Lars Henriksson i GP 2006-04-28.

Nyligen intervjuade GP ett antal Göteborgspolitiker om deras viktigaste valfrågor. Flera gav liknande svar: trygghet på gator och torg. Under våren har regeringen lagt fram en rad lagar som ökar statens rättigheter på bekostnad av medborgarnas integritet, alla marknadsförda som trygghetsökande och brottsbekämpande. I stället för häftig debatt kring dessa inskränkningar hör vi ännu fler rop på lag och ordning.

Troligen gör de politiker som sätter "trygghet på gator och torg" högt på sin dagordning en taktiskt riktig bedömning: det vädjar till en känsla som finns hos många av oss och ger därför röster. Vi är helt enkelt rädda. Det ökande våldet finns inte bara i den politiska propagandan utan i samtalen vid fikabord och på föräldramöten.

Och ändå är bilden falsk. Åtskillig forskning visar nämligen att våldet är tämligen konstant och sällan drabbar blint. Det värsta våldet, det dödliga, skördar årligen runt 100 offer i Sverige, samma antal som för 30 år sedan trots en befolkningsökning på nära miljonen. Det mesta våldet har också hållit sig inom ungefär samma kretsar av missbruk och kriminalitet. Det stämmer också med SCB:s stora undersökningar om hur få som faktiskt säger sig blivit utsatta för brott.

Trots detta ökar rädslan. Den utnyttjas som röstmagnet och för att sälja in inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna. Till en del ligger skulden hos det "säkerhetsindustriella komplexet", en intressegemenskap mellan politiker, ytliga media, polisbyråkrati och inte minst den svällande säkerhetsindustri som med väktare, larm och övervakningsutrustning gör stora pengar på vår rädsla. Från och med 2007 kommer dessutom EU att slussa en miljard euro per år till säkerhetsindustrins forskning genom det nya programmet ESRP. Intressena är starka av att framställa världen som farligare än den är.

Men för att det skall fungera - för att de braskande rubrikerna och förenklade parollerna skall sälja trots att fakta säger motsatsen - krävs att det finns en grogrund.

Och grunden till rädslan ligger djupare än i propagandan. Den trygghet som en skapas i ett samhälle där skyddsnäten håller och framtiden verkar hoppfull vänds i sin motsats när samhällsväven glesnar, välfärdssamhället befinner sig på reträtt och budskapet lyder "var och en får klara sig själv". Där klyftorna ökar, socialt och ekonomiskt, löses samhällskittet upp och vi blir mer främmande för varandra, också som människor. Och i ensamheten och utsattheten växer rädslan.

Lars Henriksson