"Jag minns mycket väl hur jag oförsiktigt, högt upp från bankens terrass, tittade ner mot gatan och såg kuppmakarnas skjutande. Jag ville inte missa det historiska ögonblick som utspelades framför mina ögon."
Det skriver Alex Fuentes som med anledning av årsdagen för det fascistiska maktövertagandet i Chile berättar om dagarna när drömmen om frihet dränktes i blod. (Från Internationalen 37 /03

När Chile föll i fascisternas våld
Alex Fuentes

Det började innan, innan det begav sig. Långt före den 11 september… 1973.

Jag var 18 år och politiskt fullständigt omedveten trots att den chilenska arbetarrörelsen hade såväl starka arbetarpartier som en lång kamptradition bakom sig. I september 1970 blev det allmänna val i Chile och det som inträffade ogillades starkt av överklassen. Folkfrontens kandidat, socialisten Salvador Allende, vann historiskt valet trots CIA:s inblandning och ekonomiska stöd till de borgerliga partierna.

Men sådana saker rörde mig inte i ryggen, jag levde i min egen värld och ägnade mig mest åt mina studier. Det är väl bra att de fattiga får en regering med egna representanter, så minns jag att jag sa till mig själv men det var allt. När Rene Schneider, dåvarande ÖB, lovade att armén skulle respektera parlamentets beslut om att ratificera Allende som president, mördades han av en fascistisk grupp. Till och med kpistarna hade mördarna fått av CIA. Men sådant angick inte mig, jag var ju inte ”intresserad av politik”.

Men så kom händelseutvecklingen att påskyndas oerhört snabbt. När Allende, efter att ha tvingats skriva på att han skulle respektera privategendomens helgd väl var installerad som president, gick den borgerliga propagandan igång på allvar med syftet att misskreditera allt vad vänstern åtog sig.

Borgerligheten iscensatte en veritabel skräckkampanj. Chile skulle invaderas av ryska pansarvagnar, staten skulle frånta mödrarna deras barn, kristendomen skulle avskaffas, fri- och rättigheterna försvinna, landet skulle omvandlas till ett enda fängelse osv. Ja, man hotade med ett inferno. Propagandistiskt förvanskades vänsterns intentioner från början. Massmedia i händerna på en skrupelfri höger blev förödande för människornas medvetande.

En polarisering utan tidigare motstycke svepte över hela det avlånga landet. Historiskt hade det förvisso funnits politiska motsättningar i landet, men efter presidentvalet 1970 växte det fram enorma antagonistiska klassmotsättningar och fiendskapen i landet bara tilltog mellan de besuttna och de obesuttna. Ett klassmässigt krig hade brutit ut och hela samhället drogs med.

Till och med en fullkomligt ointresserad politisk varelse som jag drogs mot sin vilja in i den politiska tornadon. På gymnasiet föreslog en studiekamrat att vänstern skulle ha mig som oberoende ordförandekandidat i valet till elevråd. Skolans elevråd hade alltid kontrollerats av högern så en oberoende på vänsterlistan skulle passa bra, fick jag höra. Av någon anledning gick jag med på det.

Det har gått drygt 30 år sedan dess.

När jag blickar tillbaka minns jag hur jag, nästan över en natt, omvandlades från en ganska blyg och oerfaren student till ordförande i ett demokratiskt och kämpande elevråd; ja så småningom till en studentledare, en utveckling som jag inte var ensam om. Tusentals studenter tvingades ta ställning: antingen bevara ett klassamhälle med allt vad det innebar eller bidra till att skapa en bättre och rättvisare värld.

Ungdomarna präglades av den rådande politiska atmosfären. Sådana som jag radikaliserades i rekordfart medan högervridna studenter blev alltmer fascistoida. Vi hade inget val men vi kunde ta ställning. Vi blev barn av vår tid. Som ung vänstersinnad individ såg jag mina förhoppningar och visioner växa. Che Guevara var på riktigt och många av oss anslöt sig till radikala politiska grupperingar.

Vi deltog i frivilligarbeten bland fattiga lantarbetare och sjöng med Victor Jara, den folkkäre sångaren vars händer senare skulle krossas av militären. Vi visade vår solidaritet med det vietnamesiska folket och vår avsky mot USA:s orättfärdiga krig. Solidariskt tog vi också emot latinamerikanska flyktingar som flydde från kontinentens olika gorilladiktaturer, vi läste en massa politisk litteratur och vi växte med uppgiften.

Lite tokigt kunde det också bli, förstås. Vid ett tillfälle sa några jämgamla revolutionärer till mig: ”När det kommer till kritan måste du lova att du kommer att vara beredd på att skjuta, även om det är dina föräldrar som råkar ställa sig på fel sida av barrikaden…”. Jodå, lovade man, utan att egentligen förstå innebörden.

Det hände hela tiden väldigt mycket och skolarbetet blev det inte mycket tid till. Vi demonstrerade dagarna i ända, oftast mot fascistiska horder från Fosterland och Frihet som förstörde och vandaliserade överallt. Det uppstod ständiga kraftmätningar med Hitlers chilenska adepter, men även sammanstötningar med polisen som hindrade oss att komma åt dessa destruktiva krafter och attackerade oss med tårgas och vattenkanoner. Skolbyggnader ockuperades med jämna mellanrum, antingen av högern eller vänstern och det förekom givetvis motockupationer.

