Av Tomas Johansson, gruppstyrelserordf. Volvo verkstadsklubb, ursprungligen ett föredrag på ett möte för Nätverket Facklig kamp i januari 2004. Se vidare [link] . Därefter publicerat i SP:s interntidning Socialistisk Information nr 2 feb 2004

Det finns mycket att säga om Facklig Oppositions snart 30-åriga historia. Jag skulle kunna pina er med massvis med smaskiga detaljer om den fackliga kampen mellan Oppositionen och ledningen för den socialdemokratiska fackklubben på Volvo, men det kommer jag inte att göra. Det finns flera orsaker till det, men ändock kommer jag oundvikligen att halka in på historia lite här och där, för att vi som sitter här idag kanske kan lära en del av detta. Sedan är det också så, att fackföreningen på Volvo i mitten av 70-talet, och tyvärr fortfarande idag, uppvisar en del säregenheter som vi inte längre kan finna ute i andra fackföreningar. Och den viktigaste säregenheten var och är, den oerhört starka partipolitiseringen som kommer fram allra tydligast i de fackliga valen.

Första gången Oppositionen uppträdde samlat och formellt var inför valet till den stora Gruppstyrelsen på Volvo Lastvagnar, som på den låg inne på Lundbyområdet. Året var 1974, och det känns nästan som vi då levde i en annan värld. Situationen var att den sittande styrelsen hade verkat i många år, och den fackliga verksamheten var körd i botten. Missnöjet var därför stort och det var också en tid, när ungdomsradikaliseringen under denna tid även nått en del arbetsplatser. Även om det endast var med en liten rännil.

Det intressanta med Oppositionen på Volvo Lastvagnar, var att den bestod av en mix av arbetare med ursprung i det gamla kommunistpartiet (VPK och tidigare SKP), folk från den nya vänstern, radikala socialdemokrater och radikala arbetare som inte tillhörde något parti. Denna mix, tror jag, var den kanske viktigaste orsaken till att Oppositionen på Lastvagnar delvis fick en annan karaktär än Oppositionen ute på Volvo Personvagnar på Torslanda. På Torslanda blev Oppositionen mycket mer en produkt av samarbete mellan vänstergrupper och delar av VPK. I fortsättningen kommer mitt resonemang till stor del att handla om Oppositionen på Lastvagnar.

Hursomhelst Oppositionen segrade i sitt första val, ett val som förrättades på årsmötet, och därmed inleddes en facklig epok som fortfarande inte tagit slut på Volvo. Det lustiga med detta första val var att den gamla styrelsen bestående av gamla partitrogna socialdemokrater, trodde att det var taktiskt riktigt att valet genomfördes på årsmötet. Lärdomen från den gamla styrelsen till nästa års val var att valet skulle ske ute på fabriksgolvet, med påföljd att Oppositionens seger blev ännu större.

Det jag vill säga med detta är, att Oppositionen redan från första början tryckte på att den gamla ledningen måste bytas ut. Att driva igenom skrivelser och uttalanden på medlemsmötena, betraktades som helt otillräckligt. Den fackliga ledningen måste bytas ut. Och inte bara det, de viktigaste förtroendeuppdragen, allt ifrån kontakt- och skyddsombud upp till den högsta fackliga styrelsen på Volvo, Volvo Verkstadsklubb skulle vi ta strid om.

Det som då måste beröras, även om vi inte skall fastna för mycket i det hela, är att direkt på det första årsmötet 1974, lanserade den socialdemokratiska fackklubben sina kandidater till val på en partilista. Detta var ett direkt arv från tiden på 40-, 50- och 60-talet, då striden stod hård mellan socialdemokrater och kommunister, inte bara på Volvo utan på mängder av arbetsplatser runt om i landet. Här i Göteborg, var denna strid mycket hård, och så långt som in på 50-talet hade SKP (Sverige Kommunistiska Parti) majoritet i Metall 41:an, genom sin starka ställning på varven, Volvo och SKF.

I de här första valen, nominerade Oppositionen sina kandidater på fackföreningens officiella lista, den så kallade stryklistan, med samtliga kandidater upptagna. Ganska snart stod det dock klart, att vi kraftigt missgynnades av stryklista, eftersom väljarna måste dra ett rakt streck över de kandidater man inte ville ha valda, med påföljd att oppositionen fick inkassera mängder av ogiltiga röster. Därför ställde också Oppositionen ganska snart upp med egna valsedlar, och beteckningen var då Facklig Opposition.

Denna möjlighet till egen valsedel stoppades efter några år, då den socialdemokratiska fackklubben på Volvo fick igenom en motion på Metalls kongress, som stadgade att valsedlar måste märkas med ”etablerade partinamn”, något som direkt diskvalificerade Oppositionens valsedel.

Nog tjat om val och valsedlar, men det förtjänar att påpekas, om man skall ta strid om den fackliga organisationen, är det viktigt att försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för valen. För en sak skall man vara säker på, det är åtminstone våra erfarenheter, den sittande fackliga byråkratin, skyr nästan inga medel. Och om inte argument biter, ja då tillgriper man mängder med organisatoriska tricks. Och uppfinningsrikedomen är stor, eftersom det är mycket som står på spel.

