Om antisemitism »till sin verkan« och hot mot kritisk granskning

Alla former av antisemitism måste bekämpas, men här råder på flera sätt en allvarlig förvirring om vilka former antisemitism kan ta sig. Om det nu är så att anklagelser om antisemitism används för att till varje pris försvara Israel, då försvagas allvarligt styrkan i denna anklagelse när den används mot dem som verkligen diskriminerar judar - som attackerar synagogor i Europa, viftar med nazistflaggor eller stödjer antisemitiska organisationer.
Det skriver Judith Butler, välkänd feministisk debattör samt professor i retorik och jämförande litteratur vid Berkeley-universitetet i Kalifornien, i kritisk invändning mot tendenser till inskränkning av den akademiska debatten i USA.(1)

Från Tidskriften Tidsignal, nr 2, år 2005.

Djupgående antiisraeliska uppfattningar finner ökat stöd i progressiva intellektuella miljöer. Seriösa och reflekterande människor förespråkar och vidtar åtgärder som är antisemitiska till sin verkan, om än inte till sin avsikt.
Lawrence Summer 17 september 2002

När rektorn for Harvard deklarerade: att idag kritisera Israel eller uppmana universitet att ta avstånd från Israel är handlingar är antisemitiska till sin verkan, om inte till sin avsikt, introducerade han en skillnad mellan verkande och avsedd semitism som i bästa fall kan beskrivas som kontroversiell.

Mot detta har invänts att Summer gjort ett uttalande som till sin verkan, om än inte till sin avsikt, angriper den akademiska friheten. Även om han insisterat på att inte ha menat att utöva censur och att han förespråkar en öppen samhällsdebatt om Israels politik har hans uttalande haft en avkylande effekt på det politiska samtalet. Bland de handlingar som han kallat »antisemitiska till sin verkan«, hör europeisk bojkott av Israel, antiglobaliseringsmöten som kritiserat Israel och insamlingar till organisationer av »tvivelaktigt politiskt ursprung«. Vad som på hemmaplan oroat honom har emellertid varit ett upprop som skrivits under av lärare vid MIT(2) och Harvard och som kritiserat Israels nuvarande ockupation och behandling av palestinier. Summers frågade varför Israel »av alla länder« utsätts för ett avståndstagande och antydde att det uttryckte antisemitiska avsikter. Och fastän han hävdade att delar av Israels »utrikes- och försvars«-politik kan och bör livligt ifrågasättas var det oklart hur sådana ifrågasättanden skulle eller kunde framföras utan att tolkas som antiisraeliska, eller varför denna politik, som inkluderar ockupation inte bör livligt ifrågasättas genom en kampanj som tar avstånd. Det verkar som om argumentering för ett avståndstagande vore något annat än ett legitimt kraftfullt ifrågasättande, men vi ges inga kriterier för hur vi ska kunna skilja mellan livliga ifrågasättanden som bör framföras och sådana som är antisemitiska »till sin verkan«.

Summers har all rätt att uttrycka oro över tilltagande antisemitism och varje radikal person måste kraftfullt ta sig an antisemitismen var än den dyker upp. Det tycks emellertid som att vi historiskt nått en punkt där judar inte alltid och enbart kan förstås som presumtiva offer. Ibland är vi verkligen det, men ibland inte. Ingen politisk etik kan ta sin utgångspunkt i uppfattningen att judar har monopol på att vara offer. "Offer' är en snabbt skiftande term. Den kan ändra innehåll från minut till minut, från juden som dödas av en självmordsbombare på en buss till det palestinska barnet som dödas av israelisk eld. I den offentliga debatten behöver båda typerna av våld kraftfullt kunnat utmanas i rättvisans namn.

Om vi menar att kritik av israeliskt våld, eller krav på att den israeliska staten utsätts för ekonomiska påtryckningar för att förmås ändra sin politik, skulle vara antisemitiska »till sin verkan« kommer vi inte att kunna uttrycka vår kritik av rädsla för att var en del av en antisemitisk kampanj. Ingen etikett kan som vi vet vara värre för en jude än att identifieras med en antisemitisk position; etiskt och politiskt skulle det vara outhärdligt. Den etiska ram inom vilken de flesta progressiva judar rör sig leder fram till följande fråga: ska vi vara rysta (och därmed samarbeta med en makt som utövar illegitimt våld) eller ska vi göra våra röster hörda (och räknas till dem som gjorde vad de kunde för att stoppa detta våld), även om detta medför en risk? Den nuvarande judiska kritiken av Israel beskrivs ofta som okänslig för judiskt lidande, det tidigare och nuvarande, och likafullt är dess etik grundad på erfarenhet av lidande med syfte att få lidandet att upphöra.

