- antagen av partistyrelsens möte i november 2005.

"Vi vet redan vad en gammal och glömd kamrat slog fast: revolutionen är permanent. (...) Den kubanska revolutionen kan bli evig om den fortsätter att vara en revolution, om den sprider sig och existerar för världen, för de fattiga."
Celia Hart, i den kubanska tidskriften TrIcontinental, maj, 2004

1. På Kuba lever 12 miljoner människor i ett land där tillgång till de viktigaste livsmedlen är garanterade, där sjukvården är gratis och täcker alla invånare. Alla har rätt till utbildning. Analfabetismen är avskaffad. Bostadsstandarden är generellt hög. Andelen fattiga har pressats ner till 20 procent av befolkningen.

2. Dessa framgångar som nåtts i kampen för en människovärdig tillvaro är en förebild för fattiga i hela världen, särskilt i Latinamerika där inte något annat land i dag har en så hög allmän levnadsstandard. Detta har möjliggjorts genom det brott med det kapitalistiska systemet som ägde rum efter revolutionen för snart femtio år sedan.

3. 1959 störtades den USA-stödda Batistaregimen av 26 juli-rörelsen. Batistas diktatur var bland annat ansvarig för uppemot 30 000 mord på politiska motståndare. Gerillans program för att avskaffa den akuta misären var oacceptabelt för överklassen och USA-imperialismen, men till skillnad från många andra demokratiskt nationalistiska rörelser i tredje världen backade inte 26-juli rörelsen inför USA:s ultimatum utan framhärdade i revolutionens grundidé om social rättvisa. 26 Juli-rörelsens strävanden krävde att revolutionen baserades på arbetarnas och böndernas intressen. De första åtgärderna riktades mot ägarna av sockerindustrin. 1961 blev den kubanska revolutionen ”permanent” – den utropades som socialistisk.

4. Revolutionsledningens nationalistiska program ledde alltså till en konfrontation med administrationen i Washington, vilken förhöll sig till Kuba som vilka gamla kolonialherrar som helst. Motsättningen fördjupades i takt med att revolutionen fick alltmer socialistisk prägel. USA stödde ett kontrarevolutionärt landstigningsförsök i Grisbukten som misslyckades kapitalt. Därefter inledde USA den handelsbojkott och embargo som fortfarande är i kraft. USA har hela tiden kunnat behålla militärbasen Guantanamo på Kuba, den bas som idag är ett stort fångläger, organiserat utanför både internationella avtal och USA:s egna lagar.

5. I denna situation utvecklades kontakterna med Sovjetunionen och med länderna inom denna supermakts intressesfär. Kubanerna fick nu tillgång till varor och livsmedel som var livsnödvändiga. Å andra sidan formades ekonomin och det politiska systemet på Kuba delvis efter mönster från Östblocket. Moskva utnyttjade situationen. 1962 blev ön skådeplats för den ökända kärnvapenkrisen mellan Sovjet och USA.

6. Ekonomiskt importerades ett styrsystem som ledde till slöseri och överproduktion. Miljöförstörande teknik infördes. Tvärtemot de ursprungliga intentionerna behöll Kuba samma råvaruproducerande roll gentemot omvärlden som före revolutionen. Kubanernas uttalade mål att bryta sig ur tillvaron som ett land i Tredje världen gick inte att uppfylla inom det av Sovjetunionen dominerade ekonomiska systemet.

7. Politiskt betydde det bland annat att ett system för i viss mån privilegierade partifunktionärer byggdes upp inom ramen för ett enpartisystem. Det som idag är Kubas kommunistiska parti bildades genom att 26 juli-rörelsen slog sig ihop med två andra partier några år efter revolutionen. Ett av dem var det kubanska kommunistpartiet, som faktiskt motsatte sig revolutionen 1959 – direktivet från Moskva hade ju varit att betrakta Batista som en ”objektivt anti-imperialist”. Press- och yttrandefriheten inskränktes. Systemet kunde bland annat rättfärdigas med hänvisning till korruptionen inom flerpartisystemen i hela Latinamerika, men även partier som stödde revolutionen förbjöds. Deras medlemmar fängslades.

