Vitryssland är ett av Sveriges grannländer. Inklämt mellan EU:s östra gräns, Ryssland och Ukraina ligger det mindre än 100 mil från Stockholm. Lukasjenka som styr landet med järnhand kallas av vissa för Europas ende eller siste diktator. Diktator till trots så anser många analytiker att han idag skulle vinna ett öppet och fritt val.

Innebär en kritisk inställning till regimen att man måste hamna i samma båt som USA:s utrikesminister Condoleeza Rice som pekat ut Vitryssland som en ”tyranniets utpost”?

Här följer ett reportage från detta kontrastfyllda land av Gunnar Pettersson, som de senaste fem åren besökt Vitryssland ett flertal gånger. Artikeln är från Volvo-Umeå fackklubbs interntidning och webbsajt.

Vitryssland – kontrastfyllt land!
Gunnar Pettersson

När propellerplanet går in för landning på Minsk 2, huvudstadens internationella flygplats, är synen den samma som för fem år sedan. En stor kyrkogård av flygplan i vitt och blått är det man ser. Ett myller av uppställda transport- och passagerarplan med eller utan motorer som tillhör det statliga flygbolaget Belavia.

Mängden människor i militäruniform som tar emot på plattan, liksom den stora och ödsliga ankomsthallen känns också igen. Skillnader finns ändå, den alldeles nya gröna ”inget att förtulla”-gången är överraskande. De fem i militärgrönt får inget att göra när passagerarna från vårt plan snabbt passerar. Ute på parkeringsplasten ser man den största skillnaden. Den unkna doften av den smutsiga lågoktaniga bensinen är borta och bilparken liknar den i Sverige. På vägen in till Minsk står det ingen trasig bil vid vägkanten – för fyra år sedan såg jag massor av bilar med huven öppnad och en vitryss djupt böjd över motorn.

Inne i Minsk har trafiken tätnat med åren, men den här gången ser jag nästan ingen av de tunga trötta lastbilarna med enorma moln av dieselrök efter sig. Bussarna är lika fulla som de alltid varit, men de livsfarligt lutande bussarna med utslagen fjädring och stötdämpare på ena sidan av bussen ser jag bara ett par stycken av.

Tvåmiljonersstaden Minsk har också förändrats. I alla fall till det yttre, Affärsgatorna har rustats upp. Neonen glimmar från de internationella företagen som i vilken annan storstad som helst. De tunga bastanta husen i centrum har fasadbelysning som lyser upp hela centrum när mörkret faller. Stenläggningarna överglänser det mesta i Sverige. Stadens järnvägsstation är splitterny i häftig arkitektur och tunnelbanan byggs ut med nya eller totalrenoverade stationer. I en stor grop i centrum pågår byggandet av ett underjordiskt affärscentrum i tre våningar, till långt in på kvällarna. Lukasjenka satsar på infrastrukturen det är helt klart.

De kläder som folk har på sig liknar allt mer väst även om de extremt spetsiga och långa damskorna överträffar det mesta jag sett.

Den största förändringen är nog ändå surret av telefonsignaler. För fem år sedan hade i praktiken ingen mobiltelefon, idag har de flesta en telefon som de använder flitigt. Det är idag en statussymbol i Vitryssland.

För ögat är klyftorna mellan fattig och rik enorm. Vid lyxrestaurangerna i centrum trängs de allra dyraste modellerna av Mercedes, Lexus, Audi och BMW. På gatan bredvid sopar kvinnorna trottoaren med björkkvastar och en gammal häst stretar framför en kärra fylld kvistar till ved.

Det har trots allt skett en utveckling i Minskområdet. Är det bara ett kulissbygge för ögat, eller finns det en annan verklighet i Vitryssland?

Ekonomin

I Grodno nära gränsen till Litauen och Polen träffar jag Tanja och Svetlana, två unga vitryska tjejer med orden snabbt flödande. Tolken hinner nästan inte med att översätta deras berättelse som visar på ett annat Vitryssland.

– Vi arbetar som sömmerskor på en textilfabrik här i Grodno. Vi bor och arbetar i Vitryssland, men företaget och maskinerna är Litauiska. Vi arbetar fem dar i veckan, 8 timmar per dag. En lördag i månaden måste vi arbeta 8 timmar extra utan extra betalt.

Tanja tar fram sitt lönebesked från november månad och håller upp den lilla papperslapp som redovisar lönen. – Vi tjänar 130 000 rubel per månad, cirka 400 kr/månad. Det kan man inte överleva på. – Enda sättet att överleva är att arbeta svart på kvällar och helger säger Svetlana med en suck. Vad kan vi göra för att få bättre villkor frågar de båda tjejerna och titta ner i kaffekoppen.