Summers utnyttjar anklagelserna om antisemitism till att tysta offentlig kritik av Israel även om han uttryckligen distanserar sig från öppen censur. Han skriver t ex att »det enda botemedlet mot farliga idéer är att kraftfullt förespråka starka alternativ».

Men hur förespråkar man kraftfullt uppfattningen att den israeliska ockupationen är brutal och felaktig och att palestinskt självbestämmande är något nödvändigt eftersträvansvärt, om det leder till anklagelser om antisemitism?

För att förstå Summers uppfattning måste vi förmå föreställa oss en verklig antisemitism, en som hänger samman med vissa språkhandlingar. Antingen följer den ur vissa yttranden, eller strukturerar dem, även om det inte är den medvetna avsikten hos dem som fäller dem. Summers antar att sådana yttranden kommer att uppfattas som antisemitiska av andra eller att de kommer att mottas som antisemitiska inom en given kontext. Så därför måste vi 'råga vilken kontext Summers har i (andarna när han gör sitt påstående; i vilken kontext kommer kritik mot Israel att vara antisemitisk?

Dold betydelse och användbarhet

Kanske var det så att Summers i själva verket sa att det enda sätt en kritik mot Israel kan uppfattas är inom en särskild akustisk ram så att kritiken, oavsett om den gäller bosättningar på Västbanken, stängningen av universiteten i Birzeitoch Betlehem, raserandet av hus i Ramallah eller Jenin, eller mördandet av åtskilliga barn och civila, bara kan tolkas som ett uttryck för hat mot judar. Vi uppmanas att frammana bilden av en åhörare som tillskriver talaren en avsikt: den-och-den har uttalat sig offentligt mot den israeliska ockupationen vilket måste betyda att den-och-den hatar judar eller är beredd att ge bränsle åt dem som gör det. Kritiken ges således en dold betydelse i motsättning till dess uttalade innebörd och är enbart ett sätt att dölja detta hat eller en täckmantel för att förespråka diskriminering av judar. Med andra ord: det enda sättet att förstå vad det innebär att något är antisemitism »till sin verkan« är att förutsätta en avsedd antisemitism; den verkande antisemitismen i en kritik visar sig finnas i talarens avsikt så som lyssnaren i efterhand tillskriver honom den.

Det kan vara så att Summers menar något annat, nämligen att kritiken kan utnyttjas av dem som inte bara vill se Israels undergång utan eftersträvar nedvärdering och undertryckande av det judiska folket i allmänhet. Den risken finns alltid, men att hävda att kritik av Israel bara kan tolkas som kritik av judar är att ge just en sådan tolkning monopol på hur kritiken ska uppfattas. Argumentet mot att offentligt kritisera Israel skulle vara att sådan kritik ger ammunition till dem som har antisemitiska avsikter och som framgångsrikt kommer att kunna göra kritiken till sin.

Återigen således, ett uttalande kan bli antisemitiskt »till sin verkan« bara om det någonstans finns en avsikt att använda det i antisemitiskt syfte. Ja, även om man hade uppfattningen att kritik av Israel i allmänhet uppfattades som antisemitisk (av judar, antisemiter eller människor som inte är någotdera) skulle det vara allas vår uppgift att förändra de sätt på vilket den uppfattades, så att allmänheten skulle kunna börja skilja på kritik av Israel och judehat.

Politisk debatt

Summers gjorde sitt uttalande som rektor för en institution som är symbol för akademisk prestige i USA. Även om han hävdade att han inte uttalade sig som universitetets rektor utan som en »medlem av vårt sam-fund«, fick hans tal genomslag i pressen just därför att han utnyttjade auktoriteten hos sitt ämbete. Om Harvards rektor låter allmänheten veta att han uppfattar all kritik av Israel som i realiteten antisemitisk, då säger han att den allmänna debatten borde begränsas så att sådana yttranden inte fälls och att de som yttrar dem måste anses göra antisemitiska. Ja till och med hatiska, uttalanden. Här är det viktigt att skilja mellan antisemitiska uttalanden som, till exempel, leder till att en miljö blir fientlig och hotfull mot judiska studenter — rasistiska uttalanden som alla universitetsledningar skulle vara skyldiga att ingripa mot - och uttalanden som skapar obehag för en student därför att de kritiserar en stat eller en statlig politik som han eller hon kan tänkas försvara. Det senare är en politisk debatt, och om vi säger att fallet Israel är annorlunda, att varje kritik av Israel måste betraktas som en attack mot israeler eller judar i allmänhet, då har vi avskiljt denna politiska uppfattning från alla andra uppfattningar som kan diskuteras. Vi har anslutit oss till den mest extrema form av censur »till sin verkan«.

