Av Alex Fuentes, från Internationalen 37/03. Om Chile och Pinochet.

Den 11 september 1973 störtades och dödades Chiles demokratiskt valde socialistiske president. Helt i enlighet med Nixons och Kissingers kosta vad det kosta vill-politik satsades miljontals dollar på CIA-stödda bojkotter, vilket bidrog till att underminera och destabilisera Allendes folkvalda regering.

Miljontals människors drömmar och förhoppningar om sociala och ekonomiska förändringar grusades. En av världens mest skoningslösa militärdiktaturer infördes och varade hela 17 år. Friheten sköts i sank. Pinochets regim gjorde sig skyldig till systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Tusentals människor fängslades utan anklagelser eller rättegång, torterades och avrättades helt godtyckligt. Listan över alla begångna brott mot mänskligheten är ofattbart lång. Pinochet, det chilenska kreaturet, liknar inget annat i Sydamerikas historia och det är inte att säga lite på en så blodig kontinent.

I oktober 1998 greps Pinochet i London, efter att den spanske domaren Garzon hade beordrat diktatorns arrestering. Omvärlden såg då fram emot en internationell brottmålsprocess, rättvisa skulle äntligen skipas. Skurken hade gripits och skulle åtalas och fällas i en rättsprocess i vederbörlig ordning.
Det brittiska rättsväsendet blev dock en enda långkörare. Efter arresteringen vandrade fallet mellan olika juridiska instanser. Pinochets immunitets vara eller inte vara ventilerades och diskuterades i det oändliga i massmedia.

När det brittiska rättsväsendet till slut kom fram till att straffriheten inte gällde bestämdes det att Pinochet skulle åtalas. Men bara för brott begångna efter 1988 då Storbritannien införlivade FN:s tortyrkonvention med brittisk lag. I ett enda slag preskriberades alla andra brott som begicks under hela 15 år! Det var ett mycket märkligt beslut.

Chiles dåvarande regering krävde under tiden att Pinochet skulle lagföras och åtalas i Chile. Påven och Margaret Thatcher vädjade om förbarmande för generalen. Avskyvärt och oanständigt, tyckte många runt om i världen, men så blev det, de var ju bästisar.

När Pinochet tillbringat drygt ett år i husarrest i London tog den brittiska regeringen hänsyn till diktatorns påstått bräckliga hälsa, han var gammal och skröplig, sades det. Av humanitära skäl slapp därför Pinochet en rättegång i Europa, där ett flertal länder var beredda att ställa tyrannen inför rätta.

Den brittiska regeringen förlorade i och med detta all trovärdighet som människorättsförespråkare och Pinochet fick åka hem igen. När han, efter sexton månader i brittisk husarrest, återigen beträdde chilensk mark på flygplatsen i Santiago, log han som en sol, vinkade ivrigt till militärer och högerpolitiker som tog emot under pompa och ståt. Sedan lämnade han rullstolen han satt i och gick till fots drygt hundra meter.

Anna Lindh hade sagt: rättvisan och lagen hinner ifatt den som brutit mot mänskliga rättigheter. Ack vad hon misstog sig. Så kröp rättvisan för en massmördare, för just den man som i Chile satt högst upp i brottshierarkin. Så än idag, 30 år efter den blodiga militärkuppen i Chile, har Pinochet och andra odjur inte ställts till svars för allt ont de har åsamkat andra människor, och än värre: flera av dem som bekämpade högerdiktaturens yrkesmördare sitter fortfarande i fängelse anklagade för ”terrorism”.

Somliga har sagt att man måste glömma det som har hänt, att man måste försonas med torterarna och mördarna.

Är det möjligt? Knappast. Det handlar inte om hämnd eller allmän upprättelse, det är djupare än så. Vem ska man försonas med? Ska man stifta fred med dem som förnekar att hemliga ställen som Villa Grimaldi användes som tortyrcentraler fast de själva gav order om att tortera och döda just där? Försoning med dem som personligen anstiftade och planerade hemska brott mot mänskligheten eller med dem som utförde övergreppen? Ska man försonas med dem som dolde sanningen, med dem som förnekade brotten, med dem som borde ha undersökt brotten men vägrade att göra det?

Att begära att offren och deras anhöriga ska förlåta mördare som ingenting ångrar är inte bara ett omöjligt uppdrag; det är ett intellektuellt haveri. Det är värre än så, i praktiken innebär det ett livsfarligt prejudikat då framtida yrkesmördare även i framtiden kan räkna med straffrihet.

Anklagelseakten mot militärdiktaturen är lång: folkmord, terrorism, barnamord, bortrövande av människor med avskyvärda grymheter som följd, upprättande av hemliga tortyrplatser osv. Ja, från första stund, då militärkuppen inleddes 1973, begicks allehanda brott mot de mänskliga rättigheterna. I hela världen blev Pinochets gelikar och ondskan liktydiga med varandra.

Chile har drabbats av ett stort trauma: en ostraffad diktatur. Man kan inte utan vidare blicka framåt förrän man gjort upp med det förflutna, och dit hör den chilenska militärdiktaturens ostraffade brott mot mänskligheten.

Alex Fuentes