Hur skiljer sig Socialistiska partiet och Vänsterpartiet? Det är en fråga som många ställer till oss socialister när de söker orientera sig i vänstern. Att Vänsterpartiet är ett etablerat politiskt parti av helt annan storlek och inflytande än SP behöver här knappast sägas. Från innan valet 2006.

Här är emellertid några korta punkter av politiskt principiellt slag. Hemsidan [link] innehåller flera svar, där finns historiker över Socialistiska partiet samt en längre, men något åldersstigen artikel, under rubriken ”Vänsterpartiet och Socialistiska Partiet – en kritisk jämförelse”.

1. Den första omedelbara skillnaden är att SP står i opposition medan V utgör en del av regeringsunderlaget. Medan V bär ett medansvar för dagens regeringspolitik är vi dess motståndare.

Sedan 1980-talet har hela det politiska livet förskjutits åt höger i takt med den nyliberala marknadsomvälvningen. Folkligt inflytande har minskat, samhällsklyftorna har vidgats och kapitalets makt har ökat. Det politiska etablissemanget har anpassat sig till detta – och i många fall varit aktivt pådrivande. Det gäller även för den s k ”vänsterregeringen” och dess stödpartier. Ja, det är ju faktiskt under (s)-regeringen vi upplevt en mycket stor del av de avregleringar och marknadsanpassningar som idag ökar klyftorna och undergräver demokratiskt inflytande. SP:s övertygelse är att denna utveckling bara kan brytas genom förändrade sociala styrkeförhållanden. Med det menar vi att sociala rörelser – fackföreningar, sociala forum, protestaktioner mm – växer sig så starka att ingen kan nonchalera dem. Det är därför vi lägger vårt huvudsakliga krut på att få sådana rörelser att växa, snarare än arbeta parlamentariskt.

Varje negativ kompromiss i riksdagen från vänsterkrafters sida försvagar möjligheten av en underifrånrörelse; av klasskamp. De breda grupper av arbetande och arbetslösa som skulle kunna förändra politikens själva förutsättningar demoraliseras, stöts bort från arbetarrörelsen och vänstern, blir politiskt likgiltiga eller lyssnar på populister av olika slag. Styrkeförhållandena i samhället försämras därmed ytterligare, och hela den politiska dagordningen vrids i en ond cirkel än mer åt de välbeställdas frågor och bekymmer – vilket ger ännu sämre förutsättningar för de parlamentariska kompromisserna. V sitter fast i denna fälla. De ser sig tvingade att acceptera färden högerut i utbyte mot en och annan, ibland nog så betydelsefull reform (som den sänkta SL-taxan i Stockholm). Därför tvingas V också höja tonläget i närmast frasradikal riktning, i synnerhet gentemot den yngre generationen, för att kompensera för stödet åt regeringspolitiken.

Vi i SP förkastar inte alla parlamentariska kompromisser, men dessa måste vara helt underordnade dagens huvuduppgift att lägga all kraft på att bygga upp och mobilisera till socialt motstånd och rörelser mot hela den marknadsliberala politik som så övermäktigt dominerar vårt samhälle. Här är vi ”absolutister”: Absolut nej till sociala nedskärningar, privatiseringar och marknadsutsättningar av den gemensamma välfärden. Absolut nej till företagsnedläggningar och utflyttningar av profitskäl – vetorätt för de anställda. Absolut nej till försämringar av socialförsäkringar, till arbetslöshet och social nöd. Här krävs omedelbara akutåtgärder för att sätta alla människor i arbete – vi kan inte vänta på ”marknaden” utan samhället måste garantera alla sina medborgare arbete (här beslutade senaste SP-kongressen om ett handlingsprogram som ger mer politiskt kött på benen: [link]).

2. Men vilket är alternativet till dagens nyliberala marknadskapitalism? Här har SP och V olika perspektiv, präglade av våra rörelser skilda bakgrund. För SP handlar socialism om de arbetande människornas demokratiska självförvaltning, V har numera ett mer diffust perspektiv.

