Ledare i Internationalen 2 juni 2006.

SVT:s text-tv kunde i onsdags kväll leverera följande nyheter: ”50 poliser har deltagit i en razzia mot fildelningssajten The Pirate Bay. Enligt källor till SVT har USA utövat påtryckningar mot svenska politiker, som i sin tur uppmanat polisen att agera. The Pirate Bay har uttalat sig trotsigt mot upphovsrättsägare”. Tre meningar som i sig ringar in det galna i det inträffade.

För det första: The Pirate Bay är en sökmotor för så kallade Bit Torrent-filer. Man kan gå in på hemsidan och söka efter musik, film eller text, och få tillgång till nedladdningsbart material från andra användare. Det finns alltså inget olagligt material på The Pirate Bay, utan det är bara en länksida, förvisso till material som kan vara skyddat av upphovsrätten. Men en tidningsartikel på nätet är till exempel också upphovsrättsskyddat material, och om The Pirate Bay är olaglig borde i så fall varenda nättidning som länkar till sina källor vara det. Webbsidan borde alltså enligt svensk lag vara helt laglig enligt tidigare domslut och prejudikat. Att bekosta 50 poliser för att jaga tre ungdomar som bedriver fullt laglig verksamhet är helgalet, och visar tydligt att polisens prioriteringar är ett större problem än myndighetens brist på resurser.

För det andra: Varför ska den svenska polisen sätta sin dagordning efter vad Hollywood-miljardärerna anbefaller? Enligt SVT är det svenska politiker, och justitieminister Bodström i synnerhet, som pressat på polisen, efter att i sin tur ha pressats av amerikanska kollegor ända upp på regeringsnivå. MPAA, den amerikanska filmbranschens intresseorganisation, var snabba att tacka svensk polis för att de ”hjälpte till”, och skryta om sitt nära samarbete med svenska myndigheter. Det är en givetvis en skandal att amerikanska affärsintressen använder svenskt rättsväsende för att trakassera personer som sysselsätter sig med saker som är okej enligt svenskt lag.

För det tredje: Det som The Pirate Bay ska ha gjort – tillsammans med den samtidigt stängda sajten för organisationen Piratbyrån – är att ha ”uttalat sig trotsigt mot upphovsrättsägare”. Med en sådan anklagelse står det rätt tydligt att attacken är ett brutalt angrepp på yttrandefriheten. Alla de som står upp för att de ifrågasätter den förlegade upphovsrättslagstiftningen, eller kapitalismens äganderätt överhuvudtaget, skall tystas. Denna gång lär emellertid de borgerliga partierna inte skrika lika högt efter ministrars avgång för att hemsidor stängts efter politiska påtryckningar. För Piratbyrån, eller planka.nu som också drabbades av polisens razzia, är värre fiender för de med makt och pengar än de Sverigedemokrater som drabbades förra gången.

Fildelningen har från början slagit hårt mot den punkt som ömmar mest för dem som tjänar stora pengar på andras arbete: ägandet. Det är inte sällan de senaste åren som borgerliga strateger har lyft fram ”äganderätten” som en grundläggande mänsklig rättighet, att jämställa med rätten till mat och sjukvård. Moderata Ungdomsförbundet lanserade för några år sedan kampanjen ”Jag älskar att äga”.

Detta har varit en slug strategi för att plantera in ett kapitalistiskt tänkande hos folk i allmänhet. Alla inser ju givetvis hur smärtsamt det skulle vara om någon kom hem och bara roffade åt sig alla de saker man håller kära eller har användning av. På samma sätt vill de rika att vi skall visa respekt för deras ägande av aktier, förmögenheter, företag och naturtillgångar. Men när det kommer till kopiering är kopplingen inte lika glasklar. Få människor har några problem med att grannen kopierar alla ens datorprogram eller hela skivsamlingen – originalen förlorar ju inte i kvalitet för det. Därför blir tonläget så hysteriskt när ägarna av ”immateriell egendom” är på krigsstigen: de inser att det mest naturliga för folk är att helt enkelt dela med sig av kultur- och kunskapsskatterna, oavsett om den som tar del av dem har råd att betala eller ej.