Anders Svensson, Internationalen 21 juni 2006.

När man diskuterar arbetet mot nazismen eller rasismen i Sverige tycker jag svaren som ges av de tillfrågade i artiklen “Hur stoppas nazismen” förra veckans Internationalen i stort är alldeles för allmänna och intetsägande (vissa undantag finns). Det finns i Sverige minst två orter där nazisterna försvagats avsevärt sen 90-talet. De jag tänker på är Lund och Göteborg. I bägge dessa städer har samma metoder för att få bort nazisterna använts. Dels massdemonstrationer, dels nolltolerans.

Detta betyder att man måste bygga upp den antinazistiska verksamheten i två plan. Först en bred gemensam front som kan mobilisera fler människor än nazisterna, både i form av egna demonstrationer (ex. Kristallnatten) och i form av motdemonstrationer (regelmässigt har vi i Göteborg alltid lyckats samla 10 gånger fler motdemonstranter än vad nassarna lyckats samla). I modern tid har inte heller nazisterna lyckats genomföra en enda gående demonstration i Göteborg på grund av detta. Dessa motdemonstrationer stöds främst av den autonoma vänstern, syndikalisterna, SP och RS. Fackföreningar, socialdemokraterna och KP (inkl. RKU) lyser alltid med sin frånvaro, vänsterpartiet och Ung Vänster är oftast också frånvarande som organisationer betraktat.

Motdemonstrationerna genomförs alltid med målsättningen att de ska vara fredliga och det är viktigt att det inte sker nån splittring mellan de antinazistiska organisationerna kring detta på så sätt som verkar vara fallet i Stockholm.

Inte heller på den stora kristallnattsdemonstrationen deltar längre dessa organisationer. Ung Vänster gör det ibland, men detta påverkar oftast inte deltagarantalet. Naturligtvis vore det bra med en bredare arrangörsskara, men eftersom det knappast påverkar deltagandet är det kanske inte den viktigaste frågan.
Den andra nivån, nolltoleransen, uppnås på så sätt att nazisterna inte ska tillåtas dela ut flygblad eller sätta upp affischer i centrala delar av staden (eller i hela staden om det är möjligt att uppnå). Försöker de så körs de bort av ditkallade aktivister. Sätts affischer upp får en insats för att riva ner dem göras. Delas nazistiska flygblad ut på skolor ska den antinazistiska och antirasistiska rörelsen också dela ut flygblad på samma skolor. Detta arbete sköts i Göteborg i stort sett enbart av den autonoma vänstern och syndikalisterna. Men det har hänt att även SP och SSU har gjort sådant antinazistiskt arbete. Och det är viktigt att även andra grupper som är aktiva med antinazism stöder det arbetet och anser att det är viktigt. På så sätt får det en legitimitet.

Sammantaget har denna strategi och taktik varit mycket framgångsrik. I organiserad form finns inte nazisterna längre i Göteborg. Jag vill här understryka att det är de två nivåerna sammantagna som förmodligen gett det goda resultatet. Med bara den ena tror jag inte man kan lyckas.

För att få ett ännu bredare och effektivare antinazistiskt arbete krävs alltså vissa förändringar av attityder och inställningar hos många inom arbetarrörelsen och vänstern. Fackföreningar, socialdemokrater, vänsterpartiet och Ung Vänster måste acceptera att samarbeta med den autonoma vänstern och anlsuta sig till en nolltoleransattityd. Den autonoma vänstern måste inse att massdemonstrationer krävs för att antinazismen ska växa sig stark. Då krävs att man arrangerar massdemonstrationerna på ett sådant sätt att våld och andra saker som skrämmer bort många människor undviks.

Nolltolerans mot rasism och flyktingfientlighet!

Anders Svensson Göteborg