Lukasjenka har skapat en ”teknisk frizon” i Grodnoregionen. För att få in utländskt kapital så tillhandahåller regimen lokaler och arbetskraft. De utländska bolagen håller med maskiner, råvaror och dollar. Det kallas joint venture, ett utmärkt parti för de maffialiknande utländska företagen och den vitryska staten. De som betalar kalaset är de vitryska arbetarna med slavlöner på 400 kr/månad. Givetvis finns ingen rätt för arbetarna att organisera sig fackligt.

I fallet med Tanjas och Svetlanas textilfabrik så är det ett litauiskt bolag som uppenbarligen tycker att det är för dyrt med de litauiska lönerna. Vinstmaximering på arbetarnas bekostnad sker 3 mil från EU gräns.

Senare på kvällen träffar jag Igor som arbetar på en bilverkstad i Grodno. Han berättar om vilka risker som man tar för att kunna göra ”det stora klippet”.

– Vi tar hem tobak från Azerbadjan som vi gör falska Marlboro av. Vi packar de färdiga limporna i bilar med dubbla golv som vi sedan kör in i EU via Polen. Det är enorma risker men på en resa kan vi köpa en bil i Tyskland som vi tar med hem till Vitryssland. Om vi inte kan göra cigaretter så smugglar vi vodka istället.

Den tidigare öppna gränsen mellan Polen och Vitryssland är nu stängd. Här pågår en ständig mänsklig förnedring i gränshandeln för att folk ska tjäna pengar. Alla inblandade vitryssar tar mycket stora risker för att säkra sin ekonomi.

I Minsk kliver vi på tunnelbanan och åker förbi Proletär- och Partisanstationerna och stannar på stationen som heter Traktorfabriken. Resan kostar bara några kronor men biljettpriset har stigit dramatiskt under de år som jag varit i Vitryssland. På Belarus Traktor, en stor fabrik i Minsk träffar jag bland annat Valerij som beskriver situationen. Vid en rundvandring i fabriken så ser man att det inte skett några större investeringar de senaste åren, trots att det är en av de modernaste fabrikerna i landet.

– Vi är många anställda, säkert 17 000. Vi är bland de bäst avlönade i Vitryssland. Som ni ser så har vi inte investerat speciellt mycket i fabriken de senaste åren. Jag vill nog helst att vi skapar en union med Ryssland, då får vi bättre avsättning för våra traktorer på den ryska marknaden. Då kan vi också få mer investeringar i fabrikerna.

Bakom dessa korta berättelser från fabriksgolven så döljer sig något av den grundläggande ekonomiska verklighet som Vitryssland befinner sig i.

Ekonomin i Vitryssland är i grunden en statskontrollerad ekonomi där de stora företagen är statliga När den gamla sovjetekonomin vältes över ända och den råa kapitalismen fick sitt fotfäste så gick inte Vitryssland samma väg. Där behöll staten kontrollen. Den totala utslagningen av folk som vi sett i Ryssland syns inte här.

Ekonomin påverkas ändå till stor del av utvecklingen i Ryssland. Den stora omstruktureringen av den ryska ekonomin, med arbetslöshet och misär för många, skakade också den vitryska ekonomin i sina grundvalar. Den ekonomiska uppgången i Ryssland det senaste året har påverkat Vitryssland positivt. De stora verkstadsföretagen som Belarus, Maz och Belaz har fått ett uppsving i produktionen och ökat sina vinster med upp till 40 %.

Investeringarna i industrin har nästan helt avstannat. Produkterna blir gammalmodiga och omoderna, det gör att Vitryssland inte har bra förutsättningar att få avsättning för sin produktion i Västeuropa. Flera av de bedömare som jag pratat med under åren gör gällande att den vitryska industrin kommer att gå under om inte nyinvesteringar görs. En av de allvarligare konsekvenserna av detta är att upp till hälften av företagen inte har ett positivt ekonomiskt resultat. Många av de arbetsplatser som jag besökt har en låg standard på den utrustning som används.

Utländska investeringar är mycket begränsade. Ford startade en monteringsfabrik i Minsk med löfte om skattefrihet. Så snart man kommit igång med verksamheten ville Lukasjenka ha in skatter. Det innebar ett snabbt slut för etableringen från Ford. Av de svenska företagen är det få som har representation i Vitryssland; IKEA, Bahco, Sandvik och Ericsson är de mest betydande som finns representerade i landet.