Poängen är inte bara att Summers åtskillnad mellan antisemitism »till sin verkan« och avsedd antisemitism inte håller. Sättet på vilket hans formulering kollapsar handlar just om vad som skapar de förhållanden som får vissa allmänna åsikter att uppfattas som hatiska, [hatespeech} till sin verkan om än inte avsiktligt. Summers sa inte att allt vad Israel gör i namn av självförsvar är legitimt och inte får ifrågasättas. Jag vet inte om han stödjer hela Israels politik, men låt oss för diskussionens skull anta att han inte gör det. Och jag vet inte om han har åsikter om till exempel förstörandet av hem och mördandet av barn i Jenin som FN uppmärksammade förra året men som aldrig kunde undersökas som ett brott mot mänskliga rättigheter därför att Israel vägrade att öppna sina gränser för undersökningskommissioner. Om han har invändningar mot dessa aktioner och de tillhör de »utrikes-politiska« frågor han menar livligt borde ifrågasättas skulle han tvingas avstå ifrån att uttrycka sina invändningar, eftersom han förmodar att de »till sin verkan« skulle uppfattas som antisemitism. Och om han tror att det skulle vara möjligt att uttrycka sitt ogillande har han inte visat oss hur man skulle kunna göra det på ett sätt som kan undvika anklagelser om antisemitism.

Summers logik leder till att vissa handlingar av den israeliska staten måste tillåtas fortgå utan hinder av offentliga protester av fruktan för att varje protest i praktiken skulle kunna jämställas med antisemitism, om de inte är antisemitiska i sig själva.

Alla former av antisemitism måste bekämpas, men här råder på flera sätt en allvarlig förvirring om vilka former antisemitism kan ta sig. Om det nu är så att anklagelsen om antisemitism används för att till varje pris försvara Israel, försvagas allvarligt styrkan i denna anklagelse när den används mot dem som verkligen diskriminerar judar -som attackerar synagogor i Europa, viftar med nazistflaggor eller stödjer antisemitiska organisationer. Många som idag kritiserar Israel avfärdar nu alla anklagelser om antisemitism som »påhittade« eftersom de blivit utsatta för dessa i syfte att censurera politiska uttalanden. Summor talar inte om för oss varför krav på avståndstagande eller andra former av offentliga protester är antisemitiska. Enligt honom karaktäriseras vissa former av antisemitism retroaktivt so m sådana, vilket betyder att inget bör sägas eller göras som kan uppfattas som antisemitiskt av andra. Men om dessa andra sär fel? Om vi accepterar att en form av .nrisemitism definieras retroaktivt, vad blir då kvar av möjligheten till berättigade protester mot en stat, antingen från dess egen befolkning eller från någon annan. Om vi säger att varje gång ordet »israel" uttalas menar den som säger det egentligen »judar«, då har vi på förhand uteslutit möjligheten att han egentligen menar »israel«. Om vi å andra sidan skiljer mellan antisemitism och uttryck för protester mot den israeliska staten (eller mot högerinriktade bosättare som ibland agerar oberoende av staten) samtidigt som vi är medvetna om att de dessvärre blandas ihop, då ger det oss en möjlighet att förstå att världens judar inte nödvändigtvis ser sig som ett med Israel i sin nuvarande utformning och praktik, och att judar i Israel inte nödvändigtvis identifierar sig med staten. Med andra ord, förutsättningen för en påtaglig judisk fredsrörelse beror på om vi kan urskilja en fruktbar och kritisk distans från staten Israel (som kan kopplas till ett djupt engagemang för dess framtida utveckling.)

Israels existens

Summers uppfattning tycks implicera att kritik mot Israel är »anriisraelisk« i den meningen att den kan tolkas som att den ifrågasätter Israels rätt att existera. En kritik mot Israel är emellertid inte samma sak som att ifrågasätta dess exixtens, även om det kan finnas omständigheter där det ena leder till det andra. Att ifrågasätta Israels rätt att existera kan tolkas som att man ifrågasätter det judiska folkets rätt att existera enbart om man tror att bara Israel kan garantera det judiska folkets existens eller att alla judar menar att deras eviga existens bara garanteras av staten Israel i dess nuvarande eller traditionella former.