Vad var det då som Oppositionen gick till val på? Ja, först skall jag börja med och förklara, en grundläggande diskussion som vi hade i Oppositionens barndom. I denna diskussion fanns det grovt förenklat två linjer: En uppfattning som sa att Oppositionen var en bred rörelse inom Volvofacket, och det gällde då att formulera sina krav så att man inte fjärmade sig från den breda massan av Volvoarbetare. Den andra uppfattningen menade att man också måste kunna formulera sig i mer avancerade frågeställningar, som i en del fall inte var uttalat fackliga, utan mer tenderade åt det politiska hållet. Denna linje hävdade följdriktigt, att någon typ av ledning utanför de fackliga strukturerna var riktigt att välja för Oppositionen.

Efter en kort tids debatt, en debatt som framför allt fördes ute på Torslanda, var det en mycket stor majoritet som sa nej till att Oppositionen skulle formulera ett mer heltäckande alternativ. Låt oss kalla det den fackliga masslinjen som blev vår ledstjärna, och utifrån den formulerade vi en plattform som är lika aktuell idag som på mitten av 70-talet. Kraven har vi filat på lite under åren, men i stort sett är det samma plattform:

Det som Oppositionen mest kanske har förknippats med är de frågor som berör det vi kallar för facklig demokrati. Ett antal uppfattningar kom här att bli viktiga:
Val av de förtroendevalda på golvet. Detta ökar intresset och valdeltagandet…
De förtroendevalda skall jobba i produktionen. Risken är annars att man fjärmar sig från sina arbetskamrater.
Inga privilegier och förmåner för de förtroendevalda…
Avtalen ut på medlemsomröstning…
Och mängder av andra krav och uppfattningar som ökar demokrati och medlemsmakt.

Den andra gruppen av krav, har med fackföreningens oberoende att göra:
Fackföreningen skall vara oberoende av alla, utom av sina medlemmar. Lös upp banden med det socialdemokratiska partiet. Den fackliga och politiska samverkan är idag en kvarnsten runt fackets hals. Samarbeta med ett brett spektrum av organisationer.
Förtroende, duglighet och intresse skall vara avgörande i valprocessen, inte partiboken…

Det tredje blocket skulle kunna sammanfattas i: ”Nej till ständigt samförstånd och kohandel, välj strid när det behövs.” Idag innebär det nej till ”Industrins samarbetsavtal”, som är väl det mest sofistikerade uttrycket för den klassamarbetspolitik, som framför allt Metall är företrädare för. Men under detta block skulle man också idag kunna lägga till kampen för grundläggande fackligt ABC. Som till exempel kampen för den självklara inställningen att fack och företag har motstridiga intressen. Något som åtminstone inom Metall idag inte är en självklarhet. Som till exempel att kämpa för ett demokratiskt arbetsliv. Idag är de fina idéer om det ”goda arbetet” som Metall lanserade på 80-talet, något som man knappt vill kännas vid idag uppe i förbundsledningen.

För det fjärde: ”Facklig solidaritet med kämpande fack och arbetare som befinner sig i svåra situationer, eller vädjar om solidaritet.” Bara för något år sedan, fick vi nys om att arbetarna och deras fackförening strejkade på en fabrik borta i Oregon på USA: s västkust. Företaget tillverkade bromspedaler till Volvos fabrik i USA. Och orsaken till strejken var att företaget krävde försämringar i deras avtal om lön, sjukförsäkring och pension. Grejen med hela strejken var att företaget, redan från första strejkdagen skickade in strejkbrytare, för att man skulle få ut full produktion. Hursomhelst vi fick reda på detta och krävde att Metall i Sverige skulle agera, både gentemot Volvo som skulle utöva påtryckningar på företaget, som för övrigt heter Williams Controls, samt påtryckningar mot det amerikanska bilarbetarförbundet. Efter ett års strejk segrade arbetarna och deras lokala fack, mot alla odds. Vi inbillar oss, att vårt solidaritetsarbete bidrog en liten del till denna seger.

Dessa fyra pelare bär upp Oppositionens hela liv och verksamhet. Tiderna har radikalt förändrats sedan mitten av 70-talet, och vi lever i en helt annan tidsanda, som gör det oändligt mycket svårare att jobba fackligt.

Och detta har givetvis påverkat Oppositionen på Volvo. Idag existerar inte Oppositionen som en facklig rörelse ute på Personvagnar. Ett antal enskilda individer jobbar fortfarande kvar, och några kämpar på och utför ett heroiskt arbete.