Den svarta ekonomin påverkar hela landet. Den kan dessutom delas in i flera olika delar. För det första är det den svarta handel som pågår mellan människorna. Man bedriver ren byteshandel för att klara av ekonomin. För det andra så är det en del av vardagen på arbetsplatserna. Många anställda får en del av lönen officiellt. På den delen betalar man skatt. Den andra delen av lönen betalas svart och kommer aldrig med i någon officiell statistik. För det tredje är det den statliga svarta ekonomin där regimen bland annat har en stor militär export som inte redovisas i de officiella finanserna.

Lönerna i Vitryssland uppges idag vara 150 dollar/månad i snitt. Det är den officiella lönen. Med de priser som är på mat, bostäder och andra förnödenheter förstår man att det är näst intill omöjligt att klara sig på 150 dollar. Den inofficiella svarta lönen är nödvändig för att få vardagsekonomin att fungera. För de som inte har möjlighet till svarta löner har stora svårigheter att få pengarna att räcka.

Dollarn har en stor betydelse i Vitryssland. Vardagsekonomin bygger på
att man sparar i dollar inte på banken. Det finns en enorm mängd växlingskontor

där det hör till vardagen att man växlar till dollar eller växlar in dollar för att konsumera.

Staten gör vad de kan för att kontrollera dollarflödet. I växlingskontoren måste Vitryssarna visa upp pass för att få göra transaktioner. Det gör att många använder dollar eller Euro som betalningsmedel vid privata transaktioner. En effekt av dollarns betydelse är att dollarraset inte varit lika stor i Vitryssland som i övriga länder. Det gör att man som besökare tjänar på att ha dollar med sig jämfört med andra valutor.

Inflationen har varit stor under den senaste femårsperioden. Under de senaste fem åren har den legat mellan 20 - 50 % per år. Under det senaste året har dock inflationen avstannat. Huvudorsaken är att dollarn försvagats så pass mycket gentemot andra valutor, det gäller även gentemot den vitryska rubeln.

Vapenindustrin är utvecklad i Vitryssland och det är den produktion som man har mycket god försäljning av. Det finns många som anklagar Vitryssland för att i hemlighet sälja kärnvapenteknologi till Iran.

Klassklyftorna i landet har ökat de senaste åren. Som ytlig betraktare är det inte lätt att avgöra vilka vitryssar som utnyttjar det slutna landet bäst, men det är uppenbart att klyftorna ökar. Förmodligen är det de som utnyttjar den svarta ekonomin för att sko sig och de högre topparna i nomenklaturan som är de välbesuttna i Vitryssland idag.

Staten och demokratin

En befriande historia är ofta ett bra sätt att befria sig från vanmaktens ok. Av förståeliga skäl blir det många historier som berättas. En vanlig historia kan låta så här:

Lukasjenka, Gorge Bush och Påven sitter ensamma i ett flygplan som börjar brinna. Det finns bara en fallskärm. Bush säger att han är den mest självklare att ta fallskärmen: - Jag är ledare i det viktigaste landet i Världen. Om jag inte överlever så kommer jorden att gå under. Han får mothugg av Påven: - Jag är den andlige ledaren för alla katoliker, utvald av Gud. Det är självklart jag som ska ha fallskärmen. Lukasjenka säger då: - Jag föreslår att vi håller en omröstning om vem som ska hoppa i fallskärmen.

Tysta och bedrövade ser Bush och Påven hur Lukasjenka sakta dalar ner mot jorden. Påven säger så till Bush: - Hur kunde han få 300 röster?

Demokratin är satt ur spel. De flesta bedömare anser att det förkommer ett systematiskt valfusk i Vitryssland. I första hand är det poströsterna som manipuleras. Bland de som röstar i vallokalerna så får Lukasjenka ungefär 40-50 % av rösterna. Bland poströsterna ligger röstetalet på över 90 %. Det är på detta sätt som Lukasjenka hela tiden får så höga röstsiffror. Trots valfusket så anser också de flesta att en majoritet i fria val skulle rösta på Lukasjenka.

