Ur Getty, "The Road to Terror" (Översättning Göran Källqvist).

Läs också inledningen av Martin Fahlgren, Stalinisterna, historikern J A Getty och utrensningarna i Sovjet 1936-38

"Folkfienden" Alexander Julevitj Tivel avrättades av en av hemliga polisens exekutionspatruller en dag i början av mars 1937, en dag som inte skakade världen.

Tivel var journalist och redaktör och byråkrat på mellannivå, en ringa figur vars bedrifter ingalunda är framträdande i arkiven från hans tidsperiod. Han återfanns inte i den stalinistiska maktens korridorer. Men just därför är hans historia värd att berätta: han är en sorts sovjetisk vemsomhelst. Av någon orsak - eller av ingen orsak - blev Tivel en av de trekvarts miljoner medborgare som avrättades under 1937 och 1938, många utan rättegång eller andra domstolsförhandlingar, alla i namn av att rensa kommunistpartiet och Sovjetunionen från diverse diffust "kontrarevolutionära" element. Hans livshistoria är historien om den stalinistiska terrorn i liten skala.

Tivel föddes just efter sekelskiftet i Baku, inte långt från den plats där en ung Stalin strävade efter en karriär som underjordisk revolutionär. Hans föräldrar arbetade som tjänstemän i ett aktiebolag, men Alexanders möjligheter verkade begränsas av att han föddes i en judisk familj på landsbygden. Men han var ett duktigt barn och redan som ung hade han på något sätt lyckats lära sig engelska, tyska och franska hjälpligt.

Han var också politisk. Sexton år gammal anslöt han sig till en sionistisk studentorganisation i Baku. Med dessa dubbla hinder - tsarsystemet hade föga användning för politiskt aktiva judar från imperiets icke-ryska delar - slutade han gymnasiet arton år gammal och undrade vad kan skulle göra med sitt liv. Den avgörande faktorn visade sig vara året för hans examen, 1917, året för den ryska revolutionen.

Vi känner inte till vilken roll han spelade under de dramatiska händelserna detta år, men 1918 arbetade han först i Pjatigorsk-sovjetens militära kansli och sedan i Moskva i den nya bolsjevikiska regeringens propagandadepartement. I slutet av året hade han inträtt i redaktionen för Sovjetregeringens pressagentur, ROSTA. Under ryska inbördeskriget (1918-21) arbetade han som korrespondent för ROSTA och för flera sovjetiska tidningar i Moskva, Volga-regionen och Tasjkent. Hans språkkunskaper och skicklighet som redaktör innebar att han var värdefull för den nya regimen som var i desperat behov av dessa talanger.

Efter inbördeskriget arbetade Alexander Tivel som redaktör och skribent för Kommunistiska internationalen (Komintern) i Moskva, där han träffade och gifte sig med Eva Lipman. 1925 flyttade han till Leningrad för att arbeta på Leningradska pravdasutrikesredaktion, men 1926 fick han återvända till Moskva för redaktionsarbete i kommunistpartiets centralkommittés sekretariat och i centralkommitténs kultur- och propagandadepartement. Trots att han tidigare hade arbetat för kommunistiska tidningar, hade han aldrig gått med i partiet. Men det nya arbetet i centralkommitténs apparat krävde att han var medlem. Hans erfarenhet som redaktör och hans språkkunskaper gjorde honom till en värdefull arbetare, och efter en specialorder från centralkommitténs sekretariat släpptes han i december 1926 in direkt i partiet, utan den obligatoriska perioden som medlemskandidat. Under de följande tio åren fortsatte Tivel att arbeta i partihögkvarteret i Moskva, och hade så småningom avancerat till posten som assisterande chef för centralkommitténs internationella informationsbyrå.

På ytan verkade hans meritlista exemplarisk. Förvisso hade Tivel mellan 1930 och 1936 fått tre reprimander från partiet för mindre förseelser som att ha slarvat bort telegram eller tappat bort sin partibok, men det var inte ovanligt att partimedlemmar hade flera sådana små plumpar i sin meritlista. Men bakom scenen skärskådade partiets alltmer misstänksamma partitoppar de lägre placerade byråkraternas förflutna. Normala arbetsrelationer med politiskt oliktänkande eller personer som lidit nederlag i de politiska intrigerna granskades allt noggrannare och gavs illvilliga tolkningar. Tivel hade två sådana suspekta umgängen i sitt förflutna. Under året i Leningrad 1925 hade han arbetat tillsammans med anhängare till den vänsteroppositionelle Grigorij Zinovjev. Tivel hade befunnit sig på fel plats i fel ögonblick: eftersom Zinovjev vid denna tidpunkt var partiledare i Leningrad, kontrollerade hans anhängare naturligtvis tidningsredaktionen där Tivel arbetade. Och 1936 var Tivels direkt överordnade i informationsbyrån ex-trotskisten Karl Radek, välkänd och bitsk kritiker av Stalin på 20-talet.

Misstankarna nådde nya höjder i efterdyningarna till skådeprocessen i augusti 1936 mot Zinovjev och andra före detta vänsteranhängare. De oliktänkande hade dömts till döden, och i kölvattnet till rättegången gjordes en intensiv granskning av personer som Radek, som hade stött vänsteranhängarna. I slutet av augusti arresterades Radek. Samtidigt greps Tivel av den hemliga polisen NKVD. Hans hustru och unge son skulle aldrig se honom igen.