Man kan emellertid hävda att de politiska system som garanterar rätten att kritisera dem själva har en större chans att överleva än de som inte gör det. För om en kritik av Israel ska ses som ett hot mot judarnas överlevnad måste vi inte bara anta att Israel inte kan förändras av att utsättas för en berättigad kritik utan också att ett mer radikalt demokratiskt Israel skulle vara skadligt för judar. Det skulle betyda att kritik inte är ett judiskt värde, något som inte bara står i motsättning till en lång tradition av talmudisk argumentation, utan också till alla de religiösa och kulturella källflöden som varit en del av judiskt liv i århundraden.

Känslomässig investering

Vad ska vi göra med judar som inte identifierar sig med Israel, eller åtminstone inte med den judiska staten? Eller judar som identifierar sig med Israel men som inte accepterar vissa av dess handlingar. Här ryms ett brett spektrum: de som i tysthet är kluvna inför hur Israel handskas med sig själv; de som bara till hälften formulerar sin kritik mot ockupationen; de som kraftrullt motsätter sig ockupationen, men inom ett sionistiskt perspektiv, de som skulle vilja ompröva sionismen eller helt överge den. Judar kan inta vilken av dessa ståndpunkter som helst, och samtidigt uttrycka dem enbart för sin familj eller bara sina vänner; eller yttra dem offentligt och samtidigt utsättas för kraftig kritik där hemma. Inför detta judiska vankelmod, borde vi inte vara misstänksamma mot varje försök att jämställa judar med Israel?

Argumentet att alla judar har investerat känslomässigt i staten Israel är inte sant. Några har investerat känslomässigt i smörgåsar med cornedbeef, \ särskilda talmudiska berättelser, religiösa ritualer och liturgi, i minnet av sina farmödrar, i smaken av borsj eller ljuden från den gamla jiddischteatern. Andra har investerat känslomässigt i historiska och kulturella arkiv från Östeuropa eller i Förintelsen eller i djupt sekulär arbetarkamp, kamp för medborgerliga rättigheter och social rättvisa som existerar relativt självständigt från frågan om Israel.

Vad gör vi med judar som jag själv, som har investerat känslomässigt i staten Israel, som är kritisk mot dess nuvarande uttryck och som vill ha en grundläggande förändring av dess ekonomiska och juridiska grundval, precis just därför att vi har dessa starka känslor? Ar det alltid möjligt att påstå att sådana judar har vänt sig mot sin egen judiskhet? Men om man nu kritiserar Israel i namn av sin egen judiskhet, för rättvisans skull, just därför att en sådan kritik verkar »bäst för Judar«? Varför skulle det inte alltid vara »bäst för judar« att förespråka demokratiska former som innefattar vad som är »bäst« för alla, judar eller ej. Jag skrev under ett upprop med denna utgångspunkt, ett 'Öppet brev från amerikanska judar', där 3 700 amerikanska judar kritiserade den israeliska ockupationen, om än enligt min uppfattning inte tillräckligt kraftfullt: det krävde inte sionismens avskaffande eller återlämnandet av arabiskt land, inte att judars rätt att återvända omprövades eller att ge palestinier vatten och medicin, och det krävde inte ett omskapande av den israeliska staten på en mer radikalt jämlik grund. Ändå utgjorde det en öppen kritik av Israel.

Många av dem som skrev under resolutionen kände säkert vad som rimligtvis måste kallas sorg genom att offentligt ta ställning mot israelisk politik, men också vid tanken på att Israel, genom att utsätta 3,5 miljoner araber för en militär ockupation representerar Judarna på en sätt som dessa undertecknare inte bara finner klandervärt utan outhärdligt, som judar. Det är som judar de uttrycker sitt avståndstagande från denna politik och som de försöker vidga klyftan mellan staten Israel och det judiska folket i syfte att skapa en alternativ vision av framtiden. Undertecknarna utnyttjade en demokratisk rättighet till kritik och försökte få till stånd ekonomiska påtryckningar mot Israel från USA och andra länder och krävde rättigheter för palestinier som fråntagits sina grundläggande möjligheter till självstyre, an ockupationen avslutas, garantier för en garantier för en oberoende palestinsk stat elelr att den israeliska staten omskapas till en stat utan religionen som grund. Så att judiskhet bara skulle utgöra en kulturell och religiös realitet som skyddas av samma lagar som skyddar andras rättigheter.