Varför och hur lyckas då Lukasjenka få ett sådant stöd. På de frågorna finns det flera svar.
• Lukasjenka har kontroll över all media. Även om en del har parabolantenn och kan se utländsk tv så är all vitrysk tv statskontrollerad. Det gör att alla nyheter hela tiden vinklas utifrån Lukasjenkas perspektiv. Några har liknat hans makt med den kontroll Berlusconi har över media i Italien.
• Lukasjenka har kontroll över statsapparaten. Byråkratin i Vitryssland vilar på gamla ryska traditioner. Byråkratin är stark och omfattande. Genom att ta ett starkt grepp om hela statsapparaten, med KGB i spetsen, så har Lukasjenka även lyckats skapa ett ”mjukt” förtryck av befolkningen.
• Lukasjenka har kontroll över företagen. Eftersom de flesta av företagen är statskontrollerade så rättar sig företagen efter de direktiv som regimen ger. Denna treenighet av statsapparat, media och företag gör att greppet om landet blir järnhårt.
• Befolkningen vet vad man har men inte vad man får. När vitryssarna jämför med sina grannar i öst, Ryssland och Ukraina, så anser många att man har det bättre.
- Alla får sina löner på utsatt tid
- Värme och elektricitet levereras ut till bostäderna
- Det finns bensin till bilarna
- Kollektivtrafiken fungerar och går på utsatt tid
- Mutor anses inte vara lika utbrett som i Ryssland och Ukraina.
Dessa grundläggande behov tillfredsställs och det är få som vill riskera att de försvinner.
• Lukasjenka har den politiska kontrollen. Efter sitt makttillträde 1996 så har han med hjälp av effektiva metoder smulat sönder allt eventuellt motstånd. Han skapade makten genom att
- Snabbt hålla en folkomröstning om konstitutionen, där presidentens makt utökades rejält.
- Upplösa det gamla parlamentet, 13:e högsta sovjet
- Undanröja alla utmanare om makten, som har försvunnit under mystiska omständigheter, fängslats eller marginaliserats.
- Utnyttja presidentens makt och genom dekret hela tiden styra den politiska processen.

Oppositionen är idag hårt pressad och mycket bräcklig. Partierna är små och har ett litet inflytande på den politiska utvecklingen. I valet hösten 2004 så ställde oppositionen upp under beteckningen V+, som står för de fem partierna som ingår och victory. Det är två socialdemokratiska, ett kommunistiskt, ett liberalt och ett nationalistiskt parti;
- Belarusian Labour Party
- Belarusian Party of Communists
- Belarusian Social Democratic Party
- Belarusian Popular Front
- United Civic Party

V+ ställde upp med 279 kandidater i parlamentsvalet hösten 2004. Ingen av dessa kandidater kom in i parlamentet. Inte heller den andra mindre grupperingen ”Den europeiska koalitionen” kom in i parlamentet. Oppositionen diskuterar nu en samordning av all opposition för att skapa en gemensam front mot Lukasjenka. Som läget ser ut för tillfället finns det inget som talar för att oppositionen ska ha någon chans i ett parlaments- eller presidentval.

Fackföreningarna

Under de år som jag besökt Vitryssland så har jag träffat många fackföreningsledare på olika nivåer och med olika uppfattning och inriktning.

– Vi på MAZ Automobil tillverkar lastbilar och bussar. En av de viktigaste uppgifterna för fackföreningen är att se till att vi kan behålla våra avtal med bra semesterbyar till våra anställda. Vi kan inte bara vara i opposition med staten och företagsledningen, säger Nikolaj som är en av de fackliga ledarna för facket på MAZ.

– Fria och obundna fackföreningar är nödvändiga för oss. Om vi inte kan stå oberoende från stat och företagsledning kommer vi inte att överleva, säger Ivan, som betalat ett högt pris för sin ståndpunkt. Sedan våren 2003 är han svartlistad från sitt arbete i Grodno där han sparkades på grund av sin kamp för en oberoende fackförening.

– Förtrycket mot oss oppositionella fackiga ledare är oerhörd. Det finns inte många som står ut. Inför risken att förlora arbetet och utkomst orkar inte alla kämpa. Det är dessutom många som inte vågar säga att de tillhör fackföreningen med risk att förlora jobbet, säger Alexander, en av ledarna för den oberoende fackföreningen Repam.

Vitryska LO (federationen) liknar väldigt mycket den gamla fackföreningen från Sovjettiden. En hierarkiskt uppbyggt organisation där medlemsinflytandet är svagt. Den gamla treenigheten mellan stat, företagsledning (administration) och fackförening finns på många företag. Det är inte ovanligt att man först måste vara fackordförande för att kunna bli företagschef.

Fria fackföreningen (kongressen) växte under tidigt 1990-talet, De blev starka inom framförallt kollektivtrafiken i Minsk. De genomförde en strejk 1995 bland tunneltågförarna för bättre villkor. Strejken krossades effektivt av regimen. Alla strejkande avskedades och ny personal anställdes. De strejkande fick inget stöd av federationen, vilket var ett taktiskt misstag av vitryska LO. Man såg ”kongressen” som en konkurrent som man inte behövde stödja. Nederlaget för ”kongressen” ledde inte till ett stärkt LO utan många blev försiktiga och Lukasjenkas makt och kontroll på arbetsplatserna ökade. Idag för kongressen en tynande tillvaro.

