Andrew Kennedy har träffat den libanesiskfödde marxisten Gilbert Achcar för ett samtal om Mellanösternkonflikten. Internationalen 22 aug 2006.

Mellanöstern i lågor
Andrew Kennedy

Det verkar uppenbart att Israel bara väntade på en förevändning för att starta aktionen, och Hizbollah ordnade denna. Är det din uppfattning?- Israels syfte är verkligen klarare än vad Hizbollahs var när de genomförde sin operation 12 juli. Det ser ut som om Hizbollah hade förberett operationen i flera månader, som Hassan Nasrallah sa, och de betraktade den främst som ett medel att få loss libanesiska fångar i israeliska fängelser genom utväxling. Från början var den inte tänkt som reaktion på händelserna i Gaza – även om den uppfattades av den arabiska allmänheten som en gest av solidaritet med den palestinska befolkningen. I vilket fall förväntade sig Hizbollah inte en reaktion i den här storleksordningen.

Israels syfte stod helt klart från början. 12 juli-operationen togs som förevändning för att starta en offensiv som också den helt uppenbart hade förberetts länge. Målet var givetvis att krossa Hizbollah: det den israeliska armén inte hade lyckats med under sin ockupation av Libanon ville man nu uppnå genom att tvinga libaneserna att göra det, och pressa landet till randen av inbördeskrig.

Israels regering förkastade först tanken på en internationell styrka, och krävde att endast den libanesiska armén skulle gå söderut, det vill säga krävde att libaneserna skulle avväpna Hizbollah. Israels strategi gick ut på att dels tillfoga Hizbollah direkta slag och dels ta hela den libanesiska befolkningen som gisslan för att få det man önskade av Libanons regering.

Med tanke på att Israel misslyckats militärt med att slå till på ett avgörande sätt mot Hizbollah, och hittills misslyckats politiskt med att splittra den libanesiska befolkningen, har man bestämt sig för en reviderad målsättning där europeiska Natostyrkor sätts in i södra Libanon, med eller utan ett fikonlöv i form av FN.

Vilka är huvudaktörerna här? För USA krig via ombud? Hur långt passar detta in på Israels egna intressen och syften?

- Historiskt sett har det aldrig tidigare varit så fullständigt klart att Israels och USAs regeringar har haft samma mål, som det framstått sedan 2001 då George W Bush kom till makten i USA, följd av Sharon i Israel.

Aldrig tidigare har deras intrigerande varit så uppenbart. Aldrig tidigare har USA så öppet och oblygt stött ett israeliskt angrepp. Israels armé sköter det militära medan USA sköter diplomatin, stoppar resolutioner om eldupphör och köper den tid Israel behöver för sina militära syften, samtidigt som man förser dem med den beväpning som behövs. USAs villkor för eldupphör är desamma som Israels. Som Washington uttrycker saken är detta en del av Bushadministrationens ”krig mot terrorn”: Israels anfall passar in i den USA-ledda imperialistiska krigsinsats som startade efter 11 septemberattacken, i den här delen av världen där två tredjedelar av världens oljefyndigheter finns.

- Men vad USA-Israelalliansen bekämpar via Hizbollah är Iran, eller den Iranledda alliansen i området, inklusive shiastyrkor i Irak, den syriska regimen samt den attraktionskraft som denna allians har för sunnifundamentalister som Hamas och Muslimska brödraskapet i Egypten som stödde Hizbollah i den senaste krisen.

Det finns alltså två sammanflätade konflikter i det senaste krigsutbrottet – den direkta konflikten som består i Israels angrepp på Hizbollah och Libanon, och den indirekta som består i USAs kampanj mot Iran. FNs säkerhetsråd antog nyligen en USA-stödd resolution om Irans kärnprogram – tämligen oförskämt med tanke på att säkerhetsrådet ännu inte har krävt att Israels masslakt i Libanon ska upphöra.

Vilket roll spelar Frankrike?

