New Orleans håller på att resa sig efter förra årets orkaner. Men det är en ny stad som håller på att bildas. Lars Henriksson berättar om en stad som riskerar att bli ett reservat. Urspr. publicerat i GP 2006-06-18.

Åtta månader efter orkanerna Katrina och Rita är New Orleans mödosamt på väg att resa sig. I French Quarters är turistnäringen i gång och i trädgårdarna utanför de vackra husen i Garden District rör sig festklädda människor som om inget hänt. Men det har det. I kampen om New Orleans framtid står vitt skilda visioner mot varandra.

De styrande har inriktningen klar. I den rapport som borgmästare Nagin lade fram i februari antas att New Orleans om två år kommer att ha knappt 250 000 invånare mot en halv miljon innan Katrina. Inget tvivel finns om vilka som har försvunnit. Utredningens centralfigur, Joseph Canizaro fastighetsmogul med goda kontakter i Vita Huset, förklarade i en intervju : "De fattiga har inte resurser att komma tillbaka precis som de inte hade resurser att ta sig härifrån. Så vi kommer inte att få tillbaka dem. That's just a fact." Och Bushs bostadsminister Jackson ekade:

"New Orleans kommer inte att få 500 000 invånare på länge, och kommer inte att bli så svart som det var på länge, om någonsin."

Men visionen om ett mindre, rikare och vitare New Orleans står inte oemotsagd. Gamla och nya medborgarorganisationer försöker med nödhjälp och bygge av politiska motkrafter arbeta för att återskapa New Orleans till en stad för alla sina invånare. Joanna Dubinsky och Robert Caldwell är aktiva i PHRF, Peoples Hurricane Relief Fund, en koalition av gräsrotsorganisationer som bildades bara någon vecka efter det att orkanen slog till.

- Katastrofen visade vårt samhälle i blixtbelysning, säger Joanna Dubinsky. Det regeringen sa i praktiken var: "Du är utlämnad åt dig själv."

Robert Caldwell tar mig på en rundtur i grannområdet, det omtalade Lower 9th Ward. Här bodde 26 000 människor. Bara ett fåtal hus är återuppbyggda, de flesta av de förstörda husen är inte ens sanerade, få har ström, vattnet är inte drickbart och så vidare. Mitt i kaoset står ett nyrenoverat tegelhus hus med lysande gult tak och med bokstäverna "FD" på fasaden. Här bor områdets, och kanske New Orleans, mest kände person: Fats Domino. Den 78-årige musikern har alltid bott i det slitna arbetarområdet. För säkerhets skull hänger, liksom på många andra hus, en skylt med texten No bulldozing, på staketet med telefonnumret till ACORN, en organisation som arbetar med att försvara de boende. Liksom i andra hårt drabbade områden har kyrkor och frivilligorganisationer upprättat centraler för att dela ut vatten, låna ut verktyg, upplåta telefon och ge juridisk rådgivning. Volontärer från hela USA är en lika vanlig syn som myndigheter är sällsynta. Men Lower 9th är inte det enda drabbade området, långt därifrån. Vi kör förbi kilometer efter kilometer av övergivna hus, några få under renovering. På väggarna ser man linjen där vattnet blev stående i veckor, från knähöjd upp till axelhöjd.

Längs vägen ligger stora områden med trista, grågula tegellängor. Rad efter rad, med stora öppna ytor mellan sig ser de ut som militärbaracker. Men det är typiska amerikanska "projects", offentliga bostäder för fattiga. De verkar oskadda men står tomma och övergivna. De vältrimmade gräsmattorna och det skinande nya stängslet kring dem ger ett kusligt intryck, som om de hyste någon fasa som allmänheten måste skyddas från.

- Husen skulle gå snabbt att reparera, säger Robert Caldwell. Men det enda de gjort är att stängsla in dem! De vill helt enkelt inte att de fattiga skall komma tillbaka.

Kongressledamoten Richard Baker sa det rätt ut: "Äntligen rensade vi upp i våra 'projects'. Vi kunde det inte, men Gud gjorde det."