De följande sex månaderna förhördes Tivel i fängelset. Vi känner inte till om han torterades fysiskt av förhörsledarna, men det finns fullt tillräckligt med bevis för att det gjordes mot ett oräkneligt antal andra fångar. Till och med höga ämbetsmän som hade arresterats misshandlades, eller som Molotov uttryckte det "blev bearbetade".¹ Tio år senare beskrev en högt placerad polistjänsteman förhörsmetoderna i ett brev till Stalin. Först erbjöds fångarna bättre förhållanden - bättre mat, brev och så vidare - i utbyte mot ett erkännande. Om detta misslyckades följde vädjanden till fångens samvete och familjens välbefinnande. Nästa steg var isoleringscell utan motion, säng, tobak eller sömn i upp till tjugo dagar. Maten begränsades till trehundra gram bröd om dagen, och ett mål varm mat var tredje dag. Slutligen tilläts användande av "fysiska påtryckningar" i enlighet med ett centralkommittébeslut 10 januari 1939.² Dessa metoder åsyftar en senare, mindre förfärlig period. Rutinerna var knappast mildare på 30-talet, när Tivel var arresterad.

1936 nådde den stalinistiska ledningens paranoia nya höjder. En arresteringsvåg uppslukade tidigare oliktänkande i partiet, både till höger och vänster. Många framstående bolsjeviker med ett oppositionellt förflutet blev satta i fängelse, inklusive diplomaten Grigorij Sokolnikov och ställföreträdande kommissarie för den tunga industrin Georgij Pjatakov. Alla anklagades för de mest fantastiska brott: sabotage, spioneri, och ett antal andra förräderier. Den bolsjevikiska eliten åt upp sig själv.

Till och med inom centralkommittén där Tivel hade arbetat nådde vågen av misstankar närmast löjliga proportioner. Under en av dessa vågor av paranoia kom någon ihåg att två partiarbetare inom den centrala apparaten, två unga kvinnor vid namn Toropova och Lukinskaja, hade setts tillsammans med Tivel vid en fest. M F Sjkirjatov, högste ordförande i partiets kontrollkommission, skickade genast en not till NKVD och begärde att Tivel skulle utfrågas om kvinnorna. Han uttryckte också frustration över att "vi inte kan bekräfta alla som Tivel dansade med".

7 mars 1937 svarade NKVD att Alexander Tivel inte hade rapporterat något misstänkt om kvinnorna. Men Högsta domstolens militärkollegium dömde Tivel inte bara för att känna till terroristernas avsikter att mörda bolsjevikledare, utan även för att direkt "förbereda genomförandet av en terroristhandling mot [NKVD:s chef N I] Jezjov." Tivel avrättades troligen redan samma dag. Till skillnad från många andra som plågades och torterades av NKVD hade han inte erkänt.

Men historien om Tivel slutar inte där. Den terror som svalde individer krossade också deras familjer. Omedelbart efter arresteringen av Tivel hade hans hustru avskedats från sitt arbete "av politiska orsaker", och hon upptäckte att det inte gick att få något arbete med denna anmärkning i sina vitsord. Strax efteråt vräktes hon från sin lägenhet i Moskva, och ställd utblottad "på gatan" flyttade hon tillsammans med sin sjuklige son in i sin mors trånga lägenhet. Men i maj 1937 förvisades Eva Tivel och hennes son från Moskva till det fjärran Omsk i Sibirien. Hennes mor förlorade sin lägenhet och förvisades tillsammans med sin dotter och dotterson, uppenbarligen på grund av att hon hade hjälpt dem.

I oktober 1937 arresterades Eva Tivel själv i Omsk. Efter åtta månader i fängelset i Tobolsk, dömdes hon av NKVD:s speciella råd (som hade makt att döma till och med personer som inte begått några brott) till åtta års arbetsläger för att ha varit "familjemedlem till en fosterlandsförrädare". Terrorns omänskliga krossande upphörde inte ens där. Strax efter arresteringen av Eva anlände NKVD till hennes mors lägenhet och förde Tivels nioårige son till ett barnhem. Han träffade inte sin mor igen förrän han var i tjugofemårsåldern.

Efter att ha fullgjort sina åtta år i lägret fick Eva, som så många andra, straffet förlängt: ytterligare åtta års förvisning till Sibirien. Hon frisläpptes först 1953, året då Stalin dog, och återvände till Moskva.

Hon inledde snart en kampanj för att rentvå sin makes namn. Liksom miljontals andra som under årtionden fortsatte att lida under trettiotalets terror, betecknades hennes tjugofemårige son fortfarande som "barn till en folkfiende". Från och med början av 1955 började Eva skriva brev till olika myndigheter och försökte postumt återupprätta Alexander Tivel "för att undanröja denna falska dom mot min sons far". Processen gick sakta och Eva anslöt sig till den härskara av änkor, släktingar, och före detta dömda som mödosamt traskade från ämbetsverk till ämbetsverk i sitt sökande efter rättvisa. 23 maj 1957, tjugo år efter avrättningen av Tivel och efter Evas många brev och överklaganden, upphävdes slutligen domen mot Tivel och hans uteslutning ur partiet. Kortfattat och på ett sätt som alltid döljer så mycket, förklarade Högsta domstolen bara att hans dom från 1937 "hade grundat sig på motsägelsefulla och tveksamma uppgifter."³

Noter

1. Felix Tjuev, Sto sorok besed s Molotovym, Moskva 1991, s 410-12.
2. Not från V Abakumov till Stalin 17 juli 1947. Tsentral'naia khraneniia sovremennoi dokumentatsii (hädanefter TsKhSD), fond 89, opis' 18, delo 12. Det har hittills inte gått att hitta någon kopia av centralkommitténs cirkulär som godkände "fysiska påtryckningar".
3. Berättelsen om Tivel finns i hans partidossier i RtsKhIDNI, fond 589, opis 3, delo 1466.