FÖRORD

Det här är en pamflett om feminism och kvinnokamp, utgiven av Ungsocialisterna. Pamfletten är en del av den pamflettserie som Ungsocialisternas årsmöte beslutade om att ständig tillverka 2002. Att Ungsocialisterna givit ut den betyder inte att det är vårt feministiska program eller liknande. Texten är inte antagen av någon kongress eller politisk ledning, men följer i stort den politiska linje och den nyare diskussion om feminism som finns inom Ungsocialisterna och Socialistiska Partiet. Tanken är framför allt att pamfletten skall användas av personer som är medlemmar i eller sympatisörer till Ungsocialisterna, vid studiecirklar och diskussioner. Den handlar mycket om hur vi som socialister förhåller oss till feminismen och dess många olika varianter.

Flera personer har hjälpt oss med pamfletten, Vi vill ge ett stort tack till Daniel Brandell som granskat texten och skrivit avsnittet Män och feminism. Vi vill också tacka Mariela Quintana Melin för värdefulla synpunkter och layout av pamfletten.

Nina Gummerus & Malin Beeck

INLEDNING

Finns det specifika kvinnoproblem i dagens Sverige? Kan kvinnor som ställer krav utifrån ett könsperspektiv tas på allvar? Kvinnokampens vara eller icke vara är en egen, kamp som måste föras parallellt med kampen för de faktiska krav kvinnorörelsen ställer.

Det händer att både politiker och journalister antyder att svenska feminister har uppnått sina mål i Sverige. Att vi har "kämpat färdigt", till skillnad från sämre ställda medsystrar i Sydeuropa eller Mellanöstern.

Vår situation jämförs då ofta med kvinnornas situation för 100 år sedan. Och det konstateras:

- Kvinnorna har det bra i Sverige, de är fria. Men att jag mår bättre än grannen och grannens mormor, innebär det att jag mår bra?

Den som strävar både efter socialism och jämlikhet mellan män och kvinnor inser att starka krafter hindrar både kvinnors och arbetares frigörelse. Att många av de friheter som kvinnor tillkämpat sig i politiken, arbetslivet och det offentliga rummet står under ständigt hot, och att vi fortfarande lever i ett samhälle där mannen är norm och kvinnan undantaget.

Under 60- och 70-talen var debatten om kvinnans ställning i samhället livlig, inte minst inom den unga vänsterrörelsen. Det blev uppenbart för många socialistiska kvinnor att den framtida socialism deras manliga kamrater föreställde sig fortfarande var anpassad till män och mäns behov. Samtidigt upptäckte den nyfödda kvinnorörelsen steg för steg hur uppfostran och undervisning syftade till att forma kvinnor till billig arbetskraft som inte protesterade, eller till förnöjda hemmafruar utan egen sexualitet. De såg hur massmedia förmedlade en falsk kvinnobild och gödde traditionella kvinnoideal, där en heterosexuell, gift kvinna med barn också ansågs vara likvärdigt med en lycklig kvinna. De såg hur de vackra orden om lika lön bara var ord. Hur kvinnornas arbetsinsatser (både betalda och obetalda) värderades lägre än männens. Hur kvinnans kropp fungerade som slagfält - ute på gatorna, i hemmet och i porrindustrin.

Alla de mönster som sjuttiotalets feminister upptäckte finns fortfarande kvar efter mer än trettio års debatt. En del missförhållanden har minskat, andra ökat, men mönstret är fortfarande detsamma - att kategorin män har makt över kategorin kvinnor.

Den här pamfletten är skriven av socialistiska feminister för likasinnade.

Vi menar att feminister i socialistiska organisationer och rörelser måste sträva efter att feminism och kvinnokamp får samma status och legitimitet som socialism och klasskamp. Feminismen är - i sin radikala form - en samhällsomvälvande ideologi som tillför oss socialister nya frågeställningar och lösningar. Den ska inte betraktas som ett bihang som man bara kan anpassa till de idéer man själv förespråkar eller vara två hastigt hopsatta meningar i omfattande handlingsprogram.

Kvinnorörelsens krav handlar om halva befolkningen, men skulle få viktiga konsekvenser för alla, även män, om de genomfördes. Socialistiska kvinnor har aldrig svikit klasskampen. Nu är det hög tid för socialistiska rörelser att ta konsekvenserna av det. Att ta feminismen på allvar.

ARBETARRÖRELSEN OCH KVINNORNA

"Jag skulle aldrig låta min hustru arbeta även om vi tjänade på det nationalekonomiskt. Ni får gärna kalla mig konservativ." Stig Malm, fd LO-ordförande, 1968 i Stockholms-Tidningen.

Länge var sanningen om klass och kön självklar för arbetarrörelsen. Man märkte alltför tydligt att arbetare av bägge könen utnyttjades hänsynslöst i gruvor, på byggen och i industriproduktionen. Vid en tidpunkt då överklassens kvinnor ansågs för spröda för att amma sina egna barn, slet arbetarkvinnorna med tunga lyft i smutsiga lokaler, från tidig morgon till sen kväll. Även barn fick arbeta hårt, och familjerna levde i trånga smutsiga ruckel. För arbetarrörelsen i början av 1900-talet framstod klassammanhållningen som det absolut mest primära, för att ta sig ur misären måste alla vara solidariska. Särskilda krav för kvinnors rättigheter betraktades som något borgerskapets kvinnor ägnade sig åt för att fördriva tiden. Klassens intressen var också kvinnornas intressen, arbetarkvinnorna skulle vara tvungna att ta sig upp ur den ekonomiska misären för an alls kunna utnyttja någon äganderätt, pressfrihet eller rösträtt.

Barn for illa av att deras föräldrar tvingades till det hårda arbetet, och i arbetarrörelsen tänkte man sig vid den här tiden att det bästa för både kvinnor och barn vore att modern tog hand om barnen i hemmet.

I denna anda formade den svenska socialdemokratin efter hand ett system som gav männen bättre betalt för att kvinnor skulle kunna vara hemma. Det togs för givet att kvinnor som gift sig skulle hålla sig hemma, och att arbetande ogifta kvinnor skulle få lägre löner än män, eftersom de inte antogs vara familjeförsörjare.

Systemet underlättade kanske situationen något för gifta kvinnor och deras barn. Ogifta kvinnor fick det däremot bara sämre - inte minst om de hade barn utanför äktenskapet. Hemmafruns era i Sverige blev i själva verket kort - de flesta arbetarkvinnor jobbade under denna period ändå med tvätt, städning eller sömnad åt andra för att få familjens resurser att gå ihop.

De kvinnor som förvärvsarbetade insåg behovet av att föra självständig kamp, och nära LO och socialdemokratin växte två kvinnoförbund upp i seklets början.

I striden för kvinnlig rösträtt deltog både kvinnor från arbetarklass och övre medelklass, och kvinnornas krav på självständighet och lika lön blev med tiden alltmer ett dilemma för den manliga arbetarklassen.

Under sextiotalets högkonjunktur krävdes allt mer arbetskraft i den växande industrin, och plötsligt blev det intressant för staten att återigen släppa in de gifta kvinnorna i produktionen. Hemmafruidealet ersattes med idealet om en tvåförsörjarfamilj. Samtidigt växte den offentliga sektorn explosionsartat med bättre sjukvård, äldrevård, psykvård och barnomsorg, och där liksom i industrierna fick kvinnor jobb. Efter att ha kämpat sig till lika lön för lika arbete, rätt till daghemsplatser och så småningom även möjligheten till lagliga aborter, kunde emellertid arbetarkvinnorna märka att deras kamp fortfarande inte hjälpt dem att förverkliga sina liv på samma villkor som männen.

Liberaler som socialister började fundera över om bilden av idealkvinnan, som satte familjen i första rummet och nöjde sig med små löner, var den bild de själva ville leva upp till. Och i sextio- och sjuttiotalets nya vänster började kvinnor ifrågasätta om kvinnokampen alltid måste underordnas klasskampen.

Liberala och socialistiska feminister har alltså under historien kunnat enas kring vissa politiska mål och även kämpat tillsammans. Samtidigt är det mycket som skiljer oss åt. Detta bottnar i att arbetarkvinnors villkor skiljer sig från överklasskvinnornas. Idag brukar man säga att makten i samhället struktureras efter kön, men också efter klassbakgrund, etnisk tillhörighet, hudfärg, sexualitet, ålder* och en mängd andra faktorer. Till skillnad från många av de personer som blev marxister på 60-talet, så tror vi inte att män bara kan förtrycka kvinnor inom sin egen klass, eller i skikten under den. I stället tror vi att förtrycksmekanismer, inte minst de som har med kön att göra, griper in i varje tänkbar aspekt av livet och interagerar på en mängd olika sätt med klasstrukturer och andra hierarkier.

Samtidigt tror vi inte att borgerliga kvinnor i överklassen alltid är några möjliga allierade. Borgerlig feminism intresserar sig oftast bara för frågor som handlar om lika rättigheter och en bättre representation av kvinnor i valda församlingar. I praktiken riktar borgerliga feminister dessutom ofta in sig på villkoren för kvinnor i över- och medelklassen, att hjälpa dem att lyckas som individer.

Vår uppgift som socialister är mycket större än så. Den går ut på att sprida jämlikhet mellan kön och klasser över hela världen, och med den ambitionen kommer en borgerlig politik aldrig att vara någon hjälp. Vi tror inte att kvinnor kommer att resa krav på jämlikhet med männen med mindre än att de har möjlighet till självförsörjning. Och världens kvinnor befinner sig mycket långt från den - möjligheten.

Kan vi då någonsin alliera oss med borgerliga kvinnor? Kanske. Ibland. Våld mot kvinnor i hemmet, våldtäkter som vapen för att, hålla kvinnor på plats och de hänsynslösa skönhetsidealen drabbar alla kvinnor, och det är företeelser som även borgerliga kvinnor kan ha intresse av att upphäva. Samtidigt tror vi att det alltid finns anledning att hysa misstänksamhet mot borgerligt agerande och borgerlig politik - därför menar vi att ingen heltäckande kvinnokamp är möjlig utan klassperspektiv och att ingen klasskamp blir riktigt heltäckande utan ett feministiskt perspektiv

BEGREPPET FEMINISM

"En behålös kvinna med Sloggitrosor och skitigt hår som aldrig använder smink? Eller som inte kan använda smink utan att göra en feministisk poäng av det? Det är en feminist för mig. Ett fult ord. Jag tror självklart på lika lön för lika arbete, men de feminister jag träffat har varit så löjligt mycket emot att använda sina kvinnliga sidor, att utnyttja de kvinnliga fördelarna. De är halva människor, som bara kan koncentrera sig på nackdelarna." Tess Martinsson, Café nr8, 1999.

