IMPERIET

 

FEM MINUTER KVAR

 

Vänstern har inte enbart gamla idéer i sin bokhylla. Den har också nyskrivna. År 2000 publicerades en bok som gett delar av vänstern vingar och fått den att flyga högre än på länge. Verket hälsades som ett Kommunistiska manifestet för vår tid, översattes genast till en rad språk och spreds med en närmast mytisk upphetsning i globaliseringsrörelsens radikala kretsar: har du läst den än? Cirklar startades. Aktionsgrupper inspirerades. Begrepp från boken - "mängden", "allmänningen", "det immateriella arbetet" - formade sig till en ny terminologi; med en teoretisk fantasi som den trötta vänstern inte känt på decennier såg den ut över världen.(1) Med nya ögon blickade den ner på politiken, arbetet och världsordningens omvandlingar, i de ledande internationella tidskrifterna startades teoretiska debatter som skrivande stund fortfarande rasar, för ovanlighetens skull blev ett marxistiskt verk föremål för ingående recensioner också i den mest etablerade pressen.(2)

 

Den var här. Boken som förklarade 2000-talets värld för vänstern och gav den en Stor berättelse hade anlänt.(3)

 

Det gäller förstås Imperiet av Michael Hardt och Antonio Negri, den kanske mest uppmärksammade texten inom marxismen sedan 1970-talet. Dess ambition är inget mindre än att fånga in och beskriva den maktlogik som i dag strukturerar alla mänskliga mellanhavanden. Namnet på denna maktlogik är just "imperiet" Imperiet är "den suveräna makt som styr världen".(4)

 

Så vad är då detta imperium? Det är inte helt lätt att besvara, men desto snabbare finner man svar på frågan om vad imperiet inte är.

 

Imperiet är först och främst det som kommer efter imperialismen.

 

Någon gång i slutet av 1960-talet eller början av 70-talet dog, menar Hardt och Negri, imperialismen. Imperiet är den maktlogik som sedan tog vid. Begreppet förefaller vara ett annat ord för globalisering, eller - som de uttryckligen säger - för globaliseringens "suveränitetsform".(5) I imperialismens era var nationalstaten den suveräne innehavaren av makt, med tydliga och markerade gränser som den genom aggressiv erövring kunde flytta in över främmande territorier, men i globaliseringens tidsålder förlorar den förmågan att reglera de ekonomiska och kulturella utbytena. På nationalstatens grav reser sig en annan form av suveränitet

 

Till skillnad från imperialismen upprättar imperiet inga territoriella maktcentra och litar inte heller till några bestämda gränser eller murar. Det är en decentraliserad och deterritorialiserad maktapparat.(6)

 

Redan i en portalparagraf ger Hardt och Negri denna idé en konkret, politisk adressat:

 

USA utgör inte, och ingen nationalstat kan i dag utgöra, central för ett imperialistiskt projekt. Imperialismen är slut. Ingen nation kommer att bli en världsledare på det sätt som de moderna europeiska nationerna var det.(7)

 

Här har vi alltså två profeter för den nya vänstern, och de inleder med att säga att imperialismen inte längre finns. Deras första bud är att imperialismen är förgången, att USA inte längre är systemets centrum, och att något annat kommit i stället.

 

En sådan utmaning kan inte förbigås med tystnad. Om vi ska kunna gå vidare och finna en modell for vår tids imperialism måste vi först möta den.

 

MAKT UTAN CENTRUM

 

I slutet av 1980-talet sökte en ung amerikansk vänsteraktivist upp en äldre italiensk teoretiker i Paris. Den unge amerikanens namn var Michael Hardt; besviken på de begränsade möjligheterna att bedriva radikal politik i sitt hemland hade han sökt sig därifrån. Efter några år av nya besvikelser i Centralamerika hade hans ögon fallit på böcker av Antonio Negri. Under 1960- och 70-talen skakades Italien av en allt mer våldsam klasskamp, med vilda strejker, blodiga kravaller och till sist ren terrorism. I egenskap av den främste intellektuelle gestalten för Italiens handlingsinriktade vänster anklagades Negri för att ha inspirerat våldsverkarna och tvingades söka landsflykt i Paris. I honom fann den unge Hardt den röst som talade till hans längtan. Under förevändning av att översätta Negris bok om Spinoza tog han kontakt med honom; tycke och dialog uppstod, Hardt flyttade till Paris, de samtalade, bytte idéer, tipsade varandra om böcker och några år in på 1990-talet började de tillsammans skriva på Imperiet.(8)

 

De båda författarna bar med sig var sitt källflöde från sina hemländer: traditionen av republikansk vänster från USA och traditionen av autonom marxism från Italien. Men den kanske viktigaste källan till teorin om imperiet fanns på deras mötesplats, i Paris. Imperiet bär en stark prägel av den franska poststrukturalistiska filosofin, vilket inte minst märks i synen på det som boken i grunden handlar om: makt.

 

Makt har enligt Hardt och Negri formen av ett nät. Genom trådar som löper ut och in i människors liv inbegriper och reglerar makten allt och alla. Imperiet är ett sådant nätverk, oändligt i sin utsträckning, utan gränser eller upphöjningar: "I imperiets släta rum finns ingen maktens plats - makten är både överallt och ingenstans. Imperiet är en ou-topia, eller en icke-plats"(9) Imperiets rum står öppet i alla riktningar, och inne i det sitter ingen mer centralt belägen än någon annan, det är omöjligt att peka på en specifik punkt i rummet och säga: därifrån utövas makten. Den är verksam i människors liv bara genom att de vistas i imperiet.

 

En gång i tiden, för inte alltför länge sedan, var suveräniteten annorlunda organiserad. Då var rummen avgränsade i statsorganismer som utformats ”för erövring, plundring, folkmord, kolonisation eller slaveri.”(10) Men till mänsklighetens fromma har de nationalstater som fungerade som villkoret för imperialistiskt herravälde försvunnit från världsscenen. Närmare bestämt hände sig detta i träsken och på risfälten i Vietnam, där imperialismen utkämpade sin sista strid och led ett förkrossande nederlag.(11)

 

Sedan dess saknar systemet en tron. Den första konkreta innebörden av Hardt och Negris maktsyn är, som vi redan sett, att ingen sitter där många tycker sig se USA. Imperiets grundläggande princip är

 

att makten saknar en verklig och lokaliserbar terräng eller ett reellt centrum. Imperiets makt fördelas genom nätverk, genom rörliga och sammansatta kontrollmekanismer. Detta innebär att USA:s regering och territorium inte skiljer sig från andra regeringar och territorier.(12)

 

Politiskt är Imperiet vänd mot dem som sätter sitt pekfinger på USA. Tesen om maktens platslöshet och USA:s obetydlighet binder bokens rygg.(13)

 

Där det saknas en tron - för övrigt ett sätt att använda begreppet "imperium" som strider mot de naturliga associationerna - finnes icke heller några kungar. I imperiet är makten inte bara platslös, den är också subjektslös; Hardt och Negri identifierar aldrig några aktörer, aldrig någon grupp av makthavare.(14) Makten är ett anonymt, diffust nät som innefattar alla och envar.

