Ben Kiernan räknas som världens främst expert på Khmer Rouge. Han har publicerat flera böcker i om Kambodja/Kampuchea, med speciell inriktning på Pol Pot-perioden och dess förhistoria. Bland dessa bör nämnas How Pol Pot Came to Power: Colonialism, Nationalism, and Communism in Cambodia, 1930-1975 (2:a utgåvan 2004, behandlar vägen till makten) och The Pol Pot regime: Race, Power, and Genocide in Cambodia under the Khmer Rouge, 1975-1979 (2:a utgåvan 2002). Tyvärr är ingen av Kiernans böcker översatt till svenska.

Den följande artikeln, som är hämtad från tidskriften Kommentar 8-79 och 11-79, skrev Kiernan när han var han forskare i Asiatiska studier vid Monash University i Melbourne. Han var också f d medarbetare i "News from Kampuchea", den ledande tidskriften till stöd för Pol Pot-regimen. Under slutet av 1977 började han ompröva sin syn på regimen. Kiernan är gift med en kampucheanska, och talar själv khmer-språket. Artikeln grundar sig på flera års forsk­ning kring Kampuchea, bl a ett mycket omfattande intervjumaterial med flyk­tingar i Thailand under 1979.

Ben Kiernan:
Motsättningarna inom den Kommunistiska rörelsen i Kampuchea

Bob Kiernan ger här en väl dokumenterad redogörelse av utvecklingen i Kampuchea under 1970-talet. De uppgifter om händelseförloppet i Kampuchea som publicerats sedan 1970 och i synnerhet sedan befrielsen 1975 har varit mycket motsägelsefulla. Kiernan visar att dessa motsägelser bara är skenbara de avspeglar händelser på olika platser i landet där olika fraktioner i kommunistpartiet hade kontroll. Redan före 1975 var det möjligt att urskilja tre olika grupper som företrädde tre skilda ideologiska linjer och som även tillämpade dessa i praktiken.

Pol Pot stod i ledningen för den ena gruppen, vars politiska program började genomföras efter befrielsen 1975. Den andra gruppen var starkt influerad av den kinesiska kulturrevolutionen. Den tredje gruppen lade framför allt stor vikt vid att genomföra jordreformer med stöd av bondebefolkningen. Denna grupp leds nu av Heng Samrin, Kampucheas president. Kommentar publicerar här den första delen av Kiernans artikel. Artikeln har tidigare presenterats vid ett seminarium som anordnades av tidskriften "Journal of Contemporary Asia" i augusti och är här redigerad av Kommentars redaktion. Andra delen av artikeln publiceras i nr 11/79.

1951

"Saloth Sar (Pol Pots dåvarande namn) intresserade sig mest för organiseringen av den revolutionära rörelsen, kontrollen av makten.

Han menade att teorin endast kan praktiseras med hjälp av ett grundligt uppbyggt och kraftfullt lett parti, utan ett sådant parti kommer socialismens fiender ta varje tillfälle i akt att utnyttja situationen.

Och i diskussioner, där han och Hou Yuon hade skilda åsikter, brukade han ibland hota: "Det är jag som kommer att leda den revolutionära organisationen, jag ska vara dess generalsekreterare. Jag ska hålla ordning på leden, jag ska kontrollera den och se till att den inte avviker från den linje som centralkommittén slagit fast i folkets intresse ..."

Francois Debre, Cambodge: La Revolution de La Foret, Paris, 1976, s 86.

1978

"Vårt kommunistparti brast i vaksamhet."

Yos Po, veteran i det kampucheanska kommunistpartiet, efter att ha flytt till Vietnam. Kampuchea Dossier, Hanoi 1978. Del 2, s 62.

Mellan april 1975 och december 1978 ägde en serie omfattande utrensningar rum inom det kampucheanska kommunistpartiet. Sex medlemmar av regeringen blev antingen avrättade, dödade i något av de många statskuppsförsöken eller också försvann de helt enkelt. Inrikesministern [Hou Youn], informationsministern [Hu Nim], ministern för offentliga arbeten [Tauch Phoeun], regeringens andre vice-president, regeringens förste vice-ordförande och finansministern [Van Vet] försvann på detta sätt. Efter dessa utrensningar fick Pol Pot, Ieng Sary, Son Sen, deras hustrur och Nuon Chea under 1979 oinskränkt makt över partiet, som nu var allvarligt försvagat och isolerat.

Trots att det var fler personer än Pol Pot i ledningen för partiet kommer jag fortsättningsvis att kalla dem för Pol Pot-gruppen. Han var den ledande kraften i gruppen, och dessutom avsattes Son Sen ur politbyrån under 1978 och även Nuon Chea förlorade sin post som biträdande partisekreterare.

Partiets splittring berodde på att det fanns fundamentalt skilda uppfattningar inom partiet. Det är en helt felaktig bedömning att påstå att det rörde sig om motsättningar inom ett i stort sett enigt parti som värnade om sitt oberoende och försökte skydda sig mot utländsk infiltration.

De omfattande interna stridigheterna verkar ha berott på Pol Pot-gruppens arbete för att påtvinga kommunistpartiet en starkt nationalistisk politik.

De tre fraktionerna

Enligt min åsikt utgjordes den kommunistiska rörelsen i Kampuchea under 1960- och 1970-talen av tre större fraktioner. Dessa var:

(1) En chauvinistisk grupp ledd av Pol Pot, vars främsta intresse var att snabbt bygga upp Kampuchea till "ett utvecklat industriland med ett starkt nationellt försvar". Gruppens vanligaste slagord var "att bygga och försvara" Kampuchea. Den verkar ha strävat efter en för evigt bestående korporativ stat, så mäktig att den inte längre skulle behöva fjäska för främlingar. En stat som skulle sätta skräck i sina grannar och tvinga fram territoriella avlåtelser. Pol Pot-gruppen hade framför allt sin bas i den avlägsna nordöstra zonen och senare även i den norra zonen, i provinserna Kompong Thom och Siem Reap.

(2) Den andra gruppen stod förmodligen nära Phok Chay och Hu Nim, båda ledare för den kampucheansk-kinesiska vänskapsföreningen under 1966-67 De var starkt påverkade av kulturrevolutionens ideologi om demokrati för massorna och av de ledare som växte fram i Kina då.

Många av de 2 100 till 2 200 studenter och lärare som förenade sig med gerillan under 1967-68 hörde också till denna grupp. De var huvudsakligast aktiva i den sydvästra zonen (i Takeo, Kampot, Kompong Speu-provinserna och Oudongområdet). Phok Chay försvann 1975.

(3) Den tredje gruppen, den som nu leds av president Heng Samrin i Phnom Penh, består av folk som attraherats av den vietnamesiska modellen. De är politiskt mer försiktiga än den andra gruppen. En del av dem fick också politisk och militär skolning i Vietnam. De var mest aktiva i den östra zonen, i Kompong Cham, Svay Rieng, Prey Veng-provinserna och i viss omfattning i den sydvästra zonen och i Kandal-provinsen. So Phim, Nong Suon och Chou Chet var kanske de mest kända medlemmarna av den gruppen. Alla tre dog eller försvann under-1975-78.

Det fanns klara skiljelinjer mellan dessa tre grupper, trots att en del ledande kadrer rörde sig mellan grupperna. Khieu Samphan till exempel hade nära kontakt med både grupp och 2 och Hou Yuon med grupp 2 och 3.

Mycket av den följande diskussionen beröra den första och den tredje gruppens ideologier. Jag kommer att jämföra en intern partitidskrift, Tung Padevat, med en partihistorisk tidskrift skriven av militärer och politiker i den östra regionen 1973. Grupp 2 har så vitt jag vet lämnat den politiska scenen utan att producera några egna politiska texter.

Nationalism och rasism

Många kampucheaner, i synnerhet de intellektuella, upplever det som om deras hemland hela tiden minskar och därför hotas att utplånas. För hundratals år sedan ströks kungadömet Champa från kartan efter en vietnamesisk expansion som lämnade Cham-folket utan land. Under 1800-talet lyckades kampucheanerna under skydd av den franska kolonialmakten klara sig från thailändska och vietnamesiska invasioner. Kampucheas landområde har fortsatt att minska under 1900-talet, fast i mindre skala.

Främmande herrar, som thailändare, vietnameser, fransmän och amerikaner, har inte kunnat lösa detta nationella problem. De har i själva verket varit med om att skapa det. Kampucheanska nationalister har reagerat med rädsla och misstro mot alla främmande makter. Misstron har förstärkts av den tidigt uppkomna fiendskapen mellan medelklassen i Kampuchea och vietnameserna, eftersom de senare hade monopol på alla byråkratposter som var öppna för asiater under det franska kolonialväldet.

Både Pol Pot-regimens och Lon Nols rasism riktas i första hand mot vietnameserna. Den 100 sidor tjocka Svarta boken, som publicerades av regimen i september 1978 och i detalj redogör för synen på relationerna mellan Kampuchea och Vietnam, säger stolt att kampucheaner sällan använder ordet vietnameser för att beskriva sina grannar. De använder hellre termen Yuon, som är det namn Kampucheas folk givit vietnameserna sedan Angkorepoken. I boken hävdas det att ordet betyder vilde. Det är uppenbart att regimen inte gjorde några försök för att motarbeta rasfördomar, snarare tvärtom.

I Svarta boken påstår man att under 1970 "sjöd" Kampucheas folk av hat mot vietnameserna så det behövdes inga kampanjer för att uppväcka hatet". Och om läget under 1973 sägs att

"… representanten för Kampucheas kommunistparti talade om för de kinesiska kamraterna att den kampucheanska revolutionen är oberoende och suverän. Om den kampucheanska revolutionen hade lierat sig med Vietnam skulle den inte ha kunnat föra kampen, där för att det inte ens i hjärtat av partiet skulle ha funnits någon enighet om detta."

Vad som än menas med den kryptiska hänvisningen till "partiets hjärta", visar det ändå att regimens liksom folkets attityd till vietnameserna grundade sig på historiska händelser:

"De agressionshandlingar och landerövringar, som vietnameserna begått tidigare liksom nu, har klart visat Vietnams och vietnamesernas sanna natur; det vill säga naturen hos en angripare, erövrare och slukare av andra länders områden. Annekteringen av Champa ( 1471- 1693) och Kampuchea Krom (1623-1939) har visat det "

Omkring 200 000 etniska vietnameser i Kampuchea kördes ut ur landet av Pot Potregimen under 1975. De khmerer som sympatiserade med de vietnamesiska kommunisterna beskrevs av regimen som vietnamesiska agenter.

Den 10 maj 1978 meddelade Radio Phom Penh att "hittills har vi uppnått vårt mål: 30 vietnameser dödade för varje stupad kampuchean... vi skulle kunna offra två miljoner kampucheaner för att tillintetgöra Vietnams 50 miljoner - och vi kommer ändå vara 6 miljoner..."

I ett tal av Pol Pot, som återgavs i Tung Padevat i augusti 1975 illustreras denna glödande nationalism mycket väl. Pol Pot diskuterade där segern över Lon Nol-regimen och menade att den var "en stor framgång... världens första stora seger". Fienden hade besegrats "på rekordtid", fortsatte han. Talet avslutades med följande uttalande:

"Låt mig understryka att det jag sagt nu inte är någon skrytsam glorifiering av vårt parti, den revolutionära armén eller landet eller något annat... Vi är övertygade om att möjligheterna och villkoren för att bygga upp vårt land är lika med två mot noll".

Marxist-leninistisk påverkan

Detta ger utifrån ett marxist-leninistiskt synsätt upphov till frågan, om världsrevolutionens betydelse för Kampuchea och om förbindelserna mellan Kampucheas parti och andra kommunister. Författarna till 1973 års partihistoria intog en ortodox ståndpunkt, liknande den som de vietnamesiska kommunistledarna intagit:

"Villkoren för att bilda partiet i vårt land skilde sig i princip inte från dem som gällde för de revolutionärer som bildade världens marxist-leninistiska partier. Så vitt vi vet följde Frankrike, England, Sovjetunionen, Kina, Vietnam osv alla samma principer för revolutionen, dvs att den måste utgå från en folklig revolutionär rörelse och det är arbetarna (i de industrialiserade länderna) eller bönderna (i utvecklingsländerna) som är folket.

Partiet bildades med vägledning av Marx och Engels teorier, det leninistiska partiet och utifrån erfarenheterna från den stora socialistiska oktoberrevolutionen, det kinesiska folkets demokratiska revolution och revolutioner i hela världen."

I skarp kontrast till detta yttrade Pol Pot i det tidigare citerade talet riktat till 3 000 representanter för centralkommitténs revolutionära arméenheter den 22 juli 1975:

"Vi har vunnit en total, definitiv och ren seger, vilket betyder att vi vunnit den utan utländskt stöd eller inblandning. Vi vågade föra en kamp på helt andra grunder än världsrevolutionens. Världsrevolutionen för kampen med alla slag av massiv hjälp - materiell, och ekonomisk - från världens folk.

Vi har fört vår kamp, huvudsakligen efter principerna oberoende, suveränitet och självtillit.

Inget land i hela världen, inget folk och ingen armé har tidigare, alltsedan det revolutionära krigets början och USA-imperialismens framväxt, kunnat driva ut imperialisterna till sista man och vinna en total seger. Ingen har kunnat det."

Man slås av frånvaron av teoretisk kommunistisk terminolog i detta tal av Pol Pot som var avsett för internt bruk. 1973 års historia förklarar de ideologiska ursprungen till den marxistiska rörelsen i Kampuchea så här:

Den proletära marxism-leninismen infördes i vår revolutionära rörelse av den internationella kommunistiska rörelsen och de vietnamesiska kommunisterna. Våra kommunistiska förkämpar var ett antal kampucheaner som tränades i det indokinesiska kommunistpartiet, ungefär 40 personer 1951; i det franska kommunistpartiet, 10 personer 1951; och i det thailändska kommunistpartiet, 3-4 personer 1951.

Dessa kampucheanska kommunister stakade ut de framtida vägen när de bildade det proletära marxist-leninistiska partiet i Kampuchea... med stort stöd från det indokinesiska kommunistpartiet (som bytte namn till Vietnams Arbetarparti) höll vi en konferens 1951..."

Gruppernas skilda historiska perspektiv

Pol Pot-gruppens historiska perspektiv skiljer sig från det som den grupp som attraherades av den vietnamesiska modellen för socialism hade. Enligt 1973 års historia "reste sig kampucheanerna, särskilt bönderna, överallt mot de franska imperialisterna och deras lakejer... Till exempel Po Kambor, Achar Svar och Visses Nhovrörelserna; bönderna i Kompong Speu, Kampot, Ba Phnom, Kompong Svay och Kraing Leav; En Chetböndernas kamp mot beskattningen; rörelserna bland folket i Kratie och Stung Treng osv."

Representanterna för Pol Pots Demokratiska Kampuchea under 1975-78 hänvisade aldrig till någon av dessa eller andra antikoloniala föregångare till den kommunistiska rörelsen.

Pol Pot-gruppen och författarna till 1973 års historia har också uttryckt helt skilda uppfattningar av 1954 års Genève-konferens betydelse för Kampucheas revolution. 1977

beskrev Pol Pot-konferensen som en "utförsäljning av de framgångar kommunisterna hittills vunnit eftersom den resulterade i att prins Sihanouk tog makten". Enligt 1973 års historia var emellertid konferensen "en seger över de franska imperialisterna och deras lakejer... för partiet och folken i Vietnam och i Laos och hela världen." Man sade också att konferensen ledde till att det kampucheanska partiet kunde "tvinga de feodala, borgerliga och reaktionära klasserna och jordägarna att följa neutralitetspolitiken".

En tredje, tredje, mera modifierad synpunkt, kanske representativ för anhängare till kulturrevolutionen, uttrycktes av Hou Yuon på ett möte i maj 1972:

"De socialistiska krafterna i Europa, som var sargade av andra världskriget, och de asiatiska socialisterna, som var mycket försvagade av krigen i Kina och Korea, överskattade vid det tillfället imperialisternas styrka och pressade de då framgångsrika indokinesiska revolutionära styrkorna till att sluta slåss och acceptera fredsfördraget med imperialisterna."

Enligt ett vittnesmål från den tiden, ansåg Hou Yuon att detta var en beräknade taktisk manöver från socialisternas sida. Han insåg också att de vietnamesiska revolutionärerna förlorade på detta likaväl som de kampucheanska.

Pol Pot-gruppens sociala program

Militarismen är till synes det mest välkända inslaget i livet i det Demokratiska Kampuchea under tiden 1975 till 1978. Befolkningens tvingades delta i ekonomiska planer som organiserades enligt militära principer. Regeringen förlitade sig mer på de väpnade styrkorna än på den civila kadern när det gällde administration. Och det genomfördes knappast någon politisk skolning, inte heller försökte man förklarade administrativa beslut som drabbade befolkningen.

Godtyckliga arresteringar och avrättningar av oorganiserade civila, motsträviga personer ökade i antal från 1975-78. Många civilpersoner dog också av svält och undernäring. En stor del av byarnas risskördar samlades in av regeringen, en del exporterades och en del magasinerades. Det var troligtvis inte färre som dog av svält under åren 1977-78 när man fick stora skördar än det var under 1975 när landsbygden ännu inte hunnit återhämta sig från de förödande effekterna av USAs bombningar.

De kommunala matsalarna, som hade upprättats över hela Kampuchea i mitten av 1977, var inspirerade av "ultravänsterns" idéer från början av kulturrevolutionen och det stora språnget i Kina. Matsalarna bidrog delvis till att skärpa kontrollen över både administration och befolkning. Avsikten med dem var att förhindra privat hamstring av mat inför flyktförsök eller uppror, och att förse myndigheterna med ett redskap, för daglig "belöning och bestraffning". Regimens propagandafotografier från de kommunala matsalarna 1978 visar också en puritanism: kvinnorna satt för sig och männen för sig.