Aldrig har ordet feminism varit så populärt som nu. I många kretsar är det inte längre avvikande att kalla sig feminist. Men det är långt mellan ord och handling. Den som verkligen utmanar manssamhället i sin vardag kommer att märka att han eller hon straffas av sin omgivning på olika sätt. På så vis är feminismen fortfarande ett laddat begrepp. När kvinnor i västvärlden inte ställer upp på de skönhetsideal vi indoktrineras med, så kallas vi fula och osexiga, och vägrar vi gå med på de löjligt små lönenivåer som vi blir erbjudna i vården så är det många som vänder oss ryggen. Är vi för provokativa blir vi plötsligt stämplade som manshatare, och står vi på oss är vi dessutom fanatiska och vill kastrera männen. Men vad är egentligen feminism?

Slår du upp ordet feminism i ordboken, får du förklaringen "riktning som strävar efter att förbättra kvinnans ställning i samhället". Feminist i sin tur är "en anhängare av feminismen "

Den förklaringen är väldigt svepande, och det måste den förstås vara. De som på olika sätt kämpar för kvinnors jämställdhet med män är såväl egendomslösa analfabeter som kvinnor med stora aktieportföljer. De lever på olika platser på Jorden och kommer från kulturer vars kvinnosyn skiljer sig åt. Och det som var viktigt för deras mormödrar är inte självklart huvudfrågor för dem. Det finns därför många olika politiska, ideologiska och akademiska riktningar inom feminismen. Marxistisk, liberal, global och radikal feminism är bara några klassiska inriktningar. Det gemensamma draget är an de alla sätter könet i fokus när de pratar om hur samhället bör se ut.

Vi menar att feminismen inte är rättvis så länge den inte formulerar krav som vill förbättra alla kvinnors situation. Stora delar av världens kvinnliga befolkning lever under extremt fattiga omständigheter, omständigheter där mat på bordet går före individuella rättigheter. Vi anser att endast en kamp som riktar sig både mot kapitalismen och könsmaktsordningen kan leda till att möjligheter frigörs för att formulera krav som verkligen är anpassade till mänsklighetens förutsättningar och behov, både här och i resten av världen.

PATRIARKATET

"I dag har kvinnorna redan lättare att hävda sig, men de har ännu inte övervunnit den tusenåriga särbestämning som spärrade in dem i kvinnligheten." Simone de Beauvoir

Den samhällsordning som överordnar män i förhållande till kvinnor har vi här valt att kalla för patriarkat (samma företeelse bär fler namn, som "könsmaktsordning", "genussystem" eller kort och gott "manssamhälle"). De allra flesta samhällen idag är mer eller mindre patriarkala. I ett patriarkat hindras samtliga kvinnor och män från frigörelse, eftersom könen definieras olika. Kvinnor och män tvingas in i skilda fack, där manlighet värderas högre än kvinnlighet.

Patriarkaten är hierarkier och männen i ett patriarkat är inte jämlika varandra, men de är alltid överordnade kvinnor. Huruvida de är överordnade alla kvinnor eller bara kvinnor inom en viss klass eller med en viss hudfärg varierar från samhälle till samhälle och beror på vilken sorts överordning man talar om.

En manlig arbetare har inte makt över de beslut som fattas av en kvinnlig bolagschef (vilket en del manliga socialister gärna påpekar) men utifrån samhällets uppfattningar om kvinnlighet kan han förlöjliga hennes utseende eller kapacitet på ett annat sätt än om hon varit en manlig bolagschef. Alla män har på det här sättet möjlighet att använda sig av rådande patriarkala uppfattningar för att förtrycka kvinnor utifrån deras kön.

Ett patriarkalt samhälle upprätthålls genom ett band av lojalitet mellan männen i hierarkin, där kvinnornas relativa underordning är nödvändig för att upprätthålla ekonomisk och social ordning. Idag utför kvinnor i världen 75 procent av allt arbete (förvärvsarbete och arbete i hemmet), men det är bara 30 procent av inkomsterna som hamnar i deras fickor. Om kvinnor tjänade lika mycket som män, och om de fick betalt för hemarbetet, så skulle vi antagligen behöva en annan sorts ekonomiskt system än idag. Dessutom skulle det innebära helt andra livsmönster för kvinnorna och för samhället i stort. Både det kapitalistiska och det patriarkala samhället strävar i stället efter att behålla positionerna som de ser ut.

I ett patriarkat vill eliterna därför gärna formulera oöverstigliga skillnader mellan könen, så att samhällsordningen framstår som något av naturen givet. Det som är manligt kan då inte vara kvinnligt och tvärtom. De påstådda egenskaperna värderas hierarkiskt så att den ena egenskapen anses bättre än den andra. De "sämre" egenskaperna tillskrivs kvinnor, de "bättre" männen.

Manligt och kvinnligt förutsätts dessutom vara både varandras motsättningar och komplementära, som känsla och förnuft eller styrka och svaghet. På så vis kan författare tjäna stora pengar på titlar som "Män är från Mars, kvinnor från Venus", och på så sätt kan en kvinna med helt naturlig hårväxt på kroppen kallas för okvinnlig.

På det här sättet konstrueras också våra uppfattningar om hur heterosexuell kärlek ska se ut, där han ska vara längre, större och mer målmedveten än hon. Heteronormen inkluderar alltid honom och henne utifrån premissen att de är olika.

De egenskaper ett kön tillskrivs utgör mäns respektive kvinnors genus (uppdelningen i genus behöver faktiskt inte vara kopplad till den fysiska kroppen. I en del samhällen kan enstaka män tillåtas att leva som kvinnor och vice versa. De tillskrivs då kvinnligt istället för manligt genus). I ett patriarkat finns alltid en genusarbetsdelning. Kvinnor och män har inte samma arbetsuppgifter och ansvarsområden. Genusarbetsdelningen reproducerar den redan nämnda åtskillnaden mellan könen och gör det lätt för ett patriarkat att nedvärdera kvinnors arbetsuppgifter både inkomstmässigt och statusmässigt.

Detta kan till exempel åskådliggöras av vår svenska "jämställdhet", där kvinnor återfinns i lågavlönade yrken inom vård och omsorg, och män i högavlönade branscher, ofta med koppling till industritillverkning och teknik. När kvinnor finns i branscher som är mansdominerade hamnar de ofta i lägre positioner och det finns en gräns för hur långt de kan avancera.

I ett patriarkat systematiseras samhället i en offentlig och en privat sfär, åtminstone sedan industrialismens början. Det offentliga är det som händer på arbetsmarknaden, i politiken, i eventuella massmedia, på universiteten och så vidare. Den sfären är öppen för debatt, strukturella förändringar, påtryckningar och idébildning. Det offentliga utgör samhället - männens värld. Det privata är hemmet, familjen och umgängeskretsen, vilket anses vara väsensskilt från det offentliga. Det är inte lika öppet för en politisk diskussion. Kvinnors arbete i det privata räknas därför inte som arbete. Ändå bygger hela samhället på att kvinnorna just arbetar i denna privata sfär. Att de föder barn, tar hand om dem och ser till att hemmen och familjerelationerna fungerar. Dessa sysslor framställs som en oundviklig naturlig egenskap hos kvinnor, något som de är (moderliga, vårdande, pyssliga) medan samma sysslor utförda i någon annans hem betraktas som ett arbete som förtjänar lön (även om den är låg).

Manlighet definieras på olika sätt i olika kulturer, tider och klasser. Manligheten får representera det som rådande samhälle anser vara högtstående egenskaper (något som i sin tur ofta bygger på samhällets ekonomiska karaktär). I vårt samhälle innebär det exempelvis att mannen anses rationell, handlingskraftig, självständig och stark. Mannen representerar det mänskliga. På det sättet blir det aldrig aktuellt att prata om mansfotboll, manssjukdomar eller mansskildringar. Det är underförstått att fotboll spelas av män, att medicinsk forskning utgår från manskroppen och att skildringar av livsöden handlar om män. Däremot kan man prata om damfotboll, kvinnosjukdomar och kvinnoskildringar - eftersom halva mänskligheten anses utgöra något slags undantag. Kvinnlighet definieras alltså utifrån det som inte är manlighet och anses ofta komplettera det manliga.

Män som har problem med att leva upp till de egenskaper som tillskrivs deras genus lyckas sämre i ett patriarkat än män som lätt smälter in i rollen. På så vis får vi en ständig utfrysning av homo- och transsexuella, efter som de överskrider vad som är tillåtet för deras genus.

På grund av den sämre ställning som patriarkala samhällen tillskriver kvinnor, tjänar kvinnorna lite eller inga egna pengar och utesluts ofta från den politiska arenan - via lagar eller mäns kollektiva dominans.

Patriarkatet måste upprätthållas, det upprätthåller inte sig självt utan koder, regler samt social och ekonomisk kontroll. Om det inte fanns koder för kvinnligt och manligt skulle ingen tycka att det vore märkvärdigt med män i kjol eller med kvinnor som inte rakar sig under armarna. Om de personer som bryter mot koderna inte bestraffades av sin omgivning, så skulle vi klä oss. tala med varandra, lära av varandra och älska varandra efter helt andra mönster än idag. Och om ingen tjänade på att behålla dagens system, så skulle det kanske kullkastats tidigare ån vad det nu gjort. Patriarkatet av idag upprätthålls därför delvis av män som tror sig tjäna på det, men också med hjälp av ett kapitalistiskt system som gynnar det.

