Från Aftonbladet 2006-07.

Överåklagaren i Malmö har tagit emot en anmälan om hets mot folkgrupp i samband med helgens Palestinademonstrationen i Malmö.
Och han förklarar att ett avbildat hakkors med likhetstecknet till en Davidsstjärna kan falla under lagstiftningen om sådan hets.

Att framföra ett hakkors i en demonstration utgör möjligen ett lagbrott, menar han, utan att ta hänsyn till om hakkorset framställs positivt eller negativt. I det aktuella sammanhanget är ju hakkorset tänkt att framställas som avskräckande och vedervärdigt, inte som något positivt.

Såväl anmälan som överåklagarens funderingar är i det juridiska sammanhanget befängda. Men det betyder inte att symboliken är likgiltig.

Det agitatoriska och symboliska sättet att likställa Israel och sionismen med nazismen och förintelsen av Europas judar görs då och då i manifestationer mot Israels övergrepp. Hakkors=Davidsstjärna, överkorsade Davidsstjärnor.

Jag tror att de flesta som gör så inte föreställer sig att detta kan tolkas som uttryck för antisemitism, utan bara som ett kraftigt fördömande i stil med: judar som själva utsatts för folkmord – eller den israeliska staten som uppstått som följd av det folkmordet – ska inte själva använda sig av samma barbariska metoder.

Självklart förekommer många inslag i den israeliska ockupationspolitiken och krigföringen som liknar Tredje Rikets – liksom de liknar all annan ockupationspolitik och krigföring. Vad som var specifikt för nazismen var den systematiska och industriella utrotningen av vad som uppfattades som en djävulsk ras – (eller rentav en antiras).

Detta specifika i nazismens förintelse av det judiska folket föreligger inte hos den israeliska förtryckarpolitiken. ”Sionism är rasism”, brukar det skanderas i demonstrationerna.

Ja, det finns tydliga sådana inslag i sionistisk nationalism och statspolitik, liksom i all nationalism och kolonialism – men den sionistiska rasismen är inte generellt av det slag som den nazistiska förintelserasismen.

Att likställa sionism med nazism och Israels förtryck med förintelsen av det judiska folket är felaktigt och motverkar kampen mot detta förtryck genom att blockera enighet mellan radikala fredsinriktade och solidariska israeler samt många judar i omvärlden och de drabbade och förtryckta palestinierna. Det förmedlar dessutom en felaktig världsbild.

Vi inom palestinasolidariteten ska argumentera mot denna analogi och efter förmåga försöka undvika att den bärs fram som plakat eller dylikt.
Det blir ingen lätt sak då många i sin vrede inte orkar upprätthålla distinktionerna. Men likafullt en viktig fråga, både för den palestinska frigörelsens och opinionens skull, den judiska möjligheten att ifrågasätta ockupationspolitiken och, inte minst, för rättens och sanningens.

Håkan Blomqvist,