Partiets och militärens organisering under Pol Pot-regimen

Pol Pot-gruppens marxist-leninistiska inflytande visade sig kanske framför allt i dess stalinistiska sätt att använda kontrollmetoder och organisatorisk taktik. Man syftade till en i stort sett total makt genom kontroll över både den militära organisationen och över partiapparatens ledning. Pol Pot hade i varje fall sedan 1973 både varit partisekreterare och ordförande för partiets militärkommitté. Det var först senare han fick kontroll över de lägre nivåerna inom partiet och centralkommittén.

Från och med 1973 förekom "planerade" utrensningar av kadrer i regioner, provinser, distrikt och byar. Partiledningen organiserade träningsprogram, vilka oftast bara var kända av partiledningen, för att få fram en allt tuffare kader för att kontrollera befolkningen. Varje ny grupp av kadrer avrättades vanligen av den grupp som ersatte den. På detta sätt kom den lokala administrationen gradvis närmare och närmare central kontroll. Den lokala kadern fick allt mindre rörelsefrihet och de var också väl medvetna om sina föregångares öden och den accelererande hastigheten på händelserna.

Under 1977-78 tvingades man rekrytera allt fler kvinnor och ungdomar till träningsprogrammen och administrativa uppgifter, ett tecken på omfattningen av den mänskliga tragedin under denna blodiga process.

Utplånandet av viktiga ledare inom partiet under 1960- och 70-talen, händelser som offren tycks ha varit helt oförberedda på, innebar också att Pol Pot-gruppens ställning stärktes. Ieng Sary förnekade vid ett samtal 1973 med kampucheanska kadrer och revolutionärer bosatta i Europa, att det fanns ett aktivt kommunistparti i Kampuchea. Gruppens arbete höll alltså hemligt. Ieng Sarys uttalande kan också bero på at Pol Pot-gruppen misslyckats med att få full kontroll över partiet.

Pol Pots väpnade styrkors brutalitet kan bara förstå utifrån att de flesta av dem hade tränats till att upprätthåll makten med sådana medel, vilket utan tvekan var nödvändig många gånger.

Motsättningarna inom partiet

Det är uppenbart att det fanns betydande motsättningar inom kommunistpartiet i Kampuchea så tidigt som under mitten av 1960-talet och att det fanns oerhört stora skillnader i fråga om ideologi och taktik mellan ledarna. Men hur lyckades de då arbeta tillsammans inom samma rörelse?

En del av svaret är naturligtvis att de inte gjorde det i något större utsträckning. Partiet var litet, särskilt under 1960-talel många av dess medlemmar var i Nordvietnam eller i Kina och

de andra var medlemmar i självständiga gerillagrupper utspridda över landet. Från 1970 verkar de ha arbetat utifrån sin egen politik olika regioner, Pol Pot-gruppen i nordöst och norr, den provietnamesiska gruppen i öst, och den "kulturrevolutionära" gruppen i sydväst.

Enligt Svarta bokenöverlät varje zon "... sina väpnade styrkor till centralkommittén först i juli 1975 vid en ceremoni där Kampucheas revolutionära armé grundades och centralkommitténs ledare Pol Pot höll ett långt tal."

Det faktum att det fanns tre fraktioner gynnade organisationsenigheten mer än om det bara hade funnits två. Varje grupp såg utan tvivel tänkbara allierade bland medlemmar i en annan grupp som de hoppades kunna spela ut mot den tredje. Det fanns uppenbarligen ett samarbete mellan medlemmar i grupp 2 och 3 mot Pol Pot-gruppen. Men det var inte starkt nog och hade påbörjats för sent för kunna förhindra Pol Potgruppens avgörande övertag. Grupp 2 och 3 verkade ideologiskt stå närmast varandra.

Vissa personer var naturligtvis i högre grad än andra inställda på kompromisser för den interna enighetens skull. Men det skadade förmodligen bara dem själva.

Följande passage i partihistorien från 1973, året då Pol Potgruppens utrensningar särskilt började riktas mot medlemmar av den grupp som dokumentets författare tillhörde, är verkligt ironisk:

... politiska motsättningar och medlemmar som är uppsplittrade i partisangrupper är en varningssignal och en fara för partiet. Dessa problem orsakar oro och lidande, därför att i stället för att angripa fienden utanför, erbjuder vi vårt eget kött som byte för fienden..."

Det var under denna period Pol Pot uppnådde sin position som partiledare.

Synen på böndernas roll

Det fanns trots allt en viss gemensam ideologisk grund. Viljan att förhindra uppkomsten av en materiellt privilegierad klass bland kadrerna tycks till exempel ha förenat Pol Pot-gruppen och den "kulturrevolutionära" gruppen.

Alla tre grupperna lade också stor vikt vid att mobilisera bönderna. Kampucheanska socialister såg antagligen detta som ett medel för att bönderna som grupp skulle kunna förbättra sina sociala rättigheter och spela en politisk roll utifrån sina materiella intressen. 1970 talade man officiellt om Kampucheas bondförening, ledd av Chou Chet, och 1973 meddelades att det fanns en förening för fattiga och medelklassbönder i den östra zonen.

Pol Pot-gruppen förlitade sig också utan tvekan på bönderna, men på ett annorlunda sätt. Största vikten lades vid de fattigaste 30 procenten, i praktiken noggrant skilda från de ca 40 procent, som var självägande bönder. De fattigaste utgjorde den mest dynamiska sociala kraften, eftersom deras enorma fattigdom betydde att de hade allt att vinna och ingenting att förlora i en social revolution. Men Pol Pot-gruppen förlitade sig mer på enstaka medlemmar av denna grupp än på de fattiga bönderna som grupp. Chou Chet och de ovan nämnda bondesammanslutningarna försvann spårlöst efter 1975. Trots att Pol Pot-regimen uppmuntrade nationella kvinno-, arbetar- och ungdomsföreningar fick aldrig bondesammanslutningarna något stöd.

Pol Pot-gruppens uppkomst

Sedan kommunistpartiet till följd av polisens förföljelser förlorat många medlemmar under 1959, sammankallades en partikongress 1960. Pol Pot hävdade 1977 att partiet "verkligen föddes" vid den "första kongressen", vilken, som han sade, antog en politisk linje oberoende av det vietnamesiska partiets. 1973 års historia, som kallar mötet "den andra generalförsamlingen", beskriver det snarare som ett betydande genombrott för organisationen vid en tidpunkt när man försökte få "ordning på verksamheten" efter en period av tillbakagång och säger att den fattade beslutet att bilda Kampuechas marxist leninistiska parti. Vilken politisk linje som än antogs tycks det inte ha varit en stor seger för Pol Pot-gruppen. Partiet valde Tou Samouth till sin ledare.

Så vitt jag vet hänvisar Pol Pot-gruppen bara en gång till Tou Samouth: i den första upplagan av Svarta boken i september 1978. Där kan man läsa att under 1946.

... strävade vietnameserna efter att få kontakt med andra khmerer i Kampuchea Krom, bl a Lam Phay, Son Ngoc Minh, som var känd som Achar Mien, och Tou Samouth som var känd som Vinh. Lam Phay, son till en stor jordägare, hade studerat i Frankrike. De andra två var före detta buddistmunkar...

Som Ngoc Minh, Lam Phay och Tou Samouth bodde på vietnamesiskt territorium i sydväst vid Ha Tien (tidigare den khmeriska provinsen Peam). Det var vietnamesen Nguyen Thanh Son som var ledare för dessa khmerer. Han var ansvarig för hela Kampuchea inför det vietnamesiska partiets centralkommitté..., en stor jordägare från Sydvietnam..."

Svarta bokenfortsätter:

"... Dessa människor stod helt under vietnamesiskt ledarskap och förlitade sig helt på dem. De kunde inte göra någonting och förstod inte någonting själva. Vietnameserna bestämde och ordnade allting i deras ställe. Det är därför som de när de övergavs av vietnameserna efter Genèveöverenskommelsen, inte kunde göra någonting. Eftersom de var marionetter visste de inte någonting om politik, de var oförmögna att göra någonting själva och var inga verkliga revolutionärer. När uppdraget att leda revolutionen föll på dem efter Genève-avtalet, var de inte kapabla att utföra det. Vid den tiden satte vietnameserna upp en provisorisk ledarkommitté. Men först 1957 informerades en del revolutionärer om detta. I denna kommitté satt Sieu Heng, Son Ngoc Minh, Tou Samouth och två eller tre andra mindre kända personer.

Efter Genève lämnades denna provisoriska ledarkommitté ensam och föll sönder av sig själv som ett korthus."

Hemlighetsmakeri

Pots ställning som partisekreterare bekräftades1963. De året gav han och många andra sig av till djungeln från Phnom Penh och satte därmed partiet på krigsfot. Några fler partimöten liknande det 1960 var nu svåra, för att inte säga omöjliga, att ordna.

Hemlighetsmakeriet och intrigerna, som utmärkte partiet; verksamhet vid denna tid, liksom utplånandet av ett store antal av dess kadrer i slutet av 1950-talet, ger intryck av att det bara var ett fåtal människor inblandade. Detta är förmodligen riktigt beträffande partitoppen. Men det saknades inte medlemmar på de lägre nivåerna. Lay Roget, tidigare kampucheansk student i Australien, berättade t ex 1976 för mig om ett besök som han som barn hade gjort tillsammans med sin farbror i en by i Pursatprovinsen 1963. Bybor, som rest ner från områdena kring Leach, berättade där om en karavan av "två eller trehundra oxkärror" som just hade anlänt dit från Takeo-provinsen och i hemlighet tagit sig genom de oländiga Elefantbergen i sydväst och långt in i Kardemummabergen väst. Dessa människor leddes inte av någon Pol Pot-grupp.

1965 lämnade Pol Pot Kampuchea för att tillbringa fler månader i Hanoi och uppenbarligen också ett år i Kina. Deng Xiaoping och Liu Shaoqi innehade vid den tidpunkten lämpliga partiställningar i Kina för att ta emot den kampucheansk delegationen.

Kampucheanska kommunistpartiets förhållande till Vietnam

I slutet av ett kapitel med rubriken "Ho Chi Minhs Indokinesiska kommunistpartis strategi för en 'indokinesisk federation' ", diskuterar Svarta boken händelserna under 1965 och slutar märkligt nog med denna text: "1966 konsoliderade och stärkte Kampucheas kommunistparti sin ställning son ett parti baserat på oberoende, suveränitet och självtillit och vietnamesernas sanna natur avslöjades."

På ett annat ställe kan man läsa:

"Så tidigt som 1966 hade Kampucheas kommunistparti ansett att det bara kunde ha mellanstatliga och andra officiella relationer med Vietnam, eftersom det fanns en grundläggande motsättning mellan den kampucheanska revolutionen och den vietnamesiska. Vietnameserna ville få kontroll över den kampucheanska revolutionen."

Vilken officiell politik CPK än hade vid den här tiden är det utan tvekan så att intressekonflikten mellan den kampucheanska och den vietnamesiska revolutionen i mitten av 60-talet var en produkt av amerikansk imperialism och inte av vietnamesiska territoriella ambitioner i Kampuchea. Därför skulle deras intressen oundvikligen förr eller senare, komma att sammanfalla, i synnerhet sedan de amerikanska anfallen hade avmattats.

Svarta boken inser detta och motsäger sitt tidigare uttalande om de vietnamesiska kommunisternas sanna natur med att säga att "ledarna för Kampucheas kommunistiska parti förordade flera gånger 1970 att solidariteten med vietnameserna skulle bevaras". Och att så sent som 1975" … betraktade Kampucheas kommunistpartis centralkommitté fortfarande Vietnam som ett vänligt sinnat land, men att det fanns vissa olikheter mellan länderna".

Det är svårt att veta om Vietnam då lade någon vikt vid att Pol Pot ledde partiet 1962-65. Men vietnameserna var i vilket fall som helst villiga att ge ett visst stöd till det underjordiska politiska arbete som uträttades av kampucheanska kommunister mot Sihanoukregimen. Enligt boken "Communist Party Power in Kampuchea" av Timothy Carney så berättade:

'en representant för den nordvietnamesiska byrån för efterforskningar i Sydvietnam 1973 att sju år tidigare, 1966, hade vietnameserna organiserat en enhet, kallad P-36, för att stödja Kampucheas kommunistparti. Enheten rapporterade direkt till politbyråmedlemmen Le Duc Tho. Dess syfte var att skola CPK-kadrer, utveckla propaganda och ge annan hjälp till det kambodjanska partiet. Innan Sihanouk störtades, tränades khmerer eller etniska vietnameser födda i Kambodja av P-36. De flesta återvände på CPKs begäran till Kambodja 1970 som rådgivare."

Det är helt klart att Pol Pot, åtminstone under 1970, hade den största auktoriteten i partiet. Men att genomdriva planerna inom andra områden förblev ett problem för honom. Och inte ett litet sådant.

De vietnamesiska trupperna i Kampuchea

Den 18 mars 1970 störtades prins Sihanouk och ersattes av general Lon Nol, som utropade Khmerrepubliken. Lon Nol blev snabbt indragen i kriget i grannlandet Vietnam när han försökte få bort vietnamesiska kommunisttrupper från i stort sett obebodda områden längs ett smalt område innanför den kampucheanska gränsen, där trupperna sökte fristad undan de amerikanska anfallen.

Sihanouk, som då levde i exil i Peking varifrån han ville organisera en revolt mot de som störtat honom, och vietnameserna, som nu trängt långt in i Kampuchea, hade således gemensamma intressen vid den här tidpunkten.

Ett antal dokument, som togs i beslag av USA-armén från vietnamesiska kommunisttrupper under 1970, avslöjar i detalj motiven för och utformningen av den vietnamesiska rörelsen i Kampuchea. En medlem av en säkerhetsstyrka som var stationerad i Kampuchea i slutet av april det året sammanfattade läget så här:

"Vår primära uppgift är att bekämpa USA i Sydvietnam. Vårt uppdrag i Kampuchea är nödvändigt som en följd av detta. Vi måste samarbeta med våra vänner i de områden där de finns. I områden där de inte finns ska vi ändå utföra uppdraget och sedan överlåta resultaten till våra vänner".

Den 29 april 1970 betonade det kommunistiska kommandot i Sydvietnam i ett telegram till en grupp säkerhetsstyrkor vikten av att de vietnamesiska trupperna utvecklade goda relationer till det kampucheanska folket:

"Nyligen har många beväpnade arméenheter, kadrer och soldater vunnit folkets förtroende genom sitt korrekta uppträdande och på ett positivt sätt bidragit till att utveckla frontkommittéerna och utövat ett gott inflytande.

På många ställen finns det emellertid kadrer och soldater som förstör disciplinen, vilket går ut över befolkningens moral och tänkande och skadar den revolutionära armén ...

Gruppledare bör påverka sina kadrer och soldater och hjälpa dem att helt förstå den politiska betydelsen av ordningsreglerna (se ovan) gentemot den lokala befolkningen...

Gränsgrupperna bör dela ut ordningsreglerna till alla kadrer och soldater inom sina ansvarsområden. När de möter en kader eller en soldat bör de fråga honom om han känner till tiopunktsreglerna. Om det är nödvändigt bör man läsa dem för honom och han bör uppmanas att följa dem och sprida dem till andra... De bör kontrollera och förhindra handlingar som bryter mot reglerna genom att uppmana våldsverkarna att undvika fortsatta överträdelser. I de fall soldater bryter allvarligt mot dem, kan gruppmedlemmarna på egen hand eller i samarbete med lokala enheter ta dem till ett disciplinläger".

Den här politiken vann visst stöd hos landsbygdsbefolkningen i Kampuchea. Även om överträdelser förekom, förefaller de vietnamesiska trupperna i huvudsak ha följt 10-punktsreglerna under de följande månaderna och åren. En kampuchean som bodde på landsbygden berättade vid en intervju i Thailand 1979 att han mindes att vietnamesiska styrkor regelbundet kom till det område där han bodde i norra delen av provinsen Kompong Cham under åren 1970-73. Han berättade också att det inte uppstod någon irritation mellan befolkningen och de vietnamesiska styrkorna, och att vietnameserna betalade för de saker de behövde. En annan kampuchean, som intervjuades i en annan del av Thailand 1979 minns den uppmärksamhet som vietnameserna väckte i hans avlägsna by i provinsen Preah Vihear i början av 1970-talet, men inte heller här orsakade vietnameserna några konflikter.

Motsättningar inom befrielserörelsen.

Svarta boken påstår att

.. när kamrat Khieu Samphan gick med i befrielserörelsen, förebrådde vietnameserna Kampucheas kommunistparti för att de gjort ett felaktigt beslut.

På andra ställen i boken påpekas det att 1969:

... kritiserade det kampucheanska kommunistpartiets centralkommitté uttalanden av de intellektuella som hade gått med i befrielserörelsen och kritiserat Sihanouk. Centralkommittén ansåg att dessa uttalanden stod i strid med partiets linje...

Här finns en verklig motsättning. Fastän Pol Pots grupp tog avstånd från Sihanouk, hans regim och alla hans sympatisörer, ville de utnyttja hans anhängare inom sin egen organisation. Men Svarta boken gör också en åtskillnad mellan Khieu Samphan, statschef sedan 1976, och andra som Hu Nim, som gick med i befrielserörelsen vid samma tid, under upproret i Samalut. Dessa personer var starkt påverkade av kulturrevolutionen. De var också motståndare till Sihanouk, och uppenbarligen beredda att föra en sådan politik.

Den pro-vietnamesiska fraktionen var öppen för ett nära samarbete med Sihanouk och hans grupp i en starkare frontorganisation än vad Pol Pot och hans grupp kunde tänka sig. I provinsen Prey Veng, som kontrollerades av den här gruppen och var den viktigaste provinsen i den östra zonen, leddes revolutionen 1974 av de som var i opposition till Pol Pot, de

beskrivs som Sihanouk-anhängare.

