vuxna liv som aktivist strävat efter Upplysning, efter att införa Förnuftets Tidsålder, och ingen kvinna i min släkt bär längre burka.

Ingen förbjöd burka i Pakistan, det land jag kommer ifrån. Men om Pakistan skulle vända sig till talibanerna imorgon, då skulle de lagstifta om burkatvång. Och ironiskt nog skulle de rättfärdiga detta med det franska burkaförbudet.

Och långt innan Sarkozys Frankrike började oroa sig för burkan, förbjöd statsgrundarna i muslimska länder som Turkiet och Tunisien slöjan (fast av helt andra skäl). I båda länderna bär nu unga flickor slöja som en symbol för kamp. Jag tyckte inte att det var det minsta märkligt när jag förra året i Istanbul såg en flicka i Chetröja och huvudet insvept i slöja. Förbud fungerar aldrig.

Jag uppfattar också burkaförbudet som en diskriminerande åtgärd riktad främst mot de franska muslimerna, men i förlängningen riktat mot hela arbetarklassens demokratiska rättigheter.
Förbudet kommer också att bidra till invandrarfientliga stämningar och till att de utpekade grupperna hamnar i försvarsställning, samt spä på splittringarna inom arbetarklassen.

Med tanke på demokratiska rättigheter bryter en sådan lag mot religionsfrihetens grundläggande rättigheter och ger den franska staten ny makt att gripa in i frågor som rör individers tankar och uttryck.

Det är i grunden fel att sätta likhetstecken mellan den progressiva, demokratiska principen med sekularism och skilsmässa mellan kyrka och stat, och godtyckliga regeringsdekret som krymper individens rätt att uttrycka sin personliga religiösa tro på ett sätt som inte skadar någon annan.

Det här förbudet innebär verkligen en talibanisering av Frankrike. Många av lagens förespråkare hävdar att den riktas mot kvinnoförtryck, så som det symboliseras av slöjan. Men argumentet är bedrägligt. Det är omöjligt att tillskriva demokratiska och ”frigörande” egenskaper till en lag som brännmärker en hel kategori människor, på grund av att de följer religiösa regler.

Den oundvikliga följden av en sådan diskriminerande lag blir tvärtom att uppmuntra den religiösa separatismen bland förtryckta grupper i befolkningen, som med rätta upplever att de har valts ut för förföljelse.

När arbetarklassen kämpar för sina demokratiska rättigheter och därigenom skolas och utvecklas politiskt, kommer detta att få bukt med religiösa fördomar. Det sker inte genom statliga dekret som tvingas igenom ovanifrån av regeringar som tjänar intressena hos en väl förskansad samhällselit.

Och detta är just mitt problem med burkaförbudet.

Farooq Sulehria

Läs också: Den avslöjande debatten

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: GP, SVD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kan ockupationer rädda jobben?

Postat av

Saab är sålt. Men hur det ska gå för Saabarbetarna i Trollhättan i längden vet vi inte ännu. Men vi vet hur det gick för tegelarbetarna i Neuquen, Argentina. I Argentina ockuperade arbetare sina fabriker över hela landet. Räddade jobben. Drev fabrikerna. Och gör det fortfarande i många fall. Farooq Sulehria har läst Live Working or Die Fighting: How the Working Class Went Global av Paul Mason, och berättar här om vad en del av arbetarna gjorde efter den ekonomiska och politiska krisen utan motstycke i Argentina kring millennieskiftet.

Neuquen kanske inte alls liknar Trollhättan. Men den argentinska staden Neuquen var i oktober 2001 i samma fruktansvärda situation som dagens Trollhättan, där 3 400 Saabarbetare väntar på hur avskeden ska slå.

Vid den högteknologiska tegelfabriken Zanon i Neuquen stod arbetarna i månader i samma situation. Men de satt inte stilla medan ägarna försökte avskeda dem, föra bort ugnarna och stänga Zanon.

Arbetarna ockuperade fabriken.

När de hade kontroll över fabriken röstade de för att fortsätta produktionen. När ledningen försökte med lockout, kom ett domstolsutslag till arbetarnas hjälp och stoppade ledningens försök att ta tillbaka fabriken.

Arbetarna började organisera produktionen utan chefer och förmän. Produktionsplanen – hur mycket tegel, vilken sort, utseende, lager – röstade man om. Varje avdelning valde en samordnare som skulle ta upp de dagliga problemen i ett samordnarmöte som hölls varje dag. Samordnarnas möte utgjorde i själva verket ett arbetarråd.