Inte likställa Israel, sionism och judar

Att identifiera Israel med judendom döljer existensen av små men viktiga postsionistiska rörelser i Israel, innefattande filosoferna Adi Ophir och Anat Biletzki, socionomen Uri Ram, dramaprofessorn Avraham Oz och poeten Yitzhak Laor. Måste vi säga attt israeler som är kritiska mot Israels politik är självhatande judar, eller att de är okänsliga för de sätt på vilket kritik kan föda antisemitism? Och hur är det med den nya Brit Tzedek-organisationen i USA, som vi nyligen kunde räkna 20 000 medlemmar, som försöker erbjuda ett kritiskt alternativ ill American Israel Political Acion Commitee, genom att motsätta sig den nuvarande ockupationen och arbeta för en tvåstats-lösning? Och Jewish Voices for Peace, Jews against the Occupation, Jews for Peace in the Middle East, Faculty for Israeli-Palestinian Peace, Tikkun, Jews for Racial and Economic Justice, Women in Black och, inte minst, Neve Shalom-Wahat al-Salam, den enda by i Israel som styrs gemensamt av både judar och araber? Och B’Tselem, den israeliska organisation som övervakar övergrepp mot mänskliga rättigheter på Västbanken och i Gaza, eller Gush Shalom, en israelisk organisation som motsätter sig ockupationen, eller Yesh Gvul som företräder israeliska soldater som vägrar tjänstgöra på de ockuperade områdena? Och Ta’ayush, en judisk-arabisk koalition som motsätter sig en politik som leder till isolering, undermålig läkarvård, husarrester, förstörandet av skolor och brist på vatten och mat för palestinier?

Det fungerar inte att likställa judar med sionister eller judiskhet med sionism. Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet debatterade judar huruvida sionis-men borde göras till grund för en stat, om judar hade rätt att kräva tillgång till land där palestinier bott i århundraden och om vilken framtid ett judiskt politiskt projekt som grundades på att man beslagtog land med våld kunde ha.

Det fanns de som försökte göra sionismen möjlig att förena med en fredlig samexistens med araber och de som använde den som en ursäkt för militär aggression, och som fortsätter att göra det. Där fanns de som ryckte, och fortfarande tycker, att sionismen inte är en legitim grund för en demokratisk stat i en situation där en blandad befolkning kommer att utöva olika religioner, och att ingen grupp borde fä uteslutas från några allmänna medborgerliga rättigheter på grundval av deras etniska eller religiösa uppfattningar. Och det finns de som vidhåller att den våldsamma erövringen av palestinskt land och förflyttningen av 700 000 palestinier skapade en omöjlig grund att bygga en stat på. Ändå upprepar Israel den handling staten grundades på genom inneslutandet och avhumaniseringen av palestinierna på de ockuperade territorierna. Den mur som nu byggs hotar att göra 95 000 palestinier hemlösa.

Det finns frågor som rör sionismen som bör och måste ställas offentligt, och universiteten är sannerligen en plats där vi borde förvänta oss att kritiska reflexioner kring sionismen äger rum. Istället ombeds vi, av Summers och andra, att behandla varje kritisk granskning av sionismen som antisemitism »till sin verkan« och på så sätt utesluta denna som en arena för legitim kritik och debatt.

Många viktiga distinktioner försvinner i dominerande massmedia när man utgår ifrån att det bara finns två möjliga alternativ i Mellanösterndebatten, den 'pro-israeliska* och den 'pro-palestinska'. Utgångspunkten är att dessa är distinkta uppfattningar, inbördes homogena, klart avgränsade, att om man är 'pro-israel’ så är allt som Israel gör rätt, och om man är 'pro-palestinsk' så är allt palestinier gör rätt. Men det är fä personer som intar så extrema positioner. Man kan till exempel förespråka palestinskt självbestämmande men motsätta sig självmordsbombmngar och hitta andra som stödjer båda dessa positioner men som har olika uppfattningar om hur självstyret ska se ut. Man kan vara för Israels rätt att existera men ändå ställa sig frågan vilka former staten bör ta sig för att uppnå de mest legitima och demokratiska formerna. Om man ifrågasätter de nuvarande formerna, är man då antiisraelisk? Eller försöker man istället hitta en bättre form, en som mycket väl kan inbegripa ett stort antal möjligheter: en reviderad form av sionism, ett postsio-nistiskt Israel, ett självbestämmande Palestina eller ett uppgående av Israel i en större Israel-Palestina där alla rasmässiga eller religiösa villkor för rättigheter och förmåner är avskaffade?