Oppositionen inom federationen startade i samband med Lukasjenkas makttillträde. Det var framförallt två fackföreningar metallfackföreningen ASM och elektronikfacket REP, var de som stod för oppositionen. De var två stora fackföreningar med mer än 300 000 medlemmar. Oppositionen tog makten inom LO och i presidentvalet 2001 blev Vitryska LO:s kandidat, Vladimir Gontjarik, den politiska oppositionens gemensamma kandidat.

Efter en valkampanj med, enligt de flesta bedömare, en mängd valfusk fick Lukasjenka 75 % och Gontjarik 25 % av rösterna. Flera anser att Gontjarik i verkligheten fick cirka 40 % och Lukasjenka 45 % av rösterna. Officiellt vann alltså Lukasjenka valet. Men han utsåg samtidigt vitryska LO, Gontjarik och de två fackföreningarna ASM och REP till sina värsta utmanare om makten.

Att krossa den fackliga oppositionen blev en av de viktigaste uppgifterna för den vitryska statsapparaten. Här visade också Lukasjenka sin allra bästa kompetens, att söndra och härska. Här följer några exempel på aktiviteter när regimen genomförde ”union busting” a la Vitryssland;
• Bort med LO-ordföranden, där några av Lukasjenkas bundsförvanter inom LO arbetade hårt för att avsätta Gontjarik vilket också lyckades.
• Tillsätt en trogen ordförande, där regimen tillsatte en ny LO-ordförande som kom direkt från industridepartementet (!).
• Destabilisera de starka facken ASM och REP. vilket regimen också till slut lyckats med. ASM splittrades i december 2003 och den gamla ledningen avsattes. Destabiliseringen tog flera år men genomfördes med stor precision.
- Inga fackföreningsavgifter, var ett sätt. Företagen slutade helt enkelt att överföra fackavgiften som dragits från de
anställdas löner. När fackföreningen gick till domstol för att få de pengar som medlemmarna avstått fick de rätt till pengarna. Då utfärdade Lukasjenka helt enkelt ett dekret där han förbjöd

möjligheten att dra fackavgift på lönen. Fackföreningen blev alltså tvungen att återgå till det system som man använde sig av i fackföreningens barndom. Att gå runt på fabriksgolven och begära in fackavgiften direkt ur handen på medlemmen. En hart när omöjlig uppgift för vitryssarna som tjänar 1000 kr/månad.
- Skapa en alternativ ”gul” fackförening. var ett annat sätt. Lukasjenka startade en industrifackförening som konkurrerade om medlemmarna på samma arbetsplatser.
- Köp de förtroendevalda, där många förtroendevalda på de stora företagen erbjöds dubbel lön för att lämna ASM och gå över till den gula industrifackföreningen.
- Locka över medlemmarna, vilket gjordes med finess. Om du tillhör rätt fackförening får du semester på sommaren eller ledigt när du begär. ”Fel fack” och semestern lägger vi på vinterhalvåret.
- Hota arbetarna, om du tillhör ASM eller REP förlorar de arbetet. Genom att också verkställa avskedanden så visade man också att det fanns allvar bakom hoten.
- Utestäng ledarna från medlemmarna var en metod. Ingen av de oppositionella fackföreningsledarna fick till slut tillträde på de större arbetsplatserna och chans att träffa sina medlemmar.
- Erbjud fred, var ett sista schackdrag. Lukasjenka erbjöd att lämna fackföreningen ASM i fred bara med valde bort den gamla ledningen och tillsatte en ledning som helt stödde regimen.

Motståndet från de oppositionella har varit mycket kraftfull. De har använt alla upptänkliga medel för att försvara sitt oberoende. Allt ifrån demonstrationer och mobilisering bland medlemmarna över kamp inom LO och fackföreningen till internationellt stöd. Till slut orkade inte majoriteten i fackföreningen stå emot Lukasjenkas förtryck utan valde bort den gamla ledningen och satte in en marionettledning. Skickligt och infernaliskt agerat av Lukasjenka.

Idag försöker de kvarvarnade 1500 medlemmarna av den fackliga oppositionen att organisera sig i den nya fackföreningen REPAM. De får inget organisationstillstånd av staten, medlemmarna som går ut i offentlighet förlorar jobbet och ledarna trakasseras.

Det internationella stödet från ILO och IMF är starkt, men det stödet har inte alls räckt till för att försvara en fri och obunden fackförening i Vitryssland. Trots kraven från ILO på regimen att sluta bryta mot de fackliga fri- och rättigheterna så har det hitintills inte haft någon effekt. Regimen har inte ändrat inställning. Idag är inte vitryska LO erkänd som en fri och obunden fackförening av ILO.