Dessutom förekom stormöten för alla arbetare där man tog mer långsiktiga beslut. Ett av de första besluten var att arbeta mindre hårt. Tegelpressen som avgjorde takten för hela produktionsprocessen gick med 15 slag i minuten. Denna snabba process slet helt enkelt ner kropparna. Under arbetarkontroll sänktes takten till hälften. Men den sänkta takten innebar inte att produktionen minskades. Däremot mådde arbetarna mycket bättre av att arbeta i lugnare tempo.

När arbetarna med framgång hade strömlinjeformat produktionen insåg de att detta bara var början på hela processen. Leverantörerna vägrade att leverera råmaterial och fabrikens produktion konfiskerades på grund av att det saknades ett skatteregistreringskonto!

Det tycks som om sociala strider, liksom kapitalet, har en benägenhet att växa. Kommer ni ihåg mödrarna på Plaza de Mayo? Just de mödrar vars barn mördades av Pinochetdiktaturen. Mödrarna på Plaza de Mayo lånade ut sitt kontonummer.

Och arbetarna har sina egna sociala nätverk. De löste det ännu större problemet med leveranserna. De arbetare bland ursprungsbefolkningen som låg i strid med de tidigare ägarna gav arbetarna tillgång till sin lera.

Och Zanon var inte något isolerat fall i ett land som hade drabbats hårt av ekonomiska och politiska kriser. I december 2001 hade mer än 200 fabriker övergått i arbetarnas händer över hela Argentina.

Att sådana fabriksockupationer dyker upp vid våldsamma vändpunkter i historien är ingenting nytt. I september 1920 fick till exempel direktörer över hela Italien instruktioner från arbetarna. En halv miljon metallarbetare kontrollerade sina fabriker i den industriella triangeln Milano-Turin-Genua. Direktörerna kunde bara välja mellan att stanna eller ge sig iväg.

Metallarbetarnas direkta aktioner inspirerade en marxistisk intellektuell, Antonio Gramsci, så till den grad att han flyttade till Turin. Eldad av de inspirerande erfarenheterna av arbetarkontroll gav Gramsci 1919 ut en tidning L’Ordine Nuovo (Den nya ordningen), som syftade till att samordna fabriksockupationerna.

Det är intressant att se vilka likheter som finns mellan Fiat under arbetarkontroll i Turin på tjugotalet, och det Zanon som drivs av arbetarna, särskilt när det gäller de demokratiska metoder som används för att organisera produktionen, välja representanter, samla stormöten, ordna arbetarråd och likalöner.

Men ockupationerna i Argentina skiljer sig från tidigare exempel på andra ställen i världen. Långt efter att den massrörelse, som utlösts av en kombination av ekonomisk härdsmälta och politisk radikalisering, hade ebbat ut, finns det fortfarande 160 fabriker kvar under arbetarkontroll.
Enligt uppgifter är 15 000 arbetare anställda i dessa fabriker. Det är mycket sällsynt att en fabriksockupation varar så länge.

De argentinska fabriksockupationerna har överlevt också på grund av att en vänsternationalistisk regering kom till makten efter kaoset 2001. Alltså fortsätter fabrikerna som drivs av arbetare att blomstra. Vid Zanon ökade till exempel arbetsstyrkan med 50 procent sedan övertagandet. Man anställde folk från arbetslöshetsrörelsen och byggde upp en stabil marknad för sina varor. Före arbetarkontrollen förekom 300 arbetsplatsolyckor varje år, hälften av dem allvarliga, med i snitt ett dödsfall per år. När arbetarna tagit över sänktes siffran till 33 olyckor.

Och här var tiotusenkronorsfrågan: kommer Saabarbetarna i Trollhättan att följa Zanons exempel? Fackbyråkratin skulle absolut rysa inför en så subversiv tanke.

Fabriksockupationer är för övrigt ingenting nytt för General Motors. I december 1937– januari 1938 förekom en elva dagar lång ockupation vid Flint och strejker över nästan hela GM, vilket tvingade ledningen att erkänna fackföreningen.

Farooq Sulehria
Översättning Gunvor Karlström
Läs också boken Live Working or Die Fighting: How the Working Class Went Global av Paul Mason, förlag London Harvill Secker 2007.

Intressant?
Läs mer om Saab: Svensson, Röda Malmö, Internationalen,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, GP1, 2, VA,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,