Antisemitisk taktik

Det är ironiskt att när Summers likställer sionism med judiskhet ansluter han sig till just den taktik som antisemiter använder sig av. När han höll sitt tal fanns jag på en e-postlista där ett antal personer som var motståndare till statens Israels nuvarande politik och ibland också till sionismen, började tillämpa samma glidningar; ibland kritiserade de vad de kallade ’sionism' och vid andra tillfällen vad de kallade ’judiska’ intressen. När helst detta inträffade blev det protester, och åtskilliga personer lämnade listan. Mona Baker, en universitetslärare i Manchester, som uteslöt två israeliska kolleger från redaktionen för hennes akademiska tidskrift i ett försök att bojkotta israelsiska institutioner, hävdade att det inte fanns något sätt att skilja mellan individer och institutioner. Genom att utesluta dessa personer menade hon, betraktade hon dem som representanter för den israeliska staten eftersom de var medborgare i det landet.

Men medborgare är inte det samma som stater. Själva möjligheten till verklig opposition förutsätter möjligheten att skilja mellan dem.

Bakers svar på den kritik som följde vara att skicka e-post till academiforjustice e-postlista där hon klagade över »judiska« tidningar och menade att hon blivit utsatt för »påtryckningar" när några av dessa tidningar bjöd in till en diskussion om hennes tidskrift med de kolleger hon uteslutit. Hon vägrade att göra detta och ansåg sig nu kämpa mot »judar«, som hon identifierade som en lobby vilken utsatte henne för påtryckningar.

Den kritik jag riktade mot Summers uppfattning gäller också för Baker: det är en sak att kritisera Israel i sin nuvarande utformning och praktik, liksom att ifrågasätta själva sionismen, men något helt annat in motsätta sig »judar« eller förutsätta att alla »judar« har samma uppfattning, att alla stödjer Israel, identifierar sig med eller låter sig representeras av Israel. Märkligt nog, och smärtsamt, måste det sägas att på denna punkt håller Mona Baker och Lawrence Summers med varandra: Judar är samma sak som Israel. I det ena fallet används upprättningen som ett stöd i argumenteringen mot antisemitism, i det andra blir det en effekt av själva antisemitismen.

En aspekt av antisemitism, eller i själva verket av varje form av rasism, är att ett helt folk, felaktigt och godtyckligt tillskrivs en speciell inställning, åsikt eller läggning. Att säga att alla judar har samma uppfattning om Israel eller kan företrädas av Israel, eller, tvärtom, att staten Israels agerar för alla judar är att sammanblanda judar med Israel och därmed att reducera det judiska i antisemitisk riktning.

Genom att insistera på att göra skillnad mellan Israel och judar vill jag skapa utrymme för kritik från judar och ickejudar mot Israel, men jag motsätter mig också en antisemitisk reduktion av judiskhet till israeliska intressen. »Juden« definieras varken av Israel eller av antisemitismen. »Judcn« överskrider båda bestämningarna och kan konkret sökas som en historiskt och kulturellt skiftande identitet som inte tar sig en enda form eller har något specifikt ändamål. Har man väl gjort denna avgräns-ning kan diskussionen om såväl sionism som antisemitism börja, eftersom det är lika angeläget att förstå sionismens historiska erfarenhet och diskutera dess framtid som att bekämpa antisemitism varhelst den dyker upp.

Vad som behövs är en offentlig arena där sådana frågor kan bli mångsidigt genomlysta och att man förhindrar att den begränsas av uteslutningar och censur. Om man inte kan uttrycka kritik mot våld som begås av Israel utan att anklagas för antisemitism, då bidrar denna anklagelse till att inskränka det existerande offentliga debattutrymmec och att göra israeliskt våld immunt mot kritik. Man hotas att anklagas för antisemitism på samma sätt som man hotas att kallas för 'förrädare' om man kritiserar USA:s senaste krig. Sådana hot syftar till att begränsa den offentliga arenan genom att sätta gränser för vad som kan sägas. Det offentliga samtalets värld skulle på så sätt bli en plats där kritiska perspektiv exkludera-des och allmänheten skulle börja uppfatta sig själv som någon som inte talar klarspråk inför uppenbart och oberättigat våld.

Judith Butler

l. Artikeln är tidigare publicerad i The London
Review of Books Aug21, 2003
2. Michigan Institute ofTechnology