Arbetsplatserna och arbetet

Vi åker i en gammal BMW. Turen går till utkanten av Minsk där vi gör ett av många besök på en verkstadsindustri.

– Här på Motovelo motorcykelfabrik är vi 3 500 anställda. Vi tillverkar vi cyklar och motorcyklar. Designen på våra produkter är gammalmodig och produktionsprocessen omodern. Till exempel sitter vi och målar ramarna i öppna lokaler utan skyddsutrustning, säger Valerij från Motovelo.

– Arbetsplatsen är det sociala skyddsnätet. Det är genom arbetet som man får de sociala förmånerna i Vitryssland. Arbetsplatsen och fackföreningen håller i bostadsförmedling, kultur, sport, bibliotek med mera. Utan arbete så finns ingen trygghet kvar över huvud taget, påpekar Anatolij som arbetar som avsynare på kullagerfabriken i Minsk.

Industriarbetsplatserna är många i Vitryssland. Procentuellt är det kanske den mest industrialiserade regionen i gamla Sovjet. Vitryssland har flera stora verkstadsindustrier. De största är Belarus traktor, Maz Automobil, Belaz tunga fordon. Det finns alltså en industriell kompetens inom Vitryssland.

Med lågavlönade arbetare och fungerande industrier finns det industriella förutsättningar för att Vitryssland blir nästa område som det internationella kapitalet söker sig till i jakten på lågkostnadsländer.

Omstruktureringar av arbetsplatser är inte lätt. Med avsaknad av A-kassa eller annat stöd så är det väldigt svårt att förändra bemanning eller inriktning utan att det leder till total misär för de som drabbas av en omstrukturering. Det gör att det inte finns någon större vilja att investera och utveckla produktionsprocesserna. Mycket av produktionsprocessen liknar det som fanns på 60-talet i Sverige.

Arbetsmiljön går inte att jämföra med svenska fabriker, däremot är den betydligt bättre än i många av utvecklingsländerna. På mindre arbetsplatser är miljön ofta ännu sämre. Försöken från fackföreningen ASM att kräva förbättringar i arbetsmiljön har inte lett till förbättringar. En effekt av den eftersatta arbetsmiljön är att antalet dödsfall i arbetslivet är stort.

Bemanningen på arbetsplatserna är inget att klaga på. Det finns i Vitryssland inte alls samma rationaliseringshets som i Västeuropa. En rationaliseringsexpert från västeuropeisk bilindustri skulle darra av lycka över att få sätta tänderna i en vitrysk arbetsplats.

Anställningstryggheten var tidigare ett adelsmärke i Vitryssland. Nya dekret från regimen har stadfäst att tryggheten i arbetet ska upphöra. Numera är den vanligaste anställningsformen visstidsanställningar. Det har skapat en stor otrygghet i arbetarklassen, när det inte finns någon a-kassa om man tappar sin anställning.

Läget inom tjänstesektorn och på andra arbetsplatser saknar jag kompetens att uttala mig om.

Stad och land

Vitryssland är platt. Det märks tydligt när vi åker den trettio mil långa vägen från Grodno till Minsk i bil. Vädret är grådaskigt och vägen går som en kil rakt genom landskapet. Vi åker förbi stora uppodlade fält, men vi ser väldigt få byar eller bondgårdar. Det är bara i något enstaka hus som vi ser en ensam glödlampa lysa svagt i den mörka decemberkvällen. De flesta gårdar verkar övergivna men det är datjorna som väntar på att uppodlas till våren.

– De flesta familjer i Vitryssland har egna datjor, jordlotter i varierande storlek, för att odla behovet av grönsaker. Datjorna är nödvändiga för de flesta familjers överlevnad säger Alexander, vår följeslagare på vägen till Minsk. – Som ni ser är det inte bara storleken på jordplätten som varierar, även standarden på husen går från det fallfärdiga rucklet till toppmoderna hus.

– Visste ni att vi höll en folkomröstning om rätten till jordägande i början av 1990-talet säger vår guide, Irina. Det var en klar majoritet som var emot privata jordegendomar – staten ska äga jorden var folkets beslut.

Bondebefolkningen minskar i snabb takt. Den utbredda fattigdomen på landsbygden och drömmen om ett bättre liv gör att urbaniseringen i Vitryssland går snabbt. Minsk har idag 2 miljoner innevånare och det är stort antal som flyttar in till staden.

Datjorna, de ryska sommarbostäderna, är en ekonomisk nödvändighet för de flesta familjer. Det märks inte minst under maj då de flesta vitryssar ägnar all ledig tid till att så och plantera det som man ska leva på under den kommande vintern.