Det var en konfrontationens tid. Kyrkans prelater på högerkanten predikade för en rabiat kamp mot ateismen och demoniserade marxismen, samtidigt som andra präster sällade sig till befrielseteologin och gjorde de fattigas och socialisternas sak till sin egen.

Under tiden förgiftades det allmänna samhällsklimatet av borgerlighetens nästan totala mediamonopol. Det basunerades ut lögner och klasshat på löpande band. Nixons administration konspirerade oupphörligen med inhemska bakåtsträvande krafter medan CIA stod för notan. USA:s ”osynliga” ekonomiska blockad (att jämföra med den helt öppna som Kuba alltid varit utsatt för), arbetsgivarnas upprepade strejker, sabotage, hamstring och spekulation på den svarta marknaden osv. Det utgjorde en omfattande borgerlig offensiv. Vi ungsocialister härdades och det satte djupa spår.

Den växande klassmedvetenheten hos breda grupper inom arbetarrörelsen gick inte att ta miste på, den växte parallellt med högerns offensiv. Folkfrontens samarbetsinviter till oppositionen (Kommunist- och Socialistpartiet hade en obestridlig hegemoni inom regeringskoalitionen) nonchalerades helt av en allt aggressivare högerfront. Man sökte regeringens kapitulation, lyckades inte helt men fick regeringen att retirera gång på gång.

Jag kommer ihåg generalrepetitionen inför militärkuppen, den 29 juni 1973. En arméenhet i Santiago, ledd av en överste vid namn Cooper, gjorde myteri och omringade presidentpalatset. Pansarvagnar och soldater fanns runt omkring i huvudstadens centrala delar. Flera människor mejades ner och dog ögonblickligen, för min del var det nära ögat men jag klarade mig genom att springa in i en bankbyggnad i närheten.

Jag minns mycket väl hur jag oförsiktigt, högt upp från bankens terrass, tittade ner mot gatan och såg kuppmakarnas skjutande. Jag ville inte missa det historiska ögonblick som utspelades framför mina ögon. Det var samma dag som en svensk TV-korrespondent filmade sin egen död, det är det nog inte bara jag som minns. Idag känns det som något ofattbart, då var det på riktigt. Minns även hur dåvarande kommendant Pinochet dök upp som gubben i lådan och svor att han alltid skulle vara lojal mot konstitutionen och den folkvalda regeringen. Ca en miljon människor reagerade spontant, man samlades utanför presidentpalatset och krävde att Allende skulle ta i med hårdhandskarna mot kongressens högerledamöter som öppet hade uppviglat militären. Minns förstås också vad Allende sa: tack vare lojala militärer hade han läget under kontroll.

Någonstans litade emellertid folkmassan inte riktigt på presidentens budskap, för arbetarna i fabriker och industrier gick till aktion och ockuperade sina arbetsplatser som ställdes under arbetarkontroll. Och minnesbilden av hur vi ungsocialister i tusental marscherade på gator och torg under ett kraftigt regn då vi skrek ut vår avsky mot fascister och kuppmakare. Radikaliseringen visste inga gränser.

Inom arbetarrörelsen var det alltfler som började inse att en avgörande konfrontation var oundviklig, särskilt inom den radikala vänstern. Man bildade Cordones Industriales och Cordones Comunales (fackliga och politiska samordningsorgan som hade Ryska revolutionens arbetarråd som förebild). Den reformistiska vänsterns retorik gick ut på att man ville ”förhindra ett inbördeskrig”, ett inbördeskrig som i praktiken redan hade startat. In i det sista manade Folkfrontsregeringen desperat till klassamarbete och in i det sista struntade högeroppositionen i inviterna.

Ett par veckor innan den ödesdigra 11 september 1973 varnades president Allende av ett antal officerare och matroser i marinen som hade lyckats avslöja kuppmakarnas planer. Regeringen ignorerade varningen och anklagade istället officerarna för att ha ägnat sig åt ”omstörtande verksamhet” inom de väpnade styrkorna, vilket ledde till att dessa officerare och matroser blev torterade av just dem som sedan genomförde den blodiga militärkuppen.

Jag minns dagarna före kuppen och själva kuppdagen då jag från några hundra meters håll kunde se hur flygvapnets attackplan släppte ner sina djävulska bomber över presidentpalatset där Allende och många andra dog. Pinochets militärjunta inledde först en massiv klappjakt bland anhängare till den störtade regimen och sedan en selektiv sådan bland motståndare enligt ett nytt aktualiserad motto: den som inte är med oss är emot oss. Det sa man rent ut från början; vi skulle utrotas. Genom massterror och förtryck (tortyr, mord och försvinnanden) befäste militären sin makt och Chile omvandlades till ett enda stort fängelse under hela 17 år. Liksom hundratusentals andra gick jag också med i motståndsrörelsen och i början av 1975 fängslades jag av Pinochets säkerhetstjänst och fick tillbringa drygt ett år i olika koncentrationsläger. Men det är en annan historia.

Alex Fuentes