Det var inte den här tredje gruppen som bar ansvaret för de avrättningar av bybor som skedde i Amleang-området fast de som genomförde morden hade Sihanoukmärken på sig, som delats ut av de vietnamesiska styrkoma. De här avrättningarna som ägde rum 1970, är de första fall av attacker av attacker av kampucheanska revolutionärer mot civilbefolkningen som jag känner till.

I mitten på 19770 påbörjade de flesta av de omkring 3 000 kampucheanska revolutionärer som fanns i Hanoi sin långa resa hem längs Ho Chi Minh-leden. Allvarliga åsiktsskillnader hade utvecklats mellan de här människorna under deras långa tid i exil, men vari de politiska skillnaderna bestod är oklart. Men att det fanns åsiktsskillnader mellan Pol Pots grupp och samtliga återvändande är klart.

Från Hanoi direkt till fronten

De kampucheaner som återvände från Hanoi tilldelades stridsuppgifter, enligt en av dem, Ieng Lim, medan "endast lokala medlemmar av de Röda khmererna tilldelades politiska uppgifter i de lokala organisationerna". I slutet av 1971 uppgav talesmän för partiet i Phnom Penh att av 1 500 återvändande var hälften döda, men de var inte klara över vad som orsakat alla dödsfallen. De uppgav också att partiledningen hade avvisat försök från de vietnamesiska trupperna (deras viktigas vapenleverantör) att upprätta ett samarbete i form av ett gemensamt befäl.

Ieng Lim gick över till Lon Nol-regimen i slutet av 1971, därför att, som han sa "det var uppenbart att kriget var till fördel för Nordvietnam och inte för khmerernas revolution". Han sade också att på landsbygden "är Sihanouk inte populär, och bara de khmerer som deltar i vietnamesiska styrkor bär Sihanouk-märken", och antydde därmed att han ansåg att vietnameserna gav alltför mycket stöd åt Sihanouks grupp i fronten. Mycket intressant var den jämförelse han också gjorde mellan Lon Nol-armén (FANK), de Röda khmerernas armé och deras lokaler truppers förhållande till befolkningen:

Ieng Lim lade också märke till att FANK inte stod i "nära relation till befolkningen". Han sade att de Röda khmererna lyckades vinna bybornas förtroende, (men att) khmerernas lokala styrkor godtryckligt hade avrättat människor på landsbygden för mindre överträdelser, och att han själv hade stoppat avrättningen av civila i Baray i Kompong Thom. (min kurs)

I september 1971 öppnade de Röda khmererna eld mot vietnamesiska styrkor från ett bakhåll i samband att vietnameserna anföll en Lort Nol-styrka i Kompong Thom.

Den fulla kraften i den tveeggade, extremt nationalistiska politiska linje som Pol Pots grupp förde, för att stöpa om den kampucheanska landsbygdsbefolkningen till ett effektivt vapen som skulle utkräva historiens hämnd på sina grannar, märktes först i provinsen Kompong Thom. I denna provins i norra Kampuchea, där det varit oroligt sedan 1967, orsakade Pol Pot-styrkornas avrättningar av tredskande landsbygdsbor att 10 000-tals människor under 1973 drevs in i de områden som kontrollerades av Lon Nol-styrkor.

I de provinser som kontrollerades av de snabbt framryckande revolutionära styrkorna utvecklades händelserna mycket olika. I den sydvästra zonen fick rörelsen bra stöd från befolkningen under 1970-72. Verkligt demokratiska val hölls i byarna under kontroll av de revolutionära styrkorna 1970, enlig en amerikansk tjänsteman, Kenneth Quinn.

I sin detaljerade rapport om södra Kampuchea 1974 berättar han:

... I Kompong Trach där (jordreformen) genomfördes i alla byar 1972 fick ingen behålla risfält på mer än 5 hektar eller 1 hektar trädgårdsland och fruktträdgård. Den jord som "blev över" fördelades bland dem som hade mindre än 5 hektar, eller blev byns gemensamma egendom. Trädgårdsjord delades dock inte ut på nytt, utan stod under det lokala regeringsorganets kontroll.

I ett annat område i den näraliggande Kandal-provinsen

där tillgången på risfält var mindre, konfiskerades all jord, för att sedan fördelas. Varje familj fick då en hektar var, skriver Quinn.

Det bör påpekas att den mängd jord som varje familj erhöll inte var speciellt liten i förhållande till jordarnas storlek före kriget. Till följd av detta, sade Quinn att:

... i dessa två zoner stödde många av de fattiga människorna de första (kommunistiska) planerna på en jordreform därför att de kunde dra fördelar av det.

De positiva skillnaderna inom Fronten

Dessa reformer genomfördes mestadels av Sihanouks anhängare, enligt Quinn, och inte av deras motståndare inom fronten, kommunisterna. Det framgår emellertid klart, av reformernas karaktär och av Quinns definition av de båda grupperna, att det fanns mycket mer utmärkande skillnader mellan Pol Pots grupp (kommunisterna) och alliansen mellan Sihanouk och de pro-vietnamesiska kommunisterna i Kampuchea. Quinn säger till exempel att kommunisterna ville undertrycka den buddistiska religionen, medan den andra gruppen ville behålla den. Religionen undertrycktes verkligen under Pol Pot-regimen, och återinfördes av Heng Samrins regering 1979. Dessutom säger Quinn att kommunisterna var starkt anti-vietnamesiska, medan deras motståndare inom fronten "gärna ville ha ett mycket nära samarbete med Nordvietnam och Vietcong". Dessutom ville kommunisterna ha en mycket hård kontroll över handel och transporter, och hårda straff för brott mot reglerna, vilket oppositionen inte alls var anhängare av. Sådana kontroller och bestraffningar infördes under 1975-78, och upphörde 1979 i och med att den nya regeringen tog makten. Enligt Quinns uppgifter skulle kommunisterna kollektivisera jordbruket (vilket de gjorde efter 1975), medan oppositionen ville behålla status quo. Detta påstående är dock inte sant, med tanke på den jordreform han nämnde tidigare och som många "kunde dra fördelar av".

Det är mycket anmärkningsvärt att kommunisternas ledare Pol Pot under 1970-73 betraktade den revolutionära organisationen i Kandal-provinsen som "för stor för sin kostym", enligt ClAs tidigare Kampuchea-kännare Sam Adams. Nu vet vi, av uppgifterna från Ith Sarin, att Kandal-provinsen inte kontrollerades av Sihanouk-anhängare, utan av Sok Thuok, en framstående medlem av partiets centralkommitté. Thouks medhjälpare var "kamrat Hang" och Ros Cheato, också en medlem i partiet enligt Sarin. I det stora Saang-Koh Thom-området i Kandal-provinsen var Nong Suon politisk kommissarie, han var också ledare för den socialistiska gruppen Krom Pracheachon, som hade arbetat helt lagligt i Kampuchea, även om Suon och 13 andra fängslades av Sihanouk-regeringen under 1962-70, anklagade för pro-vietnamesisk verksamhet. Det är nästan säkert att Nong Suon i verkligheten var en man vid namn Chey Suon, en av de viktigaste medlemmarna i landets politiska kader, enligt en gammal medlem av kommunistpartiet som gick över till Lon Nol-sidan 1971. Enligt Quinn hände följande i Kandal-provinsen:

... i december 1973, kastade kommunisterna av sig sina masker. De stödde inte Sihanouk och betecknade sig själva som medlemmar av kommunistpartiet, ledda av Khieu Samphan. I slutet av december ordnade de möten i tätbefolkade områden som befäste den antivietnamesiska och Sihanouk fientliga karaktären på deras politik...

Samphan tros ha haft posten som partiets ordförande i Kandal-provinsen, vilket är särskilt intressant eftersom det bara är från Kandal vi har rapporter om propagandagrupper som hänvisar till honom som ledare för kommunisterna. Möjligen är det ett tecken på en maktkamp inom partiet.

Det är troligt att denna maktkamp sammanföll med Nong Suon/Chey Suons fall och Samphans erövring av posten. Samphan var tidigare ledamot av parlamentet från Saangområdet, och senare (men antagligen inte då) anknuten till Pol Pot. Men fastän "kamrat Hang" och Ros Cheato försvann spårlöst efter 1972, hade både Chey Suon och Sok Thuok framträdande poster 1976, vilket förmodligen var ett tecken på fortsatta strider om makten i Kandal-provinsen. Under 1978, när Pol Pots grupp utan tvivel hade full kontroll, attackeras Pracheachon-gruppen i den Svarta boken för att ha varit "tillsatta" av Vietnam:

En del element inom gruppen attackerade öppet Kampucheas kommunistparti, och genomförde vilseförande manövrer. De gick till upprepade attacker vid en tidpunkt då vårt parti ännu inte hade säkrat sin enighet över hela landet. Sådana var de handlingar som organiserades av vietnameserna mot Kampucheas kommunistparti, inom själva partiet.

Det är en grov förenkling att dela in de styrkor som kämpade mot Lon Nol-regimen i "kommunister" och "Sihanouk-anhängare". Den landsbygdsbefolkning som stödde Sihanouk tillhörde ingen självständig nationell organisation, utan fick hjälp av ledningen för de revolutionära grupperna. Detta visades tydligt av demonstrationerna till stöd för Sihanouk efter hans fall 1970.

Styrkeläget i den sydvästra zonen

Under 1971-72 inträffade sammandrabbningar mellan vietnameser och kommunistiska khmer-trupper i Saang-Koh Thom-distriktet i södra Kampuchea. Orsaken till dem är inte känd, men de kan ha lett till en anti-vietnamesisk politik bland den kulturrevolutionära fraktionens lokala medlemmar. Sammandrabbningarna avslöjades av Hou Yuon vid ett möte i de norra delarna av den sydvästra zonen i maj 1972. Trots att sammandrabbningarna inträffat menade han att den politiska inriktningen fortfarande innebar "enhet med laoter och vietnameser för att fördriva de amerikanska imperialisterna ur Indokina". Detta är en helt annan inriktning än den som Pol Pot-gruppen och kulturrevolutionärerna vid den södra gränsen, som stödde dem, hade.

Det verkar ha funnits ett organiserat samarbete mellan de pro-vietnamesiska revolutionärerna, framförallt Pracheon-gruppen och den kulturrevolutionära gruppen i stora delar av den sydvästra zonen. Chou Chet var 1972 zonens ordförande. Han var näst efter Nong Suon den mest kända ledaren i Pracheon-gruppen. 1962 till 1970 satt han fängslad av Sihanouks regering. Chet var också medlem i partiets centralkommitté.

Enligt Ith Sarin hade ordförande Chet ett "mäktigt inflytande" i sin zon, "allt ansvar för ekonomi, administration, politik, militära och sociala frågor", kontrollerades av zonens ordförande. Phok Chay, som kanske var den mest inflytelserika kampuchean som beundrade kulturrevolutionen, var politisk kommissarie för den sydvästra zonens väpnade styrkor. Ta Mok var militär befälhavare i zonen. Ho Yuon, som var revolutionärernas inrikesminister, hade också en inflytelserik ställning där. Ingen av dessa personer tillhörde Pol Pot-gruppen.

Ith Sarin har berättat att kadern i den här zonen slog samman kommunistpartiet och Folkets parti (Knapak Pracheachon), som hade bildats 1951. Enligt Pol Pot-regimens Svarta bok organiserades detta parti "i hemlighet" av vietnameserna "utan att de kände till revolutionärerna i Kampuchea", "partiet existerade bara till namnet". I en officiell partihistoria, som kommunistpartiet i Kampuchea skickade ut till kadern i den sydvästra zonen, skriver man att tiden mellan 1954 och 1967 var en period av "politisk kamp". Den nämner inte det möte 1960 som Pol Pot senare benämnde som "den första nationella kongressen", vilket uppenbarligen utgjorde en nyckelhändelse i Pol Pot-gruppens version av partihistorien. Den versionen reviderar möjligen också gruppens egna politiska ståndpunkter. En annan tolkning, som troligen är riktigare, är att Pol Pot-gruppen inte hade något större inflytande i de sydvästra zonen 1972 och att de grupper som kontrollerade zonen också hade ett stort inflytande i centralkommittén i början av 1972. Pol Pot stod uppenbarligen inför en mödosam kamp.

Politiken i den sydvästra zonen

Ith Sarin, som tillbringade ett år i norra delarna av den sydvästra zonen (området väster om Phnom Penh) har gett en initierad bild av det politiska program som genomfördes där under 1972:

Alla administratörer måste genom sitt levnadssätt föregå med gott exempel och driva en riktig politik, vilket innebär att:

1. De måste älska, respektera och tjäna folket, arbetarna och bönderna helhjärtat. De får inte försöka hunsa eller besvära folket. De måste alltid bete sig lugnt och värdigt.

2. De måste alltid försvara folkets intressen, inte stjäla något av dem, inte ens ett pepparkorn eller en risskål. De får inte försöka tvinga befolkningen till att ge dem något, varken på ett hotfullt eller vänligt sätt. De får inte ta mutor...

... Alla Röda khmerer var tvungna att lära sig "den folkliga filosofin" och leva som folket. De högre partiorganen lade framför allt vikt vid att de Röda khmererna hjälpte befolkningen i basområdena med deras problem. När befolkningen byggde fördämningar, grävde dammar eller diken eller byggde hus skulle de Röda khmerer som bodde närmast den by det gällde bege sig dit för att hjälpa till. De gav också en viss hjälp med plantering, plöjning och tröskning. Organisationen hjälpte framför allt de fattigaste bönderna. ... Störande av befolkningens arbete var strängt förbjudet. Att ta sig friheter eller våldföra sig mot böndernas döttrar gav stränga straff. Enligt regelbundna rapporter respekterades och förstods dessa regler helt och hållet. En annan viktig del av de Röda khmerernas beteende var att hjälpa befolkningen när de hade problem. Röda khmerer gick ofta hem till sjuka bybor, både dag och natt, för att ge dem en spruta eller medicin. Vid plöjnings-, planterings-, skörde- och tröskningstiderna var varje byrå tvingad att skicka ut sina medlemmar för att hjälpa till. Detta var det samma som att "leva med folket" för att "kunna tjäna det" och enligt de Röda khmerernas teorier ett sätt att skola Röda khmer-kadrer.

Detta beteende gav resultat och påverkade befolkningen mer än den teoretiska skolningen gjorde. Bönderna i basområdena, som tidigare inte visste något om socialistiska revolutioner, började snart älska och stödja organisationen 1 grund av dess öppenhjärtliga och vänliga sätt.

Ith Sarin skrev detta efter att Lon Nol-regimen fallit.

Det är utan tvivel en stark kontrast mellan detta beteende och det i Pol Pots Demokratiska Kampuchea, framförallt under 1977-78 och i de områden som kontrollerades av Pol Pot-gruppen 1970-76. Ith Sarin skriver också att kadern uppmanades att offra allt för befolkningen, men "de skulle inte krypa för den".

I den följande instruktionen, som delades ut av myndigheterna i det Demokratiska Kampuchea till Battambangs befolkning, kan vi se att den skilde sig från de instruktioner som de revolutionära myndigheterna i den sydvästra zonen g ut 1972. Befolkningen uppmanades att

1. Visa solidaritet och självständighet.

2. Ansluta sig till den utstakade politiska linjen.

3. Stödja den upprättade ordningen.

4. Följa organisationens regler och förhållningsorder.

5. Fullfölja organisationens planer.

1973, när Pol Pot-gruppen fick sitt första synbara fotfäste i vissa zoner, förändrades förhållandena på många sätt. Det är intressant att se vilken taktik de använde sig av. Quinn skriver att Chou Chet som var ordförande i den sydväst] zonen under 1974

fick minskade befogenheter och inflytande över khmer-kommunisterna i södra Kampot och Takeo på grund av sitt ställningstagande för vietnameserna och Sihanouk och han skadades faktiskt också av khmer-kommunisterna när han tillsammans med några nordvietnamesiska soldater råkade ut för ett bakhåll på väg 16 i slutet av november det året.

Enhetssträvanden

I samband med att Quinn sammanfattar stridigheterna mellan fraktionerna nämner han också att Ta Mok, som var överbefälhavare i den sydvästra regionen hade

"försökt ena de två fraktionerna och antytt att det fanns starkare stöd för enighet än splittring. Detta visar att splittringen kanske bara var en lokal företeelse i gränsområde (de södra) och inte nationell. En troligare tolkning är trots allt att det förutom ledningen för de förenade frontstyrkorna också fanns en separat ledningsstruktur för khmer-kommunisterna som gav egna order... Detta innebär att medan fronten kanske gav order om enande av organisationen kanske khmer-kommunisternas högkvarter beordrade sina provinsordförande att inte ta hänsyn till de lokala frontorganisationerna. Detta kan förklara deras fortsatta samarbete i attackerna mot Phnom Penh, medan de höll strupgrepp på varandra i provinserna på lokal nivå."

Maktkampen i sydväst

En trolig orsak till partiledaren Pol Pots vägran att upprätta ett gemensamt befäl med de vietnamesiska styrkorna är att det var lättare att påverka en separat kampucheansk ledning.

Ett resultat av Pol Pot-gruppens framgångar i maktkampen i den södra delen av den sydvästra zonen var enligt Quinn att "nästan hela befolkningen vände sig mot khmer-kommunisterna när de i början av 1973 började sin hårda kampanj där de tvingade befolkningen att följa vissa regler och utdelade stränga straff till dem som inte deltog i de impopulära programmen".

Pol Pot-gruppens egen syn på dessa händelser finns beskrivna i Svarta boken:

I juli 1973 uppträdde vietnameserna barbariskt i byn Sre Khnong, som var ett före detta revolutionärt basområde i den sydvästra zonen…

Kampucheas kommunistparti hade inga större väpnade styrkor i den zonen. Men vietnameserna hade två regementen där ... Deras högkvarter låg i Amleang, där de också hade sin sambandscentral med kommittén för Kampucheas sydvästra zon.