 

Inte heller finns någon plats utanför nätet. Hardt och Negri betonar att imperialismen förutsatte existensen av en icke-kapitalistisk utsida på andra sidan det kapitalistiska produktionssättets gräns, men den har nu slutgiltigt införlivats i systemet: alla delar av jorden befinner sig i dag på insidan.(15) I Spinozas betydelse betecknar de detta tillstånd som "immanens".

 

Men inte nog med detta. Centrum och periferi, Nord och Syd? Nej, världskapitalismen känner inte längre några sådana uppdelningar. Kategoriernas gränser har suddats ut till den grad att det blivit meningslöst att tala om dem. I dag finner vi ständigt "den första världen i den tredje, den tredje världen i den första", kåkstäder och bankdistrikt, slavlöner och bonusförmåner bor grannar i Hongkong såväl som Paris, i New York så väl som Manila.(16) Den ojämna utvecklingen följer inte längre några geografiska gränser: inte heller kapitalet eller de utsugna befinner sig på någon särskild plats i världen.

 

Ingen centrum, inga makthavare, ingen utsida, ingen periferi - det är de negationer som konstituerar imperiet i förhållande till imperialismen.

 

MAKT UTAN VILJA

 

När Imperiet fungerar som bäst frammanar den en suggestiv bild av makten i globaliseringens tid, i en värld där några gränser inte längre finns. Men suggestionen är till för att tas på allvar. Hardt och Negri kan ibland förefalla att röra sig på ett rent bildmässigt plan, men de menar verkligen - i likhet med sina poststrukturalistiska föregångare - att makten ser ut och fungerar på ost det här sättet.

 

Kanske är den metafor som bäst fångar in makten, så som de föreställer sig den, varken det släta rummet eller nätet, utan gasen. Makten i imperiet är som en gas. Den svävar, den kan inte bindas samman, den har inget centrum, den verkar genom inandning, genom utspridning i lungorna och blodet. En gas har inget subjekt. Den hittar inte på något själv.

 

Den reagerar enbart passivt på omgivningen.

 

Har flyter poststrukturalismens maktanalys samman med en annan av imperieteorins källor: den autonoma marxismen. Enligt denna tolkning av Marx är kapitalet som en gas som förgiftar livet, men som endast rör sig när människorna försöker hosta ut den. I övrigt står den stilla. Kapitalet hittar aldrig självt på en maskin, en arbetsprocess, en utveckling av statsapparaten. Kapitalet är slött och idéfattigt och tvingas bara till mutationer i reaktion på arbetarklassens protester: "makten är reaktiv", eller "motståndet föregår makten", som parollerna lyder. Som Hardt själv uttrycker det är detta "ett fundamentalt teoretiskt axiom i vår bok", och vi kommer att se att det får avgörande konsekvenser för Hardt och Negris syn på vår tids krig.(17) Det är därför värt att titta närmare på.

 

Enligt Marx teori i första bandet av Kapitalet sporras kapitalister av sin ömsesidiga konkurrens att införa innovationer. Om en kapitalist tar fram en maskin som gör att hans vara kan tillverkas på kortare tid än genomsnittet i branschen kommer han över en extraprofit, och det är denna morot – att ligga ett steg före alla andra i produktivitet - som ständigt driver kapitalister att förfina sina produktionsmetoder. Det är den horisontella konkurrensen mellan dem, kapitalackumulationens egen inneboende logik, som får dem att försöka överträffa varandra.

 

Detta sätt att analysera kapitalistiska innovationer kommer att ha stor betydelse i våra resonemang framöver.

 

Men de autonoma marxisterna förkastar det rakt av. I stället bygger de en egen teori om innovationer utifrån en enda passage i första bandet av Kapitalet där Marx säger att man skulle kunna skriva en lång historia om alla maskiner som införts som svar på strejker.(18) Enligt de autonoma marxisterna är detta i själva verket den enda drivkraften i produktionens utveckling: när arbetare går i strejk, saboterar arbetet eller på något annat sätt revolterar mot sin underordning tvingas kapitalisterna till uppfinningar. De inför ny teknik eller arbetsorganisering som gör det lättare att krossa motståndet och kontrollera arbetskraften. Hardt och Negri skriver att

 

Det är alltid, om det så rör sig om utvecklingen från manufaktur till storskalig industri eller utvecklingen från finanskapital till transnationella omstruktureringar och marknadens globalisering, den organiserade arbetskraftens initiativ som bestämmer den kapitalistiska utvecklingens form.(19)

 

Om det inte vore för motståndet skulle kapitalet över huvud taget inte ha någon anledning att förnya sig. Det fundamentala teoretiska axiomet i der autonoma marxismen är att klasskampen och inte konkurrensen förklarar omvandlingarna, att systemets dynamik aldrig igångsätts av kapitalismens objektiva strukturer, utan alltid av arbetarnas subjektiva handlingar.

 

Samma subjektivism tillämpas på kapitalismens kriser. Det finns, skriver Hardt och Negri, inga kriser som uppstår ur "kapitalets eget funktionssätt"; de är alltid "en direkt följd av proletära konflikter".(20) Om det inte vore för att arbetarna gick till attack mot profiten med lönekamp eller arbetsvägran skulle kapitalet fortsätta att ackumulera i ro och välmåga i al evighet.

 

I sin analys av de senaste decenniernas världsutveckling följer Hardt och Negri sitt axiom med stor konsekvens. Under 1970-talet svepte en våg av arbetarkamp över världen. Strejker i länder som USA och Italien mötte antiimperialistisk befrielsekamp i tredje världen - mest spektakulärt i Vietnam - och flöt samman i ett enda globalt frontalangrepp på den rådande maktordningen, vars främsta uttryck var "USA:s fullständiga ekonomiska hegemoni".(21) Inför trycket från vågen rasade ordningen samman. Kapitalet tvingades att reagera på det framvällande frihetsbegäret och bygga andra slags fördämningar när de gamla inte längre höll: nationalstaten, massproduktion vid löpande bandet, imperialismen, USA:s makt - allt detta sveptes ut ur historien. I stället utvecklades en mer subtil, gränslös och allestädes närvarande maktlogik som kunde hålla de revolterande subjekten lugna.

 

Så tillkom imperiet. Skapandet

 

av imperiet och dess globala nätverk är ett svar på de olika striderna mot de moderna maktapparaterna, och speciellt på klasskampen som drevs av den stora massans längtan efter frigörelse. Imperiet framkallades av mängden.(22)

 

Imperiet är inte en skapelse av några objektiva strukturer, ingen klippa som pressats fram av trycket mellan äldre massiv, utan en produkt av världens alla påhittiga arbetare. Arbetarna var på 1970-talet så kreativa och fyllda av motstånd att kapitalismen var tvungen att omforma sig, och imperiet är kanaliseringen av deras begär in i en bana där de blivit aningen mer ofarliga. Enligt Hardt och Negri saknar alltså kapitalet inte bara centrum, makthavare, utsida och periferi. Det har inte heller någon egen dynamik.(23)

 

USA SOM ALLAS FRIDSAMMA ENT

 

'Med denna syn på hur världen fungerar: vad har Hardt och Negri att säga om krig? Sedan de skrev sin bok har världsutvecklingen framför allt färgats av just krig, och det är dem vi är intresserade av. Vår fråga till teorin om imperiet måste därför bli: kan den öka vår förståelse av krigens logik?