- Visst har New Orleans drabbats av en naturkatastrof, men det som hände sedan berodde på politisk vilja, säger Robert Caldwell och beskriver det som "ett inrikes 11 september".

- De styrande har använt orkanen för att göra allt de velat göra hela tiden. Privatisera, slå sönder facken, bli av med de fattiga och så vidare.

På PHRF:s spartanska kontor arbetar Kanika Taylor. Innan Katrina arbetade hon i Atlanta och var på väg att flytta dit med sin familj. Som för så många andra ändrades allt med stormen. Det är svårt att få en pratstund med henne där hon surrar runt på kontoret, får samtal, mejlar och pratar med folk som kommer in. Men hon är på gott humör och visar nöjd upp dagens tidning som toppar med två artiklar med anknytning till PHRF. En grupp vietnamesiska invånare har lyckats få borgmästaren att tillfälligt stoppa dumpning av rivningsmassor för att kunna undersöka gifthalten. Men framför allt uppmärksammas de krav PHRF ställt inför det stundade borgmästarvalet på hur New Orleans skall kunna återuppbyggas.
- Vi vill ge människor en chans att återvända med värdighet, säger hon med kraft. Inte bli behandlade som boskap. Och de flesta vill återvända. Inte bara till vänner och släkt utan till den speciella kultur som finns i New Orleans.

För New Orleans är på många sätt unikt. Den avslappnade blandningen av fransk och svart kultur har gjort "Big Easy", som den ibland kallas, till ett av USA:s stora turistmål. Höjdpunkten är Mardi Gras-firandet som med sina parader och festande inte så lite påminner om karnevalen i Rio.

Även i år firades Mardi Gras, om än i något mindre skala.
- Väldigt sorgligt var att High Scool-banden saknades, berättar Joanna Dubinsky. På de flesta ställen i USA anses det lite töntigt att vara med i orkestern. Här har grabbarna i bandet högre status än en quarter-back. Men eftersom få skolor är öppna finns det knappt några ungdomar här. Om de inte kommer tillbaka fort innebär det döden för den levande kulturen, tror hon. Säkert kommer paraderna och musiken att finnas kvar ändå, men konstgjorda, disneyfierade.

Det är inte bara de stängda skolorna som gör det svårt att återvända. Vad som hänt sjukvården är bara ett exempel. Till exempel har den väl fungerande sjukvård för alla som Lousiana haft sedan 30-talet, raserats.

- När stormen kom övergavs det största sjukhuset Charity Hospital och i februari stängde ledningen det permanent, förklarar Joanna Dubinsky. Redan innan fanns planer på att privatisera och nu passar de på. Med de fattigaste borta är det lättare att stänga och eftersom det inte finns sjukvård är det svårt att komma tillbaka. Ett steg till i den etniska och klassmässiga rensningen, säger hon.

Tillsammans med gruppen Läkare utan sjukhus försöker PHRF skapa opinion för att åter öppna Charity. Nu har Lousianas parlament uttalat sig för detta men det finns inga pengar.

- Vår guvernör valdes på löften om att bevara sjukvården så det finns en chans att protesterna skall lyckas, hoppas Joanna Dubinsky.

Och mitt i allt elände finns också segrar.
- Vi har vunnit två viktiga rättsfall, berättar Joanna Dubinsky. Ett som ger hyresgäster 45 dagars respit innan de blir vräkta och ett som tvingar myndigheterna att informera folk innan de bulldozrar ner deras hus. Vi har också organiserat protester och stoppat husrivningar. Nu håller vi på att hjälpa de stora grupper av latinamerikanska byggnadsarbetare som kommit hit att organisera sig.
Uppgifterna tycks oändliga men de små framgångar man haft är viktiga. Inte minst för att öka självförtroendet för alla som bedriver den ojämna kampen underifrån. Ännu är det inte avgjort vilken stad New Orleans kommer att bli, ett reservat eller en levande stad med en blandad befolkning.

LARS HENRIKSSON
metallarbetare