ARBETSMARKNAD OCH EKONOMI

"Femton toaletter och ett fikarum måste jag städa varje dag, förutom stora ytor golv och flera rum. Om jag skulle Jobba som de vill blir det omöjligt att hinna. Så jag städar riktigt rent på ett ställe en dag, och riktigt rent på en plats nästa dag. Jag känner mig inte nöjd med min insats. Samtidigt är jag människa, och en människa orkar inte jobba så mycket som de begär av mig." Fatma, 32 år, städerska. Citatet är hämtat ur boken I främmande land" av Åsa Hammar.

En manlig industritjänsteman tjänar i genomsnitt 23 000 kronor i månaden medan en kvinnlig tjänar l6 000 kronor. En manlig statsanställd tjänar i genomsnitt 20 500 kronor i månaden medan en kvinnlig också där tjänar l6 000 kronor. Källa: SCB.

Det finns en del debattörer som lägger fram argumentet om att man kan vara för rättvisa mellan könen utan att kämpa för något utöver kvinnors konstitutionella rättigheter.

"Det är klart att det ska vara lika lön för lika arbete, men det innebär väl inte att man måste vara feminist" är ett standarduttalande.

Den som säger så bortser helt ifrån att kvinnor generellt tjänar mindre pengar än män trots att lönediskriminering inte är tillåten.

Och vad menar man med lika lön för lika arbete? Är det lika lön för samma sorts arbetsuppgifter, eller bara lika lön för jobb som kallas samma sak? När hemtjänstpersonalen får tyngre ansvar och börjar utföra uppgifter som egentligen är undersköterskornas, är de då värda en undersköterskas lön? Eller är det lika lön för likvärdigt arbete man menar? Och vilka arbeten är i så fall "likvärdiga"? Är det fråga om hur mycket tillgänglig personal som finns, hur förslitande och tråkigt arbetet är eller rör det sig om yrken som kräver lika lång utbildning? Problemet är, att hur man än räknar, så tjänar kvinnorna mindre. En heltidslön för en kvinna motsvarar 90 % av en manlig heltidslön inom samma yrke. Kvinnor inom LO tjänar i genomsnitt hälften av vad en man i SACO (Svenska Akademikers Central Organisation) tjänar. Kvinnor inom TCO (tjänstemannaorganisationen) har en snittinkomst som är lägre än männens i LO. Samma sak gäller för kvinnor inom SACO, deras medelinkomst är lägre än männens inom TCO. Kvinnor generellt tjänar mindre än männen inom samma organisation och kvinnor inom LO har lägst lön av alla på arbetsmarknaden.

Att kvinnor i regel tjänar mindre än män är en tänkbar anledning till att föräldrar inte tar ut lika mycket ledighet för att vara med sina barn. Sedan 2003 finns en lag som säger att pappan måste ta ut minst två av 16 månaders föräldrapenning. Denna lag kan kringgås genom att överlåta vårdnaden på mamman. Detta är helt enkelt en ekonomisk fråga, familjen förlorar i regel minst på att mamman stannar hemma med barnen.

Hemarbetet är för barnfamiljer dessutom krävande. Därför väljer många kvinnor att arbeta halvtid och ägna resten av tiden åt obetalt hemarbete. Om en man gjorde samma sak skulle familjens inkomst i många fall sjunka mycket mer drastiskt. På så vis strukturerar de stora löneskillnaderna också familjeförhållandena.

Trots att par med barn arbetar ungefär lika mycket kan inkomstskillnaderna alltså vara stora. Det får kvinnor om inte annat känna av vid en separation.

Samtidigt märkte den som läste tidningarnas ledar- och insändarsidor när pappamånaden först skulle införas att reformen var väldigt kontroversiell, och det berodde inte framför allt på denna inkomstminskning i familjerna. Män ringde in till radiostationernas telefonsvarare och höll aggressiva brandtal om rätten att få vara på sina arbeten, där de uppenbarligen tyckte att de behövdes och trivdes bättre än med sina barn.

Och mansdominerade fackföreningar inom LO visste inte till sig av harm när kvinnodominerade Kommunal strejkade för riktiga löner, löner som kommer i närheten av att kunna försörja en familj. För hur skulle avtalsrörelsen se ut om inte de mansdominerade facken leder löneligan? Och varför skulle en undersköterskas lön ens komma i närheten av en metallarbetares?

Den sortens reaktioner tyder på att patriarkatets familjemodell har stöd av många män.

Förutom lönerna är själva arbetsmarknaden starkt könssegregerad. Två tredjedelar av kvinnorna arbetar inom offentlig sektor, medan två tredjedelar av männen arbetar i privat regi. På arbetsplatserna är själva arbetsfördelningen ofta indelad efter hierarkisk könsordning. Männen, oavsett ursprunglig klasstillhörighet, har dessutom lättare att avancera i de hierarkier som finns på arbetsplatsen. För kvinnor som vill ha en jämställd arbetsplats och lika lön, lär detta knappast vara till hjälp. En del lokala fackföreningar medverkar också till att de lagstadgade turordningsreglerna förbises, och att män gynnas. Dessutom lyckades borgarna tillsammans med miljöpartiet driva igenom ett undantag i dessa turordningsregler 1998. Ändringen innebar att små företag helt lagligt kunde avskeda två personer utan att tillämpa principen att den som anställts sist sparkas först. För kvinnor med barn, invandrare och äldre av båda könen, har dessa undantag blivit ett allt större problem.

KÖNSSTEREOTYPER

"Man måste inte alltid hålla dörrarna öppna för minoriteter. Jag har exempelvis svårt att förstå tjejer som boxas. Varför kan inte tjejer pyssla med sånt som de flesta tjejer ändå gillar i grund och botten?" Svenska ishockeyförbundets ordförande Richard Fagerlund. Citatet är hämtat nr boken Fittstim.

"Man föds inte till kvinna, man blir det", skrev Simone de Beauvoir i sin berömda bok "Det andra könet". Och vårt samhälle har formulerat tydliga skillnader mellan bra och dåliga kvinnor. En bra kvinna bör exempelvis inte berusad och skämmer ut sig offentligt eller har sex med många olika partners, även om ett sådant beteende är fullt acceptabelt för män. En bra kvinna bryr sig om sitt utseende, men bjuder inte ut sig (ett begrepp som inte ens existerar när det handlar om män). Slutligen ska en bra kvinna förstås inte vara aggressiv och definitivt inte bruka våld, något som inte heller accepteras när det gäller män, men som trots allt framstår som en naturlig del av manligt liv. Samma regler gäller i rättssystemet, som i våldtäktsrättegångar tar hänsyn till om tjejen haft rykte om sig att ligga med många killar, om hon varit kär i sin förövare eller om hon haft utmanande kläder. Vad är då egentligen en bra kvinna?

Frågan är inte ny. Och man har hört svaret hur många gånger som helst:

Män är logiska och självständiga. Kvinnor är känslostyrda och beroende. Män jagar makt och kontroll. Kvinnor söker närhet och kontakt. Det finns en oerhört lång lista över inre egenskaper och beteenden som tilldelas individer utifrån könstillhörighet. Det är den listan vi väntas följa i vår vardag.

När föräldrar uppfostrar sina barn följer de, medvetet eller omedvetet, dessa oskrivna regler. De talar med söner och döttrar på olika sätt och tillskriver dem egenskaper som utgår från könsstereotypen.

När barnen kommer till dagis händer det att pojkar hänvisas till lekrummet, medan flickorna får hålla till godo med köket. På dagis tillgodoser man pojkarnas behov (hjälp med påklädning och dylikt) först, flickorna får lära sig att vänta. Pojkar har inte samma tålamod, förklaras det med.

Det finns knappt några gränser för hur vilt pojkarnas lek får gå till. Flickor som inte vill leka med pojkarna hänvisas mer eller mindre automatiskt till lek med dockor och andra stillsammare varianter. Även föräldrar som vill uppfostra sina barn efter mer jämställda ideal märker att barnen formas in i traditionella mönster av andra barn, andra föräldrar och av dagispersonal som tycker att det könssegregerade beteendet är helt naturligt.

I skolans värld får flickor ofta fungera som lugnande element. När pojkar blir alltför stökiga löser man det enkelt med att sätta en flicka mittemellan två pojkar. Elevernas totala taltid utnyttjas till stor del av pojkarna, ofta med lärarens samtycke. Budskapet till flickorna blir återigen: Håll er tillbaka, ta inte plats. Många forskare tror att det är detta som gör att flickor så småningom får högre betyg - lärare tycker bäst om elever som inte är besvärliga. Men det hjälper inte när flickorna senare i livet ska hävda sig på arbetsmarknaden, där är det snarare är tvärtom.

Det går inte att på ett trovärdigt sätt bevisa att "kvinnliga" och "manliga" egenskaper är genetiska. Däremot finns det klara bevis på att samhället uppfostrar barn utifrån deras kön. Att barnen uppfostras olika missgynnar bägge könen, men framförallt kvinnorna. Det är svårt att hävda sin rätt, när man från barnsben fått lära sig att rörelseutrymmet är begränsat.

GÖRAN PERSSONS FEMINISM

Feminism kan som vi tidigare nämnt betyda många olika saker. Men i vår svenska verklighet har innehållet i alla dessa feministiska riktningar kommit att urholkas. Att "sträva efter att förbättra kvinnan ställning i samhället" kan sedan ett par år tillbaka innebära i princip vad som helst.

Definitionen har släppts fri och våra förtroendevalda politiker rider ogenerat på det. Idag kan alla, utan att blinka, utnämna sig till feminister. Vi har hört Göran Persson göra det, tätt följd av Bo Lundgren och Lars Leijonborg , ja, listan kan göras lång. Gemensamt har dessa "feminister" att de inte fyller begreppet med något sammanhängande innehåll.

Det finns förstås inget egenvärde i att alla som vinner något på det, kallar sig för feminister.

Kvinnornas villkor blir inte bättre av dessa läpparnas bekännelser.

Göran Perssons nyvunna feministiska engagemang går ut på att blunda för allt han är värd. Varannan damernas i riksdagshuset är långtifrån samma sak som att en feministisk politik blir förverkligad, men det är inget som verkar tynga statsministerns samvete.