 

I grunden för imperiet, skriver Hardt och Negri, ligger "en tanke om fred".(24) Imperiet är en universell ordning som satt punkt för sekler av strider mellan stater. Men inne i dess ändlösa rum förekommer ändå handlingar som skapar kaos: i imperiets många hörn kan beväpnade kriminella på nytt störa ordningen. De begår allehanda brott - och då måste imperiet ingripa. Det står redo att sända ut sina interventionsstyrkor, sina poliser. De militära interventionerna tar sig "formen av polisiära aktioner eftersom de syftar till att upprätthålla en inre ordning".(25)

 

Först ett brott, sedan en polisaktion - så betraktar Hardt och Negri nutidens krig, helt i linje med sin syn på makten som reaktiv. Kriget emanerar aldrig inifrån imperiet självt. Likt enterna i Sagan om ringen drar det av naturen fridsamma imperiet ut i strid först när det inte har något annat val, när det hotas av fiender, ofta kallade terrorister:

 

Alla ingripanden från de imperiella arméerna efterfrågas av en eller flera av de parter som är indragna i en redan existerande konflikt. Imperiet föds inte genom egen vilja, utan väcks snarare till liv och konstitueras utifrån sin förmåga att lösa konflikter.(26)

 

Eftersom det inte längre finns någon utsida till den kapitalistiska världen och inte heller någon periferi, förs alla krig innanför samma gränser. En sammanstötning mellan imperiets arméer och dess fiender är alltid ett inbördeskrig:

 

Historien om de imperialistiska, mellanimperialistiska och antiimperialistiska krigen är överspelad. Historiens slut har inlett fredsriket. I själva verket har vi inträtt i de mindre konflikternas och inbördeskrigens tid. Varje imperiellt krig är ett inbördeskrig, en polisutryckning, vare sig det gäller Los Angeles, Granada, Mogadishu eller Sarajevo.(27)

 

Och slutligen: eftersom makten saknar centrum eller specifika aktörer är det ingen särskild som bedriver krig. Det är imperiet i allmänhet, imperiet vem som helst. På ytan kan det visserligen se ut som att krigen förs av nationen USA - men nej, det är ett sken. I själva verket rycker USA ut på hela imperiets uppdrag. Amerikanerna mobiliserar

 

inte som en funktion av sina egna nationella motiv utan i den globala rättens namn. Förvisso har många makter falskeligen gjort anspråk på an handla i det universellas intresse förut, men USA:s nya roll är annorlunda.(28)

 

Hardt och Negri tar Gulfkriget 1991 som exempel. En fiende till imperiet begick ett bron mot internationell rätt, det var nödvändigt att döma och straffa honom och imperiet - andra skulle säga världssamfundet - sände ut sina poliser. De råkade bära amerikansk uniform.

 

Så är det i varje krisläge. Den amerikanska världspolisen inkommer på scenen som den mest fridsamma av enter när imperiet kallar på den "för allmänhetens bästa", USA har inget eget intresse av an slåss, USA är "fredspolisen, men bara i slutskedet." Osjälviskt lyder den order. "Även om den amerikanska militären vore tveksam skulle den vara tvungen att svara på dessa anrop i fredens och ordningens namn.”(29)

 

På många punkter kan Hardt och Negri anklagas för motsägelser, men inte här. Deras syn på kriget återspeglar i full koherens deras allmänna syn på makt och kapital. Ett decentraliserat, allomfattande, anonymt och passivt imperium måste, helt logiskt, bedriva just denna typ av krig.

 

VEM ÄR BROTTSLINGEN?

 

Sedan Imperiet placerades längst fram i vänsterns bokhyllor har två krig sargat världen, i Afghanistan 2001 och Irak 2003. De ingår båda i ett övergripande amerikanskt krig utan slut.

 

Vad vi nu måste fråga oss är om Hardt och Negris modell för krig passar in på dessa händelser.

 

Terrorattackerna den 11 september 2001 och den påföljande invasionen av Afghanistan kan vid en första anblick se ut som en bekräftelse på Imperiet, Barbariska fiender dök upp från ingenstans och kraschade rakt in i makten med sina bränslefyllda flygplan. På detta oförlåtliga brott måste imperiet reagera med kraft, och med omvärldens fulla stöd svarade USA med att utplåna Al-Qaidas baser i Afghanistan.

 

USA:s krig mot talibanerna och Al-Qaida i Afghanistan var verkligen en bestraffningsräd; den repressiva aspekten av detta krig är oförneklig. Men sett i ett större perspektiv handlade invasionen om mer än att slå ner brottslingar. Marx skriver någonstans att apans anatomi blir fullt synlig först i ljuset av människans anatomi, och på samma sätt är det med Afghanistankriget: dess fulla innebörd blir synlig först i skenet av kriget mot Irak. Med några år av fortsatt amerikansk krigföring framstår invasionen av Afghanistan som det första ledet i en allmän offensiv.

 

Så vad är det för slags offensiv? Sker den på uppdrag från hela imperiet för att trygga ordningen och den globala rätten? Ska ockupationsstyrkorna, de nya militärbaserna och hoten om fler invasioner förstås som en polisutryckning, en massiv insats av ordningspoliser, kravallstaket och surrande helikoptrar men i global skala? Det senaste, mest fullständiga svaret på frågan - som retroaktivt även gäller kriget mot Afghanistan - kommer från Irak.

 

När USA förberedde invasionen av Irak anklagades Saddam Husseins regim för att ha begått, alternativt stämplat till, grova brott. Den första punkten på åtalslistan var innehav av massförstörelsevapen - Irak anklagades för att ha rustat för biologiska, kemiska eller nukleära utfall mot andra länder – och den andra punkten samröre med Al-Qaida, som man mycket väl kunde tänkas låna sina vapen till. Efter att Irak ockuperades har de mångas misstankar blivit besannade: inget av detta var sant. Saddam Husseins regim hade helt enkelt inte gjort sig skyldig till de handlingar den anklagades för. De betyder att kriget startades utan att föregås av något brott. Själva kriget kom först. Endast de mest förblindade och inbitna invasionsanhängarna vidhåller att det verkligen var som svar på kriminella handlingar Irak ockuperades.(30)

 

Det enda sättet att upprätthålla Hardt och Negris polismodell för dagens krig är att tro på de lögner som avslöjats.

 

Kriget mot Irak väcktes inte till liv utifrån, USA sökte kriget. Det föddes av egen vilja, som en skapelse inifrån makten själv. Redan detta är ett grundskott mot Hardt och Negris syn på makt. Den kanske viktigaste händelsen tills på 2000-talet, som uppenbarar den amerikanska politikens dynamik motsäger deras "fundamentala teoretiska axiom": att makten är reaktiv.

 

Det är inte heller särskilt adekvat att, i enlighet med polismodellen, se USA:s senaste militära interventioner som ett upprätthållande av en ordning. Snarare än att reda upp i en hotfull oordning är det USA som genom sina krig rubbar den internationella ordningen och underställer den något så .olyckligt som den amerikanska nationens självdefinierade säkerhetsintressen.(31) Det är då mer adekvat att säga att USA skapar sitt eget kaos. Den internationella rätten är något USA:s regim varken följer eller tar uppdrag ifrån; tvärtom bryter den systematiskt mot folkrätten. USA kommer inte in i slutet, efter att andra har bonat och bett.

 

Det är USA som är brottslingen och ursprunget.

