Internationalen 4 april 2006.

Massdemonstrationerna mot Lukasjenko visar att oppositionen stärkts under det senaste året. Men regimens motståndare vilar på en bräcklig allians, och det kommer antagligen inte att bli någon repris på Ukrainas orange revolution.

Gunnar Pettersson, metallarbetare i Umeå, har sedan lång tid tillbaka haft kontakt med fackföreningsrörelsen i Vitryssland. Här analyserar han läget efter valet.

Oppositionen hotar inte Lukasjenko
Gunnar Pettersson

Oppositionen är starkare än på många år i Vitryssland. Demonstrationerna efter att Lukasjenko åter vann valet har denna gång samlat betydligt fler deltagare än vid tidigare manifestationer. Vid parlamentsvalet 2004 eller presidentvalet 2001 fanns inte alls samma kraft i rörelsen. Men samtidigt är oppositionen idag inte tillräckligt stark för att utgöra något egentligt hot mot Lukasjenko.

I parlamentsvalet 2004 enades delar av oppositionen bakom samlingsnamnet V+, men nådde ingen större framgång. Inför presidentvalet 2006 gick oppositionen samman bakom en gemensam kandidat för att utmana Lukasjenko. Det är resultatet av den kraftansträngningen som under den senaste veckan visat sig på gator och torg i Vitryssland.

Den första oktober 2005 samlades nästan hela vitryska oppositionsrörelsen i Minsk till ett gemensamt möte. Där fanns både vänsteroppositionen, högerkrafter, oberoende fackföreningar, de gröna och över 200 frivilligorganisationer och påtryckargrupper, så kallade NGO:s. För första gången sedan Lukasjenko kom till makten skulle man försöka enas om en gemensam presidentkandidat.

På mötet samlades drygt 800 delegater för ett beslut om en gemensam kandidat i presidentvalet 2006. Diskussionen handlade också om hur en eventuell politisk plattform skulle se ut.

Av de fyra kandidaterna förordade vänstern inom oppositionen ordföranden för ”Belarusian Party of Communists (PKB)”, Syarhey Kalyakin, medan högern föreslog den politiskt oberoende fysikprofessorn Alexander Milinkevich från Grodno. Efter två valomgångar vann Milinkevich omröstningen och alla i oppositionen förband sig att arbeta för Milinkevich i presidentvalet.

Två veckor efter mötet träffade jag ledare för vänstern, och de var glada över att ha kunnat enas om en kandidat. Men de var lite tveksamma till Milinkevichs förmåga.

Den ende av oppositionskandidaterna som inte deltog på oppositionens förberedande möte var Alexander Kozulin. Kozulin är ordförande i ”Belarusian Social-Democratic Party Narodnaja Hromada”, och har tillsammans med Milinkevich utmanat Lukasjenko om makten.

Denna folkfrontslika allians av oppositionspartier och organisationer har visat sIg vara bräcklig. Det enda riktigt sammanhållande kittet för oppositionen är den gemensamma kampen mot Lukasjenko.
De ingående organisationerna har olika politiska program och politiska mål. Det gör att alliansen inte kommer att kunna hålla ihop i längden. Frågan är snarare när än om de inneboende motsättningarna splittrar alliansen.

I alla diskussioner jag har haft med oppositionen framhåller de demokratin som den viktigaste frågan. Utan likvärdiga möjligheter kommer det att bli svårt att välta Lukasjenkos regim över ända. Det är framförallt två saker som vänsteroppositionen framhåller; rätten att hålla möten och rätten att delta i massmedia utan censur. Det gäller inte bara under själva valkampanjen; det mediala förtrycket pågår hela tiden.
Censuren och bristen på mötes- och organisationsfrihet framhålls som den huvudsakliga orsaken till att valen inte är demokratiska. Lukasjenko gör sig visserligen skyldig till valfusk, men det visar sig framför allt genom att han får alla poströster.Det är den huvudsakliga orsaken till att valen inte är demokratiska. De röstsedlar som avges och räknas i vallokalerna på valdagen är möjligen korrekta.

Efter att själv ha deltagit vid två tidigare demonstrationer i Minsk 2003 och 2004 kan jag konstatera att deltagandet är betydligt större i år än tidigare. Det måste ses som en stor framgång för oppositionen.
Men den troliga utvecklingen är att demonstrationerna kommer att mattas av, och med Lukasjenkos kontrollapparat kommer allt att återgå till ett normaltillstånd av repressiv tolerans.

Oppositionen hade säkert hoppats att kunna uppnå samma effekt som den ”orange revolutionen” i Ukraina. Men Vitryssland är inte Ukraina, skillnaderna är stora. En av oppositionsledarna i Minsk, Alexander Bokhvostov sa för ett år sedan till mig:
- Maktkampen mellan de två stora klanerna i Ukraina öppnade ett demokratiskt fönster som folket utnyttjade för att påverka. Den maktstriden ser vi inte i Vitryssland idag.

Det är alltså en av skillnaderna, andra skillnader är att folkets vanmakt inte är lika stor i Vitryssland. BNP per capita är mer än dubbelt så stor i Vitryssland som i Ukraina. I Vitryssland fungerar alla viktiga samhällsfunktioner: Skolor, sjukvård, kollektivtrafik, elektricitet och värme levereras. Alla får sina löner. Dessutom är kulturen med mutor inte alls lika utbredd i Vitryssland som i Ukraina. Därför är en ukrainsk lösning knappast tänkbar i närtid.

I ett tal till kongressen den 6 mars 2006 redovisar Celeste A. Wallander, chef för Östeuropaprogrammet, att USA har ökat insatsen för ”demokratisk utveckling” i Vitryssland till 100 miljoner årligen. Det gäller också stora insatser i så kallad fri media.

I talet deklarerade Wallander USA:s ståndpunkt. Man kommer inte att godkänna valresultatet, kräva ett nytt val under 2006 och att snabbt isolera landet.

USA har en tydlig förändringsstrategi för Vitryssland. Genom att genomföra en liknande ”investering i förändring” som i Ukraina hoppas man att Vitryssland snabbt ska närma sig den amerikanska familjen och gå med i Nato. Detta för att kraftigt försvaga Putin och Ryssland.

Ledarna inom EU har snabbt fallit in i kören och kräver nyval. Men något genuint intresse för Vitrysslands fattiga befolkning visar sig inte i de uttalanden som ledarna i USA och EU gör.

Det ekonomiska och politiska etablissemanget i väst visar ett större intresse för Vitryssland än för Ukraina.
Vitryssland är en industrination med många och stora fabriker, det största oljeraffinaderiet från gamla Sovjet och någorlunda fungerande infrastruktur och billig arbetskraft. Enda hindret för det västerländska kapitalet att exploatera Vitryssland är idag Lukasjenko. Han lyder inte, som ledarna för många andra totalitära regimer, minsta vink från USA.

Det är ingen lätt uppgift för vänsteroppositionen i Vitryssland att navigera rätt. Att slåss mot Lukasjenkos förtryckarregim samtidigt som man ska försvara arbetarnas och de fattigas intressen.
Förtrycket från Lukasjenko kommer knappast att minska; nu känner han sig mer hotad än tidigare. Stödet som oppositionen tar emot utifrån kommer oftast från USA och EU, som samtidigt ställer krav på anpassning till den globala nyliberalismen.

Ett kraftfullt stöd från arbetarpartier och fackföreningar runt om i världen är den enda chans som oppositionen har för att vinna striden både mot Lukasjenko och en rå kapitalism.

Gunnar Pettersson