Inte heller blev det mycket bättre efter valet 1994, då den nya socialdemokratiska regeringen under påtryckningar av Stödstrumporna (ett feministiskt nätverk med ambitioner att bilda parti) lovat att införa en politik som skulle bidra till jämställdhet. Med facit i hand kan konstateras att allas angelägenhet blev till ingens angelägenhet, trots att detta val gav Sverige världsrekord i kvinnorepresentation. Könsaspekten "glöms" fortfarande bort i många utredningar eller också stoppas det in som några till intet förpliktigande formuleringar om genusperspektiv på slutet. Kvinnodominerade arbetsplatser är fortfarande utsatta för stora nedskärningar, och trots att arbetstakten ökar så ligger lönen fortfarande på en skrämmande låg nivå.

Borgarna driver å andra sidan en politik som är rent kontraproduktiv för jämställdheten. Folkpartiet har visserligen rötter i den liberala kvinnorörelsen, och erkänner att manssamhället hindrar kvinnors karriärmöjligheter. Men de har alltid varit blinda för klassorättvisor och deras "lösning" på problemet är att sänka minimilönerna för fattigare kvinnor för att fler av de framgångsrika kvinnorna ska kunna anställa hemhjälp. Och moderaterna tror att kvinnornas situation blir bättre bara man privatiserar den offentliga sektorn, där många kvinnor jobbar. Men förverkligad får den borgerliga "feministiska" politiken två konsekvenser som är kontraproduktiva för rättvisa mellan kvinnor och män: Den första är att bara välbeställda kvinnor får större möjligheter att lyckas, medan hemhjälpen knappast får några större chanser. Den andra effekten av privatiseringarna kan vi se resultaten av nu. Nämligen att bara välbeställda medborgare kommer att kunna betala för en bra vård, resten får nöja sig med något slags minimistandard när de får barn, blir sjuka eller måste lägga in sina gamla släktingar på hem. Också det en konsekvens som drabbar framför allt kvinnor. Samtidigt finns det inga tecken på att privatiseringarna generellt och på lång sikt ökar kvinnors löner. De privata ägarnas vinstintresse tränger sig före omsorgen om personalen (kvinnorna) och de boende/patienterna/barnen som kvinnorna jobbar med. I det moderata perspektivet finns också en föreställning om att kvinnor enbart är individer som inte har någonting gemensamt, allra minst någon systematisk underordning. Att de faktiska löneskillnaderna mellan kvinnor och män skulle ha något samband med strukturerna i vårt samhälle är då tydligen ett konspiratoriskt påhitt av vänstervridna feminister.

Herrarnas budskap är tydligt: Skyll er själva kvinnor! Skyll er själva för att ni inte är bättre på att löneförhandla, för att ni skaffar barn, för att papporna inte tar hand om barnen och hemmet och för att ni söker er till fel yrken.

Det är tydligt att borgarnas perspektiv är en återvändsgränd. Vårt alternativ är istället fortsatt kamp. Könsdimensionen måste föras in i den könsblinda politiken och det kommer aldrig att göras av våra nyfunna "feministvänner".

DEN OJÄMSTÄLLDA JÄMSTÄLLDHETEN

"Det är männen som bestämmer om deras främsta gudar ska vara manliga eller kvinnliga. Kvinnans plats i samhället är alltid den som mannen tilldelat henne, hon har aldrig någonsin genomdrivit sina egna lagar." Simone de Beauvoir.

Sverige (och andra nordiska länder) betraktas som unikt ur jämställdhetssynpunkt. I jämförelse med en del andra politiska system kan vi möjligtvis vara stolta, men Sverige är fortfarande ett manssamhälle. Politiker och myndigheter har belyst det ojämlika mellan könen, i arbetslivet, hemarbetet och politiken, men detta har skett utifrån uppfattningen att begreppet jämställdhet är könsneutralt. Med det menar vi att institutioner som ska bedöma Jämställdheten utgår från an könen är lika, medan vi som är feminister upplever att kategorin män har makt över kategorin kvinnor. Jämställdhetspolitiken döljer den könsuppdelade verklighet vi lever i, där det vi gör ständigt tolkas på olika sätt beroende på om vi är kvinnor eller män. Idag finns inga formella hinder för kvinnors deltagande i politiken och arbetslivet, men man pratar fortfarande om att de deltar "på lika villkor som män".

De framsteg jämställdhetsperspektivet möjliggör handlar om reformer där kvinnan lyfts upp till mannens nivå. Mannen fortsätter att utgöra normen för samhället och kvinnans frigörelse går ut på att hon förväntas anpassa sig till samma liv. trots att kvinnors vardag i praktiken inte ser ut som mäns. En kvinna och man som delar arbetsplats, hemförhållanden och fritidsintressen kommer fortfarande att tvingas bemöta sin omgivning på olika sätt. På det viset kan man som arbetsgivare anföra en kvinnas barn som ett hinder om man inte vill anställa henne, medan det inte brukar vara några problem för män att få jobb för att de är pappor. Statliga och privata fonder kan skita i att ge ordentliga forskningsanslag för sjukdomar i vagina och livmoder, medan staten numera subventionerar användningen av Viagra, ett medel som krävt stora forskningsinvesteringar. Man kan stänga anorexikliniker och skriva ut något lugnande till tjejer som skär sig i armarna, medan utagerande män som mår dåligt åtminstone får hjälp när de kommer i kontakt med polisen. Samhällets villkor förändras därför inte utifrån kvinnors egna förutsättningar.

När kvinnor då får svårare att hävda sig på arbetsplatsen, gentemot myndigheter, i politiska partier och ideella organisationer så får de skylla sig själva. Arbetsgivare, lärare och kollegor kan beklaga sig: "Kvinnorna tar inte chansen, vågar inte, visar ingen framåtanda". När det kanske egentligen handlar om att kvinnor oftare tvingas vara hemma med sina sjuka barn, att de utifrån sina skilda erfarenheter intresserar sig och vill undersöka andra saker än manliga elever och studenter, eller kommer med förslag och perspektiv som män inte är vana vid och därför inte upplever som viktiga, och att de därför så småningom tappar självförtroendet och slutar uttala sig.

Och det är just här, i det informella, som könsmaktsstrukturerna blir tydliga. Som kvinna har du (ganska förenklat) två val i dessa sammanhang. Antingen accepterar du männens regler och får vara delaktig, till synes på samma villkor. Eller så går du din egen väg, men får då, alldeles utan tvekan, stå ditt kast. Det är alltså männens dagordning som gäller och den är ofta kompromisslös. Och det är här jämställdhetspolitiken och de liberala feministernas idé om "lika rättigheter" kommer till korta. Det vi egentligen skulle behöva, är en total omformulering av alla politiska prioriteringar, ett samhälle anpassat efter människors behov, där behoven formuleras utifrån bägge könens vardag och omständigheter.

MARXISM OCH FEMINISM

"Äktenskapet" mellan marxism och feminism har liknat äktenskapet mellan man och hustru sådant det tecknas i den engelska civilrätten: marxism och feminism äro ett, och detta ena är marxism. De nyare försöken att integrera marxismen och feminismen är otillfredsställande för oss feminister eftersom de inordnar den feministiska kampen under den "större" kampen mot kapitalet. Vi kan fortsätta vår liknelse och säga att vi antingen behöver ett sundare äktenskap eller skilsmässa." Heidi Hartmann, ur Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism.

I ett kapitalistiskt samhälle är ingen individ ur de lägre klasserna fri. Vi arbetar i kapitalisters företag, eller reparerar deras utslitna arbetskraft på vårdinrättningar. Vi gör det utan större inflytande över arbetstid eller arbetssituation. Vi finns till hands för kapitalisterna som en billig reservarmé av arbetslösa och vi lever i en värld där lagarna skyddar deras intressen, där få värden är så väl skyddade som äganderätten. När vi ställer för höga krav kan kapitalisterna flytta sin verksamhet till ett annat hörn av världen och lämna oss utan försörjning. Därför är kapitalismen mäktigare än valda politiker.

Kapitalismens förtryck av dem som tvingas sälja sin arbetskraft drabbar såväl kvinnor som män. Men samtidigt har kapitalet gemensamma intressen med det system som förtrycker kvinnor.

I början av Europas industrialisering insåg kapitalet att män med hemmafruar arbetade bättre än män vars fruar lönearbetade. Kvinnans konkurrenskraft i form av låg lön var inte lika avgörande i en tid när barn användes som arbetskraft. Att utnyttja kvinnors arbetskraft i hemmet i stället för i fabriker och på byggen framstod förmodligen som önskvärt för både kapitalister och för manliga arbetare.

Fortfarande tjänar kapitalet på kvinnlig arbetskraft eftersom kvinnors löner är lägre än mäns. Patriarkatet tjänar på det genom att många kvinnor med barn blir mer eller mindre ekonomiskt beroende av mannen i den . heterosexuella kärnfamiljen. De könsstereotyper vi lever i passar som handen i handsken för kapitalismen. Ett kapitalistiskt samhälle tjänar mycket på att kvinnor uppfattas som känslostyrda och vårdande. Kvinnor arbetar fortfarande för dåliga löner i impopulära yrken, ofta inom vården. Det är yrken som inte producerar något mervärde, åtminstone inte när patienterna inte kan betala vad vården kostar. Eftersom många kvinnor dessutom arbetar halvtid för att kunna utföra det mesta av arbetet i hemmet, tillhandahåller de dessutom gratis arbetskraft som krävs för att samhället ska fungera. Hemmet behålls då fortfarande som en frizon där män har särskilda privilegier, eftersom de slipper utföra delar av detta obetalda arbete. (Även om det ofta framställs som om det är kvinnor som är privilegierade eftersom de får lov att bestämma i hemmet).

Vi kan alltså konstatera att patriarkatet och kapitalet fungerar som varandras stöttepelare. I ett samhälle där kapitalism råder, blir kvinnans totala frigörelse omöjlig, eftersom kapitalismen ständigt försöker pressa ned priset på arbetskraften, och eftersom de patriarkala strukturerna upprätthålls just genom att kvinnor tjänar för lite pengar för att försörja en familj.

Genom den sortens analyser har marxistiska feminister kunnat bidra till en förståelse för sambanden mellan ekonomiska strukturer och kvinnoförtryck.