 

Lika illa stämmer föreställningen om vår tids krig som inbördeskrig. I en banal bemärkelse befinner sig Irak och USA i samma mänskliga atmosfär, inneslutna i samma globala ekosystem, men före invasionen befann de sig inte i samma ändlösa rum av suveränitet. Kriget om Irak var just en konfrontation mellan två separata suveräniteter som slutade med att den ena lade under sig den andra och slukade den. Irak var i en oavvislig mening en utsida i förhållande till USA, eller till den grupp av länder som USA anförde, och det var upphävandet av denna Iraks status av utsida som kriget syftade till.

 

Samma principer gäller för hela "kriget mot terrorismen", för invasionen av Afghanistan, bortrövanden av andra länders medborgare och ingreppen i deras kriminallagstiftning.(32) Två trotskistiska kritiker av Imperiet uttrycker det väl:

 

I sitt globala “krig mot terrorismen” vägrar sannerligen Vita huset att erkänna nationalstaternas suveränitet - utom sin egen! Det överskrider inte föreställningen om nationalstatlig suveränitet till förmån för en uppsättning globala rättigheter, utan reserverar åt sig själv rätten att avgöra vilken suveränitet, för vilka stater, som det godtar som legitim.(33)

 

Suveränitetsformen för vår tid, så som den framträtt särskilt skarpt sedan brytpunkten i kapitalismens utveckling vid millennieskiftet, har inget att göra med Hardt och Negris amorfa imperium. En nationalstat projicerar ut sin egen suveränitet över världen. Imperialismen lever! Alla dess basala kriterier uppfylls i en kanske extremare form än någonsin.

 

Det finns i teorin om imperiet en tendens till apologi för makten. Säkerligen är det inget som Hardt och Negri avsett, men logiken i deras tankar leder rakt in i imperialismens famn. Vad USA självt säger när landet drar i krig är just att man inte agerar i eget intresse, utan för att värna den globala rätten. och det är så USA vill marknadsföra sina aktioner: som något som måste utföras för att stoppa en ondska. Som en polisiär hantering av kriminella fiender till civilisationen.(34)

 

Poststrukturalismens fixering vid maktens centrumlöshet och den autonoma marxismens vid dess reaktivitet får Hardt och Negri att låta som ett eko av Vita huset: USA påtvingar inte den övriga världen sin vilja, utan gör det världen behöver och ber om. Inte minst viktigt saknar de varje begrepp om förevändningar för krig. I samma stund som man erkänner att makthavare kan skaffa sig falska förevändningar för att starta krig har man också erkänt att den aktiva impuls som utlöser händelsekedjan utgår från dem, men det strider mot teorins axiom.

 

Hardt och Negri har med andra ord kastat bort de enklaste instrument som gör det möjligt att säga: nej, ni agerar i eget intresse och nej, era skäl är lögner.(35)

 

Vem ska finna en sådan teori behaglig som en fläktande fjäder, om inte minst makthavarna?

 

I ett imperium utan aktörer finns ingen att skylla på, och i synnerhet inte USA.(36) Om makten inte har ett centrum faller ingen särskild skuld på denna stat. Bashir Abu-Manneh, redaktör för den postkoloniala tidskriften Interventions, skräder inte orden: "Politiskt gör detta Hardt och Negri till medbrottslingar till varje förödelse som anställts i den globala rättens namn från 3ulfkriget till Kosovo.”(37)

 

En liknande apologetisk tendens finns i fler bärande teser i Imperiet.

 

Synen på makten och kapitalet som ett platt nät där ingen identifierbar aktör utövar exploatering påminner besvärande mycket om liberalernas osynliga hand. Den neoklassiska föreställningen om ekonomiska kriser har alltid varit in marknaden sköter sig väl och framskrider i jämvikt om den lämnas i fred från externa chocker - som arbetarkamp. Om det inte vore för att arbetarna strejkade och drev upp sina löner skulle kapitalismen inte hamna i kris, säger neoklassikerna, säger nyliberalerna, säger Hardt och Negri. Konfronterade !ned denna invändning har de senare stått handfallna.(38) Det måste vara något fundamentalt fel med Hardt och Negris teori.

 

EN NOT OM PERIFERIN

 

Än så länge står sig imperialismbegreppet mot utmaningen. Men i enlighet med det tredje ledet i vår definition av imperialism är det något mer som måste räddas: kategorierna centrum och periferi. Hardt och Negri underkänner alltså deras relevans, med argumentet att de former av marginalisering som traditionellt förknippas med tredje världen nu förekommer i västländerna, liksom det moderna välståndet kan vara iögonenfallande i det som nyss klumpades ihop till u-länder. Vi har definierat imperialismen som ett utomekonomiskt våld som framför allt gäller resurser belägna i kapitalismens periferier; ett våld som kliver över gränsen från centrum till periferi.

 

Men om gränsen inte längre finns?

 

Det är nu inget nytt att sociala formationer uppvisar blandningar av olika produktionssätt och levnadsnivåer. Så länge kapitalismen har omfattat mer än sina europeiska kärnländer har en trappstege byggts av världens länder, där det på varje steg återfunnits rikedom och fattigdom i varierande proportioner. Två exempel torde räcka: det groteska överflödet på Latinamerikas latifundior, i vars villor européernas ättlingar åtnjöt alla modernitetens förmåner och i lugn och ro kunde satsa sina förmögenheter på världens börser samtidigt som bönder slet i yttersta träldom ute på fälten. Omvänt drev den yttersta träldomens skuggor omkring runt Storbritanniens fabriker från kapitalismens första år.

 

Fattigdom i rika länder och rikedom i fattiga är allt utom nytt, och de har aldrig tidigare gjort det meningslöst att tala om centrum och periferi. Varför skulle de göra det nu?

 

Den amerikanska teoretikern Crystal Bartolovich har formulerat en lika enkel som förödande kritik av denna Hardt och Negris tes. Hennes huvudargument är nästan simpelt: den globala konsumtionen i världen är fruktansvärt ojämlikt fördelad. 86 procent av konsumtionen sker hos 20 procent av den mänskliga befolkningen. De bor på vissa bestämda platser, där de har tillgång till allt det som möjliggör ett gott liv - sådant som kläder, mat, leksaker, husgeråd, böcker, bilar och hus, mycket enkla saker att förstå, sådant som vi alla har i våra egna liv och bara detta räcker egentligen för att spräcka Hardt och Negri.

 

Utritat på en karta ser det ut som tjocka, svarta pilar av resurser som alla pekar i riktning mot en viss grupp av länder. Profiter från de multinationella företagen flödar tillbaka till länderna i centrum, liksom den mest högutbildade arbetskraften från Syd och de billigaste varorna: "Nord är centrum för kapitalet, förstått som utvinningen av mervärde.”(39) Den globala konsumtionens fördelning är inte ett utslag av slumpen, utan av en systematisk utsugning, ty det genomsnittligt högre välståndet i centrum förutsätter ett genomsnittligt lägre välstånd i periferin. Bartolovich tar ett exempel med haitiska kvinnor som syr Disneypyjamasar. Det är endast för att de är uselt avlönade som pyjamasarna blir så billiga i USA och kan konsumeras i sådana mängder.(40)

 

Allt detta hör till den radikala samhällskritikens ABC, det som inte borde behöva försvaras mot marxister, men Hardt och Negri har satt en heder i att upplösa alfabetet.