Enligt Ith Sarin rapporterade den politiska kommissarien Pok Chay i maj 1972 att det redan då fanns 15 000 avlönade kampucheanska soldater och kadrer i den sydvästra zonen. Ith Sarin skrev också att "sydväst är den största regionen, har de största trupperna och de mest ledande 'kadrerna' ". Utan tvekan utgjorde de väpnade styrkorna i sydväst mer än en tredjedel av de Röda khmerernas totala reguljära armé.

Den Svarta bokenhävdar att dessa styrkor, och deras politiska ledare, inte tillhörde Kampucheas kommunistiska parti. Liksom den östra zonen hade den sydvästra länge varit ett mål för vietnamesernas omstörtande verksamhet. Svarta boken upplyser oss också om att redan under 1966 "sysslade vietnameserna med aktiviteter för att skapa förvirring och splittring bland de kampucheanska revolutionärerna i de östra och sydvästra basområdena. Både de själva och de khmerer de under en lång tid hade organiserat infiltrerade Kampucheas kommunistiska parti".

Om situationen efter 1970 skriver man att:

Kampucheas kommunistiska parti fick aldrig ett enda av de 5 000 utlovade gevären av vietnameserna. Vietnameserna använde istället dessa till att beväpna äventyrare, banditer, brottslingar och soldater och poliser som avskedats av Lon Nol-regimen. Dessa män organiserades i bataljoner, kompanier, plutoner osv ... för att upprätta en parallell armé där soldaterna var kampucheaner men kadrerna utgjordes av vietnameser. De lyckades upprätta två bataljoner, dvs ca 600 man, i den sydvästra zonen".

Ith Sarin fick uppenbarligen inget intryck av att det skulle finnas någon speciell vietnamesisk politisk kontroll i den sydvästra zonen under den period han vistades där. Han skriver att "CPK har nära samarbete med nordvietnameserna, fast det är mindre fördelaktigt än samarbetet med röda Kina ... CPK verkar ha kontroll över alla händelser i sina zoner. Vietcong/nordvietnameserna är långt ifrån herrar i området".

Den sydvästra zonen drabbades mycket hårt under anfallet mot Phnom Penh i juli 1973 eftersom dess armé, troligtvis p g a dålig samordning inom de Röda khmererna, ensam utsattes för amerikanernas B52-bombningar.

I några områden i den sydvästra zonen lyckades befolkning försvara sig mot Pol Pot-gruppens övergrepp. Enligt Qui rapporterades en större styrka som stödde Sihanouk "försökte få kontroll över hela väg 16 från Tani till Tuk Meas, och även över delar av väg 205 öster om Tani..." i slutet av januari 1974. Två kampucheanska flyktingar som vistades i byar i Takeo-provinsen 1975 berättade vid två skilda intervjuer gjorda på två olika platser i Thailand under 1979 att det var hårda arbetsförhållanden i provinsen, men att det inte förekom speciellt mycket våld mot befolkningen. Enligt en av dem stödde den lokala bondebefolkningen de Röda khmererna Den andra sade att tre fjärdedelar av bönderna i hennes by "verkligen tyckte om de Röda khmererna", men att resten -framförallt de äldre bönderna - var upprörda över att prins Sihanouk inte återkommit till makten sedan Lon Nol-regimen besegrats i april 1975.

Phok Chay, Chou Net och Hou Yuon försvann eller avrättades under 1975. Ta Mok lyckades med den uppseendeväckande bedriften att hålla sig kvar som ledare i den sydvästra zonen fram till 1977, kanske genom att stödja Pol Pot. De segrar som den revolutionära oppositionen vann över Pol Pot-gruppen i sydväst under november och december 1973 efter "stora slag" kan också ha bidragit till att stabilisera situationen i delar av zonen.

Kadern minskar

Men i andra delar minskade den revolutionära kadern och trupperna på grund av Pol Pot-styrkornas utrensningar, motsättningar mellan fraktionerna och även på grund av USAs bombningar. Detta gav möjlighet för nya grupper att ta över kontrollen i vissa områden. En grupp, som av de lokala bönderna betraktades som Röda khmerer, började under 1974 terrorisera befolkningen i närheten av Takeo och de tvingade också en del av dem att börja bygga en "ny huvudstad". De påstås ha sagt att den gamla huvudstaden Phnom Penh, skulle förstöras. Det är inte speciellt troligt att varken Pol Pot-gruppen eller den revolutionära oppositionen var intresserad av att bygga en ny huvudstad. Det är istället troligare att det var medlemmar ur .Khmer Khieu ("Blå khmererna") som var inblandade. Det var en lokal grupp som växte fram spontant i detta socialt mycket instabila område och som rapporterats ha varit aktiva i landsbygdsområden i närheten av Takeo under 1974. En annan självständig grupp rapporteras ha samlat ihop en styrka på 10 000 man under 1974 i den västra delen av zonen, ca 16 mil från Phnom Penh.

Vi vet mindre om utvecklingen i de andra zonerna under kriget. Så sent som i november 1972 rapporterades Leav Keo Noni, som fått den tidigare Mao Ze Dong-boulevarden i Phnom Penh uppkallad efter sig, ha lett trupper i Battambangprovinsen i den nordvästra zonen. Upprorsledare i andra delar av zonen "verkade inte ha något program utöver sitt stöd till Sihanouk" vid den här tidpunkten. Här verkar det också som om förhållandena hade ändrats sedan 1973: under slutet av 1973 skickades delegationer från de upproriska styrkorna i nordväst, troligen under hot från Pol Pot-styrkorna, till Phnom Penh för samtal med Lon Nol-regimen och även för att träffa amerikanarna.

I de sydvästra delarna av Battambang och i norra Pursatprovinsen, ett område som stått under revolutionärt inflytande under lång tid, spreds från 1974 rapporter om massakrer på bybefolkningen som troligen utförts av Pol Pot-styrkor. Men "en vän till Keo Moni" som hette Khek Penn lyckades, åtminstone fram till slutet av 1975, hålla sin ställning som revolutionär ledare i Battambang.

Andra områden som på ett tidigt stadium fick känna av Pol Pots program var Kralanh-området i Siem Reap (1974) och Baray-området i Kompong Thom (1971, men framförallt från 1973). Båda dessa provinser ingår i den norra zonen. Kompong Thom är Pol Pots hemprovins, och det framgår av flera källor att Pol Pot vistades där vid flera tillfällen under mitten av 60-talet och att han under största delen av åren 1970-75 hade sitt högkvarter där. Lite är känt om den politiska utvecklingen i den avlägsna nordvästra zonen, men det finns obekräftade uppgifter från en laotisk tidning om våld mot befolkningen där under 1973.

Enligt Quinn hade Pol Pot-gruppen ännu under 1973 inte kontroll över Prey Veng-provinsen i den östra zonen. Trots att jag ännu inte tagit del av så många vittnesmål av flyktingar från Prey Veng, tror jag ändå att man kan anta att styrkor som stod i motsättning till Pol Pot kontrollerade provinsen fram till 1977. Sen följde militära revolter i den östra zonen. Heng Samrin-gruppen har till och med kommit med den fruktansvärda beskyllningen att Pol Pot-regimen under sina sista månader vid makten planerade att massakrera hela befolkningen i zonen. Svarta boken beskriver hela den "östra zonens armé"' som "agenter för de vietnamesiska kommunisterna".

Motsättningar bland revolutionärerna

Kampucheanska flyktingar berättade för Wilfred Burchett i december 1978 att befolkningen i östra Kampuchea inte kände sig hotad av den reguljära armén, men att de terroriserades av en ung, skoningslös milisgrupp som var känd under namnet ' Svartskjortorna". De berättade också att det många gånger var den reguljära armén som i hemlighet hjälpte människor att fly till Vietnam.

Den här situationen, med djupa motsättningar inom de revolutionära leden, ständiga strider i hela samhället och inom den revolutionära rörelsen vars unga milis stod helt utanför Ledarnas kontroll, påminner om det som Quinn beskrivit som ' en ung tuff militant kader som inte funnits tidigare" i några sydliga områden i den sydvästra zonen under 1973. Befolkningen drabbades genom att de bl a tvingades flytta till tidigare obebodda skogsområden där de fick äga och bruka jorden gemensamt. Quinn säger:

'Denna politik genomfördes i stora områden av Kampot, Takeo och Kandal-provinserna och började så tidigt som 1972 i Kompong Trach-distriktet i Kampot. De första utflyttningarna var inte speciellt omfattande, det var inte förrän i mitten av 1973 som de satte igång på allvar: De föregicks av utrensningar av lägre kadrer. I delar av Takeo och Kampot genomfördes utflyttningarna med hjälp av nya kadrer som Khmer-kommunisterna tog dit eftersom de inte längre litade på den gamla kadern, som antingen ansågs stödja nordvietnameserna eller inte vara tuffa nog för uppgiften. Denna mycket stora utflyttning, som höll på från juli till december 1973 och hade oerhört svåra konsekvenser för de inblandade, genomfördes tvärt emot de flestas vilja och ledde till att många kampucheaner flydde till Sydvietnam."

Det kan vara värt att påpeka att utflyttningarna fortfarande under 1974 var begränsade till distrikt i Kampot-provinsen som länge stått under inflytande av den revolutionära rörelsen. Quinn påstår att 20 000 människor hade flyttats i Kompong Trach och Banteay Meas vid den här tidpunkten, medan han endast nämner "ett par tusen" människor när det gäller Kandal-provinsen. Quinn berättar också om hur Pol Potgruppen angrep religionen. Munkar kallades in till armén och tvingades lämna pagoderna för att i stället arbeta på risfälten. Men hans undersökning visar att det ändå fanns många munkar kvar i de lokala pagoderna i de delar av Kampot som nämnts ovan fram till juli 1973.

Det framgår också att Pol Pot-gruppen trots sin starka ställning vid revolutionens mittpunkt, som i Kompong Trach i Kampot 1972, hade svårt att utsträcka sin kontroll till landsbygdsområdena och över de större revolutionära grupperna.

Syftet med tvångsflyttningarna

Vad var egentligen syftet med dessa utflyttningar, som ju senare skulle bli kända av de som granskade Pol Pot-regimen när den kommit till makten?

En djup tro på jämlikhet inspirerade säkert den ekonomiska fördelningspolitiken, fastän den i själva verket ledde till delad fattigdom. De flesta tvångsförflyttade bybor fick bara ta med sig ett fåtal av sina privata ägodelar. Den revolutionära regeringen vidtog också en noggrann kontroll av befolkningens liv och ekonomi, bl a genom att konfiskera den "kommunala" skörden och istället fördela matransoner.

Pol Pot-regimen hade också ett bra projekt för att öka risproduktionen -skogsmark, vars jord åtminstone vid de första skördarna ger hög avkastning, röjdes upp. Att jorden vid dessa nyodlingar snabbt sögs ut kan kanske förklara några fall av ytterligare utflyttningar av bybor under 1975-78. En kampucheansk flykting, som var i Kompong Thom-provinsen 1971 och 1972, berättar att avkastningen från de nya djungelfälten var dubbelt så stor som den varit i de byar befolkningen tvingats lämna. Djungelriset mognar också fortare, vilket är en bra reserv att ta till när det är brist på mat, och eftersom djungelriset kan planteras på oplöjd jord behövs inte heller så många vattenbufflar i arbetet.

Quinn skriver att "produktionen överträffade den man nått tidigare genom individuella ansträngningar" i de byar i söder som befolkningen fått lämna. Detta kan alltså inte bara förklaras utifrån att kooperativen skulle vara effektivare än individuell odling. Men, och detta blev senare allt vanligare i det Demokratiska Kampuchea, byborna fick själva liten materiell förtjänst av den ökade produktionen. Stora mängder av skördarna fördes iväg till hemliga ställen, inte utan bråk och i några fall under våldsamt motstånd.

Effekterna av USAs krig

Vad hände då under 1973 som gav Pol Pot-gruppen det avgörande (men inte oåterkalleliga som vi senare ska se) övertaget? Från februari till augusti det året föll 257 465 ton bomber över Kampuchea, vilket är 50 procent mer än vad som fälldes över Japan under hela andra världskriget. Enligt en bok av William Shawcross, "Sideshow: Nixon, Kissinger and the Destruction of Cambodia", "kommer troligen aldrig varken de omedelbara eller de framtida verkningarna av dessa massiva, koncentrerade bombningar att bli kända". Men de lämnade uppenbarligen djupa spår.

William Shawcross har fått tillgång till en karta över USAs bombmål i Kampuchea mellan januari och augusti 1973. Den visade att stora mängder bomber fälldes just över tätbefolkade områden.

I detta sammanhang kan man också komma ihåg att 60 procent av de flyktingar som var med om de mindre intensiva amerikanska bombningarna under 1971 säger sig ha flytt i första hand på grund av bombningarna.

Detta överensstämmer med vad de, i och för sig relativt få, kampucheanska flyktingar jag intervjuat har sagt. En bonde, Thoun Cheng, som intervjuades i Thailand 1975 minns bombningar av sin by Banteay Chrey i norra Kompong Chanprovinsen mycket väl.

... 1973 slutade vietnameserna att komma, samma år tvingades vi leva i tre månader under intensiva amerikanska B52-bombningar. Bomber fälldes över Banteay Chrey tre till sex gånger per dag, mer än 3 000 människor dödades - nära en tredjedel av byns befolkning."

Flera av medlemmarna i Chengs familj skadades. Efter bombanfallen "fanns det få människor kvar i byn, det var tyst". Inga kommunistiska trupper hade varit stationerade i Banteay Chrey.

Den amerikanska kartan visar att en stor, tätbefolkad del av den sydvästra zonen drabbades hårdast av bombningarna. Hon Var, som tillbringade större delen av 1975 i byn Sla i Takeo-provinsen, berättade vid en intervju i Thailand 1979:

... bönderna talade ofta och i detalj om sina 'förfärliga" upplevelser under den tid Sla angreps av USAs och Lon Nols flyg. De berättade om hur de byggde skyddsgropar och alltid fick vara beredda på att lämna sitt arbete på fälten, släcka elden till matlagningen osv. De hatade bombflygarna och skulle ha dödat dem alla om de haft möjlighet ...".

Det finns också vittnesmål från flyktningar om avrättningar av bombflygare efter kriget.

Peang Sophi t ex, som var i Battambang när staden intogs av revolutionärerna 1975, kommer ihåg hur rasande soldater ur bondegerillan begav sig till stadens flygplats och förstörde två. bombflygplan. "Om de kunnat äta upp dem hade de gjort det", sa Sophi i en intervju som gjordes i Australien 1976.

100 000-tals kampucheaner dödades under bombningarna 1973. Den materiella förstörelsen var också stor. Enligt en av den amerikanska senatens utskott tvingades ca 3,4 av Kampucheas 7 miljoner invånare att fly under kriget. Åtminstone hälften av dem flydde under 1973.

1973 stod Pol Pot i ledningen för partiet och han stärkte också sin makt över den revolutionära rörelsen i vissa zoner. Befolkningens stora umbäranden i samband med bombningarna 1973 innebar att han, på grund av det hat som växte fram, kunde stärka sitt inflytande över revolutionen än mer.

Bombningarna ledde också till omgrupperingar i den revolutionära armén. Befälhavaren för USAs flygstyrkor i Stilla havet uppskattar att 16 000 gerillasoldater dödades under de sex månader bombningarna höll på. Shawcross skriver:

"... de Röda khmererna förlorade säkerligen hälften av sina stridande förband. Även om man sprider ut förlusterna över hela armen innebär det att 25 procent dödades. Det finns en militär tumregel, ofta använd av befälhavare i krig, som säger att arméförband inte kan klara av förluster på mer än 10 procent utan att drabbas av nedsatt stridsmoral.

Krigsbilderna från den sommaren visade bondpojkar och bondflickor, klädda i svart, som sakta tog sig fram genom leran, halvgalna av terrorn samtidigt som bomber föll över dem dag som natt. Vecka efter vecka banade de sig väg framåt, grävde ner sig för att ta skydd, gick fram på gyttjiga vägbankar för att angripa regeringsposteringar. De förlorade sina kamrater, men fortsatte att ta sig fram i allt mindre grupper i ett månliknande och översvämmat landskap."

För officerarna som beskrivs som "en grupp fanatiska män som tillbringade tio år av isolering i djungeln" innebar händelserna under

".. 1973 att de fick en övertygelse om att överlevnad och seger bara kan garanteras genom självtillit och hängiven målmedvetenhet. De stod inför en motståndare som hade ett till synes enormt stöd av sina uppbackare, medan de själva inte ens kunde lita på sina egna ledare eller vänner. Deras vansinniga attack mot Phnom Penh föddes ur en desperat isolering som växte till ett fruktansvärt hat, mot fienden och ett förakt för omvärldens attityder."

Shawcross anser att det finns ett samband mellan "deras allierades likgiltighet" och den kampucheanska kaderns "förakt för omvärlden". Här tycks han hänvisa till vietnamesernas minskade stöd till kampen i samband med att Parisavtalet om Vietnam undertecknades i januari 1973. Han säger att kampucheaneras "brist på ammunition" under bombningarna hindrade dem från att segra under 1973. Men Pol Pot-gruppen har aldrig klagat över den minskade vapenhjälpen från Vietnam. De har heller aldrig erkänt att de någonsin fått vietnamesiskt stöd.

En isolerad befrielsearmé

Under slutet av 1973 och under 1974 blev kriget i Kampuchea mer och mer konventionellt. Lon Nol-regimen, som nu var omringad i de flesta av de provinshuvudstäder den kontrollerade, fanns bara i några få landsbygdsområden och överlevde enbart med hjälp av det ekonomiska och militära stödet från USA. Medan gerillan under 1970-73 hade rekryterat många bondesoldater som var "bönder på dagtid" och "soldater på natten", verkade man nu istället unga heltidssoldater i byarna. Liksom den reguljära gerillaarmén, som nu mer och mer bestod av unga, ogifta soldater, hade de nu liten kontakt med byborna. De tvingades att ständigt ligga vid fronten, och de fick lära sig att odla sin egen, mat och "lita till sig själva, vara rena och ärliga". De levde helt åtskilda från bönderna och tränades till en ny livsstil fjärran från bondebefolkningens vardag. När de kom i kontakt med områden som drabbats av kriget såg de på bönderna som mindre vetande, osjälvständiga varelser utan känsla för patriotism, disciplin och alltför uppbundna av vardagliga företeelser som omsorg om familjen.