Men förhållandet mellan marxismen och feminismen är inte utan problem. När marxismen analyserar förtryck, så gör den det ur perspektivet att det är det ekonomiska systemet som utgör grunden för maktobalans (och därmed förtryck och konflikter) mellan människor. Många marxister har historiskt upplevt klassorättvisorna som den grundläggande utgångspunkten för all kamp, och inte sett hur könsorättvisor av olika slag skär igenom en del av klassgränserna och bildar ett delvis eget mönster.

Med olika grader av bångstyrighet har marxister hävdat att avskaffandet av kapitalismen också kommer att upphäva könsorättvisor. Kvinnokamp är således samma sak som kvinnlig klasskamp, menar dessa marxister. Vi anser att de senaste århundradenas utveckling visar att bilden inte är så enkel. Kvinnokamp handlar inte bara om ekonomi, olika sätt att se på kön kommer att tränga sig in i varje aspekt av livet och att vi måste utmana dessa mönster. Innan, under och efter ett socialistiskt systemskifte.

SKÖNHETSIDEALEN

"Om man varit inne i en period och hårdbantat så att man har blivit riktigt smal. Då har man fått ett onormalt förhållande till mat. Hur gör man då för att kunna äta tre mål mat om dagen i normala mängder utan ångest? Lapp i frågeburk från en skolas temadag om bulimi och anorexi. Citatet är hämtat ur Kopiornas uppror av Åsa Crona.

Det går inte att missa dem, veckotidningsmagasinen som pryds av trådsmala, solbrända, leende kvinnor med vackert hår. Det är svårt att missa budskapet. Är du tjej, ska du vara vacker, sexig och alltid tillgänglig.

Undersökningar visar att var femte'7-åring någon gång har bantat. Vi matas med ideal och normer, vart vi än vänder oss. Det börjar tidigt med Barbie, en docka som - om hon vore en riktig kvinna - skulle vara tvungen att krypa på alla fyra, eftersom de proportioner hon har inte kan hålla en människa upprätt. Det fortsätter med tv-program, musikvideos och tidningar, där i stort sett alla kvinnor som visas faller under skönhetsidealens mall.

På så sätt skolas flickor in i ett magert, brun-bränt, rakat och blonderat kvinnoideal. Ett kroppsideal som dessutom kräver en hållning, en mimik och en klädsel som signalerar litenhet och utsatthet. Detta ideal står i fullständig motsättning till det andra ideal som lanserats i och med politiska reformer i samhället - att kvinnor ska ta för sig mer, vara mer självsäkra, prata mer och ställa större krav.

Men den bild av kvinnor som förmedlas i media är snarare att skönheten är en förutsättning för att få tillåtelse att ta plats och bli respekterad, en förutsättning för att få vara frispråkig, provocerande och självständig.

Det är därför kanske inte så konstigt att skönhetsoperationerna ökat lavinartat senaste åren. Från att ha varit något som filmstjärnor och fika i Hollywood sysslat med, har skönhetsoperationer blivit ett alternativ som står öppet för gemene kvinna.

Kvinnans kropp modifieras givetvis en hel del även utan kirurgens kniv. Den kvinnliga anatomin "bättras på" med fenomen som push-up-bh, strumpbyxor som bär upp, stöder och håller in. Hundratals kvinnotimmar går åt till att bleka mustascher, växa ben och plocka ögonbryn. En kvinna som visar upp sig i bikini där tofsar av könshår sticker fram betraktas som en kringvandrande obscenitet. Den som från barndomen till graven lär sig att utseendet är det som i slutändan räknas mest, blir förstås känslig för kritik av detta. Kvinnors utseende används mot dem som ett tveeggat vapen. Är de alltför duktiga på att passa in i skönhetsidealet anses de inte seriösa, och om de inte passar in i skönhetsidealet, så kan man förminska det de gör och säger genom att kalla dem för fula.

På ungdomsmottagningarna kan man se resultatet av att allt fler unga tjejer rakar bort könshåret och bär stringtrosor - vaginala infektioner och därmed ofta smärtsamma samlag.

För 30 år sedan kämpade våra mödrar för kvinnans rätt till sexuell njutning. Många unga kvinnor kan idag se den kampen kämpad förgäves. Det är ytterst svårt att njuta om man är upptagen med att hålla in magen eller ligga på ett sätt som får brösten att se "snyggare" ut.

När uttrycket "skönheten kommer inifrån" alltmer kommit att handla om att hålla igång tarmarna med hjälp av fibrer och njurarna välsköljda med massor av vatten, istället för faktiska inre egenskaper, återstår endast att konstatera att världen som - framför allt unga - kvinnor lever i, är djupt sorglig.

Skönhetstävlingar av typen Fröken Sverige försöker också desperat påskina att skönheten kommer inifrån. Detta uppmanas vi att aldrig glömma. Och ändå erkänner dessa tävlingar endast en skönhetstyp: den lagom långa, smala, långhåriga och leende kvinnan. Skönheten som kommer inifrån går dessutom alldeles utmärkt att upptäcka hos påklädda kvinnor, ändå innehåller dessa skönhetstävlingar allt som oftast en baddräktsdel.

OM KONSTRUERAD SEXUALITET

"Efteråt är det äckligt och jag vill bara kräkas. /.../ Det finns många tjejer som vill onanera, men jag vill inte. Jag är oskuld. Hur ska jag sluta onanera, det är så jobbigt, jag mår så dåligt." Signaturen "Jag orkar inte längre" till Vecko-Revyns frågespalt. Citatet är hämtat ur boken Fittstim.

I många av världens länder erkänns inte kvinnor som sexuella varelser över huvud taget. Inte minst är det vanligt att man förnekar kvinnor rätten till sin egen kropp i kulturer som bygger på ett storfamiljssystem och där kvinnor måste kunna giftas bort och vara trogna av ekonomiska skäl. Så såg bilden ut i det kristna Europa under många år, och så ser det fortfarande ut i flera delar av världen, oavsett om det är påven, Luther, Muhammed eller det hinduiska kastsystemet som åberopas. I flera delar av världen skär man bort delar av kvinnors könsorgan för att kontrollera deras sexualitet. Ibland tar man dessutom bort klitoris och syr igen underlivet, för att kvinnorna inte ska kunna känna annat än smärta när de har sex. överallt använder patriarkatet strategier för att förneka kvinnor rätten till sina kroppar.

Är då den kvinnliga sexualiteten fri i västvärlden? Visst har aborträtten, preventivmedlen, möjligheterna att försörja sig själv (om än inte en familj) och den så kallade "sexuella revolutionen" gett kvinnor i Sverige större möjligheter att leva ut sin sexualitet. Men frågan är om det är legitimt att kvinnor gör det på sina egna villkor.

Fortfarande döljer tjejer ofta att de känner sexuell lust, och de skuldbeläggs svårt om de har sexuella relationer utanför parförhållande-normen. Eftersom de dessutom inte uppfostrats till att vara den sexuellt aktiva parten, är det många tjejer som inte vågar ta sexuella initiativ.

Det finns inga odramatiska och vardagliga ord för att prata om kvinnors könsorgan. För det manliga könsorganet finns ordet snopp, ett ord som kan användas i många situationer på ett avdramatiserat sätt. Någon motsvarighet finns inte för flickor, som allt för ofta får lära sig att deras könsorgan inte heter något och därmed, mer eller mindre, inte finns. Den enda gången kvinnors njutning är i fokus verkar dessvärre vara när de i TV-reklamer med sexuell underton tvättar håret, smörjer in sig med krämer eller sminkar sig.

Eftersom den sortens reklam har en tydlig sexuell underton, upplever många kvinnor att de själva, och inte minst deras partners sexliv är beroende av deras skönhet. När kvinnor i stället känner sig otillräckliga, fula och osexiga, blir deras sexualitet förstås också hämmad och mindre glädjefylld.

Barnens kroppar har dessutom kommit att sexualiseras allt mer. Stringtrosor, behå, toppar och så kallade sexiga underkläder finns idag att köpa till barn. Små toppar med texten "eat me" säljs i 6-åringars storlek. Indoktrineringen som pekar på sambandet "Vacker = sexig" börjar tidigt. Största problemet här är avsaknaden av valfrihet. Vi kan inte välja att inte se "skönhetspornografin", eftersom den finns överallt.

Men att vi skulle tända mer på så kallad skönhet än på personlighet är ingen ofrånkomlig sanning.

När vi under högstadiet blir undervisade i sexualkunskap, kan en del information om kvinnors sexualitet helt glömmas bort eller förvanskas. Visserligen är det väldigt viktigt med kunskap om könssjukdomar och graviditet. Men ska undervisningen verkligen begränsas till att handla om fortplantningsfunktioner och inre organ, som livmodern, när vägen till njutning till stor del sitter utanpå kroppen? Vissa lärare ignorerar klitoris existens helt och hållet.

Ett av problemen med sexualundervisningen som den ser ut är att sex blir synonymt med penetration. Och penetrationen är över när mannen fått sin utlösning, så ofta också själva sexet. Så framställs det inte bara i vissa skolors undervisning utan i en mängd mediala sammanhang. När man likställer sex och penetration förnekar man också att många kvinnor lever ut sin sexualitet i lesbiska relationer, där den inte alls bygger på detta mönster. Men man förnekar också flickor deras rätt till en egen sexualitet inom den heterosexuella ramen. En kvinnlig orgasm ses mer som en gåva till mannen än något kvinnor själva förtjänar. Att en kvinna får en orgasm tyder på att mannen är en bra älskare. Många kvinnor fejkar orgasmer för att göra sina män glada, eller för att bevisa att de kan leva upp till idealet - den alltid tillgängliga sexiga kvinnan.

Kvinnlig onani är tabubelagd och osynliggjord. Onani är antagligen det bästa sättet att lära känna sin kropp och sin sexualitet. Men kvinnlig onani har genom historien varit fullständigt osynlig, och därför har tjejer inte kunnat betrakta den som fullt normal. Även om mäns onani i viss utsträckning också är tabubelagd, så är alla medvetna om dess existens och den uppfattas trots allt som ett naturligt inslag i mäns sexualitet. Även här finns flera olika uttryck i språket som beskriver mäns men inte kvinnors onani.