 

Konsumtionsnivån i centrum är, fortsätter Bartolovich, så hög att den omöjligen skulle kunna bredas ut till hela världen. Länderna i centrum lägger beslag på större andelar av jordens resurser än vad deras befolkningsandelar berättigar dem till. De har ställt sig på en trappsats där alla inte skulle få plats, helt enkelt därför att det inte finns obegränsade resurser. och de kan bara stå kvar där uppe om de andra hålls nere. Innebörden av detta är att konsumtionsnivån i centrum förutsätter att gränsen mot periferin bevakas strängt.

 

Här tar Bartolovich det självklara exemplet - oljan. I USA lever 4 procent av mänskligheten, men de konsumerar 26 procent av världens samlade olja.

 

Den amerikanska livsstilen kan inte generaliseras i sin nuvarande form - varje tjugondel av jordens befolkning kan inte förbruka en fjärdedel av oljan. Kapitalet skapar knapphet ur överflöd genom en kriminellt ojämn fördelning så som denna, en ojämlikhet som gynnar identifierbara grupper och till och med hela Tolk'. Kampen för global rättvisa måste följaktligen på något sätt bli till en kamp mot förevigandet av den amerikanska livsstilen som en realitet för en minoritet och en fantasi för majoriteten. En sådan kamp bedrivs inte mot en 'idé' eller en 'icke-plats', utan mot en faktisk plats som bebos av människor som verkligen lever på ett särskilt sätt (inte bara i USA, utan i hela G8).(41)

 

Till oljans politiska ekonomi hör att källorna är belägna i periferin. Oljan är en av många råvaror som framställs där och sedan till största delen försvinner till centrum. Sådana pilar kan inte bara suddas bort från kartan om man vill förstå hur världsordningen fungerar: på sin väg från tillverkningsort till förbrukningsort överskrider oljan och de andra råvarorna en djupgående klyfta.

 

Den är inte på väg att slutas. Som Giovanni Arrighi konstaterar i en liknande kritik av Imperiet visar all tillgänglig statistik att klyftan mellan centrum och periferi består. Om man räknar bort Kina tenderar den till och med att vidgas: 1960 förtjänades 6,4 procent av världens samlade inkomster i det Arrighi här benämner som tredje världen, medan andelen år 1999 var nere i 5,5 procent.(42)

 

Här har vi de mest självklara empiriska bevisen för att centrum och periferi är gångbara kategorier. Att det finns inslag av centrums sociala förhållanden i periferin och vice versa gör inte att kategorierna som sådana kan raderas ut, lika lite som förekomsten av högavlönade individer i arbetarklassen gör det begreppet innehållslöst. Det kan vara svårt att avgöra exakt vilka länder som tillhör den ena eller den andra kategorin - lika väl som vilka individer i ett land som tillhör arbetarklassen eller vart gränsen går mellan ett lila färgfält och ett blått - men så är fallet, som vi tidigare varit inne på, med alla allmänbegrepp.

 

Generaliseringar finns överallt i språket; det är de som gör världen begriplig. I fråga om centrum och periferi gäller det något så viktigt som vilka liv människor lever: en människa i södra Iran har helt andra utsikter till ett gott liv, med de objektiva kriterier som finns tillgängliga, än en människa i Kalifornien.

 

Och som man lever, så ska man också dö. I december 2003 skakade en jordbävning Bam i södra Iran. Den mätte 6,3 på Richterskalan. Några veckor tidigare hade Kalifornien skakats av en jordbävning som mätte 6,5 på samma skala. I Bam dog fler än 50 000 människor.

 

I Kalifornien dog tre.

 

Hur ska denna fasansfulla skillnad kunna förklaras, om inte med hänvisning till en generalisering, en gräns mellan centrum och periferi? Olikheterna i husens motståndskraft faller i sista hand tillbaka på olika positioner i den globala kapitalackumulationen; genom tusentals ekonomiska förmedlingar har de satt sig i själva väggarna, på ena sidan som ett hållfast material, på andra sidan som lera och halm. Jordbävningen i Barn hade med största säkerhet fått liknande resultat oavsett var i periferin den hade inträffat. Så blev också 20 000 människor hemlösa i en eldsvåda i Manila helgen därpå. Dessa människors massdöd och lidande är ytterst, i jämförelse med andra människors osårbarhet inför samma fysiska faror, en funktion av att de hålls nere.

 

Centrum och periferi är en fråga om liv - och om död. Vill man verka för global rättvisa är det otillständigt att blunda för den gränsen.

 

På ett ungefär kan de i princip utbytbara begreppen "centrum" och "de avancerade kapitalistländerna" likställas med de länder som ingår i OECD, med en inre kärna i G8. Men det är inte detta som är det avgörande. Det avgörande är att centrum och periferi behålls som analytiska kategorier som betecknar två grupper av länder med ett visst förhållande till varandra. Centrum och periferi är relationella termer. Om kapitalet från ett land systematiskt tillägnar sig resurser från ett annat land hör det förra till centrum och det senare till periferin. Samma relation visar sig i att resurserna från det ena landet ersätts under sitt verkliga värde och i att den genomsnittliga konsumtionsnivån i länderna skiljer sig kraftigt åt.(43)

 

"Centrum" och "periferi" betecknar positioner i den globala kapitalackumulationen: imperialismens utomekonomiska våld rör sig från den ena positionen till den andra. Det blir synligt med all önskvärd tydlighet i fallet USA och Irak. I relation till varandra hör det ena landet till centrum och de:

 

andra till periferin, och händelserna måste ses mot bakgrund av denna relation - vilket emellertid inte betyder att den i sig utgör en imperialism. Som vi slog fast i kapitel 2 är inte själva relationen centrum/periferi ett tillräckligt villkor för att man ska kunna tala imperialism, men däremot ett nödvändigt.

 

Centrum och periferi föregår imperialismen i tiden, och imperialismen definieras sedan av att ett land i centrum projicerar sin suveränitet på ett land i periferin. Det är just detta som har utspelat sig mellan USA och Irak.

 

Här har vi lämnat Hardt och Negri långt bakom oss.

 

PROFETER PÅ RETRÄTT

 

Hardt och Negri har gjort en Kautsky. De har släppt en teori i samma stund som motsatsen bevisats.(44)

 

Detta har de naturligtvis tvingats förhålla sig till. I en intervju som tidskriften Historical Materialism gjorde med Michael Hardt i slutet av oktober 2001 tillfrågades han om det just timade Afghanistankriget. Hade inte det skapat vissa problem för tesen att imperialismen dog i Vietnam? Hardt svarade:

 

Det är som i en sådan där dålig skräckfilm, när de är begravda och en hand sedan sträcker sig upp ur graven och grabbar tag i en... Men då brukar det bara vara fem minuter kvar av filmen.(45)

 

Om det bara var fem minuter kvar av filmen år 2001 har det varit synnerligen ödesmättade minuter för ett stort antal människor i världen. Nu måste eftertexterna rulla fram vilken sekund som helst.

