Lars Henriksson recenserar boken Pol Pots leende av Peter Fröberg. Från GP 2006-03-24.

BOK: Hur var det möjligt för ett gäng svenska resenärer att inte se vad som pågick i Pol Pots Kambodja?
I ett bibliotek i Phnom Penh hittar den unge biståndsarbetaren Peter Fröberg Idling en gulnad svensk bok. Det är en skildring från ett besök 1978 i Pol Pots Kambodja av fyra medlemmar i Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea med Jan Myrdal i spetsen.

Fröberg förfäras över innehållet: hyllningar till en regim som gått till eftervärlden som en av 1900-talets värsta. Med besöket som röd tråd söker han i Pol Pots leende förstå vad som hände i 70-talets Kambodja och hur var det möjligt att resa i ett land där massmord pågick och komma hem med idel lovord.
Fröbergs jakt på det förflutna är ett slags reportage där reseskildringar, sökande och intervjuer varvas med funderingar och drömsekvenser till en kalejdoskopisk bild av historien och nuet.

I historiska kapitel och dramatiserade scener skildrar han den unge studenten Salot Sars öde. Från studietiden i Paris och det franska kommunistpartiet, vidare till partikarriär i det underjordiska arbetet i Kambodja, för att ett decennielångt gerillakrig senare komma ut ur djungeln med en ung gerillaarmé och ett nytt namn: Pol Pot.

För Fröberg blir det vettlösa terrorväldet åtminstone lite mer begripligt när han ser att katastrofen inte började med Phnom Penhs fall 1975, den pågick redan. USA:s bombkrig hade bokstavligen trasat sönder landet. Denna bakgrund och de ideal som de nya ledarna utvecklat under djungelkriget där maoistisk bonderomantik, inspirerad av det isolerade kambodjanska bysamhället, blandat med främlingsfientlig khmernationalism, satte kursen mot avgrunden. De umbäranden som var oundvikliga i det förödda landet skruvades upp till ett medvetet massmord. Dessa allmänna delar är de mest läsvärda, även om källhänvisningar mestadels saknas.

Ursprungsfrågan, om nu det var möjligt för den svenska delegationen att bara se kulisser, blir dock obesvarad. Den röda tråden fransar sig och han hamnar i återvändsgränder. Till en del beror det på själva uppgiften; många är döda eller vägrar prata. Av juridiska skäl, som den gamle statschefen, Khieu Sampan, av mer privata skäl, som några av resenärerna eller som Myrdal som - självfallet - inget ångrar.

Men metoden blir också ett problem. En återkommande rubrik, "Historien, om man så vill", kan ses som ödmjukhet men antyder också en relativistisk hållning, som om en version är så god som en annan.

Fröberg lutar åt att det kan ha varit möjligt att resenärerna faktiskt inget såg, de lägre byråkraterna var vana att ljuga, inte minst för sina överordnade. Men möjligt bara för att svenskarna så gärna ville se det de blev visade.

Peter Fröberg Idling
Pol Pots leende
Atlas

Lars Henriksson

Läs också Ben Kiernans Motsättningarna inom den Kommunistiska rörelsen i Kampuchea