8. Utvecklingen på Kuba sedan 1959 har ändå inte varit någon parallell till utvecklingen i Sovjet efter den ryska revolutionen 1917. Det illustreras till exempel av Kubas utrikespolitik, även om den inte stått opåverkad av anknytningen till Östblockets diplomati, eller av det stalinistiska synsättet att alla politiska rörelser i hela världen måste underordna sig Sovjets intressen i det kalla kriget mot USA. Efter det att Portugals kolonialvälde i Angola var slut 1975 var de kubanska soldaternas insatser avgörande för att slå tillbaka UNITA:s terror och de sydafrikanska invasionerna. Stödet till Angola var i strid med Sovjets utrikespolitik. Å andra sidan skickade Kuba, precis som Sovjet, militära rådgivare till Etiopien för att hjälpa Mengistus militärdiktatur mot befrielserörelsen i Eritrea. Det var heller aldrig tal om något annat, än att ge politiskt stöd till de stalinistiska regimerna i Östeuropa. Stöd gavs till regimen i Tjeckoslovakien under en arbetarmördare som Husak, efter Sovjets invasion som gjorde slut på Pragvåren 1968. Stöd gavs också till regimen i Polen, även till överste Jaruzielski, som försökte slå ned arbetarrörelsen Solidaritet med en militärkupp istället för att gå med på arbetarstyre och demokratisk socialism vilket var vad den fria fackföreningen och massrörelsen först krävde.

9. Den motsägelsefulla utrikespolitiken till trots så förknippas Kuba med internationalism. Det är inte alls bara på grund av att revolutionshjälten Che Guevara dog i Bolivia 1967 under ett misslyckat försök att med gerillakrig sprida revolutionen till hela Latinamerika, i enlighet med den så kallade focoteorin. Kubas exempel och det konkreta stödet från Kuba spelar stor roll för försöket i Venezuela idag, att bryta sig ur nyliberalismens grepp i riktning mot socialism. En del av motståndet mot USA:s nyliberala frihandelsoffensiv Area de Libre Commercio de las Americas, (ALCA) , har samordnats i Havanna. Den internationalistiska traditionen lever också kvar i form av hjälp från läkare och andra specialister till fattiga befolkningar i Latinamerika och Afrika, konferenser för forskare och intellektuella, och olika former av kulturella samarbeten och utbyten.

10. Under åren sedan 1959 har USA trappat upp aggressionen mot Kuba. Landet lever under en ekonomisk blockad som syftar till att svälta ut den kubanska befolkningen. Blockaden har under fem decennier kostat Kuba 70 miljarder dollar. Hundratals terrordåd har genomförts av den exil-kubanska maffia som getts fristad i Miami – inklusive bomber släppta från flygplan, angrepp med biologiska vapen, flygplanssprängningar och ett försök till militär invasion.

11. I och med Sovjetunionens sammanbrott i början av 90-talet gick Kuba in i sin värsta kris sedan kärnvapenkrisen 1962. Landet förlorade i stort sett hela sin utrikeshandel, inte minst på så viktiga områden som livsmedel och olja till produktion av bensin och diesel. På ett par år sjönk Kubas BNP med över 30 procent.

12. Krisen fick omfattande effekter. För första gången sedan 60-talet återkom svält till ön. Hälsotalen försämrades och bristsjukdomar uppträdde hos befolkningen. Skolsystemet bröt mer eller mindre samman. Antalet universitetsstudenter på ön var i mitten av 90-talet mindre än en tredjedel av vad det var i slutet av 80-talet.

13. De ekonomiska problemen fick tydliga politiska effekter – i första hand manifesterade med försöken till massutvandring till USA. Detta ledde åtminstone vid ett tillfälle till omfattande upplopp som slogs ner av polis. Flyktingkrisen förvärrades medvetet av USA genom att man vid upprepade tillfällen nekade att uppfylla den utlovade kvoten av inresetillstånd till landet.

14. I mitten av 90-talet var alltså Kuba på gränsen till ekonomisk och politisk kollaps. Staten förklarade krigstillstånd. Kubaner talar om 1994 och 1995 som ”de svåra åren”, inte bara därför att mat och andra för överlevnaden nödvändiga varor var svåra att få tag på, utan också därför att förtrycket av oliktänkande och av dem som, som en följd av nöden, tvingades bli brottslingar hårdnade betydligt.