 

Liknande frågor trycktes upp som mikrofoner i ansiktet på den nya vänsterns profeter inför och under Irak-kriget. I en märklig men talande krönika The Guardian erkände Michael Hardt månaderna före krigsutbrottet:

 

Dessa militära äventyr är ett tecken på att USA snabbt är på väg att bli en imperialistmakt enligt den gamla europeiska modellen, men i global skala. Det påtvingar sig självt som det aktiva och bestämmande central i alla globala angelägenheter, militära, politiska och ekonomiska.(46)

 

Sällan har hyllade marxister så snabbt tvingats ta tillbaka sina ord. Men Hardt ville ändå inte riktigt erkänna att det var dags att överge teorin om imperiet: i stället krystade han och Negri fram en protes som skulle göra det möjligt att hålla fast vid den. Kriget mot Irak var, förklarade de nu, ett tillfälligt återfall till ett förgånget stadium. Imperiet hade liksom dragits ner av den hand som sträckte sig ur graven, men det var bara en tidsfråga innan det skulle komma loss. Negri skrev att den amerikanska reaktionen på 11 september-attackerna

 

formar sig som en regressiv backlash i motsats till den imperiella tendensen. Det är en imperialistisk backlash inom och mot imperiet som är länkad till gamla maktstrukturer, gamla kommandometoder, och en monokratisk och substantialistisk [sic!] föreställning om suveränitet som utgör en mottendens mot de molekylära och relationella karaktärsdragen hos den imperiella biomakt som vi analyserat.(47)

 

I krönikan i The Guardian uttryckte Hardt samma syn: Irakkriget var en regression. Krönikan var formad som en vädjan till "de globala eliterna" om att ta sitt förnuft till fånga och inse att denna spasm från imperialismen, detta grepp från en blek och benig hand, inte låg i deras verkliga intresse: stampa ner den döde och kom loss!

 

De globala eliternas gemensamma intresse är mest synlig i den ekonomiska sfären. Affärsledare runt om i världen förstår att imperialismen är dålig för affärerna eftersom den sätter upp barriärer som hindrar de globala flödena. Den kapitalistiska globaliseringens potentiella profiter, som för bara några år sedan överallt retade affärseliternas aptit, är beroende av öppna system för produktion och utbyte. Detta är lika sant för kapitalets kaptener i USA.(48)

 

Negri upprepade att "det verkliga hindret för Bush kommer från marknaderna: marknaderna vill inte ha ett krig.”(49) Känns det igen? Just det. Detta är samma analys som Cobdens, Fukuyamas, PM Nilssons och de andra idealistiska, borgerliga teoretikernas: fri kapitalism står i motsättning till imperialism.(50)

 

Michael Hardt fortsatte:

 

Det finns ett alternativ till USA-imperialismen: den globala makten kan organiseras på ett decentraliserat sätt, som Toni Negri och jag kallar ‘imperiet’. (...) Imperiets decentraliserade nätverk av makt korresponderar med intressena hos de globala eliterna, eftersom det både underlättar för den kapitalistiska globaliseringens potentiella profiter och tränger undan eller desarmerar potentiella hot mot säkerheten. (...) Vi kan vara trygga i förvissningen om att deras verkliga intressen på lång sikt kommer att leda de globala eliterna an ge sitt stöd till imperiet och säga nej till varje uttryck för USA-imperialism.(51)

 

Här framkommer ett av tankestråken ur Imperiet denna nya maktlogik är ett normativt ideal, något gott, något eftersträvansvärt. Och det politiska subjekt som ombes att förverkliga imperiet är här inga andra än de globala eliterna. "Några av de värsta tragedierna i mänsklighetens historia intränar när eliterna är oförmögna att agera i sitt eget intresse", enligt Michael Hardt.(52)

 

Men varför måste han be dem? Varför gör inte eliterna självmant det som de mår bäst av och ser till att inga krig startas? Är de förvirrade? Har de tappat koncepten?

 

I Hardt och Negris försök att släpa bort sin skadeskjutna teori från fronten och läka den framstår det över huvud taget som obegripligt varför imperiet har återfallit i denna imperialism. Om nu imperiet är en så allsmäktig logik som Hardt och Negri gör gällande borde det inte tillåta sin antites er plötsligt ta över igen. Vore imperiet den nya suveränitetsform som de påstå - skulle det inte släppa fram imperialismen; imperiet skulle inte vara en av två vägar för eliterna att välja mellan, utan ett heltäckande system.(53)

 

Imperiet måste ha varit som mest fullbordat år 2000, mer än exempelvis 1991 eller 1995. Ändå var det då och inte tidigare som det föll bakåt i imperialism.

 

Hardt och Negri har ingen egentlig förklaring alls. Deras föreställning om att imperialismen går igen stannar på den dåliga skräckfilmens nivå: de ser något rysligt som inte ska kunna hända.

 

Ytterligare ett steg i denna profeternas långa reträtt tog Michael Hardt i en DN-intervju i augusti 2003. Där förklarade han att "USA:s imperialism och imperiet är två olika men samverkande krafter. I krislägen agerar USA som enväldig suverän. I normala fall är makten decentraliserad och olika makthavare måste samarbeta.”(54)

 

Nu tycks Hardt ha medgivit att det är mer än fem minuter kvar av filmen, och inkorporerat imperialismen i sin teori som något slags gubben i graven. Så fort det blir kris hoppar den upp, och sedan träder den tillbaka.

 

Märkligt.

 

DEN ANDRA PROFETBOKEN

 

Sommaren år 2004 utkom så Hardt och Negri med den efterlängtade uppföljaren till Imperiet: Multitude - War and Democracy in the Age of Empire. I denna andra bok skulle allt som var dunkelt i den första klaras ut, det abstrakta skulle bli konkret och det esoteriska begripligt, en politisk praktik skulle presenteras och de senaste årens politiska eruptioner fogas in i läran på ett naturligt och sammanhängande sätt. Och verkligen. Multitude avviker starkt från föregångaren - till formen. Den är jordnära, fylld av dagsljus, medryckande och sympatisk i sin konkretion.

 

Men i sak - i synen på imperialismen - har inte Multitude mycket nytt att komma med. Hardt och Negri upprepar utgångspunkten att imperialismen har gett vika för det nätverkslika imperiet.(55) Dagens krig är fortfarande att betrakta som ett enda oöverskådligt inbördeskrig "inom ett enda suveränt territorium", utan undantag: "alla världens väpnade konflikter, heta som kalla - i Colombia, Sierra Leone och Aceh, lika väl som i Israel-Palestina, Afghanistan och Irak - ska ses som imperiella inbördeskrig, även när stater är inblandade.”(56)

 

Den största nymodigheten är att Hardt och Negri har övergivit sin föreställning om att imperiet vilar på "en tanke om fred". Nu säger de motsatsen. I imperiets tid är det globala inbördeskriget "en permanent social relation" där den gamla maximen att krig är politik med andra medel har vänts A och in: politik är numera krig med andra medel. Kriget är det primära element som "producerar och reproducerar alla aspekter av det sociala livet".(57) Detta krig är utan slut, det är en ständigt pågående och allestädes närvarande polisverksamhet, riktad mot abstrakta brottslingar som "knarket" eller "terrorismen".(58)

 

Så reflekterar Multitude globaliseringsrörelsens vändning mot frågan om kriget. Den innehåller en rad skarpa iakttagelser av de ödesdigra konsekvenserna av kriget mot terrorismen - som att demokratin upphävs när undantagstillståndet permanentas - och fångar, med ett direktare tilltal än i Imperiet, de dova stämningarna i vår ofredstid.(59)

 

Men i den akuta sakfrågan har Hardt och Negri fortfarande samma icke-svar. I Multitude samlar de upp sina utkast till en återfallsteori och slår fast att USA:s krig är en anakronism: "den amerikanska militären (och likaså USA:s makt i allmänhet) måste bli ett nätverk, kasta av sig sin nationella karaktär och bli en imperiell militärmaskin.”(60) USA:s maktutövning i egenskap av USA går hädan. Visserligen vacklar USA fortfarande mellan att föra krig för mänsklighetens bästa - de krig som verkligen hör imperiet till - och att kriga för sin egen skull, men lugn: "imperiella logiker måste slå ut de imperialistiska".(61)

 

Det globala subjekt som reste motstånd mot invasionen av Irak - "mängden" eller "multituden" - har vidare en potentiell allierad i industrikapitalen Det drömmer på samma sätt om ett slut för USA:s eviga krig. Ja, över huvudtaget står "de globala aristokratierna" i motsättning till USA, och det är de som kommer att avgå med segern.(62) Fortfarande fem minuter kvar?

