Jörgen Hassler, Internationalen 8 feb 2006.

Om växthuseffekten skulle man kunna säga att den antagligen inte är så farlig som den verkar. Troligtvis är den mycket värre.

Det finns några få politiska frågor som är så stora att dom ställer allt annat i skugga, så stora att dom blir svåra att tala om, nästan svåra att ens tänka på.

Växthuseffekten är en sådan fråga. FN:s kli-matexperter i IPCC räknar med att temperaturen på jorden kan komma att stiga med sex grader de närmaste hundra åren. Det är en ökning exakt lika stor som den som utrotade 95 procent av allt liv på jorden vid övergången från perm till trias, för 251 miljoner år sedan.
Härom veckan visade SVT:s Vetenskapens värld att IPCC:s siffra kan vara fel. Felet orsakas av att vi inte bara släppt ut växthusgaser i atmosfären, vi har också släppt ut partiklar. Partiklarna gör att solinstrålningen minskar, vilket sänker temperaturen. Den temperaturökning som beror på våra koldioxidutsläpp skulle alltså kunna vara mycket större än vi tror.

Uppvärmningen det närmaste seklet kanske inte blir sex grader, kanske blir den snarare tio. Om det stämmer är risken stor att de gigantiska lager av växthusgasen metan som finns på havens botten frigörs. Inträffar det vet vi en sak med säkerhet: vi behöver inte beräkna vilka medeltemperaturer vi i så fall skulle få på vår planet. Det kommer ändå inte finnas någon kvar som kan avläsa en termometer.
Om mänsklighetens totala utrotning inom hundra eller hundrafemtio år inte räcker som motivation för handling finns mer näraliggande problem. Om bara 25 år kan isen på Grönland börja smälta. När den processen börjat kan den inte stoppas.

Vattnet som då flyter ut i havet kommer att höja dess nivå med mellan sju och åtta meter. Det innebär bland annat att stora delar av Stockholm, Göteborg, Malmö och många andra svenska städer läggs under vatten. Det drabbar inte okända människor i en avlägsen framtid – det drabbar många av oss som lever här och nu.

Klimatförändringarna är ingen klassfråga. Visserligen drabbar följderna av människans väderpåverkan redan nu fattiga hårdare än rika: miljonerna som dör i svält dör i Afrika, inte i Europa; de som blev kvar när Katrina svepte in över New Orleans var i stor utsträckning de som saknade bil, som helt enkelt inte kunde lämna staden.

Men det är bara ytterligare exempel på att det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Om växthuseffekten leder till de temperaturer som nu förutspås kommer såväl rika som fattiga snabbt lära sig att man inte kan äta pengar. De rika kommer ha större buntar av oätliga papperslappar, men det gläder dem antagligen inte särskilt mycket.

Den goda nyheten i eländet är att det inte är brist på teknik och kunskap som hindrar oss från att stoppa växthuseffekten, utan oljans roll som källa till och förutsättning för ekonomisk makt. Tekniskt är det inget större problem att ställa om till ett samhälle som varken släpper ut växthusgaser eller större mängder sotpartiklar: sol, vind, vattenkraft och sparåtgärder ersätter olja och kol för elproduktion; vätgas och kollektivtrafik ersätter bensin- och dieseldrivna privatbilar. Omställningen går att göra smärtfritt på ett par decennier, med uppoffringar går den att göra på ett.

Men vi får inte inbilla oss att det handlar om ett enkelt teknikbyte. Den reellt existerande kapitalismen är så insmetad med olja att det inte går att skilja ekonomisk och politisk makt från utvinning och konsumtion av fossila bränslen. Hindren för omställning finns inte bara i maktelitens kortsiktiga intressen, de finns i systemets hjärta. Marknaden har inga mekanismer för att tvinga fram förändringar av den storleksordning som är nödvändig.

Kapitalistisk utveckling betyder att producera mer – att producera mindre är omöjligt. Mindre produktion betyder kris, kanske sammanbrott. Den bräckliga senkapitalistiska ekonomin tål inte de påfrestningar som byte av energisystem skulle innebära.

En omfattande men i grund och botten ganska okomplicerad teknisk förändring kräver därför en lika omfattande men betydligt mer komplicerad politisk omvandling. För att hindra katastrofen måste vi utmana elitens makt, bryta med kapitalismen och börja bygget av en demokratisk värld; en värld där vi fattar gemensamma beslut om energiförsörjningen; en värld där vi kontrollerar de sociala och ekologiska följder den får; och därför en värld där vi slipper att som nu med stängda ögon och hårt hållna tummar rusa allt snabbare mot avgrunden. Även om frågan växthuseffekten ytterst inte handlar om klass är svaret på den inte desto mindre socialism.

NASA uppger att 2005 var det varmaste året sedan globala temperaturmätningar började. Att stoppa växthuseffekten är för sent – temperaturen har stigit 0,8 grader under de senaste 100 åren, varav 0,6 under de senaste 30. Men under de närmaste två decennierna eller så har vi möjlighet att stoppa det som hotar att bli den största katastrofen i planetens historia.

Ställd inför den överhängande risken för världskrig myntade den tyska revolutionären Rosa Luxemburg för snart hundra år sedan parollen ”socialism eller barbari”. Det tidiga 2000-talets problem liknar det tidiga 1900-talets, det är bara så mycket djupare.

Frågan är inte längre socialism eller barbari, för om vi inte tar itu med den globala uppvärmningen kommer det inte finnas några människor kvar, inte ens barbarer. Den här gången är frågan ”socialism eller barbeque”, och det är våra barnbarn eller barnbarnsbarn som riskerar att hamna över de glödande kolen.

Jörgen Hassler