5. Självförvaltningens kris
Catherine Samary


Jugoslaviens kris är total. Liksom i de andra så kallade socialistiska länderna är det en kris för regeringen, statens institutioner, egendoms- och produktionsförhållandena. Men den har sin egen rytm och sina egna former.

Sedan början av 80-talet har den federala regeringen brottats med en stor skuld. Ante Markovics regering hade en plan för att återupprätta kapitalismen i hela Jugoslavien, och samtidigt återcentralisera landet med stöd från långivarna, särskilt från IMF.

Det var i huvudsak en icke-nationalistisk linje, öppen för utländskt kapital och för att inlemmas i världsmarknaden och i Europamarknaden. Den linjen kom på konfrontationskurs med republikernas regeringar (även med marknadsanhängarna) i ett läge, då den ekonomiska krisen och den ojämna utvecklingen inom landet drev de rikaste republikerna att vilja bli av med de andras "börda". De andra beskrevs gärna som "inkompetenta", ociviliserade, kort sagt som "ovärdiga" Europa.

När den serbiska nationalismen blossade upp, blev de icke-serbiska republikerna rädda för varje form av "jugoslaviskt" projekt. Kriget fullbordade den gamla federationens sammanbrott. Markovic-regeringen kunde inte överleva.

De viktiga förändringarna skedde sedan i republikerna. De statliga institutionerna och lagarna ändrades så att de nu tenderar att stadfästa "marknadsekonomin", som ska lyda kapitalismens lagar.

Men det fanns en typisk vaghet i programmen för de partier som kom till makten under de första flerpartivalen 1989-90, under perioden omedelbart efter kommuniststyret. Nationalistiska värden fördes fram över allt annat.

Det fanns skillnader mellan republikerna. De rikas Europa är förvisso attraktivt för alla folkgrupperna. Alla identifierar sig med det, och alla - även "socialisten" Milosevic - vill stödja sig på marknaden och privategendomen. Men de har inte samma möjligheter att komma in i den kapitalistiska världen eller att ta emot kapitalinvesteringar.

Så på en del håll (i de rikare republikerna) ses uppdelningen i nationalstater som ett sätt att skynda på anpassningen till väst. För de fattigare kommer man däremot att fä se ett pragmatiskt ("populistiskt" eller realistiskt?) motstånd mot marknaden. Samma slags skillnad kan man se mellan den tjeckiska och den slovakiska republiken. Alla republiker (utom Slovenien, som är mer homogent) har förlorat i stabilitet, när Jugoslavien brutits upp i omöjliga nationalstater. Mot den bakgrunden är det logiskt att sociala och politiska frågor sopats undan av kriget och av konflikterna mellan de olika folkgrupperna. Enda undantaget är Slovenien, som har undgått att dras in i kriget.

Sociala frågor återuppstår i Slovenien

I Slovenien har den fackliga aktiviteten ökat, samtidigt som samhällsekonomiska frågor åter hamnat i förgrunden. Den makthavande högerkoalitionen splittrades så snart den skulle gå vidare från oppositionsstadiet till den svåra uppgiften att göra alternativa förslag.

"Självständighetsförklaringen (25 juni 1991} skedde under en ekonomisk kris, som redan har hotat den nya marknadsvänliga DEMOS-regeringens stabilitet", betonade Rastko Mocniok, ledare för det socialdemokratiska förbundet i Slovenien, en liten utomparlamentarisk organisation som försöker förena 68-generationen av intellektuella, företagsledarna inom den "socialistiska självförvaltningen" och fackföreningsfolk. Skillnaderna doldes tillfälligt av "krigstillståndets logik" och den censur det medförde. "En häxjakt i media och inom ekonomin har ersatt politiska program. Men problemen har snabbt kommit i centrum igen."