Medan V har sina politiska rötter i den kommunistiska rörelsens stalinisering under mellankrigstiden (på 1920- och 30-talet) uppstod den ideologiska strömning SP tillhör i opposition mot stalinismen. För den stalinistiska kommunismen innebar socialism att staten ägde produktionsmedlen och att det kommunistiska partiet utövade ”proletariatets diktatur”. Sovjetunionen var idealet och Moskva hade stort inflytande över kommunistpartierna. Alla övriga vänsterriktningar klassades som ”förrädare” och bekämpades, i Sovjetunionen avrättades de. V:s föregångare SKP var helt lojala med besluten i Moskva fram till 1960-talet, då en viss frigörelse inleddes. Med murens fall och Sovjets upplösning, avskaffade V sitt kommunistiska partinamn VPK och genomförde en stor omprövning av den tidigare synen. Men tyvärr utan att ta fasta på de andra socialistiska strömningarnas alternativ. Följden har blivit att ”socialism” för V numera allmänt tycks handla om ”demokratisering”, med vilket man menar en mer jämlik fördelning av rikedomarna och en blandning av statliga, privata och kooperativa företag. Det senaste partiprogrammet som V antog var något ”radikaliserande”, men i riktning mot större tyngdpunkt på statliga företag.

SP växte fram i kamp mot stalinismens idéer om partidiktatur och statsbyråkrati. Vi byggde vidare på de mer frihetliga socialistiska idéströmningar som menade att ”arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”, inte något självhärskande partis eller statsdiktaturs. Socialisering av företag innebär att de ska styras demokratiskt av dem som arbetar där; bostäder, skolor och andra former för mänskligt samarbete likaså. Socialism måste, per definition, innebära de många, nu för tiden maktlösa, människornas radikalt ökade makt över sitt dagliga liv tillsammans med andra. Demokratisk självförvaltning, lokala initiativ och de arbetande människornas självaktivitet och styre måste utgöra grundförutsättningen för en socialistisk utveckling. Några kodord i vår terminologi är här arbetarkontroll, arbetarråd och folkkommittéer. Gemensamma demokratiska riksdagsbeslut om samhällets ekonomiska, sociala och politiska färdriktning utgör sedan ett ramverk för politiken (här finns en aktuell broschyr med titeln ”En möjlig socialism” som kan beställas från SP:s partiexpedition; -email-).

3. Dessa skilda perspektiv innebär också skilda synsätt på det politiska systemet och på vad politik är – eller bör vara. V är idag anhängare av dagens parlamentariska system, SP är kritiskt och verkar för en vidgad folklig deltagardemokrati.

Efter att, som gammalt kommunistparti, under många decennier ha varit anhängare av kommunistiska enpartidiktaturer övergav V under efterkrigstiden bit för bit det synsättet, och är idag uttalad och principiell anhängare av dagens parlamentariska system. Möjligen är detta en slags försvarsreaktion när de gamla försyndelserna ska gottgöras och inga tvivel få råda om partiets demokratiska sinnelag. Reaktionen leder emellertid till att V försökt göra sig till en högst normal del av dagens politiska system, med högavlönade politiker som ser politiken som ett yrke och ”spelar spelet” på samma plan som övriga partier. Likt övriga partier upprätthåller V den parlamentariska politikens gränser och accepterar att politiken, som den ”representativa demokratin” föreskriver, överlämnas till representanter som väljs vart fjärde år. Problemet med byråkratisering av det politiska livet och förvandlingen av politiker till en yrkeselit skild från folket uppmärksammas sällan.