Jordägandet är statligt, vilket vitryssarna beslutat i folkomröstning. Det ger inte bara konsekvenser för de som arbetar i jordbruket. I och med att all mark är statlig så är det jämförelsevis billigt att genomföra infrastrukturella åtgärder. Exempelvis så kostar mark och material ingenting för staten när man ska bygga nya vägar.

Vardagen

Vi åker i bilen genom Minsk ut till en av fabriksförorterna. Vi kommer till en äldre fabriksbyggnad där människor går ut och in genom en mindre port. Vi kommer in till fabriksförsäljningen av Kristall, vitrysslands mest kända Vodka.

– Här står backarna fulla av vodkaflaskor på halvlitern, säger Sasja, vår helnyktre chaufför. Som ni ser är utbudet av olika vodkasorter stort, större än i Sverige tror jag. Även om ni tycker att det är billigt att köpa vodka här så tycker många vitryssar att det är för dyrt. Därför är hembränningen utbredd trots att det är förbjudet och straffen hårda.

Vodkan påverkar den vitryska vardagen. Alkoholismen är ett av de största samhällsproblemen som man har att brottas med. Det tycks som om vodkan är en vardagsdryck som används för att döva de problem som man står inför. Inom exempelvis fackföreningen är den procentuella andelen aktiva kvinnor stor på grund av att männen ”inte är att lita på” när det gäller sitt förhållande till vodka. Vodkan skapar givetvis en passivitet bland befolkningen. Den finns att köpa överallt, alla tider på dygnet. Tillgängligheten och priset gör att många ungdomar är berusade även på vardagar.

Maten är, precis som i Sverige, den viktigaste vardagssysslan när arbetsdagen tagit slut. Eftersom lönerna är så låga måste man spara in på någonting och detta någonting blir maten. De man odlar på datjorna kompletteras oftast med kött eller kyckling. Basfödan är potatis som används på alla upptänkliga sätt. De flesta maträtter jag ätit är helt okej. Många restauranger serverar mycket bra mat. Ute på arbetsplatserna har fabriksköken inte samma standard, men är man inte alltför kinkig så klarar man sig bra.

Ungdomen skiljer sig bara på ett sätt från ungdomar i Västeuropa. De är mycket smalare i Vitryssland. Våra vänner säger att den helt avgörande faktorn till detta är den dåliga ekonomin och att det är maten som man sparat in på. I Minsk så uppträder ungdomarna på samma sätt som andra ungdomar, klädmodet är som i Sverige och det viktigaste attributet är en mobiltelefon som man hela tiden visar upp att man har.

Boendet är det andra man sparar in på när ekonomin är dålig. Det är svårt att få bostad i Minsk. Dessutom är det dyrt. De flesta ur arbetarbefolkningen bor trångt. En etta med gemensamt
kök eller toalett med en annan familj är inte ovanligt. Samtidigt växer det upp överklassområden där kostnaderna är astronomiska för en normal arbetarfamilj.

Demografin är inte bra i Vitryssland. Man har de senaste åren haft en negativ befolkningsutveckling.

Huvudorsaken är den dåliga privata ekonomin. Vanliga människor har helt enkelt inte råd att skaffa fler barn.

Sexindustrin märks tydligt som utlänning. Det är den enskilda fråga som påverkar mig mest negativt och blir berörd av. Det går inte en kväll utan att telefonen ringer på hotellrummet och man blir erbjuden ”sexmassage”. Nere i hotellfoajén ser man också alltför ofta hallickarna i sina solglasögon stå och vänta. När man reser i bil på de större vägarna så står det ofta lättklädda damer vid vägkanten och väntar på ”kunder”. Fattigdomen gör att kvinnorna utnyttjas på ett brutalt sätt.

Ingen väg är asfalterad!

Bland de oppositionella finns en brinnande längtan efter demokrati. Även om befolkningen inte dör av svält så riskerar människorna att dö av bristen på demokratiskt syre. Klämd mellan Lukasjenkas förtryck och de omgivande ekonomierna EU, Ryssland samt Ukraina konstaterar dock många nyktert att alternativen inte är så speciellt lockande. Det är kanske den viktigaste orsaken till att Lukasjenka har det stöd han har i Vitryssland idag. Vilken väg man än tar så är den inte asfalterad.