På Lastvagnar kan vi inte kalla Oppositionen för en bred och aktiv rörelse längre.
Vi är ett gäng som fortfarande upprätthåller en jämförelsevis riktigt

bra facklig verksamhet, utefter de gamla utstakade riktlinjerna vi slog fast på 70-talet. Min kollega som är ordförande för den stora slutmonteringen med omkring 700 medlemmar, definierar oss idag i en slags hänsynslös uppriktighet som citat: ”en samling sura gamla gubbar”. Förvisso har vi fortfarande en stor respekt, i många fall tycker vi en oförtjänt sådan, men vi vinner idag inte några nya hängivna kämpar. En orsak till detta är att det inte på många år förekommit några stora öppna fackliga strider, varken mot företaget eller den fackliga byråkratin. På 70- och 80-talet var det i öppna fackliga kamper, som vi ofta vann nya arbetskamrater som var beredda att offra lite av sin tid för vår verksamhet.

Men det som kanske oroar oss än mer, trots att vi jobbar på en stor arbetsplats med en enligt mångas mening stark lokal fackförening, är att fackföreningen sakta men säkert förlorat i styrka. Våra lokala fackliga motståndare, den socialdemokratiska fackklubben har inte ställt upp i val mot oss på många herrans år, och detta är inget som vi jublar över, snarare beklagar då det i fackliga sammanhang är bra med konkurrens om den fackliga inriktningen.

Det allvarligaste angreppet på den fackliga demokratin på Volvo här i Göteborg, var när en motion från den socialdemokratiska fackklubben på Volvo antogs av Metalls kongress. Jag tror det var 1981. En motion som innebar att Verkstadsklubbar med mer än 5000 medlemmar ”skall” inrätta ett representantskap. Det fanns endast en enda Verkstadsklubb, mig veterligt, vid det tillfället som hade mer än 5000 medlemmar, och det var Volvoklubben i Göteborg. Eftersom den lokala socialdemokratiska klubben inte kunde driva igenom beslutet på lokal nivå, var man tvungna att förändra Metalls stadgar. Detta visar, vilket stort inflytande Oppositionen hade vid denna tid. Och motionen var ett desperat svar på att trots att Oppositionen inte hade en enda post i klubbstyrelsen, så vann Oppositionen majoritet på ett flertal mycket viktiga och välbesökta medlemsmöten. Det mest klassiska av dessa möten, var när vi lämnat in en skrivelse om att Metalls medlemmar skulle få rösta om avtalen i avtalsrörelsen. Mötet föregicks av en stor mobilisering från både klubbstyrelsen och Oppositionen. Närmare 900 medlemmar kom och Metalls förbundsstyrelse skickade ner sin avtalssekreterare, den smått legendariske Leif ”Blomman” Blomberg, som några år senare blev förbundsordförande. Men vad hjälpte det, Oppositionen vann en förkrossande seger. 1982 infördes representantskapet, och den viktigaste arenan, förutom de fackliga valen, de allmänna medlemsmötena för alla Volvoarbetare i Göteborg, rycktes undan för Oppositionen. Sedan dess har inte Oppositionen kunnat mobilisera medlemmarna i viktiga frågor, och ställa gräddan av den fackliga byråkratin till svars, styrelsen för Volvo Verkstadsklubb. Så de som författade denna motion, visste verkligen vad man gjorde. Man drog gadden ur Oppositionen, men framför allt så försämrades möjligheterna för den vanlige medlemmen att göra sin röst hörd.

På grund av vår svaghet, har vi inte heller utmanat Verkstadsklubbens styrelse i val sedan 1996. Tidigare var de fackliga valen, till både grupp- och klubbstyrelse, något av ett nav som Oppositionens verksamhet i snurrade kring. Det var då vi mest intensivt diskuterade de krav vi skulle föra fram, och den taktik vi skulle tillämpa. Det var då vi producerade, enligt min mening, vår bästa propaganda, våra bästa flygblad. Vi skall också veta att vi var snubblande nära att besegra klubbstyrelsen i valet 1980. Om vi ställt upp med en egen valsedel, hade vi vunnit. Så nära var vi, men eftersom vi ställde upp på stryklistan föll vi på ett antal ogiltiga valsedlar. Historien hade kanske fått en liten annorlunda inriktning, under åtminstone några år. Men det som både varit vår styrka och svaghet, avsaknaden av en egen fast organisation, hade förmodligen tvingat oss ur klubbstyrelsen. Men det är meningslöst att spekulera i det.

Med allt detta som bakgrund, hade vi kunnat agera annorlunda? Har vi inte varit för inriktade på konfrontation mot ledning för Verkstadsklubben och den styrande socialdemokratiska klubbledningen? Har vi inte för hårt betonat krav som rör den fackliga demokratin? Är vi inte opolitiska, när vi vill lösa upp banden med det socialdemokratiska partiet? Nej, i stort hävdar jag att vår inriktning varit framgångsrik. Men det går inte att gå mot strömmen eller tidsandan hur länge som helst. Det som varit vår styrka, den stora idealismen och uppoffringen har dock till slut om inte fått oss på fall, så i alla fall tvingat oss ner på knä. Men jag får väl sluta med ett citat av Mark Twain: ” Ryktet om vår död, är betydligt överdriven.”

Tomas Johansson