15. Under de tio år som gått sedan 1995 har man dock lyckats med att räta upp ekonomin genom att satsa på inhemsk produktion, på turism, på medicin och bioteknik samt på joint ventures – företag i samägande med utländskt kapital – inom bland annat nickelutvinning. Landet har i dag en BNP som är nästan lika hög som innan Sovjetunionens kollaps. Arbetslösheten har pressats ner, och ligger idag på ca 3 procent. Detta trots att hälften av landets sockerbruk stängdes för ett par år sedan. Sockerindustrin var förut den viktigaste på ön.

16. Resurserna som skapats under de senaste åren har använts till att tillgodose grundläggande behov. Svälten är åter utrotad, sjukvårdens kvalité återupprättad och en stor satsning på utbildning har genomförts. Hundratals skolor har renoverats, tusentals lärare utbildats och anställts, två tv-kanaler sänder program uteslutande riktade till skolor eller för folkbildningsändamål. Alla skolor har tillgång till datorer och antalet studerande vid landets universitet är åter fler än 300 000. Den nya turismen och öppningen för utländskt kapital har samtidigt inneburit att växande och svårkontrollerade ekonomiska klyftor uppstått.

17. Det politiska läget har dock stabiliserats genom en del demokratiska reformer och genom att en stor del av den förut olagliga ekonomiska aktiviteten legaliserats när rätten att driva privata enmansföretag återinfördes för några år sedan.

18. Kommittéerna till revolutionens försvar (CDR) har varit både instrument för partiets kontroll, mobilisering och övervakning uppifrån, såväl som institutioner för dialog med massorna. CDR är uppbyggda som råd i bostadsområdena. De senaste åren
har CDR fått en stärkt roll som demokratiskt instrument på

lokal nivå. När det gäller folklig kontroll och insyn på lokal och regional nivå har Kuba antagligen det mest demokratiska systemet i Latinamerika. Detta trots att regeringspartiet som Kubas enda organiserade politiska struktur har kontrollen över politiken på ön.

19. Kuba är ett U-land som levt fyra decennier i krigstillstånd med världens mäktigaste supermakt, vilken dessutom är granne. Med tanke på det och med tanke på beroendet av Sovjetunionen under trettio år, är det närmaste ett under att den kubanska revolutionen fortfarande lever och att det politiska livet på Kuba trots allt är rikt. En besökare märker att den höga utbildningsnivån och det stora självförtroendet hos kubanerna i gemen gör det lätt och givande att diskutera politiska frågor med dem. Den akademiska och teoretiska marxistiska debatten är också omfattande. Inom kommunistpartiet förekommer uppenbarligen diskussioner, debatter och politiska strider, men de förs i det fördolda för utomstående.

20. Kuba är inte socialistiskt i egentlig mening. Det är inte heller möjligt att skapa ett socialistiskt samhälle på en isolerad ö. Det kubanska samhället är ett samhälle mellan kapitalism och socialism, ett övergångssamhälle, och möjligheterna för det att utvecklas till socialism skapas inte i första hand på Kuba. Landet är beroende av att det imperialistiska systemet försvinner, inte bara för att bli av med den direkta aggressionen från USA, utan också för att kunna lämna sin internationellt underordnade ekonomiska ställning. Revolutioner i Latinamerika och i andra länder i Syd kan öka möjligheterna till internationellt samarbete för kubanerna, men ytterst är möjligheterna till socialism på Kuba beroende av vad som händer hos oss i Nord, hos oss som bor i det imperialistiska systemets kärnländer vilka bär upp och underhåller hela det internationella systemet för ekonomisk utplundring och militär dominans.