- Den franska inställningen har förändrats. 2004 erbjöd Jacques Chirac USA gemensam front i FN mot syriska styrkor i Libanon. Deras intressen sammanföll i grunden, i motsats till vad gäller Irak. I det här fallet är Frankrike främst intresserat av saudiska pengar. I slutet av juli undertecknade man ett avtal om en stor vapenförsäljning till Saudiarabien. Chiracs vänskap med far och son Hariri passar in i sammanhanget – som alla vet har klanen Hariri nära band med saudierna.

- Så när Hariri, med saudierna bakom sig, kom i konflikt med Syrien erbjöd Frankrike Washington hjälp med att stödja FN-resolutionen 1559, som krävde att syriska styrkor skulle dras tillbaka från Libanon, samt avväpnandet av icke regeringsstyrda väpnade grupper i landet, vilket betydde Hizbollah och de palestinska flyktinglägren. Sedan 2004 har Frankrike alltså verkat i nära allians med USA i Libanonfrågan.

- Men den senaste offensiven har gett upphov till sprickor i alliansen. I början kritiserade saudierna Hizbollah, men när det israeliska anfallet blev alltmer uppenbart brutalt och mordiskt och påverkade den arabiska opinionen, tvingades Saudiarabien, Egypten, Jordanien, alla Washingtons arabiska stödtrupper att byta fot och säga till Washington: Era israeliska vänner är på väg att ställa till det, vi närmar oss en verkligt farlig kokpunkt och det är dags att sätta stopp.

Krisen innebar allt större fara för stabiliteten hos de USA-positiva regimerna – i Egypten drog till exempel Muslismska brödraskapet stora växlar på situationen.

Chirac har gått en medelväg sedan dess – genom att kräva ett omedelbart eldupphör och en internationell truppstyrka på plats genom en politisk överenskommelse gick han mera saudierna till mötes än Bush.

I en intervju 15 juli i Liberazione sa du att en militär aktion från Israels sida kunde radikalisera den libanesiska befolkningen mera mot Israel än mot Hizbollah. Var det detta som hände?

- Det var precis detta som hände, och långt utöver mina förväntningar. Brutaliteten i Israels angrepp är direkt kontraproduktiv för dess syften – och enade Libanon i motståndet. Israels våldsamma angrepp var så mordiskt, så urskillningslöst att majoriteten av libaneserna drog samma slutsatser: för det första att den israeliska offensiven var förberedd sedan så lång tid att hela diskussionen kring 12 juli-operationen är ganska irrelevant eftersom den uppenbarligen endast tjänade som förevändning; för det andra att Israel inte bara var ute efter Hizbollah, eller ens efter shias, utan efter hela befolkningen.

Hela landet hölls som gisslan. Hela ekonomin är förstörd. Visserligen dödades främst libanesiska shias, men när det gäller liv som påverkas, människor som ruinerats och utblottats handlar det om en stor del av libaneserna, och Israel uppfattas klart som fiende till det libanesiska folket som helhet.
Hatet mot Israel och USA har nått nya höjdpunkter i regionen som helhet.

Allt detta kommer troligen att innebära ny näring för terroristorganisationer av al-Qaidatyp. Jag är rädd att det vi sett hittills – 11 september, Londonbomberna och Madridbomberna, bara är en försmak av fasor som kommer att beröra civilbefolkningen i väst.

Har den libanesiska vänstern kunnat spela någon roll i att ge politiskt innehåll åt denna nationella våg av trots och vrede? Eller befinner den sig helt i bakvatten?

- Det libanesiska kommunistpartiet, LCP, är en skugga av sitt forna jag, den kraft partiet utgjorde på 70- och 80-talen. Då var det ett av de viktigaste kommunistpartierna i arabvärlden, med tanke på landets storlek, och en av de viktigaste aktörerna i inbördeskriget 1975-1990. LCP var först med att angripa den israeliska ockupationen 1982, när invasionen hade fått fäste, i namn av det ”nationella motståndet”. Det var först senare som det ”islamska motståndet” och Hizbollah tog form.