Många kampucheanska flyktingar har berättat att trupperna mellan 1975 och 1978 inte var stationerade i byarna eller på kooperativen utan att de höll till i skogarna. Men de befann sig aldrig långt ifrån bebodda områden och kunde alltid snabbt ta sig dit i händelse av en folklig resning. De utövade den mest grymma repression man kan tänka sig. Kanske kan den förklaras av deras sociala isolering och av den "elitistiska" patriotiska moral, disciplin och stolthet som de skolats till.

En flykting berättar om ett hundratal soldater som var inkvarterade i en by: "de bodde avskilda från befolkningen i ett stort rum där ingen fick gå in." Han pratade aldrig med någon av soldaterna under de två och ett halvt år han bodde i samma by som dem. Det var byn Banteay Chrey, i norra Kompong Cham-provinsen nära Baray-distriktet i Kompong Thom, där bönderna utsattes för terror redan före krigsslutet.

Det är intressant att se att de första rapporterna om det mer eller mindre regelbundna våldet mot landsbygdsbefolkningen kommer från gamla revolutionära basområden i avlägsna regioner. Baray är ett av dem, likaså västra Siem Reap. Även Kompong Trach-området, Banteay Meas och sydvästra Battambang var centra för revolutionen så tidigt som 1950. De: faktum att den "nya" korporativa staten växte fram först i dessa områden pekar på att Pol Pot erövrat makten över partiapparaten på dess högsta nivå och kunnat arbeta med skydd av den. Men ändå var Pol Pot-gruppen troligtvis tvingad att rensa ut största delen av den lokala kadern i dessa områden. Som vi senare ska se var detta arbete ännu inte färdigt i de övriga delarna av Kampuchea 1975.

Följande är del 2 av artikeln, som publicerades i Kommentar 11/79

Kampuchea 1976-78 Pol Pots uppgång och fall

I den fortsatta analysen av utvecklingen i Kampuchea visar Ben Kiernan hur motsättningarna inom kommunistpartiet ledde till en rad ledarskiften mellan 1975 och 1977. Motsättningarna avspeglade sig också i förhållandet mellan Kampuchea och Vietnam under denna tid. Efter det att Pol Pot kom tillbaka som premiärminister i oktober 1976, vilket Kiernan sätter i samband med Dengs återkomst till makten i Kina, försämrades relationerna till Vietnam avsevärt och förbyttes till öppna militära angrepp mot Vietnam.

I slutet av 1976 påbörjade också Pol Pot-gruppen omfattande utrensningar i partiet och armén. Samtidigt förändrades politiken gentemot bönderna och brutala åtgärder följdes av tilltagande missnöje under 1977-1978.

Kiernan redogör slutligen för reaktioner bland befolkningen under Heng Samrin-regimens första tid vid makten. Till och med Samrins bittraste motståndare erkände vid denna tid regimens popularitet hos befolkningen.

Det står nu helt klart att utrymningen av Phnom Penh inte motiverades av ekonomiska eller mänskliga hänsyn utan till stor del av Pol Pot-gruppens politiska överväganden i samband med dess strävan att kontrollera revolutionen. Mot bakgrund av de alternativ som fanns behövde utrymningen i och för sig inte nödvändigtvis leda till skada för ekonomin eller de berörda människornas levnadsförhållanden. Men olika rapporter från utrymningen, som beslutades av högsta nivå, visar att den genomfördes med vitt skilda metoder i olika delar av staden, både med och utan våld, vilket tyder på fortsatta politiska motsättningar i de revolutionära leden.

När huvudstaden intogs den 17 april utrymdes den av trupper från både de norra och östra zonerna, det vill säga av Pol Pot-styrkor från norr och revolutionära styrkor som var i opposition mot Pol Pot från öster. Strider mellan soldater från just dessa delar av landet rapporterades också på själva segerdagen. Omedelbart efter segern meddelade Phnom Penh-radion att den nya regimen var beredd att ta emot utländskt bistånd. Men beslutet återtogs officiellt redan följande dag.

Den 31 maj 1975 utgick order från Phnom Penh till provinserna om att avrättningar av personer som hade något samband med den besegrade Lon Nol-regimen skulle upphöra. I en del områden förekom sådana avrättningar i stor omfattning. Vem var ansvarig för dessa order, som i en del områden inte följdes av de lokala enheterna och som senare återtogs från Phnom Penh?

Centralisering av de väpnade styrkorna

Pol Pot-gruppen har hävdat att ett "kuppförsök" mot revolutionens ledning genomfördes redan före segern i april 1975. Sammanstötningar med Vietnam följde redan i maj. Trots att Vietnam har försett oss med mer detaljer i sin redogörelse av dessa händelser är det ännu omöjligt att klart säga från vilken sida av gränsen som dessa angrepp började.

I juli 1975 genomfördes den märkliga "ceremonin för grundande av Kampucheas revolutionära armé i hela landet, det vill säga, när varje zon överlämnade sina väpnade styrkor till centralkommittén." Enligt Svarta boken, som publicerades av Pol Pot-regimen i september 1978, "planerade fienden att mörda ledarna för Kampucheas kommunistiska parti" vid detta tillfälle. Tyder detta på att Pol Pot-gruppen hade full kontroll över landet? Uppenbarligen inte.

Enligt ett uttalande av Ieng Sary den 17 mars 1978 gjordes ett nytt kuppförsök i Phnom Penh i september 1975.1 Svarta boken sägs att i september 1975 "planerade fienden återigen att mörda ledarna för Kampucheas kommunistparti. De organiserade 3-4 man ur en enhet i östra zonen för att utföra detta. Men dessa soldater kände inte igen ledarna och visste därför inte vilka de skulle skjuta på." Om detta var allt som hände vid detta tillfälle, varför upphörde då radiosändningarna från Phnom Penh i två dagar den 16 september?

Trots att Pol Pot-gruppens ställning var stark, verkar det som om den långt ifrån hade fullständig kontroll över landet 1975. Under 1976 skulle dess kontroll i viss utsträckning minska ytterligare, men denna utveckling vände under 1977 och gruppen framträdde som allenarådande. Senare beskrev Ieng Sary dessa händelser som ytterligare fyra kuppförsök under 1976 och 1977. Fastän det inte är känt vad som verkligen inträffade vid dessa tillfallen kommer vi senare att se, att de datum som Ieng Sary angav markerar en rad vändpunkter.

Den internationella utvecklingen

Men först är det nödvändigt att placera Kampuchea efter 1975 i sitt internationella sammanhang. Drog Pol Pots politiska motståndare någon egentlig fördel av stöd utifrån? Detta är inte särskilt troligt. 1 motsats till vad många tror drog sig de vietnamesiska trupperna tillbaka från sina tillflyktsorter i gränstrakterna efter segern i april 1975. Den kinesiska utrikesministern Huang Hoa påpekade detta 1978 i ett tal till kadrer i utrikesdepartementet. Rapporter frän den amerikanska underrättelsetjänsten bekräftar i stora drag samma sak, men att en del vietnamesiska styrkor kan ha blivit kvar under en tid i nordöstra delen av Kampuchea.

Svarta boken ger detaljer i denna fråga. "Faktum är att bara en del av vietnameserna drog sig tillbaka från Kampuchea. Andra blev kvar." De var emellertid inte lika talrika som tidigare. "Det var i provinsen Rattankiri som de flesta blev kvar på Kampucheas territorium. Där fanns mer än 1 000 soldater utspridda här och där omkring 20 kilometer från gränsen." Det var inte någon stor styrka. Och detta i ett avlägset och oländigt område där gränsen är mycket svårare att peka ut än någon annanstans. En tid senare, heter det i Svarta boken, "tvingades de vietnamesiska trupperna att dra sig tillbaka."

Men maktkampen i Kina påverkade med säkerhet förhållandet mellan Kampuchea och Vietnam under Pol Pot-tiden. Det fanns märkbara skillnader mellan de radikala ledarna i Kina och deras anhängare i Kampuchea å den ena sidan, och Vietnams politik å den andra. Dessa var dock till större delen av ett slag som rymdes inom ramen för solidaritet. De radikalas nederlag inför Deng Xiaopings linje i Kina bidrog direkt till den allvarliga fördjupningen av rådande skiljaktigheter och det därpå följande kriget mellan Kampuchea och Vietnam. Under samma tid blev de som stödde Vietnam och de kinesiska radikalerna krossade i Kampuchea.

Albaniens inställning till Kina och Vietnam

Denna slutsats stöds vid en granskning av den hållning som Kinas närmaste allierade Albanien intog och vid en analys av Kinas teori om "Tre världar". En kort tid efter den öppna brytningen mellan Kampuchea och Vietnam i januari 1978 uppmanade Albanien regeringen i Peking att inte kasta nytt bränsle på elden. När Albanien sedan tog ställning för Vietnam i den nya konflikten med Kina drog kineserna tillbaka sitt bistånd från både Vietnam och Albanien.

Albanien beskyllde Kina för "stormaktschauvinism och krigshets" och för att ha framkallat "den blodiga konflikten mellan två broderländer, Kampuchea och Vietnam." Radikalerna i Kina hade en liknande inställning. När deras inflytande i Peking var som störst från april till oktober 1976 hade Vietnam och Kampuchea sina bästa förbindelser under hela perioden 1975--1978, förbindelser som dock var kamratliga snarare än varma. Kina gjorde faktiskt ingenting för att motarbeta goda förhållanden mellan de två länderna. Kriget som bröt ut i början av 1977, liksom både Kampucheas och Kinas fortsatta motstånd mot att nå en lösning genom förhandlingar med Vietnam, hörde samman med de nya ledarnas utrikespolitik i Kina.

Tolkningen av teorin om "Tre Världar"

Kinas teori om "Tre Världar" innebär en enhetsfront mellan "tredje världen" och den "andra", som består av de avancerade industriländerna, mot supermakterna. Deng Xiaoping lanserade tanken i mars 1974 och under radikalernas tid vid makten i Peking gav Peking Review den allmänt godkännande men inte som "teori". För radikalerna var de båda supermakterna likställda som fiender betraktat och de uttryckte detta i artiklar som "Sovjet och USA tillsammans på de anklagades bänk." Denna uppfattning verkar stå i motsättning till Deng Xiaopings tal från 1974, som hölls tre månader efter det att Kina hade erövrat Paracellöarna från vietnamesiska styrkor, och där han uttalade stöd för "alla folks kamp mot imperialismen och i synnerhet mot hegemonism. "(förf kurs)

Radikalernas uttalanden står i klar motsättning till teorin som den fördes fram under 1977 - -1978. I januari 1978 talade (China Reconstructs om behovet av "att isolera de två supermakterna, i synnerhet Sovjets socialimperialism." Utan att nämna USA påpekades att teorin om de "Tre Världarna" var ett "slag i hjärtat på den sovjetiska socialimperialismen." Det råder ingen som helst tvekan om att Kinas utrikespolitiska tyngdpunkt efter radikalernas fall har förändrats till en antisovjetisk enhetsfront. För att få med USA och dess allierade talade Peking Review den 21 januari 1978 om en "revolutionär politik för att bilda bredast möjliga enhetsfront, oavsett vad detta må innebära", för att slå mot huvudfienden. (förf kurs)

I denna situation valde Albanien att gå en annan väg än Kina. Albanien hade troligtvis sett denna tendens framträda i en del kinesiska kretsar och varnade därför Kina 1971 för att "förlita sig på en sorts imperialism för att gå emot den andra." Den 5 oktober 1976, en tid efter Mao's död och under de dagar då de radikala i Peking arresterades, blev teorin om "Tre Världar" såvitt jag vet för första gången tillskriven Mao i officiella sammanhang. Sedan dess har den kallats för en "teori".

Vietnam som Kinas fiende?

Kinas förändrade hållning gentemot Vietnam under 19771978 motsvarade en förändring i tolkningen och betydelsen som gavs teorin om "Tre Världar". Under radikalernas tid diskuterades till exempel de icke-allierade staternas rörelse i Peking Review utan att teorin nämndes. Anwar Sadat återgavs med gillande när han sa att "den ursprungliga definitionen av ett icke-allierat land, som ett land som inte tillhör någondera maktblocket, borde ändras till ett land med fri vilja, fri från påtryckningar från stormakterna." Inom denna ram skulle Vietnams odiskutabelt "fria vilja", trots anslutningen till sovjetblocket, göra landet till Kinas allierade enbart som icke-allierat land, för att inte tala om Vietnam såsom ett socialistiskt land. Bara inom ramen för en enhetsfront överallt riktad mot Sovjetunionen kan Vietnam betraktas som Kinas fiende.

I en nyligen utgiven och detaljerad redogörelse om sina förbindelser med Kina pekar vietnameserna på tiden efter oktober 1976 som en med särskilt stora spänningar vid gränsen mellan Vietnam och Kina.

Ny regering i Kampuchea 1976

Den sista sammandrabbningen för en tid mellan Vietnam och Kampuchea inträffade i januari 1976. Månaden därpå blev ledande kadrer som planerade en kupp mot Phnom Penh dödade av en bomb i Siem Reap i nordvästra Kampuchea. Bomben fälldes eventuellt från ett utländskt flygplan som kom från Thailand. Detta "kuppförsök" nämner inte Ieng Sary i sin redogörelse den 17 mars 1978.

I mars 1976 började sedan en kampanj mot Deng Xiaoping ta fart i Peking och den 17 april avsattes han och radikalerna steg mot höjden. Enligt Ieng Sary genomfördes samma månad ett kuppförsök av "vietnameser och KGB-agenter" i Phnom Penh Syftade han på prins Sihanouks avgång som statsöverhuvud den 4 april, som hade ett tydligt samband med Zhou Enlais död och Deng Xiaopings förestående fall ? Det är troligare att han avsåg So Phims utnämning till vice president.

So Phim var sedan början av femtiotalet en ledande revolutionär kader i Kampuchea som hade en välvillig inställning till Vietnam. Den 14 april presenterade radion i Phnom Penh dels Pol Pot som premiärminister för Demokratiska Kampuchea och också sex nya ledare varav So Phim var en. Tre av de sex kom senare att gå med i gerillamotståndet mot Pol Pot. En var Nhim Ros som utnämndes till andre vicepresident efter So Phim och som grep till vapen i juli 1977. So Phim själv gjorde det samma i maj 1978 och dödades en tid därefter. Mat Ly utnämdes till medlem i folkförsamlingens arbetsutskott och återfanns i december 1978 som medlem av enhetsfronten för Kampucheas befrielse. Ingen av dessa tre hade tidigare nämnts i officiella sammanhang, trots att So Phim i början av 1975 hade varit en av de fem i revolutionens hemliga inre krets. Det förefaller som om detta kuppförsök i hans fall innebar slutet på en tid utanför ledningen och för de andra en upphöjelse till mer framträdande poster i staten.

Dessa nya utnämningar framstår som en kompromiss mellan (1) Pol Pots anhängare som troligen förlorade en del inflytande, (2) de som liksom So Phim betraktade Vietnam som en vän, och (3) anhängare till radikalerna i Kina som informationsministern Hu Nim, som såg meningsskiljaktigheterna med Vietnam som problem inom en ram för solidaritet.

Ett annat nytt namn som presenterades den 14 april i Phnom Penh-radion var Vorn Viet, tidigare arbetare och fackföreningsaktivist på gummiplantagerna i östra Kampuchea. En bakgrund i den östra regionen tyder nästan alltid på tillhörighet i partiets pro-vietnamesiska fraktion. I november 1978 ledde Vorn Viet ett misslyckat kuppförsök mot Pol Pot. Radion kungjorde hans utnämning till ekonomiminister. Under honom bildades sex departement med var sin minister. Dessa namngavs inte den 14 april, men senare kungjordes att Chey Suon ledde jordbruksdepartementet.

Pol Pot träder fram och skapar förvirring

Det var för övrigt under denna tid som namnet Pol Pot för första gången nämndes offentligt. En person med detta namn hade som representant för arbetare på gummiplantagerna valts till folkförsamlingen i de val som hölls den 20 mars 1976. Den 14 april kungjordes, till utländska observatörers stora förvåning, att Pol Pot var premiärminister för Demokratiska Kampuchea. Ingen hade träffat på detta namn tidigare. Det verkar som om det var vid detta tillfälle som Saloth Sar, som inte hade nämnts officiellt sedan 1975, tog namnet Pol Pot.

Enligt ett vittne höll både Saloth Sar och Khieu Samphan tal den 17 april 1976 när årsdagen av segern firades i Phnom Penh, men bara Samphans tal sändes i radion. Detta var tre dagar efter det att Saloth Sar hade blivit premiärminister under ett namn som då var fullständigt okänt för befolkning en i Kampuchea och som inte hade någon anknytning till något annat namn som de skulle kunna känna till

Detta hemlighetsmakeri, som är utan motstycke i socialismens historia, överraskade till och med en del av Kampucheas högre tjänstemän i utlandet. Chefen för utrikesdepartementets Asienavdelning, Thiounn Prasith, talade vid denna tid om för Kampucheas delegation i Paris att Pol Pot stred i motståndsrörelsen mot Japan på 40-talet och att han var född vid gränsen till Vietnam där han hade arbetat på en gummiplantage nära Memot. Inget av detta var riktigt och bekräftades inte heller av Pol Pots officiella biografier som gavs ut 1977 och 1978.