Det utkast till lag som splittrade den regerande högerkoalitionen DEMOS gällde privatiseringen av den offentliga sektorn, som var helt dominerande (även om det funnits småföretagsamhet i årtionden inom jordbruk och hantverk). Man diskuterar också att återföra jordegendomar till de forna ägarna. Det är i praktiken kyrkan som skulle tjäna mest på det. Det skulle leda till en upplösning av de jämförelsevis produktiva kooperativen å ena sidan, och drabba de stora nationella skogarna å andra sidan, med svåra ekonomiska och ekologiska konsekvenser. Privat kapital saknas här, som på andra håll. Det finns många hinder för privatiseringen liksom i de andra så kallade socialistiska länderna. Det saknas inhemskt och internationellt kapital, det finns problem med privatiseringens sociala bas och legitimering. Till det ska man lägga att de nya regimerna är så instabila, på grund av federationens sammanbrott och kriget. Konflikterna i det forna Jugoslavien avskräcker möjliga investerare, trots de slovenska ledarnas ansträngningar att fä bankerna att behandla dem som ett särfall.

Dessutom försåg de andra republikerna Slovenien med en stor del av de produkter som sedan exporterades efter förädling, och de var en viktig marknad för Sloveniens produktion. Inkomsterna har sjunkit med 30 procent sedan självständigheten. Recessionen är mycket djup och skapar arbetslöshet, som fortfarande var något okänt på 80-talet.

Å andra sidan finns det speciella problem i självförvaltningssystemet som förstärker den sociala instabiliteten och den legala osäkerheten. I Slovenien är "socialismen" möjligen inte så diskrediterad som på andra håll. Den verkligt "stalinistiska" perioden var så kort, och de slovenska kommunistledarna tillhörde de mest reformvänliga och liberala. De hade också vissa politiska och ekonomiska framgångar. Trots att den fortfarande splittrade vänstern saknar trovärdiga svar är frågan om arbetarnas villkor här mer än någon annanstans en "kultur", om än inte ett konkret program. Det är en fråga om värdighet och social rättvisa. De kompromisser som förhandlas fram om egendomslagen kommer utan tvivel att bli mer "sociala" och ge mer deltagande åt medborgarna i Slovenien än någon annanstans.

Högerpartierna har splittrats sedan premiärminister Joze Mencinger, en ekonom son" var oense med lagutkasten, avgick i november 1991. När Harvard-" experten" Jeffrey Sachs, som efter att ha först ha varit rådgivare åt den bolivianska regeringen härjade i Polen, kom på besök till Slovenien visade sig de strategiska skiljaktigheterna: skulle man genomföra chockterapin eller ej? Snabba privatiseringar eller ej och till vems fördel? Att se "chocken utan terapi" i Polen och Östtyskland kommer kanske att stämma till eftertanke.

I alla tidigare "socialistiska" länder är ägandeförhållandena oklara. Byråkratin är inte laglig ägare och staten har själv regerat "i arbetarnas namn". Men i forna Jugoslavien mer än någon annanstans är egendomen fortfarande mer "ingens", därför att den är "allas". Den sista konstitutionen från 1974, som infördes på Titotiden, uteslöt uttryckligen tanken på statlig eller gruppegendom. Så vem kan besluta om privatisering och om vem som ska tjäna på den?

Liksom på andra håll har politiken sockrats med förslag om aktiedelning för arbetarna. Men bortsett från att aktierna knappast har något värde i en ekonomisk kris, som fördjupas av det skyddslösa mötet med världsmarknaden, innebär de uppenbarligen ett steg tillbaka för Jugoslavien. Tanken är att arbetarna ska betala för den rätt att delta i företagens styre, som de hela tiden har haft gratis (även om man kan diskutera vad rättigheterna inneburit i praktiken). Men framförallt skulle införandet av aktier, även om de delades ut gratis, innebära att företagen styrdes efter en annan logik och risken skulle öka för att arbetare avskedades.