Också när det gäller själva könsorganet känner sig många kvinnor obehagliga till mods. Ungefär en av sju kvinnor tycker att hennes könsorgan är fult. Lika många tycker att det luktar illa.

Skönhetsoperationerna har ökat även på detta område. Kvinnor som skäms över överskjutande blygdläppar opererar bort dem för att få "sexigare" könsorgan. Hur stora är skillnaderna egentligen mellan denna skönhetshysteri och kvinnlig omskärelse?

Också den "vanliga" pornografin göder den rådande föreställningen om sexualitet. Pornografin är gjord för män och oftast av män. Den sexualitet som skildras där är inte är ömsesidig, utan den visar ofta en bild där mannen är den som härskar och innefattar inte sällan sexuellt våld. Alternativ till den sortens pornografi är svårt att hitta, och det är inte heller konstigt med tanke på hur könsmaktsordningen ser ut i samhället. Både den sexualiserade reklamen och den "vanliga" porren är så mäktiga konstruktioner att de tränger sig in i vårt medvetande eller konkurrerar med och ersätter våra eventuella egna fantasier, fetischer och föreställningar när det gäller sex. Det osynliggör och tränger undan all samkönad kärlek, och delar upp hetero- och homosexuella i ofrånkomligt fasta kategorier. Det påverkar mäns och kvinnors självförtroende och många ifrågasätter om de "gör rätt" i sängen, om de uppfyller de könsstereotypa idealen, där han alltid vill och hon alltid ställer upp. Eftersom kvinnor och män dessutom ofta konfronteras med helt olika bilder av hur sex borde vara, så odlar och lever dessa industrier av ett främlingskap mellan könen.

Den samhälleliga konstruktionen av hetero-sexualitet, med hennes underordning och hans överordning, är oerhört viktig för att patriarkatet ska fortsätta upprätthållas. Skulle spärrarna inom det sexuella området brytas skulle kvinnor och män, hetero-, homo- och bisexuella kunna känna sig friare. Kanske skulle vi inte ens behöva dessa begrepp och identiteter, eftersom de inte skulle betyda något särskilt för oss. Skulle könen vara sexuellt jämlika, skulle det påvisa det absurda inom andra områden där manligheten och heteronormativiteten dominerar.

VÅLDET

Jag slog kanske sönder en del. Och det var nödvändigt att stänga in henne ibland; dels ville hon flytta och dels trodde jag att hon ville rymma och dels var hon ovillig till allt."

"Hon ville ju aldrig. Hon skulle röra i såsen. Då var jag myndig och bestämd och tyckte att det var väldigt bra. Det fanns ingen anledning att skilja henne från köks bänken." Före detta misshandlande makar, intervjuade i boken "Gud och alla andra karlar" av Eva Lundgren

Kvinnor är den grupp som blir mest utsatt för misshandel i hemmet, för sexuella övergrepp och våldtäkter. De är porrindustrins huvud objekt och handelsvarorna i den internationella könshandeln. De misshandlas, våldtas och utnyttjas av män, företrädelsevis män de känner. Och män är huvudkonsumenterna av porren, prostitutionen och de flickor som tvingas in i sexslavhandeln.

Trots lagar och ökad kunskap hamnar stora delar av våldet mot kvinnor, än idag, inom ramen för något som kallas för dolt våld. Våld är annars till stor del en manlig "angelägenhet". Det är män som står för våldet och andra män blir deras offer. Det är den bilden av våldet som uppmärksammas och som vi tar markant avstånd ifrån. Minst en gång var annan vecka mördas en kvinna i sitt eget hem - i Sverige. Avståndstagandet uteblir.

Många gånger har människor i omgivningen varit medvetna om situationen i den misshandlade kvinnans hem men inte ingripit av respekt för "privatlivet". Våldet mot kvinnorna sker i det "tysta", bakom allas bortvända rygg. 1 de flesta misshandelsförhållanden är det just minsta möjliga insyn mannen strävar efter.

Många hyser föreställningen att det är lätt att se vem som misshandlar sin fru eller sambo. Men misshandel börjar sällan med slag på en gång, utan föregås av omfattande psykisk misshandel, där mannen ofta kringskär sin partners frihet och strävar efter att isolera henne och "strypa" hennes kontaktnät (föräldrar, syskon, vänner) för att försäkra sig om att ingen ingriper. Den psykiska misshandeln går ut på att ta ifrån kvinnan hennes självförtroende med nedvärderande påståenden och förtäckta eller öppna hot. Denna isolerande fas då mannen ofta växlar mellan aggressivitet och värme, raseri och skuldkänslor, leder senare till att kvinnan får svårare att lämna mannen när han väl börjar slå. Omfattningen för våldet i hemmen är okänt, men en beräknad siffra på 80 000 fall per år brukar användas officiellt. Förutom psykisk och fysisk misshandel utsätts kvinnorna i misshandelsförhållanden ofta för sexuellt våld och våldtäkter. Allt följer ett mönster vars syfte är att kontrollera, dominera, förnedra och utöva sin makt.

Det är inte sannolikt att alla män som börjar slå har inlett ett förhållande med våldet som uttalad avsikt. Många män medger att de börjat slå på grund av en bristande självkänsla och brist på kontroll i livet.

Ibland förklaras kvinnomisshandel på ett sätt som skuldbelägger offret Det prålas om kvinnor som provocerar fram brödet eller att kvinnan är masochist och alltså har ett behov av att bli slagen eller an kvinnomisshandel bara förekommer hos familjer med särskild social tillhörighet alternativt bland missbrukare. En annan missuppfattning är an det är ett fåtal störda män som står för väldet mot kvinnorna. Det är mycket svårt att tro att det är ett litet antal män som står bakom våld och hot mot 10 000-tals kvinnor årligen.

Visst kan fattigdom och en svår barndom påverka vad vi gör senare i livet, men misshandel förekommer i alla samhällsklasser och kan aldrig legitimeras hur offret än uppfört sig.

Men när problemet förringas och ansvaret förskjuts från förövaren till offret, deltar samhället i förnedringen av kvinnorna.

Inom all forskning om kvinnomisshandel råder en enighet om an våldet har sina rötter i historiska, kulturella och sociala sammanhang därför att samhällssystemet placerar kvinnan i en underordnad position, där det är legitimt för hennes egen man och andra män att kontrollera hennes handlingar.

Att kvinnan länge varit ekonomiskt beroende av mannen har mer eller mindre gett "familjens överhuvud" rätten att misshandla. Den svenska lagen mot våldtäkt inom äktenskapet kom så sent som 1965.

Under 90-talet har rättssamhället börjat stärka insatserna för att hjälpa misshandlade och våldtagna kvinnor, men spår av det traditionella manssamhället hänger med. Rättssystemet lägger ner mycket mer energi på att skydda enstaka oskyldigt anklagade män, än på att ta tag i den betydligt mer omfattande problematiken med det grymma våldet mot kvinnorna. Det är exempelvis vanligt att försvarsadvokater fokuserar på kvinnors "rykten" för att svärta ned deras trovärdighet. Detta betraktas snarast som en rättslig säkerhetsåtgärd, inte som ovidkommande angrepp.

Trots en del framsteg återstår alltså mycket att göra. Det borde exempelvis finnas en rimlig möjlighet att avlägsna en våldsam man från det gemensamma hemmet, för att skydda kvinnan och eventuella barn för fortsatt våld. Idag agerar rättssamhället tvärtom. Kvinnan som blivit misshandlad får lämna hus och hem för att skydda sig. Ofta söker kvinnorna sig till kvinnojourer som till stor del bedrivs ideellt. Att kvinnojourer drivs av kvinnor som inte får betalt är också ett tecken på att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Under 90-talet har kvinnojourerna dessutom fått kämpa för sin existens, när kommunernas anslag till verksamheten successivt minskat, Mäns våld mot kvinnor sker som sagt oftast i hemmen. Våld mot okända kvinnor är inte lika vanligt, men får mycket mer uppmärksamhet. Det är därför det förmår att skrämma oss så mycket. Alla kvinnor har varit med om det någon gång, på väg hem i mörkret. Att höra steg bakom oss, kasta en hastig blick över axeln, fundera över flyktvägar är det en våldtäktsman eller inte?

Våldet utanför hemmet har ofta en sexuell prägel: våldtäkter, sexuella trakasserier, över- grepp - och riktar sig mot kvinnor i egenskap av kvinnor. Männen demonstrerar sin makt och inte sällan har gärningsmannen hämtat sin inspiration från pornografin, Straffet för dessa brott är ofta ett hån mot den utsatta kvinnan, och rättegången kan bli ytterligare en förnedringsprocess. Åklagaren har rätt att ställa frågor om hur en kvinna varit klädd, var hon befunnit sig och hur berusad hon varit. Domstolen har sedan tolkningsföreträdet; anser de att du överskridit gränsen för vad en kvinna får göra, får du i princip skylla dig själv om någon koloniserar din kropp.

Våldtäkter har länge varit ett sätt för soldater att skända sin fiende, eftersom man föreställer sig att fiendens kvinnor är deras egen- dom. Under 90-talets inbördeskrig i Jugoslavien var systematiska våldtäkter mycket van- liga, liksom under de amerikanska soldaternas invasion i Vietnam. Våldtäkt är därför något annat än bara ett utslag av snedvriden sexualitet. Våldtäktsmän kan skapas i vissa sociala sammanhang och för vissa syften. Det är ett användbart maktmedel och ett sätt att skrämma kvinnor som vill röra sig fritt, i västvärlden som i tredje världen.

Trafficking är något som börjat uppmärksammas de senaste åren, med ungefär en halv miljon kvinnor som lever som slavar i västvärlden. Kvinnorna kommer ofta från öst och har i många fall lurats till andra länder i hopp om en bättre framtid. Istället för det utlovade goda livet tvingas kvinnorna att prostituera sig. Långt ifrån hemmet och vännerna. Långt ifrån det egna språket och möjligheterna att påverka sin situation. Än så länge även långt ifrån lagens arm. Och upptäcks härvan av polisen, är det inte alls säkert att kvinnan får stanna i landet. Myndigheterna har hittills visat små eller inga framgångar alls, när det gäller att hjälpa dessa kvinnor. Än mindre att stoppa den här typen av könshandel.