Fortsatt ”demokratur” med Lukasjenka är idag den troliga utvecklingen: Det finns inget som tyder på att Lukasjenka sak förlora makten, snarare tvärtom.
- Under de senaste åren har han stärkt sin makt internt och har ett starkare grepp om statsapparaten.
- Det finns ingen intern maktkamp som kan leda till Lukasjenkas makt försvagas eller välts över ända.
- De internationella påtryckningarna har inte lett till lättnader i förtrycket, snarare har förtrycket hårdnat.
- Den politiska oppositionen är försvagad och marginaliserad.
- Det finns idag ingen stark facklig styrka
- Inga tydliga ekonomiska intressen i landet driver en aktiv kamp på Lukasjenka.

Rysk kapitalism verkar idag inte aktuell. Även om Lukasjenka under en längre tid försökt skapa en allians med en av få bundsförvanter, så har han inte nått någon framgång. Putin har ”erbjudit” att införliva Vitryssland i Ryssland och att Lukasjenka skulle bli guvernör i en delrepublik. Så låga ambitioner har inte Lukasjenka så det är inte en trolig utväg. Med Lukasjenka kvar vid rodret så är det ändock det enda alternativ som överhuvudtaget är möjligt förutom en fortsatt ”demokratur”.

En ukrainsk lösning är knappast tänkbar i närtid. Det finns ett antal skillnader mellan Ukraina och Vitryssland talar emot en sådan händelseutveckling.
- Den interna maktkampen i Ukraina har en lång historia, den saknas i dagens Vitryssland.
- Oppositionen saknar möjlighet till media i Vitryssland. Den ”investering i förändring” som Västeuropa och USA genomfört i Ukraina är ogörlig i Vitryssland. Lukasjenkas makt över media är total idag.
- Folkets vanmakt är inte lika stor i Vitryssland. BNP per capita är mer än dubbelt så stor i Vitryssland. I Vitryssland fungerar alla viktiga samhällsfunktioner: Skolor, sjukvård, kollektivtrafik, elektricitet, värme levereras. Alla får sina löner. Dessutom är kulturen med mutor inte alls lika utbredd i Vitryssland som i Ukraina.

En anpassning till EU ses av de flesta som otänkbar inom överskådlig tid. Den är i alla fall inte möjligt med Lukasjenka som president. Kraven på EU-anpassning med ”ekonomiska reningsbad” där arbetare och bönder får betala hela priset för demokratin med arbetslöshet och misär är inte speciellt lockande för många av Vitryssarna. Däremot vill många se en mycket snabb utveckling till standard och levnadsvillkor som liknar de skandinaviska.

Man jämför sig ofta med utvecklingen i baltstaterna. Den baltiska befolkningen har fått en livgivande frihet som är nödvändig man den svaga fackliga organiseringen gjort att prisnivåerna höjts mer än arbetarlönerna.

Kapitalet i väst torde ha ett betydligt större intresse för Vitryssland än för exempelvis Ukraina. Vitryssland är en industrination med många och stora fabriker, det största oljeraffinaderiet från gamla Sovjet och någorlunda fungerande infrastruktur och billig arbetskraft. Enda hindret för det västerländska kapitalet är idag Lukasjenka som inte, likt andra totalitära regimer, lydigt följer minsta vink från kapitalet.

Den internationella politiska kritiken mot Vitryssland är med rätta förödande. Kritiken har olika utgångspunkt.
- Människorättsorganisationerna i världen kritiserar de usla förhållandena. Under 2003 stängde regimen uppemot 30 människorättorganisationer i Vitryssland. Den enda kvarvarande är den vitryska Helsingforskommittén.
- De internationella fackliga organisationernas kritik gäller regimens kontroll av de fackliga organisationerna. .
- USA är ett av de länder som starkt kritiserar Vitryssland. Från USA-regeringens sida så är kritiken inte trovärdig, då man utan problem samarbetar med många diktaturer i världen. USA:s kritik beror på att Vitryssland inte går USA:s ledband.

En försvagad eller utplånad fackförening kommer att leda till fritt spelrum för marknadskrafterna när väl regimen en gång faller. Därför måste det internationella stödet riktas mot ett stärkande av en oberoende fackföreningsrörelse som finns i Vitryssland idag.

På väg ut genom passkontrollen kontrolleras mina väskor. De är tyngre när jag åker än när jag kom. Linnedukar, champagne, vodka, pirat-CD och rysk choklad gör den alltför tung. Konstigt nog känns det alltid svårare att komma genom passkontrollen än in i landet.

När propellerplanet lyfter från startbanan ser jag åter de uppställda flygplansvraken. De dånande motorerna går över i ett mer stillsamt surr. Innan de har vaggat mig till sömns så infinner sig åter den ödmjuka respekt man får inför de människor som under usla villkor kämpar för ett bättre liv hur brant uppförsbacken än tycks vara.

Gunnar Pettersson
Umeå januari 2005