Självförvaltningen var för arbetarna ett slags "negativ" makt, som en vetorätt. Självförvaltningsstrukturerna hade inga möjligheter att styra makroekonomin, de övergripande ekonomiska valen, i det jugoslaviska systemet. I praktiken innebar självförvaltningen, med variationer mellan olika områden, rätten att känna till eller rätten att delta i beslut. Rättigheterna var mer omfattande när det gällde frågor om löner, anställning, kollektiv konsumtion än när det gällde investeringar. Mer än i andra östeuropeiska länder uttryckte de sig som ett speciellt konfliktfyllt samförstånd mellan arbetarna och företagsledarna. Strejker kunde bryta ut, när det samförståndet upphörde, eller när självförvaltningsorganens beslut inte respekterades. Så det är inte förvånande att en del av de tidigare företagsledarna, särskilt inom de områden där styrkeförhållandena inte möjliggjorde större brytningar, försöker basera sig på denna tradition för att förstärka sm makt. Den makten står nu på spel.

Den förre premiärministern Mencigers linje kännetecknades framförallt av att han försökte skada sig ett stöd bland de tidigare företagsledningarna, genom att ge dem stor tyngd i en "mjuk" privatiseringsprocess. Det skulle främst gälla små och medelstora företag, men också 300 stora. Mot den planen stod Jeffrey Sachs plan, vilken föreslog att finansinstitutioner skulle bildas för att styra "gemensamma investeringsfonder". Fonderna skulle innehålla aktieportföljer, och en betydande del av dem skulle delas ut gratis till befolkningen och en kärna skulle kontrolleras av staten, som skulle bli den verkliga ägaren i väntan på trovärdiga uppköpare. Logiken i Sachs plan är att koncentrera den verkliga makten till dessa institutioner, och de skulle sedan kontrollera företagsledningar som utsågs på "tydliga" kapitalistiska grunder. Den här "modellen" föreslås överallt av Jeffrey Sachs, och syftet är att så snart som möjligt bryta med ett förvaltningssystem, där det skulle finnas kvar några slags självstyresrättigheter eller samförstånd mellan företagsledning och arbetare.

Det innebär att den "sociala egendomen" nedmonteras genom "förstatligande", i väntan på en hypotetisk privatisering. På det här området är högern själv splittrad, och delvis fånge i sina egna marknadsvänliga argument. De tidigare kommunistiska företagarna anklagas givetvis för att vilja behålla sin makt. Men den slutliga kompromissen kommer förmodligen att i hög grad baseras på dem.

En av de viktiga frågorna inför framtiden blir förhållandet till grannländerna - Centraleuropa, Tyskland och de forna jugoslaviska republikerna. Behovet av en säker marknad kommer att utöva ett tryck för att återupprätta ekonomiska överenskommelser med dessa länder.

En kris för självförvaltningsprojektet?

Dagens sammanbrott för Jugoslavien är inte resultatet av demokratin. Det beror å ena sidan på de odemokratiska regeringarnas handlingar, och å andra sidan på den djupa samhällsekonomiska krisen som fördjupat klyftorna mellan republikerna.

I själva verket undergrävdes solidariteten inom systemet av bristen på öppenhet, av bristen på kontroll för dem som drabbades av besluten. Det vill säga, av bristen på självförvaltning på den makroekonomiska nivån där strategiska val fattas. Den bristen på öppenhet och den upplösningen av systemet kommer bara att förvärras av marknadsförhållanden.

Å andra sidan är det inte möjligt att klara sig utan vissa marknadsinslag, utan en del relationer med världskapitalismen och visst beroende av privatkapital. Lika lite står valet mellan ett skenbart oberoende som bryter alla band från det förflutna, och tvångsenande utan att bry sig om folkgruppernas egna önskningar.

Så hela frågan är: vem bestämmer, vem kontrollerar, vem bedömer vilka samarbetsformer och vilka metoder som är effektivast — från alla folkgruppers synpunkt?

Under en hel historisk period formulerades självförvaltningskraven i Jugoslavien och Polen som de tre "s:en" (de tre "samo"): självstyre, självfinansiering, självbestämmande. Som helhet är det en bra beskrivning av en modell för självförvaltning som bara existerar på nivån av enskilda företag, sammanknutna av marknaden. Det sågs som en frigörande modell jämfört med en plan (och en stat) som hade varit allestädes närvarande, och vars direktiv visade sig stå i motsättning till varje verklig självförvaltning.

