Av Göte Kildén, från Röda Rummet 3 / 06.

Israels militära angrepp på Libanon bör förstås i ljuset av den sionistiska rörelsens historia och det israeliska samhällets rasistiska karaktär. Men rationaliteten i den israeliska statsledningens agerandet är också sammanflätad med den amerikanska geopolitiska strategin. Det menar Göte Kildén I följande artikel som också ställer frågan om hur socialister bör förhålla sig gentemot den segrande motståndsrörelsen Hizbollah. Under trettiofyra heta högsommardagar utsatte Israel södra Libanon för ett ursinnig angrepp. Samtidigt trappade Ehud Olmert upp den israeliska terrorn ytterligare i försöket att strypa allt motstånd i det överbefolkade palestinska ghettot Ghaza. De taktiska målen var uppenbara. Redan Israels förste premiärminister David Ben Gurion klargjorde rakt på sak att Litanifloden var en ”naturlig” gräns i norr för den då nya israeliska statsbildningen, lika ”naturlig” som Jordanfloden i söder. Så tidigt som 1956 gjorde Moshe Dayan, israelisk överbefälhavare med bakgrund i terrororganisationen Haganah och dess elitförband Palmah, en handfast planering för en ockupation och annektering av dessa åtråvärda landområden.