Om inte Thiounn Prasith av någon häpnadsväckande anledning for med osanning, så godtog han troligen att Pol Pot var representant för plantagearbetare i den östra delen av landet. Det är betecknande för de politiska strider som då ägde rum i Kampuchea, att en hög kader kunde se det som rimligt att en medlem av den pro-vietnamesiska delen av partiet kunde bli premiärminister.

Politiken under tiden mars till oktober 1976

1 april 1976 kom Vietnam och Kampuchea överens om att underteckna ett gränsavtal i juni samma år. Mellan den 4 och den 18 maj hölls förberedande samtal i Phnom Penh och en

överenskommelse nåddes om att organisera sambandskommittéer utmed gränsen. Men man hade svårt att nå enighet om havsgränsen och företrädare för Kampuchea sköt upp det avtalade mötet i juni på obestämd tid.

Sammanstötningar utmed gränsen mellan de bägge länderna minskade efter mötet den 4-18 maj. Ingen av parterna nämner för några strider mellan de två länderna under resten av 1976, inte ens i vietnamesernas detaljerade redogörelse om sammandrabbningar utmed gränsen. Efter detta möte besökte också Vietnams biträdande utrikesminister Phan Hien Kampuchea och vietnamesiska journalister skrev uppskattande rapporter om den ekonomiska utvecklingen i landet. Delegationer från kvinnoförbunden i de två länderna utbytte besök och enighet nåd des om att upprätta flygförbindelser. Märkligt nog underlåter Svarta boken att nämna dessa viktiga samtal i maj 1976.

Det var en tid efter dessa samtal, den 2 juni, som Kampuchea gjorde sitt enda betydande avsteg från Kinas utrikespolitiska linje genom att i mycket starka ordalag dementera rykten om att Kampuchea skulle erkänna militärregimen i Chile. Sådana rykten, som kanske till en början var helt riktiga, hade sedan några månader cirkulerat i Paris. Kampucheas representant Thiounn Prasith inväntade instruktioner från Phnom Penh och innan han besvarade dem vid ett möte med de alliansfria staterna i Algeriet i form av ett särskilt inlägg i frågan. Han krävde

att regimen i Chile skulle störtas. Detta skiljer sig klart från Kinas Chilepolitik efter 1973 och stämmer helt med Vietnams politik i en fråga som vietnameserna och deras meningsfränder anser som mycket viktig.

Pol Pot lovordar Mao ...

Men den kanske mest intressanta utvecklingen inträffade under september 1976. Det finns fortfarande många obesvarade frågor men det verkar som om Pol Pot-gruppen fann sig allt mer isolerad i Kampuchea under denna tid. Det fanns uppenbarligen ansatser till att vid denna tid öppet tillkännage det kommunistiska partiet i Kampuchea, som för befolkningen i landet och större delen av världen utanför bara var känt som angkar eller "organisationen".

Bara det faktum att Pol Pot-gruppen väntade med detta tillkännagivande ytterligare ett år, och att det då till en del gjordes på grund av kinesiska. påtryckningar, antyder att detta initiativ inte kom från gruppen. Men Pol Pot kan ha bedömt det som klokt att simma med strömmen. Den 18 september lovordade han Mao Zedong som hade avlidit den 9 september. Han kallade honom "proletariatets störste lärare efter Marx, Engels, Lenin och Stalin" och sa även att "marxismen-leninismen och Mao Zedongs tänkande kommer att lysa för evigt." Två dagar senare gjordes ett ännu tydligare uttalande i Phnom Penh-radion som öppet slog fast angkars anslutning till marxismen-leninismen. Följande dag invigdes slutligen en fjortondagars flyglinje mellan Phnom Penh och Hanoi.

...och avskedas som premiärminister ?

Den 27 september 1976 avskedades Pol Pot "av hälsoskäl" och ersattes som premiärminister av Nuon Chea. Detta var en klart politisk avsättning. I mars 1978 avslöjade Ieng Sary att "vietnameser och KGB-agenter" hade gjort ytterligare ett kuppförsök i september 1976. I maj 1978 berättade han för en besökande amerikan att intermezzon med "vietnamesiska agenter" hade ägt rum både i Phnom Penh och vid gränsen. Enligt en veteran i Kampucheas kommunistparti som senare flydde till Vietnam utkämpades en bitter strid inom partiet i september 1976:

I kommunistungdomens septembernummer av Röda Fanan, som ägnades åt kommunistpartiets historia, sades att det hade grundats 1951 och hade gynnats av betydande bistånd från broderpartiernas sida, särskilt från det vietnamesiska partiet. Vid samma tillfälle hävdade de "nya styrkorna" i centralkommitténs tidning Revolutionära Fanor att partiet sett dagens ljus 1960 och att det genom att bara lita till egna krafter hade utvecklats enligt särskilda khmer-linjer.

Det är uppenbart att Pol Pot-gruppen förlorade denna strid. Enligt en utsändning från det thailändska kommunistpartiets radio i oktober hade en tidning i Kampuchea, till skillnad från de interna organ som tidigare nämndes, angett den 30 september 1951 som datum för grundande av Kampucheas revolutionära organisation. Dagen efter Pol Pots avgång påbörjades tre dagars firande av partiets 25-årsjubileum. Ytterligare tre dagar senare angrep Kampuchea Deng Xiaoping, vars avsättning sex månader tidigare inte kommenterats från Phnom Penh. Kampucheas regering låg nu i händerna på en koalition mellan den pro-vietnamesiska gruppen och anhängarna till den kinesiska kulturrevolutionen.

Under de följande veckorna vidtog Kampuchea ett antal nya åtgärder. Via Thailand exporterades gummi till Singapore och handelsdelegationer sändes till Albanien, Jugoslavien och Nordkorea. Mest anmärkningsvärt var dock att kontakt togs med UNICEF, och till och med amerikanska företag, om hjälp och inköp av medicin och utrustning för malariabekämpning. Detta innebar ett radikalt avsteg från den utan jämförelse mest huvudlösa och impopulära sidan av Demokratiska Kampucheas "självtillit", försöket att klara sig med bara traditionella mediciner. Hade detta misslyckade experiment i nationellt bakåtsträvande övergivits tidigare så skulle tusentals liv ha sparats och detta utan att i någon större grad fläcka Kampucheas självständighet.

Redan 1971 gav Pol Pot-gruppen order om att stänga de skolor för medicinsk och militär utbildning som handhades av vietnameserna för studenter i Kampuchea. Enligt Svarta boken hade partiet då öppnat medicinska och militära skolor i hela landet, "men i dessa skolor används mer tid för politisk fostran än för teknisk utbildning." Att förkasta denna politik kunde bara ha en välgörande inverkan på befolkningens levnadsförhållanden.

Radikalernas fall och Pol Pots återkomst

Men i Peking gick utvecklingen i motsatt riktning. Den 10 oktober var radikalerna arresterade och scenen klar för Deng's återkomst och en förändring av Kinas inrikes- och utrikespolitik. Inom fjorton dagar, den 22 oktober, var Pol Pot tillbaka som premiärminister. Därpå fördömde regimen i Phnom Penh öppet och i starkare ordalag än något annat regerande kommunistparti "det kontrarevolutionära gänget med de fyra" som just hade avsatts i Kina.

Pol Pots återkomst till makten innebar ett bedövande bakslag för den ena av grupperna som var mot honom och ett något lindrigare för de andra som var i opposition. Liksom Kina deltog inte Kampuchea vid det vietnamesiska partiets fjärde nationella kongress i december samma år. Men då hade vietnameserna redan tolkat tecknen i skyn. Vid kongressen uteslöts Vietnams tidigare ambassadör i Peking och andra som på något sätt hade förbindelser med Kina från det vietnamesiska partiets centralkommitté. Detta avspeglade utan tvivel också ett visst inflytande från Sovjet. Men splittringen inom ledningen i Vietnam var minimal jämfört med den i Kampuchea och gav inte utländska krafter något liknande inflytande.

Faktum är att det var på just denna kongress som Vietnam avvisade Sovjets påtryckningar om att gå med i Comecon. Kampucheas informationsminister Hu Nim var troligen också oroad i december då han uttalade en förhoppning om att Kina "inte skulle tillåta revisionismen och de kapitalistiska krafterna att sticka upp sina huvuden" sedan radikalerna hade störtats.

Utrensningar och strider ökar 1977

Efter ett år av fred ökade åter spänningen mellan Kampuchea och Vietnam. I januari 1977 började Kampuchea dra sig ur sambandskommittéerna utmed gränsen, en utveckling som enligt vietnameserna var fullbordad i maj. När Albanien samma månad för första gången ifrågasatte den kinesiska teorin om "Tre Världar" kallade Kampuchea hem sina diplomater från Albanien. Hu Nim och Touch Phoeun, som var minister för offentliga arbeten och sedan länge medarbetare till Hou Yuon, nämndes offentligt för sista gången vid en mottagning på den albanska ambassaden den 17 januari 1977.

I januari ökade också spänningen vid Kampucheas två andra gränser. Den 27 januari inledde bl a Pol Pots väpnade styrkor med ett angrepp mot en by med thailändska bönder nära Aranyaprathet, en årslång serie av intermezzon längs den thailändska gränsen. Regeringen i Phnom Penh hävdade att byn låg på Kampucheas territorium. Detta var helt korrekt men orsaken till att mer än 20 thailändska bybor dödades är oklar.

Utrensningar av kadrer i Kampuchea

I Kampuchea inleddes en avgörande utveckling i början av 1977. Från hela Kampuchea rapporterades omfattande utrensningar av kadrer i byar, distrikt och till och med på provinsnivå. Alla flyktingar som jag har intervjuat nämner sådana utrensningar i sina byar under första hälften av 1977. Vanligtvis blev de utrensade arresterade och avrättade. Rapporter från den amerikanska underrättelsetjänsten antyder att Pol Pot personligen reste runt och styrde utrensningarna i de nordvästra och norra regionerna där komplotter hade planerats året före.

Nya politiska åtgärder vidtogs också. Matransonerna som redan var knappa skars ner ytterligare och kommunala bespisningar inrättades i områden där de ännu inte hade organiserats. Alla barn förutom de allra minsta togs från sina föräldrar och inhystes i kommunala barnstugor, antingen i byn eller långt bort från den. Hur som helst så återsåg de sällan sina föräldrar. Barnen tilldelades olika uppgifter som till en del var ekonomiskt viktiga, som till exempel att bygga vägar.

Även om det finns en mängd rapporter om brutalitet mot befolkningen under åren 1975-76 så finns det också ett antal lika pålitliga redogörelser om bönder som inte behandlades illa, och om stöd från bönderna för den revolutionära rörelsen under denna period. Alla evakuerade stadsbor hade det mycket svårt, men pålitliga rapporter om deras behandling varierar mycket kraftigt - allt från hårda ekonomiska åtgärder som kan förväntas under en tid av återhämtning efter ett ödeläggande krig, till rapporter om massmord på tidigare stadsbor.

Dessa motsägelsefulla rapporter är tillräckligt talrika för att man skall kunna dra slutsatsen att landet fortfarande var politiskt delat. Men de motsägelsefulla beläggen upphör i början av 1977 när Kampuchea kom under Pol Pots obestridda kontroll och våldet mot befolkningen ökade över hela landet. En person som tidigare var bosatt i Phnom Penh och som efter förflyttning i april 1975 tillbringade de följande fyra åren på landsbygden förlade tveklöst böndernas begynnande missnöje med regimen till 1977-1978. "De hatade dem, fast till en början varken gillade eller hatade de dem. Men efter att ha blivit lurade i tre år och när de såg att deras frihet hade minskat så började de hata dem . . ."

Jag har redan diskuterat den redogörelse som gavs av två flyktingar som levde i Takeo-provinsen till slutet av 1975, att bönderna vid denna tid stödde och "verkligen gillade" de revolutionära myndigheterna. Veteranen som tidigare citerades berättade om den politiska utvecklingen:

En extremistisk och chauvinistisk tendens framträdde och visade sig allt mer öppet inom khmerpartiet efter befrielsen av Phnom Penh i april 1975. Denna linje utmärktes av en despotisk inrikespolitisk linje och en krigisk och nästan isolationistisk utrikespolitik. Nästan alla de gamla medlemmarna i partiet motsatte sig detta på ett eller annat sätt. Fram till mitten av 1976 hade situationen ännu inte urartat helt och hållet.

Han beskrev stridigheterna om tidpunkten för partiets födelse och sa att Pol Pot-gruppens "förfalskning av historien innebar på det teoretiska planet ett förnekande av veteranernas och de tidigare allierades roll för syften som då var okända." (förf kurs)

Pech Lim Kuon som i över tre år efter april 1975 utbildade piloter i Phnom Penh sa att den revolutionära regimen inte var populär under denna tid. Men han underströk att bönder inte avrättades och att arbetare på fälten inte var övervakade av beväpnade vakter.

Tilltagande våld under 1977 drabbar också bönder

Det är uppenbart att saker och ting förändrades från 1977 och framöver. En före detta cykelreparatör, Hui Pan från provinsen Siem Reap, sa att från februari 1977 blev alla tjänstemän utbytta och avrättade. De nya visade sig vara hårdare än de tidigare. "Under de gamla Röda khmererna blev kanske 30 procent av Lon Nol-soldaterna avrättade. De nya Röda khmererna dödade resten."

14-åriga Map växte upp i en by i provinsen Preah Vihear som under tiden efter 1970 kontrollerades av kommunisterna. Han vidhöll att hans föräldrar var "lyckliga" till och med efter 1975 när jorden blev kooperativ egendom och fram till början av 1977. Han rapporterade inga avrättningar och att maten var tillräcklig. Men efter det att "revolutionen började 1976" förändrades tillvaron under 1977. Matransonerna minskades och serverades bara i kommunala bespisningar. Alla barn utom de allra minsta togs gradvis från sina familjer. En före detta stadsbo avrättades just innan Map lämnade sitt hem.

Sarun, som bodde i östra och centrala Kampuchea från april 1975 till mitten av 1976 och sedan förflyttades till Battambang såg händelserna på följande sätt:

1975 genomfördes en hel del avrättningar av före detta Lon Nol-soldater. 1976 var avrättningar sällsynta. 1977 var de talrika.

Den 25 januari 1978 skrev åtta khmerflyktingar i ett läger vid Rach Gia i Vietnam ett brev till FNs generalsekreterare Kurt Waldheim. De hänvisade till att massakrer "efter en kort tid av lugn under 1976" åter hade ökat under 1977. Myndigheterna i Kampuchea hade regelbundet avrättat vanligt folk under 1977 och "ibland massakrerat hela familjer." Efter intervjuer med khmerflyktingar i Thailand målade Francois Ponchaud upp en liknande bild. "Efter det stora antalet förlorade liv under 1975 ger de inte mindre allvarliga utrensningarna under 1977 anledning till eftertanke. Förutom avrättningarna fortsätter bristen på mat och hälsovård att orsaka enorm förödelse."

Den "andra revolutionen"

Det verkar som om en "andra revolution" ägde rum 1977. I en pamflett avsedd för kadrer, som en flykting av en tillfällighet fick i sin hand kunde han läsa om detta. Denna revolution formulerades uppenbarligen i ett hemligt cirkulär, "dekret nr 870", som Pol Pot sände ut till kadrer som hade avgett en lojalitetsförklaring. Enligt detta dokument "får vårt parti inte ångra någonting även om vi måste offra en miljon liv. Partiet måste befästas med kraft!" Samma uttalande återges av vietnamesiska källor.

En veteran ur Kampucheas kommunistparti som flydde till Vietnamn gav ytterligare detaljer om dekretet "870". En ganska kort tid efter september 1976, sa han

fick vi ett direktiv från centralkommittén med kodnamnet "870" som behandlade utrensningar av medlemmar som påstods stå under vietnamesiskt inflytande, men som i verkligheten inte höll med om den linje som tillkämpades. De som 'saknade förtroende för khmerledningen' skulle sändas att utföra kroppsarbete under övervakning medan de 'öppet avvikande' skulle uteslutas ur partiet och överlämnas till säkerhetsstyrkorna. En omfattande utrensning började under slagordet om 'de tre utrotningarna, att utrota CIAs, det sovjetiska KGBs och det revisionistiska och expansionistiska Vietnams agenter, som gömde sig i khmerrevolutionens led. Aldrig tidigare hade vårt parti blivit så decimerat och skakat.

Trots att händelserna efter januari 1977 innebar en vändpunkt så var striderna inte över i Kampuchea. Hu Nim som inte ersattes förrän i december 1977 är ett typiskt fall. Först i februari 1978 kungjordes officiellt att han ersatts av Son Sen's hustru Yun Yat. Touch Phoeun ersattes helt enkelt inte. I februari 1977 beskrev den thailändska underrättelsetjänsten dessa händelser som en kupp där Pol Pot vann terräng på bekostnad av Nuon Chea. Det verkar som om provinsen Kandal, kallad specialzonen, också vid denna tid utgjorde ett allvarligt problem för Pol Pot-gruppen. I vietnamesiska källor ges följande redogörelse för "februarikuppen" 1977:

I februari 1977 inledde 600 män i 170e divisionen, som ansvarade för huvudstadens försvar, ett misslyckat myteri. Cha Krey, som var biträdande chef för generalstaben och befälhavare över Phnom Penhs specialzon, betalade med sitt liv för detta misslyckade försök. Tre andra ledare brändes levande på stadens idrottsplats.

Svarta boken påstår att Cha Krey var en vietnamesisk agent som "skulle mörda ledarna för Kampucheas kommunistparti". Hans rang anges som "befälhavare för enheterna stationerade i södra delen av provinsen Prey Veng" som ligger utanför den speciella zonen. I Ieng Sary's lista över kuppförsök nämns märkligt nog inte detta. Den nämner däremot ett från april 1977, en tid efter det att en medlem av centralkommittén, Koy Thuon, enligt rapporter från flyktingar hade avrättats i nordöst. Vid denna tid förekom också gränssammanstötningar som Vietnam senare betecknade som "mycket allvarliga".