Hizbollah behandlade LCP som en rival eftersom LCP hade sin främsta bas bland shias och i södra Libanon, det vill säga bland Hizbollahs målgrupper. Hizbollah byggdes upp delvis genom att kämpa med LCP om dessa grupper, och lyckades få övertaget. Här hade Hizbollah stor hjälp av iranskt stöd och genom att man använde sig av den dominerande ideologiska trenden i regionen som alltsedan 70-talet handlade om islamsk fundamentalism, medan LCP saknade politisk djärvhet och djupt påverkades av den växande krisen i Sovjetunionen.

På 90-talet drabbades LCP själv av djupgående kriser, splittrades och fragmenterades. Det som finns kvar är inte helt osynligt men kan inte längre spela någon viktig roll – tyvärr, eftersom partiet är den viktigaste vänstergruppen i landet.

Libanon är alltså inte något undantag till den dominerande tendensen i regionen: de nationalistiska krafternas historiska misslyckande och vänsterns misslyckande har skapat ett vakuum som fyllts av islamska fundamentalister.

Vissa inom den brittiska vänstern skulle säkert vilja tro att Hizbollah har möjlighet att utvecklas åt vänster. Är det en ren önskedröm?

- Ja, i grunden är det det. Till och med Muqtada al Sadrs organisation i Irak är mer hotfull för borgerligheten än Hizbollah. Den sistnämnda är givetvis radikal i sin opposition mot Israel, vilket är det vanliga när det gäller islamska fundamentalistiska styrkor med band till Iran, men i libanesisk politik är Hizbollah helt integrerade i systemet. Organisationen har två ministrar i regeringen som domineras av Hariri-ledda USA-stödjare, och man söker allians med starkt reaktionära typer.

Det är sant att Hizbollah organiserar social service, men bara som kyrkor och välgörenhetsorganisationer gör – organisationen innebär inget som helst hot mot den borgerliga samhällsordningen. Det finns inte ens någon inneboende möjlighet till detta, med tanke på Hizbollahs ideologi, dess uppbyggnad,
dess nära band till Iran och Syrien.

Iran, Hizbollahs mönstersamhälle
och
mönsterstat, är helt borgerlig till sin sociala struktur. Vad än Irans president Ahmadinejad rabblade upp för populistiskt prat förra året i sin kamp om presidentposten med den kapitalistiske Rafsanjani, så innebar detta inga som helst konkreta sociala åtgärder. I den meningen är Chávez Venezuela en långt mer progressiv stat: Iran är ingen muslimsk motsvarighet till Venezuela. Sådana motsvarigheter existerade i Mellanöstern på 60-talet, men det är ur deras nederlag som den islamska fundamentalismen kunde växa.

Ben Gurion ansåg att Israels gränser skulle vara naturliga - Litanifloden i norr och Jordanfloden i öst. Är detta sambandet mellan anfallen på Libanon och palestinierna?

- Planerna på ett Storisrael är föråldrade och det har de varit länge. Hizbollahs raketer är ytterligare ett bevis på att ”naturliga gränser” inte betyder särskilt mycket. Inte heller när Israel hade invaderat Libanon 1982 lyckades man behålla den direkta kontrollen över det nyockuperade territoriet särskilt länge. Det handlar om bergstrakter som passar för gerillastrider, och den libanesiska befolkningen har tränats militärt under många års inbördeskrig.

Israels trupper var alltså oerhört försiktiga när de trängde in i Libanon efter 12 juli. De första två veckorna intog man bara tre byar och det till ett ganska högt pris; motståndet var häftigt. Armén beslöt sig för att utplåna den lilla staden Bint Jubail eftersom man inte lyckades kontrollera den. Israelerna säger hela tiden att de inte har lust att ockupera södra Libanon igen – och med goda skäl.

När det kom att kosta alltför mycket att bibehålla direkt kontroll över de territorier som beboddes av palestinier efter den första intifadan 1987-88, gav Israel till sist upp den direkta kontrollen. Men man planerar att behålla större delen av de koloniala bosättningarna på Västbanken, liksom den direkta kontrollen över gränsen mellan de områden som bebos av palestinier och grannländerna, vare sig det är Gazas gräns till Egypten eller landsträckan längs Jordanfloden som skiljer Västbanken från Jordanien.