Förvisso innebär tanken på eget ansvar för förvaltningen i företaget en utmaning mot ett system med tvångsleveranser och administrativa order.

Men den jugoslaviska erfarenheten visar, att självförvaltning som förenas av marknaden inte medför demokrati. Tvärtom, på många sätt kan man säga att marknaden förlängde enpartisystemets överlevnad. På samma sätt var det ursprungliga målet för Gorbatjovs perestrojka att införliva marknadsmekanismer, som antogs vara effektiva och leda till viss liberalisering, i enpartisystemet.

Man associerar ofta marknad med ekonomiskt ansvar, men när marknaden styr är det verkliga ansvaret vagare och de ekonomiska besluten otydligare. Där det egentligen rör sig om samhälleliga val, kommer valen att lämna demokratins område och bli "experternas" ansvar å ena sidan, och "marknadslagarnas" (som antas vara universella och oantastliga) å den andra. Det utvecklas en lönearbetarmentalitet, ansvar undviks, passiviteten ökar - och självförvaltningen blir lidande.

Det är mer eller mindre vad som hänt i Jugoslavien, även om utvidgningen av marknaden åtföljdes av en utvidgning av självförvaltningens rättigheter, så att det fanns en viss demokrati inom företagen. I praktiken avstod arbetarna från kontrollen över allt som verkade vara stora "ekonomiska" eller monetära frågor. Frågor, som tycktes desto mer komplicerade som de presenterades av "experter", utan att det fanns klara och tydliga alternativ att välja mellan. I stället koncentrerade arbetarna sin uppmärksamhet på de enda "konkreta" frågor som fanns kvar: att försvara jobben, lönerna, den kollektiva konsumtionen. Men de kunde aldrig få fullständig överblick över de ekonomiska sambanden ens på företagsnivå, på en ort eller inom en bransch. Det fanns inget samband mellan
alla de enskilda beslut som fattades. Marknaden i förening med det jugoslaviska självförvaltningssystemet omöjliggjorde en socialistisk omvandling (med frigörelse, kontroll över beslut och behov). Men det var ändå inte en kapitalistisk marknad: konkurrens för profit var inte den mekanism som reglerade investeringarna. Arbetarna fick ställning som lagliga förvaltare (även om verkligheten såg annorlunda ut) och detta kopplades till en kritik av kapitalistisk utsugning och av möjligheten att berika sig på andras arbete.

Den kapitalistiska privategendomen var mycket begränsad, och det fanns ingen kapitalmarknad. Likaså skulle självförvaltningsrättigheterna ha varit meningslösa för arbetarna, om de hade inneburit att de kunde avskedas.

Problemet låg i de övergripande sambanden. Kapitalistiska mekanismer infördes samtidigt som de förkastades. Det fanns ingen ickekapitalistisk regleringsmekanism för att motverka slöseri och obalans (obalans mellan branscherna, utlandsskulden, inflationen, arbetslöshet på grund av att det inte skapades tillräckligt många jobb, regional ojämlikhet). Marknaden kan inte, inte ens om den kallas "socialistisk", lösa dessa problem. Dessutom kombinerades marknaden med byråkratiska sätt att fatta beslut, till exempel de lokala myndigheternas val att satsa på prestigeinvesteringar.

Förluster ledde aldrig till rationaliseringar eller stängningar av företag, eftersom det inte fanns något privat risktagande i det här speciella systemet av "samhällsägande". Men det fanns inte heller någon mekanism som ledde till solidariska omstruktureringar, som gjorde det möjligt att motverka det slöseri som de berörda själva såg. Företagens inbördes skuldsättning och underskottet i utlandshandeln, vilket finansierades genom massiva lån på 70-talet, kom att sätta punkt för det här systemet.
Självförvaltningen var maktlös gentemot den byråkratiska planen, liksom den var maktlös gentemot marknaden. Av detta kunde man i Jugoslavien ha dragit slutsatsen, att självförvaltningen behövde andra regleringsmekanismer för att dess stora framstegspotential skulle komma till sin rätt. Var det inte så att bristen på demokrati, som doldes bakom marknadsrelationerna, i själva verket var orsaken till krisen? Den "liberala" ideologin tog överhand och den fick istället självförvaltningen att framstå som ansvarig för marknadens ineffektivitet.