Kampuchea befann sig uppenbarligen i ett tillstånd av oro. Den inhemska oppositionen var tydligen ännu för stark för att tillåta regeringen att officiellt gratulera och än mindre att sända en delegation till det kinesiska partiets elfte kongress i augusti 1977. Vid detta tillfälle avsattes radikalerna som utgjorde en tredjedel av centralkommittén i det kinesiska partiet.

Under denna tid försvann också ett stort antal kadrer på mellannivå i Kampuchea. Veteraner från 1946-1954 som Sok Chorn och Chey Suon nämndes inte efter 1976. På motsvarande sätt förhöll det sig med ledarna för den moderna kommunistiska rörelsen - Norodom Phurissara som liksom Koy Thuon var minister åtminstone till senare delen av 1975 och Touch Khamdouen, Tiv Ol, Sok Thouk, Thiounn Mumm, Chey Chym och Sien An som alla hade höga poster under tiden 1975-1976. Av de tio ministrarna och vice ministrarna under 1970-1976 fanns två kvar i tjänst 1978. En av dessa, Khieu Samphan, nämndes inte ens som medlem av centralkommittén sedan partiets existens officiellt kungjorts av Pol Pot i september 1977. Nästan alla kända poster kom att besättas av Pol Pot-Ieng Sary-Son Sen-gruppen, deras hustrur eller av folk som var okända för utomstående eller som använde täcknamn.

Pol Pot-gruppen allsmäktig men hotad 1977-1978

Ännu mer omfattande utrensningar från slutet av augusti 1977 innebar att Pol Pot var allenarådande, men inte utan motståndare. Ieng Sary nämnde ytterligare ett kuppförsök i september 1977. Enligt vietnamesiska uppgifter inledde Kampuchea i mitten av september "särskilt allvarliga" angrepp utmed gränsen mot Vietnam. Den 17 september förklarade radion i Phnom Penh att Vietnam var en fiende. Vietnam hävdade att landet utsattes för angrepp från Kampuchea åtminstone från april 1977. Från flyktingar och underrättelsetjänstens uppgifter är det känt att strider förekom vid denna tidpunkt. Pol Pot-regimen hävdade att Vietnams första angrepp utfördes i september 1977. I Svarta boken, som kom ut i september 1978, ändrades detta till december 1977.

Pol Pots resa till Kina den 29 september och hans öppna framträdande som generalsekreterare för Kampucheas kommunistparti fick helhjärtat stöd från Kina. I Svarta boken förekommer det ingen som helst diskussion om denna kritiska tid mellan april 1976 till mitten av 1977. Inom partiet fortsatte dock motståndet. So Phim hade tillräckligt lokalt stöd för att kunna överleva utrensningarna och var så sent som i december 1977 vice president och partisekreterare i den östra regionen. Anhängarna till de kinesiska radikalerna var troligen inte heller helt besegrade förrän den 21 december 1977 när avsättningen av Hu Nim kungjordes. Efter november utnämnde Pol Pot omkring trettio nya ledande kadrer.

Som en följd av denna omvälvning inom den revolutionära rörelsen i Kampuchea kunde besökande jugoslaviska journalister i mars 1978 rapportera att det parti som innehade makten "utgör inte en del av den nationella enhetsfronten, som verkar ha blivit ersatt av en ny politisk struktur".

Kampuchea, Vietnam och Kina i konflikt

Från december 1977 kännetecknades kriget mellan Vietnam och Kampuchea av ständiga häftiga och brutala sammandrabbningar där åtminstone Vietnam led stora civila förluster. Hundratusentals bönder flydde från gränsområdet mot städerna och programmet för bosättning i de nya ekonomiska zonerna bröt helt och hållet samman. Den 5 februari 1978 föreslog Vietnam eld upphör, ömsesidigt tillbakadragande av styrkorna till linjer fem kilometer från gränsen, internationell övervakning av området och förhandlingar för att lösa gränsfrågan. Kampuchea besvarade inte detta förslag, men påpekade senare att det inte hade övervägts då det innebar att Kampuchea skulle frånträda "fem kilometer av Kampucheas territorium till Vietnam."

Från slutet av februari stödde Vietnam försök att störta Pol Pot-regimen, bl a det misslyckade upproret som leddes av So Phim i östra regionen i maj 1978. Den tilltagande motsättningen mellan Kina och Vietnam om den kinesiska minoritetens nationalitet kunde enligt Peking inte lösas genom Vietnams andra förhandlingsförslag och när samtal påbörjades så övergav Kina dessa.

Kinas ny-gamla anspråk under Deng Xiaoping

Framväxten av Deng Xiaopings moderna version av kinesiskt "självstärkande" inom landet motsvaras av en mer klassisk nationalistisk utrikespolitik. Den skiljer sig från den politik som fördes under kulturrevolutionen men det finns tidigare exempel på detta i den kinesiska kommunismens historia. Enligt Anthony Barnett började förhållandet mellan Vietnam och

Kina att försämras redan vid Genèvekonferensen 1954.

Det var där Vietnam delades, och som vi sedan fått veta genom Pentagonpapperen, Zhou Enlai spelade en avgörande roll ... Zhou och Mao eftersträvade tre mål i Genève. De önskade först och främst en neutralisering av Indokina och att avvärja hotet från amerikanska trupper. För det andra hoppades de att detta genom ett internationellt avtal skulle göra det möjligt för dem att bryta den militära inringningen av Kina. Det skulle i sin tur tillåta dem att bryta sin diplomatiska isolering och påtvingade beroende av ryssarna. Om de kunde nå detta genom att uppträda som garant för neutrala stater som Sihanouks Kambodja och samtidigt hålla Vietnam delat så skulle slutligen deras överhöghet vara fullständig. Zhou informerade i hemlighet fransmännen om att han erkände faktum beträffande den sydvietnamesiska regim de försökte sätta upp...

Samma år publicerade regeringen i Kina en karta över Östasien som beskrev Kampuchea, Vietnam och resten av det sydostasiatiska fastlandet liksom Sulu-öarna, Korea och andra områden som "kinesiska territorier" som hade förlorats under perioden 1814-1919. Detta var ett tidigt, och under många år det enda ekot av de orimliga kinesiska kraven på Österhavet (Sydkinesiska sjön) ända ner till Indonesien, som publicerades från och med 1974.

1978 var kineserna mindre entusiastiska över politiken i Kampuchea än under 1976 när situationen i de bägge länderna var annorlunda. Men Kina försåg Kampuchea med både ekonomiskt stöd och betydande militärt bistånd under tiden 1977-78. Det är möjligt att de militära lager som fanns i Kampuchea bidrog till att Pol Pot åter blev premiärminister i oktober 1976. Dessa och senare leveranser bidrog med säkerhet till det utbredda förtryck som följde. De löften om kinesiskt bistånd av alla slag, som Pol Pot troligen kunde hålla fram för de som var politiskt tveksamma när han organiserade sin återkomst, kan ha varit ännu viktigare. Det är ännu omöjligt att exakt säga hur biståndet påverkade Kampuchea, men det är uppenbart att det gjorde det, och att ledarna i Kina av utrikespolitiska skäl var för Pol Pot-regimens återkomst och åtföljande herravälde.

Men vilken inhemsk grund fanns för Pol Pots fientlighet mot Vietnam som passade Peking så väl ? Det vietnamesiska förslaget om en "Indokinesisk federation" har inte diskuterats av Hanoi sedan det franska Indokinas sönderfall 1954, och det finns absolut inga belägg för att vietnamesiska ledare i hemlighet har hyst sådana ambitioner efter denna tid. Det fredliga året 1976 påvisade att Vietnam var redo att lämna Kampuchea i fred, till och med ett militant självständigt och pro-kinesiskt Kampuchea, så länge detta inte innebar ett militärt hot mot Vietnam.

Det är klart att ansvaret för striderna som började i början av 1977 vilar på Kampuchea, eller snarare att ansvaret var Pol Pot-gruppens. Ett dokument från Kampuchea som var adresserat till "kamrat Rin, ordförande i kommittén för östzonens fjärde division", det vill säga Heng Samrin, kom i vietnamesernas händer. En västerlänning med nära förbindelser med Pol Pot-regimen anser att detta dokument är autentiskt. Det är daterat den 17 juli 1977, före Heng Samrins avhopp till Vietnam, och innehåller en rapport från en konferens i östregionen som Samrin märkligt nog inte hade inbjudits till:

Vi måste fortsätta att vara på vår vakt och hela tiden förbereda att strida och krossa fienden. Om fienden angriper oss . . . så måste vi gå in och stoppa och krossa honom på hans jord. Detta för att ytterligare öka hans svårigheter. Han kommer inte att våga upprepa sina angrepp mot oss. Det kommer snarare att bli hans uppgift att försöka stoppa oss. Vi skall dock inte handla förhastat efter denna riktlinje. Dess tillämpning måste uppskjutas. Först när tiden kommer då vi måste ta strid, ska vi ta upp den. Vi måste först uppnå allmän enighet. Den får inte spridas bland folket eller bland soldaterna.

Varken detta dokument eller något officiellt dokument från Kampuchea under Pol Pots tid för fram några beskyllningar om vietnamesiska angrepp över gränsen till Kampuchea varken i juli 1977 eller under de tidigare 18 månaderna. Men regeringen i Kampuchea förväntade sig uppenbarligen en konflikt av stor omfattning. Med tanke på en sådan hade de redan formulerat sin hållning som en strävan att få Vietnam att "anstränga sig för att stoppa oss." I dokumentet sades det vidare, att "vi måste vara förberedda på att gå in på fiendens territorium för att samla upplysningar ... för att förbereda segerrika attacker."

Vietnamesernas uppgifter om att de blev angripna under denna period, före den tidpunkt då Kampuchea hävdar att det angreps, måste givetvis tas på allvar. Det är kanske inte förvånande att Pol Pot-regimen vägrade förhandla när den erbjöds denna möjlighet att lösa stridigheterna i början av 1978.

Pol Pots förväntningar och ambitioner

Det råder ingen tvekan om att Pol Pot-gruppen tänkte använda en konflikt med Vietnam för att isolera den pro-vietnamesiska gruppen i den kommunistiska rörelsen och anklaga den för förräderi. Och lika säkert förväntade de sig en ökning av det folkliga stödet efter att ha påvisat att de själva var patrioter som försvarade khmerfolket från den förintelse som hotade från den "historiska fienden".

Men enligt min mening innebar kriget mot Vietnam mer än Pol Pot-gruppens sista tillflykt i kampen mot oppositionen. Såvida de inte var irrationella borde de ha förväntat sig att deras fientlighet mot Vietnam till sist skulle utlösa en vietnamesisk motoffensiv. Med tanke på hur de fraktade bort väldiga mängder av det ris som befolkningen producerat från början av 1977 och lagrade stora mängder av detta ris i djungeln och bergen verkar det troligt att de förberedde sig inför en motoffensiv.

Men Pol Pot förväntade sig tydligen inte att förlora Phnom Penh så fort, inte heller att en vietnamesisk offensiv skulle riktas mot huvudstaden. Mot slutet av 1978 sa han till flera olika grupper av utländska besökare, att om hans regering var så impopulär som pressen i väst hävdade så skulle den inte klara sig en sekund under tryck från Vietnam. Några politiska sekunder senare, den 5 januari 1979, drog han sig tillbaka in i djungeln.

Kanske Pol Pot övervärderade sin regims popularitet. Jag tvivlar på det eftersom så många av de program som hans grupp genomförde inte kunde förväntas åstadkomma någonting annat än förtvivlan hos befolkningen och ödelägga miljontals liv. Men han räknademed att rasistiska motsättningar var en mäktig kraft som var till fördel för hans regim. Faktiskt så mäktig att den till sist skulle ge hans grupp seger.

Den 5 januari förutsade han att Vietnam skulle sjunka ner bland ett folk som oundvikligen skulle vara fientligt mot vietnameserna som "är deras arvfiende". Segern var därför säker.

Om detta skulle inträffa skulle det naturligtvis innebära den vietnamesiska regeringens fall. Och denna möjlighet gavs till och med i väst en sådan trovärdighet att det är föga troligt att Pol Pot inte tog denna möjlighet på allvar. Detta skulle lämna vägen öppen för en segerrik motoffensiv in i Vietnam för att återerövra Kampuchea Krom från de oordnade resterna av den invaderande armen. Ett otroligt scenario ? Inte för författaren till Svarta boken som uppvisar en grundläggande okunnighet om Vietnam:

… i början av sextiotalet hade Viet Cong inget territorium kvar hemma i södra Vietnam på grund av Ngo Dinh Diems politik med strategiska byar. Robert Thompson satte på grundval av sina erfarenheter från andra länder upp strategiska byar över hela södra Vietnams territorium så att Viet Cong varken hade jord eller befolkning. . .

När en statskupp utbröt i Kampuchea så hade vietnameserna bara ett kort att spela ut, det var att vända sig till Kampucheas kommunistparti och begära hjälp från det.

Mot bakgrund av spänning och konflikter som Demokratiska Kampuchea skapade med alla sina grannar, särskilt efter 1976, så går det helt enkelt inte att bortse från irrationella territoriella ambitioner hos Pol Pot-gruppen. Sådana skulle inte alls vara oförenliga med den sant despotiska uppbyggnaden av Kampuchea till en för evigt bestående korporativ stat grundad på nationell pånyttfödelse. Enligt Shawcross blev:

[ här saknas något]

Flyktingarna höll allmänt med dem som sa att "de Röda khmererna dödade en människa precis som man dödar en myra. Pol Pot är värre än Hitler ... en fascist ... vietnameserna gav oss inte något ris, men dom gjorde oss inte illa". När de tillfrågades om det hade funnits några tecken på att Heng Samrins trupper skulle döda dem så svarade de: "Dom var snälla mot oss, men dom är kommunister".

"80 procent av folket för Samrin"

En dryg månad efter det att den nya regimen tillträtt rapporterades ett möte mellan företrädare för det thailändska kommunistpartiet och Pol Pots styrkor i Kampuchea. Enligt en detaljerad redogörelse i den thailändska veckotidningen Thai Nikorn tog man vid mötet bland annat "med i beräkning en det faktum att 80 procent av folket i Kampuchea stödde Heng Samrins grupp". Vid mötet noterades vidare att:

ett stort antal av Pol Pot-soldaterna har hemliga kontakter med Heng Samrins regim, delvis på grund av att de i viss utsträckning är nöjda med att Heng Samrins regim beviljat vissa friheter som berör egendom och hemvist etc. Inte så få Pol Pot-soldater säger att om Heng Samrin-regimen omedelbart kunde bli av med de vietnamesiska soldaterna från Kampucheas territorium, så skulle dom genast stödja Heng Samrin till 100 procent, men om Heng Samrin-regimen inte kunde åstadkomma detta, så skulle deras stöd bara vara begränsat.

Enligt Thai Nikorn gick delegaterna vid mötet sedan över till att diskutera den anti-kommunistiska gerillan Khmer Serei som finns i Thailand.

Ett ganska stort antal medlemmar i Khmer Serei kunde inte förmå sig till att samarbeta med Pol Pot, för att i enlighet med några stora länders råd slåss mot Heng Samrin. Dom är mycket arga över Pol Pots massakrer och konfiskering av egendom, och är i viss utsträckning tillfreds med Heng Samrin-gruppens demokratiska politik. De samarbetar därför både hemligt och öppet med Heng Samrin-regimen beträffande de extrema högergruppernas verksamhet i Thailand, och ett visst antal stora länders verksamhet i frågor om Kampuchea, genom att snabbt ge detaljerade informationer om detta till Heng Samrin-regimen..."

I februari utarbetade Khmer Serei själva en rapport om situationen i Kampuchea. Enligt denna rapport hade regimen

återgett befolkningen dess frihet. Folket har tillåtits att lämna de kooperativ, där de hade hållits av Röda khmererna, för att återvända till sina byar. Vietnameserna åtföljdes av tolkar eller små grupper av soldater ur den nya folkarmén... De uppförde sig i allmänhet väl och delade till och med ut små förråd och medicin till befolkningen. De uppmuntrade byborna att välja en ny bykommitté och främjade ofta beväpning av enheter för självförsvar... Byborna arbetar nu halva dagen med kollektiva uppgifter som plantering av ris och bevattningsarbeten. Resten av dagen kan de arbeta för sig själva... Befolkningen verkar i allmänhet nöjd."

Det märkliga är att ledningen för Khmer Serei redan hade beslutat att slåss tillsammans med Pol Pots trupper, mot Heng Samrins regim, innan denna rapport publicerades. Militära källor i Thailand rapporterade också i februari att "de flesta i Kampuchea är nu för den nya regimen ledd av Heng Samrin."

Folket i Kampuchea vittnar om Pol Pot

Sent i mars besökte Harish Chandola och Jean-Pierre Gallois flera provinser i Kampuchea. Båda rapporterade om belägg för att Pol Pot-regimen hade varit fruktansvärd. De rapporterade om vägar i västra Kampuchea som var överfyllda med folk som återvände till sina hem efter att ha befriats från de platser dit de förts för att arbeta för Pol Pot-regimen. Gallois, som sa att han hade haft möjligheter att utan övervakning tala med flera personer i Kampuchea, skrev i en rapport från Phnom Penh att:

De kambodjaner som har återvänt till denna förödda stad, upplever att de har övergivits av den icke-kommunistiska världen. De kan inte tro att alla västländer fortsätter att erkänna Pol Pot-regeringens legalitet och existens. De kan inte förstå hur FN kan bortse från deras uppfattning och försöka krossa deras enda stöd utifrån, utan att finna en ersättning för att skydda dem från Pol Pots återkomst.

I byn Chang Chamras vid infarten till Phnom Penh återkommer samma fråga dussintalet gånger: "Och vad gör Frankrike och Förenta staterna?" Varje natt lyssnar befolkningen i Chang Chamras på västerländska radioutsändningar i förhoppningen om ett svar . . .