 

VILLOSPÅR

 

Michael Hardts och Antonio Negris syn på imperialismen utgår från deras bestämda uppfattning att den står i skarp motsättning till globaliseringen. Imperialismen var, hävdar de i Imperiet, ett hinder för de fria kapitalflödena lika mycket som en öppning för dem; den ställde sig i vägen för det kapital som inte var välkommet på ett visst inmutat territorium. Imperialismen bidrog till att förstärka

 

rigida gränser mellan olika globala rum, stelbenta föreställningar om insida och utsida som blockerade det fria flödet av kapital, arbete och varor - och omöjliggjorde därmed världsmarknadens fulla förverkligande. (...) imperialismen skulle ha blivit kapitalets död om den inte hade övervunnits. Världsmarknadens fulla förverkligande innebär med nödvändighet imperialismens slut.(63)

 

Paradoxalt nog är här Hardt och Negri en spegelbild av de nyleninistiska globaliseringsförnekarna. De reflekterar samma föreställning om en dikotomi mellan imperialism och globalisering; enda skillnaden är att de väljer att se den ena sidan i stället för den andra.

 

Men de har onekligen en poäng. Imperialism av gammalt snitt, så som den såg ut på Lenins tid, skulle omöjligen kunna förenas med en globalisering, eftersom dess primära beståndsdel var den slutna nationella ekonomin. Just därför är behovet så stort av att tänka nytt om imperialismen och urskilja hur den ser ut i vår samtid - för uppenbarligen finns den. Det har till och med Hardt och Negri i vissa stunder tvingats erkänna.

 

Hardt och Negri och de Lenintrogna, som ska vara varandras motpoler, har också modeller av verkligheten som får dem att stå lika oförstående inför USA:s exceptionella makt. Hos de förra motsäger USA:s ställning imperiet som decentraliserat nät, hos de senare lagen om att territorier ska omfördelas i enlighet med den förändrade ekonomiska balansen.

 

En rörelse mot dagens krig och imperialism behöver en annan teori.

 

Den behöver inte Imperiet. Hardt och Negris teorier har - till skillnad från nyleninismen - inte funnit någon större genklang i antikrigsrörelsen, naturliga skäl. De båda författarna lider av skräck för det de betraktar som "antiamerikanism" och varnar ständigt de sociala rörelserna för att göra USA till måltavla. I intervjun efter Afghanistankriget, för att bara ta ett exempel förmanade Hardt vänstern att "insistera på att USA som nationalstat inte har någon kontroll över den pågående globaliseringen, att imperiet inte har centrum där.”(64) Naturligtvis kan inte en sådan världsbild anammas av levande människor som nöter gatorna i kamp mot det verkliga kriget. Imperieteorin är ett villospår för en vänster som vill förstå sin tid, och därför är det beklagligt att så många har tagit till sig den som vore den vår tids urkund av radikal sanning.(65)

 

Om det är något som är en kvarleva från ett överskridet stadium så är det teorin om imperiet. Den är en produkt av 1990-talets år av globaliseringseufori: "när vi nu sitter och skriver denna bok och 1900-talet går mot sitt slut, är kapitalismen emellertid vid synnerligen god hälsa och dess ackumulation mer robust än någonsin.”(66) Hardt och Negri gjorde det nu lätt igenkända misstaget an extrapolera sin tids tendenser i deras mest tillspetsade form så långt in i framtiden som möjligt, och i Multitude sitter de fortfarande fast i denna verkligt överspelade tid.

 

Vad vi behöver är en teori som lokaliserar maktens centrum och tilldelar USAA sin verkliga plats. Vad vi behöver är en teori som finner systemets dynamiska mekanismer - de kugghjul som hakar i varandra och spottar fram krig och ockupationer - och, återigen, överbryggar den skenbart oupplösliga motsättningen mellan imperialism och globalisering. Utan en teori som ser de objektiva strukturerna och skiljer på maktens in- och utsida blir det likaledes omöjligt att identifiera ett subjekt som kan göra motstånd.(67) Vi går nu för att hämta skisserna till en sådan teori.

 

1. Jfr Abu Manneh. s 161. De delar av globaliseringsrörelsen som är mest frälsta på Imperiet - de så kallade autonomisterna - hade kanske sitt största inflytande under demonstrationerna i Prag och Genua, varefter de, i synnerhet sedan antikrigsrörelsen hamnat i förgrunden, förlorat sin tätposition.

2. Det faktum att Imperiet fick positiva recensioner i New York Times och andra borgerliga publikationer har fått illasinnade kritiker inom vänstern att misstänkliggöra boken: något borgare kan gilla måste per definition vara förkastligt. Se t ex Nyberg, l den konservativa amerikanska tidskriften The New Criterion skrev dock recensenten att detta är en intellektuell rationalisering av attityder vars praktiska effekter demonstrerades så livligt den 11 september. Böcker som Imperiet är inte oskyldiga akademiska undersökningar. De uppviglar till våld och terrorism." Citerad i Abu-Manneh, s 160. Med samma slags resonemang kunde man hävda att något högern är så rädd för måste vara av stort värde. Det borgerliga mottagandet av boken har varit blandat; det finns ingen anledning att formulera en kritik utifrån det.

3. jfr Balakrishnan (2000); Abu-Manneh. s 159; Barkawi & LafTey, s 109.

4. Hardt & Negri (2003), s 12.

5. Ibid., s 12-13; jfr s 15, 24.(131; Abu-Manneh. s 163.

6. Hardt & Negri (2003). s 12. Kurs i original.

7. Ibid. Kurs i original

& Hardt berättar om hur han och Negri möttes och utvecklade sitt samarbete i Budgen & Colás. ; 121-123. En utomordentlig - kritisk - skildring av den autonoma marxismens framväxt i Italien är Callinicos (20030).