Marknaden mot självförvaltningen - en ny era

Fackföreningen Solidarnosc i Polen hade också på sin tid krävt mer marknad för mer
självförvaltning, i motsats till partiet-staten som styrde planen. Då gällde det inte att privatisera, utan att socialisera, statlig egendom - det vill säga att föra den under samhällets kontroll.

I Sovjetunionen kombinerades nyligen kravet på självförvaltning med krav på mer marknadsbaserad decentralisering i sådana stora rörelser som gruvstrejken 1990. Men den nye ryske presidenten Jeltsins dekret efter det misslyckade kuppförsöket i augusti 1991 angav samma inriktning för det forna Sovjetunionen som för övriga Östeuropa.

Att det sovjetiska kommunistpartiet upplöstes innebär inte bara, eller ens främst, att byråkraterna från den gamla nomenklaturan drivs ut ur företagen. De kan konsten att omforma de nya privatiseringsdogmerna, så att de själva gynnas. Det är arbetarnas rätt att organisera sig på företagen som attackeras - och snart kommer öppna angrepp på alla former av arbetarsjälvstyre.

Liksom i Polen, Tjeckoslovakien och på andra håll kommer man att föreslå folk- eller arbetaraktier, men bara på villkor att det rör sig om enskilt aktieägande, och att rätten att avskeda arbetare garanteras. Man kommer att förespråka de världsmarknadskriterier, som innebär att de mest "effektiva" företagen också är mest bakåtsträvande på det sociala området.

Behöver vi betona att det är själva demokratin som hotas av ett sådant program? De starkaste anhängarna av marknadsliberalismen har nu övergivit sin tidigare retorik om att marknad och demokrati hänger ihop. De har en mer realistisk syn på sakernas villkor: nu är det Pinochet, Chiles förre diktator, som är modellen.

I den så kallade liberala pressen tvekar man inte ens att säga, att marknaden aldrig kunnat införas utan en stark stat. Givetvis finns det konflikter om formerna för denna starka stat i sådana områden som det forna Sovjetunionen eller det forna Jugoslavien. Ska den vara federativ, konfederativ eller bestå av olika republiker? Men i dagens debatt är det inte demokratin som diskuteras, utan vem som ska ha makten.

Det finns åsiktsskillnader om hur man ska "sockra medicinen" så att de mest impopulära åtgärderna går igenom så lätt som möjligt. Men kärnan i förslagen är densamma. Frågan om demokrati underordnas helt det val som ett litet fatal redan fattat - nämligen valet att införa "marknadsekonomi".

Å ena sidan har de förslag och program som förts fram av de nya makthavarna aldrig diskuterats demokratiskt. Det finns ett växande folkligt missnöje. Det syns i valresultaten, så snart den första fasen, då man enas i kamp mot det gamla systemet, går över i nästa fäs. Då ställs frågan: vad ska man göra nu?.

Men å andra sidan menar ledarna ändå inget mer med "demokrati" än val med flerpartisystem. Aldrig nämns demokratin i vardagslivet, på företagen, när det gäller de stora samhällsvalen.

Vad värre är, vi har gått från den byråkratiska godtyckets styre, censur, korruption och en självrättfärdigande pseudomarxisms dogmer - till nyliberalismens byråkratiska godtycke, censur, korruption och dogmer. Vi flyttas tillbaka till artonhundratalet. Man börjar att terrorisera alla åsikter som på något sätt kritiserar marknaden och kapitalismen. Man gör ingen analys av det nuvarande systemet, man utvärderar inte vilka effekter som de nya åtgärderna redan lett till. Istället nöjer man sig med att byta gårdagens svart mot vitt i den officiella propagandan. Men sådana recept och med dagens kris i Östeuropa och på den kapitalistiska världsmarknaden kommer de östeuropeiska länderna att gå kraftigt tillbaka i utveckling.