Efter möten med befolkningen i Phnom Penh lämnar besökaren landet övertygad om att befolkningen i Kampuchea, åtminstone för närvarande, bara känner tacksamhet och tillförsikt över den vietnamesiska närvaron här.

Chandola rapporterade för sin del, att "det var ingen brist på kampucheaner som var angelägna om att försäkra att de hade räddats av vietnameserna". Den franske journalisten Roger Pic fick under ett senare besök i Phnom Penh samma intryck.

I maj hade jag ett långt samtal med en khmerbonde från en thailändsk gränsby som bad att få vara anonym. Han sa att han under fem dagar i april hade gått över gränsen in i Kampuchea för att leta efter sina släktingar som bodde på andra sidan. Han besökte provinshuvudstaden Samrong i provinsen Oddar Meanchey liksom byn Trabek och andra platser.

Alla utom två av hans släktingar hade avlidit eller dödats under Pol Pot-tiden. De två överlevande hade gått med i frontarmén, som han sa var omtyckt av befolkningen och hade god kontroll över provinsen. Tillfrågad om vietnamesiska trupper, svarade han att han inte kunde säga något om dessa eftersom han inte hade kunnat tala med dem.

Denna bonde sa att massgravar hade börjat grävas upp i Samrong. Dessa innehöll Pol Pot-soldaternas offer som fortfarande hade händerna sammanbundna vid handlederna. Många av de döda var munkar. Han sa att Heng Samrin-regimen nu uppmuntrade buddhismen och han trodde att detta var en omtyckt åtgärd. Folk hade sagt till honom att de åt bättre 1979 än 1978 under Pol Pot. Maten var fortfarande knapp, men han sa att det inte förekom någon svält när han var där. Han trodde att moralen var ganska hög eftersom befolkningen i Kampuchea var mycket glad över att ha gjort sig av med Pol Pot-regimen.

Denna känsla förefaller vara allmän men är kanske inte enhällig. En före detta bårbärare i Pol Pot-styrkorna anlände den 11 maj från en by i Oddar Meanchey till Surin-lägret i Thailand. Han berättade för internationella observatörer att vietnameserna behandlade den lokala befolkningen "ganska väl". Vietnameserna misstänkte dock en del medlemmar i fronten för att bistå Pol Pot, och han såg hur vietnameserna hade avväpnat en del av dessa styrkor. Avväpning av Heng Samrins trupper rapporterades också av en flykting från Battambang som den 21 maj intervjuades av Chanthou Boua och James Pringle.

I slutet av februari återerövrade Pol Pot-styrkor kontrollen av ett antal byar och massakrerade en stor del av byborna enligt uppgifter från flyktingar som anlände till Aranyaprathet. Vid denna tid fördelade vietnameserna vapen till civila för självförsvar. Det faktum att många av dessa vapen återtagits kan betyda att frontarmén omorganiserats eller möjligen att den har politiska svårigheter.

Flyktingar från Kampuchea har fortsatt att fly från striderna i sitt land till Thailand. Många av dem föses fram av beväpnade Pol Pot-soldater som fortsätter att hålla dem under väpnad uppsikt i Thailand. Samtidigt återvänder en del frivilligt åt andra hållet. Dessa flyktingar, som flytt från Kampuchea före förändringen av regim, har sökt sig till landets fredliga områden där Pol Pot-styrkorna inte är verksamma. Enligt FNs flyktingkommissarie hade 800-1.000 khmerer återvänt från Surinlägret i början av maj. Senare rapporter antyder att ytterligare tusen frivilligt hade återvänt från Aranyaprathetläger till områden som kontrollerades av fronten i slutet av maj.

Kinesernas situation i Kampuchea

Den nya regimens popularitet i Kampuchea är till stor del en följd av den föregåendes extrema impopularitet. Men regimen måste också överbrygga traditionella och djupt rotade fördomar mellan khmerfolket och vietnameserna. Rapporter om de vietnamesiska truppernas goda uppförande gentemot civila har förmedlats av samtliga khmerer som kom i kontakt med dem och nu befinner sig i Thailand. Detta är knappast typiskt för rapporter om invaderande arméer. Inte heller brukar många khmerer tala på detta sätt om vietnameser. Det är helt klart att 10-punktsreglerna (se Kommentar 8/79) som formulerades 1970 fortfarande är i kraft.

10.000 kineser som tidigare var bosatta i Kampuchea och kom till Thailand tidigt i maj verkade emellertid fått en annorlunda behandling. I ett brev som dessa flyktingar senare skrev till Kinas ambassad i Bangkok tog de upp två frågor. Först hävdade de att över en halv miljon kineser avled eller dödades i Kampuchea under tiden 1975-78. En flykting klagade också över att den kinesiska ambassaden inte hade "gjort någonting" för att skydda etniska kineser i Kampuchea under denna tid. Men med förändringen av regim i januari, sade flyktingarna vidare i brevet, tilläts de etniska kineserna till en början att resa fritt i landet och tjäna sitt uppehälle i enlighet med egna önskningar. Men i maj ökade "påtryckningarna mot dem" och vietnameserna "främjade splittring mellan khmerer och kineser" sade de i brevet.

När de tillfrågades om detta, sa en av dessa flyktingar till journalisterna att "de vietnamesiska trupperna i Kampuchea gjorde sig skyldiga till få direkta oegentligheter". Men i brevet sade kineserna att de hade fått skulden för Pekings stöd till Pol Pot-regimen. Detta "fick enkelspårigt folk att bli mer hatiskt inställda till kineser. Efter den vietnamesiska ockupationen misshandlade de kineserna och tog deras tillhörigheter" förklarade de i brevet.

"kadern i de Röda khmererna under de sista fyra åren allt yngre och våldsammare. Pol Pot försöker skapa ett samhälle utan förflutet, där inga alternativ är möjliga. Han har ännu inte lyckats helt och hållet. Följderna av en fullständig framgång är verkligen skrämmande."

Folkrepubliken Kampuchea 1979

I december 1978 diskuterade tidskriften Far Eastern Economic Review utsikterna för den nybildade Enhetsfronten för Nationell Befrielse ledd av Heng Samrin i Kampuchea. Västerländska underrättelsekällor återgavs som sa att i byar där fronten fått fotfäste var en av de första åtgärderna den genomförde att montera ner de kommunala bespisningarna som hade inrättats av Pol Pot-styrkorna. "Förvånande nog verkar fronten vinna folkigt stöd" var kommentaren i dessa källor.

Sedan Pol Pot-regimen följande månad hade störtats återgav tidskriften samma källor. Innebörden var att den lokala befolkningen i en del områden gjort "spridda och spontana resningar" mot Pol Pot och att den understödde vietnameserna och Heng Samrins trupper i deras ansträngningar att rensa upp bland de besegrade styrkorna och upptäcka nedgrävda vapenlager. Andra källor behäftade detta och gav som ett exempel en resning av detta slag vid Cheom Khsanh i Preah Vihear.

Många flyktingar som på grand av kriget flytt till olika delar av Thailand rapporterade också att befolkningen välkomnade de vietnamesiska trupperna och soldaterna i frontarmén. Dessa trupper, sade de, upprättade goda förhållanden med byborna.

I februari intervjuades ett flertal bönder från norra Kampuchea av internationella observatörer i flyktinglägret Surin. An Hian, 22 år gammal, sa att i hennes by "stannade vietnameserna fyra dagar. Dom krävde inte mat utan delade ut kokkärl så att bybor som så önskade kunde äta för sig själva". Jag vill inte återvända till Kampuchea, fortsatte hon "eftersom Pol Pot kan komma tillbaka till makten". Suon Sophoat, 25 år gammal, sa också att vietnameserna "fördelade mat och gjorde slut på de kommunala bespisningarna". Non Loc som är 76 år gammal höll med och tillade att "dom delade också ut andra varor till folket". Han berättade att Pol Pots trupper hade avrättat 140 människor i hans by Kouk Mon sedan 1975. Han litade inte på dem när de bad bönderna att delta i ett möte efter det att de vietnamesiska trupperna hade dragits bort. Så han flydde till Thailand.

Chanthou Boua och jag gjorde den 2 april i Aranyaprathet en lång intervju med Hong Var, som tillsammans med sina två döttrar och 204 andra hade flytt till Thailand den 12 mars 1979. Hon sa att varenda bonde och även folk med annan bakgrund i hennes by hatade Pol Pot-regimen bittert, i synnerhet efter 1978. Under detta år, sa hon, dog eller avrättades hälften av befolkningen i byn Andaung Khlong. När de vietnamesiska trupperna anlände så välkomnades de och de behandlade inte befolkningen illa. En fest anordnades. Vietnameserna fördelade livsmedel och medicin och återupprättade rörelsefrihet för befolkningen. Sedan drog de sig tillbaka. Femtio till sextio familjer som tidigare varit bosatta i Phnom Penh beslutade sig för att återvända hem och följde efter dem. Dessa människor utsattes två gånger för bakhåll av Pol Pot-trupper i närheten av byn Anadung Khlong och nästan alla dödades, berättade Var.

Pol Pot-trupperna genomför repressalier

Pol Pot-trupperna återvände senare till byn. En kort tid därefter lyckades Var förena sig med befolkningen i den närliggande byn Srae Memai, som nästan till sista person flydde till Thailand. I denna by hade 17 män avrättats av Pol Pot's styrkor när de återvände.

William Shawcross som intervjuade några flyktingar från Kampuchea i ett annat läger i Aranyaprathet i mars 1979 rapporterade att:

Vietnameserna verkar angelägna om att vinna befolkningens hjärtan och förtroende, och verkar uppföra sig väl gentemot dem. De fördelar ris och husgeråd så att familjer åter kan äta en famille i stället för en masse. De tillsätter eller övervakar valen av nya byledare. Flyktingarna förmedlar ett intryck av att dessa förändringar är mycket välkomna, trots att de verkställs av khmerfolkets historiska fiende.

Men vietnameserna är uppenbarligen för få för att kunna stanna i de byar de besatt. Istället fortsätter de vidare och lämnar ibland kvar en radio för nödanrop. Detta är inte effektivt. När de Röda khmererna sedan får reda på vad som har hänt av efterlämnade informatörer, dödar de dem som har samarbetat eller valts till ledare under vietnamesisk övervakning, tar livsmedlen och tvingar sedan befolkningen att marschera in i djungeln.

"Detta mönster" sa Shawcross "verkar ha upprepats mycket ofta, åtminstone i västra Kampuchea". I en analys, grundad på intervjuer med andra flyktingar, som publicerades i Le Monde i maj 1979 höll Francois Ponchaud med om detta. Men han tillade att enligt flera av flyktingarna "håller vietnameserna på att tömma landet på allt välstånd som finns kvar". Detta har ännu inte bekräftats. Ponchaud påpekade slutligen att "de flesta flyktingarna berättade om vietnamesernas dåliga behandling av khmerkvinnor".

Jag frågade en expert på Kampuchea i Bangkok om detta. Han arbetar på en ambassad som inte har haft några direkt varma förbindelser med de vietnamesiska kommunisterna under de senaste tjugo åren. Han sa att det hade förekommit fall av våldtäkt utförda av vietnamesiska soldater i Kampuchea, men att detta inte var något allmänt förekommande. Han berättade vidare att en vietnamesisk soldat som hade våldtagit en kvinna ur khmerfolket blev arkebuserad på order av sina överordnade. "Jag anklagar inte vietnameserna för illdåd, och inte heller för att svälta befolkningen", avslutade han.

Bristen på livsmedel

Etniska khmerer och kineser som hade flytt från Kampuchea och intervjuades av Chanthou Boua och Hames Pringle i lägren vid Aranyaprathet den 21 maj gav en del aktuell information om det hotande livsmedelsproblemet. En av dem sa att:

Det kommer med säkerhet att bli svält. Alla kommer att dö, svälta till döds under de kommande tre till fyra månaderna. Det är jordbrukssäsong nu. Det regnar överallt men ingen kan gå ut på fälten och göra någonting. Vietnameserna sa åt oss att gå ut och sköta jordbruket, men strider pågår fortfarande och det finns också minor i risfälten som lagts dit av Pol Pots soldater.

En annan flykting som tillfrågades om sådana minor sa att "Pol Pot lade dit dem". På frågan om vem som är ansvarig för allt som hänt i Kampuchea var svaret enhälligt: "Pol Pot .. . Pol Pot ... Pol Pot . .". Men meningarna var delade om vad den nya regimen gjorde för att lösa problemet med livsmedel. En flykting sa att "vietnameserna är för upptagna med att bekämpa Pol Pot för att kunna lösa problemet med livsmedel". En annan sa att "vi har sett flygplan och lastbilar som fraktar bort vår mat" medan åter en annan anmärkte att "jag har inte sett vietnameserna ta ut ris från Kambodja".

En kort tid därefter rapporterades att vietnamesiska officerare i provinsen Battambang hade kungjort att de kineser som önskade lämna Kampuchea, hade tillåtelse att göra det. Tusentals fördes i lastbilar till den thailändska gränsen. Ang Hua, 30 år gammal och en i en grupp på 4.500 flyktingar, berättade för AP "att hans grupp aldrig skulle kunna återvända till Kampuchea eftersom de skulle dödas av Pol Pot-trupperna". Han sade att Pol Pot-sidan hade stämplat alla som förenade sig med den nya regimen och vietnameserna som "förrädare" och hade avrättat många av dessa. Enligt redogörelser i pressen transporterades kineserna mot betalning i guld, till Thailand av vietnameserna. Vid intervjuerna med Chanthou Boua och James Pringle den 21 maj 1979 förnekade dock en kines i Arayaprathet detta". I kinesiska tidningar säger de att vi måste betala för att lämna Kampuchea, men det var inte sant. Vi rånades när vi gick över gränsen".

En annan av dessa flyktingar tillfrågades om skillnaden mellan Pol Pot och Heng Samrin. Han sade att "det är ingen större skillnad, men under vietnameserna får vi leva på vårt eget vis". Han tillade att "Heng Samrins soldater dödar inte folk". På frågan om varför han inte tyckte att Heng Samrin var bättre än Pol Pot, svarade han "därför att de är hårda mot kineserna men inte mot khmererna". På grund av Kinas fientliga hållning mot Vietnam och Kampuchea är det mycket troligt att Vietnam och fronten, kanske helt felaktigt betraktar kineser i Kampuchea som en möjlig säkerhetsrisk.

Imponerande början

Under fyra månader vid makten åstadkom Folkrepubliken Kampuchea, åtminstone bland khmerbefolkningen, en imponerande politisk början. Företrädare för exilkhmerer i Paris erkänner att regimen i Phnom Penh inte alls bara var marionetter till Vietnam utan "kan utvecklas till en betydande nationell politisk kraft sedan de vietnamesiska trupperna dragits tillbaka från Kampuchea". Det återstår att se om fronten kan behålla sin uppenbara popularitet, samtidigt som den beslutsamt försöker handskas med Pol Pots arme och hans utländska allierade och lyfter landet ur ekonomiskt sönderfall inför hotet av en allvarlig svält.

Vad som är absolut säkert är att Pol Pot-gruppens återkomst till makten skulle innebära slutet för folket i Kampuchea, att den vietnamesiska armen dagligen bidrar till att göra denna möjlighet alltmer avlägsen, och att de samtidigt behandlar befolkningen i Kampuchea på ett beundransvärt sätt. Enligt William Shawcross hade Jimmy Carter

troligen rätt när han kallade de Röda khmererna världens värsta förbrytare mot mänskliga rättigheter. Är det då följdriktigt att kräva att vietnameserna drar sig tillbaka och att landet återlämnas till dem? Ett sådant krav har kanske en suddig strategisk logik, men det har ingenting med det kampucheanska folkets öde att göra.

Huvudsakliga källor:

Tung Padevat(Revolutionära Fanor), intern månadstidning i Kampucheas kommunistiska parti.

Summary of Annotated Party History (Kommenterad partihistoria i sammanfattning), skriven av den militära och politiska ledningen för kommunistpartiet i Kampucheas östra zon, 1973.

Communist Party Power in Kampuchea, Timothy Carney, Cornell University, 1977.

Far Eastern Economic Review

Black Book (Svarta boken), Kampucheas kommunistiska partis historia, 1978. Denna bok översattes även till svenska och gavs 1979 ut av Oktoberförlaget under titeln Svartbok

The Vietcong March April 1970 Plans for Expanding Control in Cambodja, Vietnam Documents and Research Notes, nr 88, utgiven av USAs ambassad i Saigon 1971.

The Khmer Krahom Program to Create a Communist Society in Southern Cambodja, K. K. Quinn, rapport från USAs konsulat i Can Tho till utrikesdepartementet, 20 februari 1974.

Sranaoh Pralung Khmaer, Ith Sarin.

The Khmer Krahom Revolution in Southern Cambodja, 1971-74, K. K. Quinn, uppsats presenterad vid den Amerikanska föreningen för statsvetenskap, september 1975.

Cambodja Year Zero, Francois Ponchaud, Penguin, 1978.

Kampuchea Dossier, Hanoi, 1978.

The Constitution of Democratic Kampuchea: The Semantics of Revolutionary Change, David P. Chandler, Pacific Affairs, hösten 1976.

Översättning: Britt och Sven Ekberg.

Den text som publicerats i Kommentar 8 och 11 har redigerats tillsammans med författaren. Den fullständiga texten kommer att publiceras på engelska i Journal of Contemporary Asiai februari 1980. Ben Kiernan och hans hustru intervjuade flyktingar från Kampuchea i avskildhet utanför de läger där de vistades i Thailand. De flyktingar som önskade förbli anonyma av rädsla för repressalier fick garantier för detta. Inför Kiernans hustru Chantou Boua, som tillhör khmer-folket, kunde de därför tala fritt på sitt eget språk. Vi vill understryka att den analys som presenterats i Kommentar nr 8 och nu i nr 11 inte hade kunnat göras utan medverkan av Kiernans hustru. Resultatet är således följden av deras gemensamma ansträngningar, även om det endast är Ben Kiernan som framträder som författare.