Är Israel mer sårbart nu?

- Frågan berör ett problem som länge diskuterats av judiska kritiker mot sionismen. Långt ifrån att vara den fristad för världens judar som sionismen utlovade, har Israel alltmer förvandlats till en dödsfälla för sina judiska invånare. De antisionistiska judarnas tidigare varningar blir alltmer aktuella, allt eftersom vapen och förstörelseteknik utvecklas.

Israel utsätter sin egen befolkning för enorma risker. Israels hänsynslösa och barbariska sätt att hantera palestinier och libaneser ökar hatet i hela regionen. Många kommer att vilja åsamka israelerna största möjliga skada – Hizbollahs raketer kan i jämförelse komma att verka rätt oskyldiga. Under den senaste konfrontationen krävdes i snitt 50 Hizbollahraketer för att döda en israel. Men om nu tekniska möjligheter skulle uppenbara sig för att utsätta Israel för massförstörelse?

Detta är de krafter Israel frammanar mot sig själv.

Zawahiri, bin Ladins andre man, uppmanade till strejk mot Israel som om han ville bjuda över Hizbollah. Israel har utsatt libaneserna för en mardröm, man har utsatt palestinierna för en ständig mardröm, men bereder också marken för en fasaväckande mardröm åt det egna folket.

Vad finns det för utsikter att bygga upp en ny arabisk socialistisk vänster? Vad kan socialister och antiimperialister göra?

- I arabvärlden idag finns knappast något utrymme för att bygga en socialistisk vänster, vänstern är ideologiskt isolerad. Ändå bör man hela tiden sträva efter att återuppbygga en socialistisk vänster, och det kan inte ske genom att svansa efter den islamska fundamentalismen. Vänsteraktivisterna bör inte låta fundamentalisterna ensamma ägna sig åt att kämpa mot imperialismen och sioniststaten, som vissa av dem tenderar att göra. Men det står klart att vänstern inte på länge kan ta upp striden med de religiösa krafterna på detta område.

Men det finns många andra områden där fundamentalisterna inte ställer upp, där de inte är motståndare: kampen för arbetarnas och böndernas rättigheter och intressen, de arbetslösas rättigheter, kvinnors rättigheter, kampen mot sexuellt förtryck, för sekularisering, samvetsfrihet och frihet från religiös dominans i samhällslivet, och så vidare. Det är frågor som vänstern i arabvärlden borde föra hårda kampanjer kring - men utan att förvänta sig något genombrott inom den närmaste tiden, annars kommer man snabbt att demoraliseras.

Bygget av en ny socialistisk vänster i den arabiska regionen kan stödas av den internationella vänstern. Även om Latinamerika är långt borta är vänstersvängen där inspirerande. Men det främsta inflytandet på utvecklandet av en socialistisk kraft i Mellanöstern komma att härröra från Europa, där det finns en socialistisk vänster av viss betydelse. Antikrigsrörelsen i väst har spelat stor roll för att visa den arabiska allmänheten att detta inte handlar om en krock mellan civilisationer eller religioner, utan om en imperialistisk krigsansträngning som tjänar kapitalistiska intressen och som därigenom röner motstånd från sociala rörelser i väst.

De sociala rörelsernas framsteg i Europa kan bara få positiva följder i Mellanöstern, men för den sakens skull är det avgörande för den europeiska socialistiska vänstern att gå i spetsen för kampen mot islamofobin, och därigenom undergräva den islamska fundamentalistiska propagandan som får sin näring just genom denna islamskräck.

Gilbert Achcar

Gilbert Achcar växte upp i Libanon och flyttade senare till Frankrike där han undervisar i political science vid Universitet VIII i Paris. Bland hans senaste böcker finns Eastern Cauldron (2004) och The Clash of Barbarisms (andra upplagan 2006), på svenska Barbariernas kamp.
Översättning Gunvor Karlström