Samhället accepterar vissa företeelser som påverkar attityden till våld mot kvinnor. Ett tydligt exempel är pornografin. Pornografin bygger myter om kvinnor, våld och sexualitet. Här kan man skåda sexuella handlingar helt utan känslor eller ömsesidighet mellan parterna. Pornografin består, så gott som alltid, av helt absurda och verklighetsfrämmande scener. Mannen/männen är den dominerande parten och kvinnan njuter av att bli förnedrad. Att dessa skildringar finns tillgängliga bland serierna i närmsta kiosk förefaller i vårt samhälle som helt naturligt.

SEPARAT1SM

Könstillhörighet utgör en grund för politisk organisering. Kvinnor organiserar sig ibland i separata grupper, skilda från män, för att föra fram sina intressen. Det har man gjort sedan 1800-talet. En anledning till separatismen är att kvinnornas gemensamma intressen inte får plats i politiken. En annan är att det för kvinnorörelsen gen många positiva erfarenheter.

Kvinnornas villkor och erfarenheter är skilda från mäns. Vi uppfostras på ett annat sätt och får lära oss ett visst sätt att uppföra oss. Men när vi gjort som vår uppfostran sagt - tagit lite eller lagom mycket plats, behagat männen på olika sätt, accepterat lägre lön - har våra liv inte längre uppfattats som politiskt viktiga. De speciella problem som en sådan livsstil reser lyfts inte fram av politiker och framstår inte som primärt samhälleliga. Det tog år av kamp för att få aborten betraktad som en rättighet i Sverige. Det krävdes massiva protester för att få lagstiftarna att inse att ett nej är ett nej och en våldtäkt en våldtäkt. Könstillhörigheten utgör en gemensam grund för kamp, eftersom det räcker med att vara kvinna för att konsekvent missgynnas och särbehandlas i samhället. Gemensamma nämnaren för varje kvinna är hennes underordning i relation till patriarkatet, ibland i form av enskilda mäns kvinnoförakt, ibland i form av värderingar som bortser från kvinnors situation.

Politiken formas utifrån manliga erfarenheter och utesluter därmed kvinnliga erfarenheter som icke-politiska.

När kvinnor organiserar sig separat utmanas tidigare definitioner av politik, vilket skapar ett vidare handlingsutrymme för kvinnorna. Separatismen ifrågasätter de givna normerna kring vad som är politik, vem som får organisera sig och kring vad. Men den separata organiseringen är ett av alla verktyg feminister kan använda sig av, inte något tvång.

Det politiska systemet har svårt att hantera mångfald. Även om politiken idag är tillgänglig för kvinnor, finns en oskriven regel om att kvinnor ska driva samma frågor som män. Att representera kvinnovillkor ses inte som

politiskt seriöst. När kvinnorna träder fram som grupper med uttalade kvinnointressen, utgör de ett hot mot ordningen eftersom könsdimensionen synliggörs i ett system som inte kan hantera den. Separatismen kan vara nödvändig för många kvinnor som har dåliga erfarenheter av att organisera sig tillsammans med män. Samtidigt är den inte ett ofrånkomligt politiskt ideal.

Allt för ofta får feminister tala för döva öron, eller öron som inte förmår att ta deras problem som annat än marginella, oviktigare samhällsföreteelser. Därför kan separatismen fungera som en fristad, dar kvinnan slipper den ständiga kampen om existensberättigandet för sin organisering, och kan koncentrera sig på nästa mål för sin feministiska kamp.

GLOBAL FEMINISM

"Kvinnor utgör 70% av de 1,3 miljarder människor på jorden som lever i absolut fattigdom." Källa FN, Unifem

När vi formulerar feministiska krav i västvärlden, är det lätt att glömma bort de miljarder kvinnor som lever under helt andra omständigheter än vi. Många av kvinnorna i de fattiga länderna tvingas utkämpa en kamp där frigörelsen ligger långt bortom räckhåll. Hur hårda straffen är mot kvinnor som överträder landets lagar, hur ofta flickor mördas och hur lätt det är för en kvinnas man att misshandla henne, beror mycket på hur stora chanser kvinnor har att försörja sig själva i området. I de fattiga länder där man är beroende av kvinnors arbete för inkomsternas skull, tenderar de också att få leva längre och straffas mindre.

Stora delar av jordens befolkning är fattigare än vad vi ens kan föreställa oss, och läskunnigheten är låg i många områden. Både kvinnors och mäns möjligheter att delta i politiken är förstås begränsad i dessa delar av världen. Det betyder inte att kvinnor i tredje världen inte kämpar för sina rättigheter. Däremot ska vi inte tro att deras motstånd alltid kommer att ta sig samma former som vårt motstånd gjort. Dessa kvinnor måste uppmuntras även om vi kanske kommer att tycka att deras prioriteringar någon gång är märkliga. För många av tredje världens kvinnor framstår vissa av de krav som kvinnor i väst ställer förstås som underliga.

Fattigdomen är feminiserad. En större andel kvinnor än män lever i extrem fattigdom. Som socialister är det vår uppgift att försöka kämpa solidariskt med och för kvinnor som lever i ekonomisk misär. Det innebär något helt annat än att ge bort lite pengar till Unicef då och då (även om detta förstås inte skadar). Det handlar om att stoppa den utsugning som globala företag ägnar sig åt, när de dränerar en redan fattig sydlig region på resurser, som sedan placeras hos några få investerare i norr. Att vrida makten ur händerna på dessa aktörer, och att sätta människovärdet före vinsten är en av de enorma uppgifter vi står inför nu. Och det är en kamp som vi måste kämpa tillsammans med våra systrar i tredje världen Under lång tid har svarta feminister kritiserat västerländsk feminism för att bortse från att svarta kvinnor inte alls delat de vitas villkor. Samma kritik kommer från muslimska feminister.

De menar att västerländsk feminism ofta förenklat analysen av exempelvis samhällena i Mellanöstern, att det finns en imperialistisk underton i det som västerländska feminister påstår om andra kulturer. Inte sällan har de framställts som offer som vi - de mer frigjorda - skall rädda. Men kanske lever vi i en chimär om att vårt eget liv alltid skulle vara så mycket bättre. Som socialister är det vår upp gift att kämpa tillsammans med människor av en annan etnisk bakgrund - att överbrygga skillnader och hitta gemensamma beröringspunkter i den kampen.

MÄN OCH FEMINISM

Vad innebär jämställdhet och feminism för män? Handlar det endast om att ge upp makt och privilegier? Eller betyder jämställdhetstanken att även män har något att vinna?

Jämställdhet framställs oftast utifrån ett kvinnoperspektiv, vilket beror på att det mest är kvinnor som Jobbar aktivt med jämställdhet och kvinnor som förtrycks av patriarkatet. Som man kan det därför vara svårt att ta till sig feminismen. Att erkänna att vi är ojämställda är svårt, män känner lätt skuld, och att ojämställdheten är mäns personliga fel. Ofta leder det till att män blir passiva, eller till att ojämställdheten förnekas, alternativt att män säger sig själva att det inte handlar om dem, utan att det är andra män som förtrycker kvinnor.

En av bromsklossarna för mäns arbete för att uppnå rättvisa mellan könen, är just förhållningssätten som män är präglade till. Det är en belastning att betrakta verkligheten genom den traditionella manlighetens glasögon. Män ska Ju, enligt traditionell manlighet, inte lägga uppmärksamhet på känslor eller mänskliga relationer. Män ska veta bäst själva, och framförallt veta bättre än kvinnorna. Jämställdhet blir då ett av de "mjuka" områden som det inte läggs riktig energi på, som män känner sig osäkra inför, och som inte värdesätts.

Jämställdhet blir samtidigt ett ifrågasättande av mäns identitet. Om man dessutom tar hänsyn till faktumet att det kan vara direkt hotfullt att göra avsteg från den manliga mallen - våld mot homosexuella män är inte ovanligt - är det inte konstigt att män tvekar inför ett ifrågasättande av manlighet som stereotyp.

Det kan inte nog understrykas att män, precis som kvinnor, inte frivilligt väljer att präglas till mönster med rötter i traditionell manlighet. Män har ingen skuld, och det är inget fel på män generellt, men män har ett ansvar att bli medvetna och att förändra. Män behöver börja förstå och sprida att det också finns ett mansperspektiv på jämställdhet, att män inte är fria trots att de är den grupp som har makt, privilegier och utrymme i egenskap av män i förhållande till kvinnor. Det kan vara svårt för en del män att se det klart från sin nuvarande position, men det går inte att kombinera att vara helt mänsklig och att samtidigt vara präglad till att vara överordnad. Manlighet kan beskrivas som ett paket av sociala normer, tanke- och beteendemönster som varje pojke och man konfronteras med. Det verkar finnas likheter i hur de allra flesta män ser på och förhåller sig till andra män, kvinnor, hälsa, faderskap, sex. rädsla, gråt, risker, arbete med mera. Detta normsystem är starkt tvingande - att bli betraktad som "onormal" är isolerande. Manlighet blir en omedveten del av den identitet som eftersträvas, och färgar verklighetsuppfattningen och handlandet.

Bilderna av att manliga mån helst ska inta förarsätet, att manliga män måste bita ihop och hantera situationen, att manliga män är heterosexuella och tar ansvar för sin familj, att manliga män helst ska vara både längre och äldre än sin kvinna, frodas ännu i både mäns och kvinnors sinnen. Detta är emellertid ingen naturlag. Orsaken är patriarkatet. Utöver det tvång som de patriarkala strukturerna påtvingar män finns också en del reella problem associerade med mansrollen. Män lever kortare liv, står för merparten av våldsutövningen mot varandra och mot kvinnor, skadar sig oftare, brukar mer droger, utnyttjar mer sällan den hjälp som finns att få inom sjukvården och har en högre självmordsfrekvens än kvinnor. Många lever relativt ensamma liv med en underskön på verklig närhet, och många har svårt an visa och uttrycka känslor. Det är inte ovanligt att män tidvis upplever sitt känsloliv som avdomnat. Att vara fysiskt nära andra män. och att tala om känslor med andra mån, år svårt för de flesta.