21. Öppningen mot utländska kapitalintressen kan göra att ett skikt uppkommer på Kuba som får intresse av att återupprätta kapitalismen. Inom kommunistparitet kan å andra sidan skikt som är helt beroende av staten agera för att skapa en byråkratisk diktatur av nordkoreanskt snitt. Utvecklingen i Sovjet och i Kina visar också att en tredje möjlighet teoretiskt aldrig kan uteslutas: Brutal kapitalistisk utveckling som leds av det gamla systemets toppar. Men på Kuba, till skillnad från hela det övriga gamla så kallade Östblocket, har dock ännu efter femtio år inte någon övergödd, kallhamrad och samvetslös byråkratisk kast utkristalliserats. Kuba är på så sätt unikt. För oss som arbetar i solidaritet med den kubanska revolutionen gäller det att försöka identifiera, stödja och lära av de krafter som vill stärka dess folkliga karaktär, utveckla det som uppnåtts när det gäller jämlikhet, jämställdhet och social rättvisa och försvara revolutionens socialistiska ideal med olika reformer.

22. Idag praktiseras bara personval på Kuba. Revolutionen bör stärkas. Till exempel genom rätt införs i valen att ställa upp på uttalade politiska plattformar. En sådan demokratisk rätt kommer att stärka arbetarnas, böndernas och fattigfolkets möjlighet att slå vakt om och utveckla den socialistiska revolutionen. Folkrörelserna – fackföreningarna, kvinnoorganisationen, bondeförbundet och ungdomsförbund – måste ges politisk frihet och oberoende, något som fackföreningarna redan idag i viss mån har. Rätten att bilda åsiktstendenser och fraktioner måste införas i kommunistpartiet och partiets debatter måste börja föras offentligt.

23. Mer demokrati på Kuba betyder mer, inte mindre, revolution. Demokrati är inte bara system och strukturer, det är också en kultur. Den kubanska historien är en historia av starka män och karismatiska ledare. Också detta färgade revolutionärernas demokratisyn. Demokrati var att ett parti, som hade folkets passiva stöd, styrde staten. Kuba skiljer sig inte ifrån resten av världen i detta, att en kultur där demokrati betyder aktivt deltagande och direkt styre behöver skapas. Inspiration till att skapa en sådan kultur, som alltså sannerligen inte bara behövs på Kuba, skulle kunna hämtas till exempel från experimenten med deltagande budgetar i brasilianska staden Porto Allegre.

24. Det är skamligt att den svenska socialdemokratin och (s)-regeringen under senare år i många sammanhang slutit upp bakom USA:s aggression mot Kuba. Vänsterpartiets ledning – som med sin historiska knytning till stalinismen är ständigt upptaget av att bevisa sin demokratiska trovärdighet i riksdagsdebatter – har varit oförmöget att motsätta sig den tydliga USA- och EU-vänliga vridningen av Sveriges utrikespolitik. Det hindrar samtidigt inte att krafter i och runt partiet samtidigt bara ser en möjlighet till solidaritet med Kuba: Att sluta upp bakom allt vad ledarskapet runt Fidel Castro företar sig eller uttalar sig om och allt som händer eller sker i landet. Kombinationen inom samma parti av att ge efter för hetsen mot Kuba och att ge okritiskt stöd kan tyckas paradoxal, men är konsekvensen av att (v):s koppling till stalinismen inte bara är historia. Kasten mellan ytterligheterna är följden av att någon teoretisk och politisk uppgörelse med stalinismen aldrig har ägt rum i (v) och i dess ungdomsförbund. Innan så sker kommer dessa två motsatser att fortsätta göda och bekämpa varandra så snart det uppstår nya trängda ideologiska lägen. På ett förvirrat sätt är de varandras förutsättning, de driver på varandra till nya övertramp.

25. Socialistiska partiet arbetar i solidaritet med den kubanska revolutionen. Men i det beslutsamma stöd vi ger till Kuba är vi inte döva eller blinda för att Kuba är ett levande experiment med unik och svår historia. Kuba är inget paradis. Att försköna situationen, att inte kritisera brott mot mänskliga rättigheter när de begås på Kuba precis som vi gör när de begås i Sverige, eller att sträva efter att vara mer ”patriotisk” än vad kubanerna själva är, det slår bara tillbaka på solidaritetsarbetet i Sverige och urholkar dess trovärdighet. Det underlättar jobbet för dem som vill öka Sveriges roll i den imperialistiska aggressionen och blockaden mot Kuba. Det är dessutom att smita från det ansvar som vi och socialister över hela världen har, att diskutera socialismens förutsättningar, dess djupa kris och dess sköra framtid.

SP:s partistyrelse november 2005.