Social frigörelse som en regleringsmekanism

Min ståndpunkt är inte att förkasta alla marknadsmekanismer. Inte heller säger jag nej till användning av pengar i vissa fall, till en kontrollerad användning av privat kapital och av världsmarknaden. Om man ser det så, är det inte mer upplysande att tala om blandekonomi än att tala om marknadsekonomi. För i någon mån blandar alla existerande ekonomier olika ägandeformer, olika styrmekanismer, och inslag från flera olika produktionsförhållanden. Alla måste använda sig av marknaden.

Den verkliga frågan är därför: Vem bestämmer? Vilken logik dominerar? Vilka är de sociala relationerna på och mellan företagen? Annorlunda uttryckt: privata investeringar, världshandel, marknad eller plan — för att göra vad? Det är frågan om de berördas kontroll som är avgörande. Det innebär med nödvändighet att marknadens och privategendomens "lagar" måste inskränkas.

Men vilka är "de berörda"? Individer, klasser, kön, nationella, regionala och internationella grupper! Eftersom varje människa kan ses ur flera olika synvinklar, räcker det inte med ett enda system för beslutsfattande och kontroll för att tillfredsställa alla mänskliga behov. Medborgare är både producenter och konsumenter. De är indragna i kollektiva relationer på olika nivåer, de påverkas i sina liv av olika slags problem, vid olika tidpunkter och i skilda sammanhang. En av de viktigaste frågorna i framtida tänkande om demokratins former är att utgå från denna komplexitet för att bestämma, vad som är det mest effektiva och mest rättvisa sättet att fatta beslut för olika slags problem.

Man mobiliserade aldrig de jugoslaviska arbetarnas kunnande fullt ut, även om självförvaltningssystemet kunde påverka arbetsvillkoren, organisationen och produktionens kvalitet och fördelning. För att åstadkomma en sådan mobilisering hade det varit nödvändigt att inrikta självförvaltningen på det "konkreta arbetet", som skapar de bruksvärden som människor sedan konsumerar.

För att göra det hade det varit nödvändigt att gå från verkstaden till företaget, från företaget till orten eller regionen, eller till hela branschen. Med andra ord, det hade varit nödvändigt att låta produktionens och distributionens organisering bli en del av vardagslivet, att låta självförvaltningen utövas inte bara på företagsnivå utan också tillsammans med konsumenterna på regional och branschnivå.

Det hade varit nödvändigt att låta andra kriterier än marknadens avgöra vilka omstruktureringar som vore effektiva och rättvisa. Det handlar om ekologiska, etniska, regionala och långsiktiga kriterier.

Det är därför man måste utgå från mänskliga mål for att bestämma medlen.

Medlen kan vara planen, marknaden och ägandeförhållandena, utan att vi gör några allmänna recept för hur den bästa blandningen ser ut. Mänsklig frigörelse och politisk demokrati kan både vara en stimulans och en regleringsmekanism för ekonomin. Det bör vara medvetna värderingar, som görs genom demokratiska beslut och med hjälp av vetenskapligt kunnande, som styr redskapen för att nå mänskliga mål.

Att upphäva privategendomen är inte samma sak som socialism. Men "tvångsprivatiseringen" som nu genomförs kommer att vara precis lika förödande som Stalintidens "tvångskollektivisering" på den sovjetiska landsbygden.

Vi måste förstås göra oss av med alla illusioner om att planerarna kan eller bör känna till alla behov i förväg och möta dem med centrala beslut. Men marknadskonkurrens i en ojämlik värld kommer inte att bli mer framgångsrik. Den kan precis lika gärna leda till totalitära system, den kan bakom prisernas skenbara objektivitet dölja ett samhälleligt och nationellt förtryck precis lika grymt och ineffektivt som byråkratins diktatur.

Att uppfinna en radikal, ekonomisk, social och politisk demokrati, som kan ställa ekonomin i de mänskliga behovens tjänst, är inte lätt i en alltmer internationaliserad ekonomi. Men inför det växande barbariet - har vi då verkligen något annat val än att ta itu med uppgiften?

Catherine Samary