SP har ett annat synsätt. Vi försvarar den parlamentariska demokratin mot diktatur och försämringar, men ser den inte som det demokratiska idealet förverkligat. Tvärtom har den präglats av den borgerliga samhällsmodellen där en elit styr och ”massan” hålls på avstånd. Politiken görs till ett privilegierat yrke där politikerna ska kunna fatta ”obekväma beslut” mot sina väljare, och genom pensioner och dylikt själva ”falla mjukt” om de förlorar sitt mandat. Idag befinner sig den parlamentariska demokratin i en djup kris med växande avstånd mellan väljare och valda, för att inte tala om den avdemokratisering som äger rum då marknad, företag och byråkratiska apparater styr alltmer. Vi i SP har en annan syn på politik och politiska förtroendeuppdrag.

För att demokrati verkligen ska kunna utgör ett genuint folkstyre måste inte bara de sociala klyftorna minska, företagens och kapitalets makt minska. De demokratiska institutionerna måste vara förankrade i vardagen genom kommunala deltagande budgetar, lokala råd och medborgarmakt. Uppdragen i demokratiska församlingar ska inte vara något yrke eller ”karriärväg” utan just förtroendeuppdrag som man frånträder efter en tid och återgår till det vanliga arbetslivet. Inkomsterna ska inte överskrida de breda grupperna av befolkningen. Dagens parlamentariska yrkesdemokrati måste utvecklas till en folklig deltagandedemokrati med drastiskt ökat inflytande från befolkningen.

4. Våra rörelsers skilda ursprung och målsättningar slår igenom på olika områden, inte minst internationellt. SP är anslutet till världsorganisationen Fjärde Internationalen, en samling av ickestalinistiska socialistiska och marxistiska rörelser som alltsedan mellankrigstiden sökt försvara ett demokratiskt socialistiskt alternativ.

Fjärde Internationalen växte fram i motståndet mot både kapitalismen i väst, imperialismens förtryck i tredje världen och den byråkratiska partidiktaturen i öst. För oss är de förtryckta människornas kamp i såväl industrivärlden, den tredje världen som i de s k ”socialistiska staterna” (numera främst Kina och Nordkorea) en del av samma strävan efter de arbetande maktlösa människornas frigörelse. I en globaliserad värld måste även den socialistiska arbetarrörelsen vara globalt organiserad och bygga på internationella perspektiv. På våra internationella sammankomster diskuterar fackföreningsfolk från Sverige med jordlösa bönder från Brasilien, bilarbetare i Korea och gerillakämpar på Filippinerna för att utveckla en gemensam förståelse.

Denna internationalistiska hållning präglar våra perspektiv och vår praktik. När vi, exempelvis, motsätter oss EU:s marknadsliberaliseringar och militära upprustning gör vi det inte med perspektivet på nationellt avskiljande och isolering. Tvärtom arbetar vi för ökad gemenskap mellan arbetar- och folkrörelserna i Europa, europeiska fackliga kollektivavtal och kamp över gränserna för gemensamma sociala och politiska rättigheter. ”Arbetare i alla länder – förena er!” är vår främsta paroll, mer angelägen idag än för hundrafemtio år sedan när den först sattes på pränt (vad detta betyder idag för vår hållning till invandring, flyktingamnesti o dyl, se broschyren Öppna Gränser).

Vänsterpartiets bakgrund inom den stalinistiska vänstern har inte bara medfört att partiet inte prioriterat det internationella perspektivet. Även interndemokratiskt lever V kvar i en mer dogmatisk tradition, som har problem att hantera politisk opposition inom det egna partiet. I Socialistiska Partiet praktiserar vi istället något som kallas tendensfrihet. Detta innebär att grupper som accepterar våra grundläggande socialistiska ståndpunkter, men befinner sig i minoritet kring någon politisk eller strategisk fråga de tycker är av avgörande betydelse, har rätt att organisera sig som en uttalad grupp inom partiet. De har rätt att rent praktiskt framträda som en organiserad ”fraktion” vid kongresser, möten och dylikt och lägga fram alternativa rapporter, ställa alternativa förslag, etc, och de har dessutom rätt till ekonomiskt stöd från partiet för att föra ut sin politik till övriga medlemmar. I V är detta inte tillåtet.