9. Hardt & Negri (2003), s 165. Jfr 2 147. i82. 267.

10. Ibid.. s 147.

11. Ibid.. s 53.(156. jfr Barkawi & Lafféy, s 124.

12. Hardt & Negri (2003). s 321.

13. Hardt poängterar detta i Budgen & Colás, s 139; jfr Barkawi & Lafféy. s 123-124; Abu-Manneh, s 161; Brennan, s 106. Det ska sägas att de båda författarna på ett sätt tillmäter USA en synnerligen central position. Den öppna, inklusiva makttermen i imperiet betraktas nämligen som generalisering av det sätt som makt länge utövats på i USA. närmare bestämt i den amerikanska konstitutionen. Där är makten delad, utspridd och utan centrum. Imperiet har således “fötts genom en global expansion av det amerikanska interna konstitutionella projektet." Hardt & Negri (2003). s 159; jfr 142-158. 318-321. Som Maria Turchetto påpekar gör detta Imperiet till en långa stycken ogenerat proamerikansk bok. Den är "en apologi för den amerikanska konstitutionen", där USA är mänsklighetens ljuva höjdpunkt liksom Preussen var det i Hegels historiefilosofi. Turchetto, s 25-29. Jfr Barkawi & Lafféy. s 126-127; Edvinsson & Harvey, s 3-5.

14. Bartolovich, s 180,190.

15. Hardt & Negri (2003). t ex s 201.

16. Ibid., s 12-13, s 281.

17. Budgen & Colás, s 127. Jfr Barkawi & Lafféy. s 118.

18. Se Marx (1997). s 379. Autonomismens anfader Mario Tronti summerade läran i sentensen “där arbetarna strejkar följer maskinerna efter.” Budgen & Colás. s 126. Se vidare Callinicos (2003b). s 132-134.

19. Hardt & Negri (2003). s 181. Eller, lika kategoriskt: "kapitalet tar steget att omstrukturera produktionen och använda nya tekniker endast för att svara på de missnöjda arbetarnas organiserade hot." Ibid.. s 113; jfr s 218-219. 227-228.

20. Ibid.. s 223.

21. Ibid.. s 225. Analysen av 1970-talskrisen presenteras i ibid.» s 222-235.

22. Ibid.» s 50. Jfr s 303: "Ur ontologisk synpunkt är imperiets herravälde helt negativt och passivt". Se även Budgen & Colás. s 126.

23. Till exempel: "Varje handling från imperiets sida är en rikoschett av mängdens motstånd." w. & Negri (2003). s 303. M. Ibid.. s 147.

25. Ibid.. s 47; jfr t ex s 30.

26. Ibid., s 28.

27. Ibid.. s 165.

28. Ibid., s 157. Kurs i original.

29. Ibid., s 158. Min kurs.

30. Jfr Bartolovich, s 189.

31. Edvinsson & Harvey. s 5.

32. Se t ex Ulf B Andersson: "En ny laglös värld". Arbetaren nr 28/03.

33. Edvinsson & Harvey, s 5.

34. Jfr Abu-Manneh, s 165.

35. Jfr Smith, s 261.

36. Bartolovich, s 180.

37. Abu-Manneh, s 166.

38. Bartolovich, s 180; Edvinsson & Harvey. s 18; Budgen & Colás, s 127. För övrigt var detta en Idé som den omtalade recensenten i New York Times särskilt uppskattade: "makten i imperiet är vitt utspridd, så antagligen kan vem som helst påverka dess riktning.** Bartolovich, s 180.

39. Bartolovich. s 181. Kurs i original.

40. Ibid.. s 183.

41. Ibid. Bartolovich river med detta ner hela Hardt och Negris syn på kapitalet: "hur kan kapitalet kontrolleras av ingen och från ingen plats, och samtidigt på ett så extremt sätt gynna vissa människor men inte andra?** Ibid.. s 195.

42. Arrighi (2002). s 7.

43. Detta är på inget sätt en fullständig definition, men relationen mellan centrum och periferi löper genom återstoden av denna bok och blir därmed, i bästa fall, en smula klarare.

44. Det finns också många innehållsliga likheter mellan idén om ultraimperialism och den om Imperiet, men Kautsky gjorde åtminstone åtskillnad på kapitalismens centrum och periferi.

45. Budgen & Colás. s 141.

46. Michael Hardt: "Global Elites Must Realise that US Imperialism Isn't in Their Interest”. The Guardian, 18/12 2002.

47. Antonio Negri: "The Imperialist Backlash on Empire", Autonomedia, 17/9 2003. Denna återfallsteori får stöd av Arif Dirlik, som vill förklara USA:s nuvarande politik som ett resultat av segern i presidentvalet för en reaktionär, nostalgisk konservatism utan förankring i tidens verkliga tendenser. Se Dirlik. 210-213. Han menar också att "krig inte bara går emot intressena hos befolkningar världen över. utan också hos viktiga delar av det globala kapitalet." Ibid., s 216.

48. Michael Hardt: "Global Elites Must Realise that US Imperialism Isn't in Their Interest", The Guardian, 18/12 2002.

49. Antoni Negri: "The Imperialist Backlash on Empire", Autonomedia. 17/9 2003. Jfr Hardt & Negri (2004). s 318-319.

50. Här finns också en frapperande överensstämmelse med Joseph Schumpeters analys av det tidiga 1900-talets imperialism, se Etherington, s 151-163; Magnusson, s 101-107.

51. Michael Hardt: "Global Elites Must Realise that US Imperialism Isn't in Their Interest". The Guardian, 18/12 2002.

52. Det ska dock sägas att denna Hardts devota syn på eliterna som imperiets hjältar inte ligger i linje med Imperiet, Där menar ju han och Negri att imperiet är en skapelse av arbetarna eller "mängden", jfr Budgen & Colás. s 128; Abu-Manneh. s 160.

53. Argumentet från Ursula Berge: "Vägen bort från imperiet är svår att se". Arbetaren, nr 28/03. Jfr Abu-Manneh, s 170.

54. Stefan Jonsson: "Bakom imperiet". Dagens Nyheter, 19/8 2003.

55. Hardt & Negri (2004). s xii. Fortfarande gäller också att även de mäktigaste nationalstaterna förlorar sin makt. Ibid.. s 3. Varken utsida eller centrum existerar. Ibid.. t ex s 323.

56. Ibid.. s 3-4. Jfr s 238-239.

57. Ibid.. s 12-13.

58. Ibid., s 14-15. 30.

59. Se ibid., t ex s 17. 39, 51-58, 232-237.

60. Ibid.. s 59.

61. Ibid., s 61.

62. Ibid.. s 318-322. Synnerligen förvånande är att Hardt och Negri plötsligt, mot slutet av Multitude, talar som leninister. De antyder en analys av Irakkriget som vi lätt känner igen: "Kanske kan vi läsa Irakkriget som en indirekt attack mot Europa - inte bara i hur det genomfördes politiskt utan också i det hot mot europeisk industri som USA:s kontroll av de irakiska energiresurserna utgör.'” Invasionen riktade sig enligt detta resonemang, inte främst mot andra skurkstater utan mot "de primära strategiska konkurrenter som hotar USA:s unilaterala kontroll”, nämligen EU med sin nya valuta, Kina och Ryssland. Ibid., jfr s 318-320. Denna förvirrade rivalitetsspasm visar mest att Hardt och Negri inte äger några redskap för att hantera utvecklingen.

63. Hardt & Negri (2003), s 279; kurs i original. Jfr s 201. Samma tanke återkommer i Multitude, om än mildare formulerad, se Hardt & Negri (2004), s 177.

64. Budgen & Colás, s 139.

65. l Sverige exempelvis de intellektuella runt tidskrifterna Arena och Frenesis.

66. Hardt & Negri (2003), s 230.

67. Abu-Manneh, s 172; jfr Bartolovich. s 182.