Samtidigt är det ofrånkomligt att det är män som förtrycker kvinnor i en patriarkalisk världsordning, manifesterad av förtryck och våld. Det är inte en speciell sorts män som står för diskriminering: män från samtliga samhällsklasser och bakgrunder är representerade. Den gemensamma faktorn är att män lever med erfarenheter och under förhållanden som i mångt styrs av den traditionella manlighetens villkor, övergreppen och våldet är några av följderna, även om långt ifrån alla män slår eller begår övergrepp, och även om manliga normer inte är den enda orsaken till beteendet.

Mäns makt och privilegier existerar både i det stora och i det lilla. Formella maktpositioner inom yrkesliv och organisationer innehas för det mesta av män, vilket i sig blir en stark signal till pojkar och flickor om vad som är möjligt för respektive kön. Män har även informell makt på ett personligt plan i relationer till kvinnor. Du själv och din omgivning tillskriver dig per automatik ett visst utrymme och vissa möjligheter om du är man, helt enligt vår kulturs outtalade och "normala" regelverk kring kön. Allt detta sker på kvinnors bekostnad. Män blir överordnade, kvinnor underordnade.

Vidare nås pojkar av bilderna av mannen som inte backar undan för våldet, av glorifierade soldater som beredvilligt dödar och offrar sig. Vi har även nåtts av olika bilder av den hyllade mannen inom sportvärlden som klarar en smäll, och som hjältemodigt står pall för tuffa tag. Våld och aggression framställs som acceptabelt, rationellt och eftersträvansvärt för traditionell manlighet.

En kamp för rättvisa mellan könen handlar om att radera ut mallarna för traditionell manlighet och kvinnlighet, och att låta individer få vara hela och kraftfulla människor med lika möjligheter oavsett vilket biologiskt kön man föds med. I själva verket har de flesta män, precis som de flesta kvinnor, en inneboende intakt kärna av mänsklighet och en vilja till samarbete, kärlek och närhet. Ibland, under trygga förhållanden, kan män agera utifrån denna kärna. Det är sålunda inget fel på män. Däremot har män ansvar för att ifrågasätta och ändra våra attityder och beteendemönster i den patriarkala ordningen, både de som är destruktiva för oss själva och de som inskränker kvinnors rättigheter och livsutrymme - att delta i den feministiska kampen.

VAD l HELA VÄRLDEN KAN MAN GÖRA?

Patriarkatet är ett av våra mest långlivade och farliga förtryckssystem, på samma sätt som kapitalismen är det. Ett avskaffande av dessa båda förtryckssystem skulle påverka våra liv och de samhällen vi lever i på ett avgörande sätt. Arbetsdagarna skulle bli kortare för både kvinnor och män, och politiken inriktad på människors behov i stället på kortsiktigt vinstintresse. Det skulle också ge oss möjlighet att prioritera vård av barn och gamla, utbildning för alla och tid och utrymme för att politiskt forma vår framtid.

Det skulle finnas utrymme för alla möjliga typer av samlevnad i hetero- och homosexuella relationer eller i större familjekonstellationer.

Ett sådant samhälle skulle inte idealisera vare sig kvinnor eller män och inga specifika egenskaper skulle knytas direkt till kön. En idealbild? Definitivt. Var och en som försökt leva under alternativa former inser att kapitalismen och patriarkatet ofrånkomligen kommer att tränga in i detta alternativa liv.

Varje kvinna och man kan bekämpa könsförtrycket i sin vardag. Vi tror att det är omöjligt att under överskådlig tid utplåna alla föreställningar som finns om kön, både hos sig själv och andra. Däremot kan det vara bra an vara medveten om att det finns ett strukturellt kvinnoförtryck när man är med andra människor. Ett sådant medvetande är första steget till att skrida till aktiv handling för en mer Jämställd vardag, och ett mer jämställt samhälle.

Vi listar här ett antal förslag som vi tycker skulle göra samhället bättre. Några kan bli centrala för en bred oberoende kvinnorörelse i framtiden, och sålunda något socialister borde ta till sig och kämpa för:

* Högre lön i yrken som är kvinnodominerade/lågavlönade (vilket ofta är samma sak). En ensam kvinna med barn ska inte behöva ligga på svältgränsen varje månad, utan skall kunna ha råd med semester, fritidsintressen och presenter till sina barn.

* Lagstiftad lägre arbetstid med bibehållen lön. Detta för att två eller flera vuxna ska kunna ta hand om både jobb, hem och barn. Dessutom skulle det göra det möjligt för fler arbetslösa att få jobb. Lagstiftning om kvinnojourer med avlönad personal i varje landsting, och givetvis protester när kvinnojourer läggs ned.

* Lagstiftning om att alla kvinnor som drabbas av trafficking eller flyr från kvinnomisshandel i ett annat land ska få stanna i Sverige och erbjudas skydd.

* Bygg ut förskolan och anställ mer personal.

* Skärpt lagstiftning mot våldtäkter och sexuella trakasserier.

* Bekämpa porren genom porrblockader, bojkott av affärer som säljer porr, insändare, manifestationer och andra opinionsyttringar.

* Bekämpa skönhetsidealen, kanske genom de klassiska aktionerna mot H&M:s jul-kampanj, eller andra protestyttringar mot all den eviga propaganda som sköljer över oss via media.

* Kämpa för gratis mensskydd och gratis preventivmedel för alla kvinnor.

* Ifrågasätt den könsstereotypa och heteronormativa propagandan i vardagen.

Erkänn aldrig biologistiska argument när det kommer till skillnader mellan könen. Gör motstånd mot diskriminering av icke-heterosexuella. Vårt löne-, pensions- och deklarationssystem bygger på den heterosexuella kärnfamiljen. Det gör också bostadsbyggandet och utbudet i snabbköpet. Dessa förhållanden bör ifrågasättas.

Vilka aktioner man planerar och genomför separatistiskt och vilka som bör vara blandade kan kanske avgöras av kvinnor inom varje grupp från tillfälle till tillfälle.

DET GÅR LÅNGSAMT, MEN SÅ HÄR LÅNGT HAR VI KOMMIT. EXEMPLEN GALLER SVERIGE.

1845 Lika arvsrätt för kvinnor och män.

1858 Ogift kvinna över 25 kan få bli myndig efter domstolsbeslut. Gifter hon sig blir hon åter omyndig.

1859 Kvinnor får rätt an inneha vissa lärartjänster.

1864 Mannen förlorar lagstadgad rätt att aga sin hustru.

1870 Kvinnor får rätt att ta studenten som

privatister.

1873 Kvinnor får rätt att ta akademisk examen med några få undantag (jur.lic. och teologi).

1874 Gift kvinna får rätt att bestämma över sin egen inkomst.

1884 Ogift kvinna blir myndig vid 21 års ålder.

1901 Kvinnor får rätt till fyra veckors ledighet, utan lön, vid barnafödande.

1919 Alla kvinnor får kommunal rösträtt och blir valbara till kommun och landsting.

1921 Kvinnor får allmän rösträtt. Gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder. Kvinnan och mannen blir likställda i den nya giftermålsbalken.

1922 De första fem kvinnorna väljs in i riksdagen.

1927 Statliga läroverk öppnas för flickor. 1931 Moderskapsförsäkringen införs. 1935 Lika folkpension införs.

1938 Preventivmedel tillåts. Moderskapspenning för alla införs.

1939 Förvärvsarbetande kvinnor får inte avskedas pga havandeskap, förlossning eller giftermål.

1947 Första kvinnan in i regeringen, Karin Kock. Barnbidrag införs.

1950 Båda föräldrarna blir förmyndare för barnet.

1951 Kvinnan får behålla sitt svenska medborgarskap även om hon gifter sig med en utländsk man.

1958 Kvinnor får rätt att bli präster.

1960 SAF och LO beslutar sig för att inom en femårsperiod slopa de särskilda kvinnolönerna.

1962 Straffrättsligt skydd mot våldtäkt inom äktenskapet.

1964 P-piller godkänns i Sverige.

1969 Grundskolan får en ny läroplan. Skolan bör verka för jämställdhet. Året senare detsamma för gymnasieskolan.

1974 Föräldraförsäkring införs som ger föräldrar rätt att dela på ledigheten vid barns födelse.

1975 FN:s kvinnoår. I Sverige införs fri abort tom 12 havandeskaps veckan.

1976 Förordning om Jämställdhet i den statliga sektorn. Steriliseringslag införs, person som fyllt 25 bestämmer själv.

1978 Sveriges första kvinnojourer bildas:

AKH, Alla • Kvinnors Hus, i Stockholm och Kvinnohuset i Göteborg.

1979 Rätt till sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar.

1980 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet införs. Jämställdhetsavtal för kommuner och landsting införs. Grundskolan får en ny läroplan som ska verka för jämställdhet mellan könen.

1982 All kvinnomisshandel faller under allmänt åtal. Förbud mot pornografiska föreställningar på offentlig plats. ATP-poäng för vård av barn under tre år. Stadiga bidrag till kvinnoorganisationer.

1983 Nytt Jämställdhetsavtal mellan SAF och LO-PTK. Alla yrken öppna för kvinnor, även inom försvaret.

1984 ROKS bildas. (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige)

1985 Karin Söder, centerpartiet, blir Sveriges första kvinnliga partiledare.

1987 Riksdagsbeslut om femårig nationell handlingsplan för jämställdhet. Lagen om målsägandebiträde. Lagen om besöksförbud.

1991 Ingegerd Troedsson blir riksdagens första kvinnliga talman.

1992 Ny jämställdhetslag.

1994 Reviderad jämställdhetslag.

1995 FN:s fjärde kvinnokongress. Lag om registrering av partnerskap.

1997 Första kvinnliga biskopen.

1998 Nya lagar om mäns våld mot kvinnor -kvinnofridslagstiftningen.

1999 Förbud mot köp av sexuella tjänster. (Sexköpslagen).

2000 FN:s specialsession. Kvinnor 2000: jämställdhet, utveckling och fred inför 2000-talet.