Från Fjärde Internationalen 1-2/1984.

Havah Halevi är född i Palestina och uppvuxen på en kibbutz. ”Smaken av mullbär” ger en levande och äkta möjlighet att känna den konflikt staten är byggd på.(1) Byn hette Sarkas, ett namn som förmodligen syftar tillbaka på invånarnas ursprung. De var tjerkesser som kom till Mellanöstern, på ett för mig obegripligt sätt, och bosatte sig här.(2)

Hur som helst, när jag lärde känna byn var alla invånarna palestinska araber. I själva verket lärde jag egentligen aldrig känna byn. Jag var aldrig där. Men det är bara halva sanningen, och jag skall återkomma till det längre fram.

I våra ögon, fyra- eller femåriga barns ögon, företräddes byn av två kvinnor: Khadija och Hanifa. Det är möjligt att de var djärvare än de övriga, eller att de tjänstgjorde som någon sorts ”diplomater” åt byn. De promenerade ofta omkring i kibbutzen, och så långt jag kan minnas var de huvudsakligen sysselsatta med att plocka khubeiza (malva) blad, vilka växte vilt, i mängder, vid vägkanten. När vi frågade varför de plockade khubeiza fick vi reda på att araberna kokar bladen och äter dem. Så det första jag någonsin lärde mig om araber var att de äter khubeiza. Jag visste självfallet också att de rider på kameler, eftersom kamelerna brukade gå genom kibbutzen och ibland slå läger där. Jag visste att de rider på åsnor längs den vita vägen som troligen sträcker sig bort till världens ände. Men på den tiden fanns det också brittiska och australiensiska soldater i området. Så i mitt medvetande var det fast förankrat att Eretz Israel består av oss såväl som av förbipasserande: araber, britter, australiensare...

Ungefär vid samma tid som jag lärde mig att araber äter khubeiza försvann alla dessa förbipasserande, något som jag, ärligt talat, inte fäste särskild uppmärksamhet vid. Självklart åtföljdes britternas avresa av många kommentarer i radion och på kibbutzens gård. Vad gäller det faktum att man inte längre såg till Khadija och Hanifa, finns det många händelser som passerar revy framför ett barns ögon, och vars plötsliga framträdande och lika snabba försvinnande han eller hon uppfattar som en självklarhet. Senare fick jag veta att byn hade jämnats med marken av bulldozers, och jag blev litet rädd. Därefter glömde jag, och det gick många år innan Sarkas på nytt skulle framträda inför mina ögon som en plats där människor en gång hade bott.

Den raserade byn blev kibbutzens soptipp. Jag vet inte vem som var den första att upptäcka att det fortfarande, mitt bland ruiner, damm och stank, stod ett mullbärsträd kvar – ett stort mullbärsträd som på sommaren bar stora mullbär: svarta och utsökt söta. Mullbärsträden i kibbutzen odlades under mycken bevattning och deras frukt var därför en aning vattning. I alla händelser var de alldeles för höga att klättra i. Men det här mullbärsträdet var lågt, vitt förgrenat och tungt dignande av frukt, till stor förtjusning för en liten flicka som var ganska stillsam och klumpig, och som älskade mullbär. Därför vallfärdade vi till mullbärsträdet varje lördag, stod runt det i timmar och åt av dess frukt, för att sedan återvända hem med händer och ansikten nersölade av mullbärssavens mörka färg. Det hände aldrig, inte en enda gång, när vi stod där bland ruiner och damm i den heta solen, att vi talade om, eller tänkte på, invånarna från Sarkas som tidigare hade bott där: Vart tog de vägen? Varför försvann de?

Det är efter femton år av svår politisk utveckling som jag ser denna grupp barn sluka mullbär mitt i en utplånad by, och jag kan helt enkelt inte förstå. Hur skall man förklara denna fullständiga blindhet?

Under flera års tid brukade jag gå till Sarkas på lördagar. Ibland i sällskap. Andra gånger ensam. Sarkas fanns inte längre personifierad i Khadija och Hanifa. Byn var nu reducerad till stanken från kibbutzen och mullbären på sommaren. På var sida om vägen till Sarkas fanns häckar av sabrkaktus, men idag har de alla försvunnit, förutom i böcker och i arabiska byar, där de lever vidare. På sommaren brukade sabrn bära frukt, och hissa mängder av mycket små röda och oranga flagor som fästes vid deras avrundade flaggstänger som under en sommarhögtid. När sabrkaktusens frukt var mogen dök arabkvinnorna fram ur intet, fyllde sina stora plåtburkar med den röda och oranga frukten, och gick sedan sin väg. Idag minns jag dessa kvinnor och frågar mig: Varifrån kom de? Vilka var de? Förvisade byinvånare? På kvällen när de äter frukten de plockat eller säljer den vid vägkanten, minner då smaken om deras förlorade hem?

På den tiden ägnade jag dem inte minsta lilla tanke. Arabernas tillfälliga uppenbarelse var ett bestående faktum. De hade alltid åkt förbi längs den vita vägen på en åsnekärra, dykt upp vem vet varifrån, för att åter försvinna bort i det okända. Endast en gång, av någon anledning...Det var kväll och jag deltog i en stor scoutlek, ett slags tapperhetsprov. Jag gömde mig bakom sabrhäcken i väntan på att de som jagade mig skulle gå förbi. Jag satt där länge, stilla i mörkret. Plötsligt var de med mig, kvinnorna från Sarkas: Kvinnorna som plockar khubeiza längs vägkanten; kvinnorna med de långa knivarna som stjäl vete från kibbutzens fält; kvinnorna med vattenkannor och torra vedknippen på huvudet. Långsamt, mycket långsamt, smög förbi på sina bara fötter, mörka och tysta. Deras runda konturer, liksom sabrkaktusens blad, smälte samman med mörkret omkring, tyst.

Idag står på stället en stor förädlingsfabrik för jordbruksprodukter – ett exemplariskt kooperativt företag. Men kullen, Sarkas-byns kulle, var är den? Hela området jämnades med marken. Runt den enorma fabriken planterades apelsinlundar, och det finns inte en enda huggen sten som vittnesbörd. Men jag minns ändå, och jag vittnar.

1961 gifte sig en ung kvinna från kibbutzen Gib'at ha-Sheloshah med en ung arab som arbetade i hennes kibbutz. Eftersom denna inte tillät dem att bo kvar, sökte de tillstånd att bosätta sig i ”min” kibbutz. Debatten om huruvida de skulle tas emot i kibbutzen eller inte, varade i över ett och ett halvt år och skakade om kibbutzen på ett sätt som ingen annan fråga gjort, vare sig förr eller senare.Den skar rakt igenom familjer, drev söner till uppror mot sina föräldrar, ställde bröder mot varandra och äkta män mot sina hustrur. Ledningen för kibbutz-federationen Ha-Shomer ha-Tza'ir sammankallades för att redogöra för sin uppfattning (de var emot parets anslutning) och hotelser om att lämna kibbutzen p g a denna fråga kunde höras i båda lägren. Det blandade paret” togs till slut inte emot av kibbutzen. Båda lägren var trötta på oändliga debatter och gräl. I en bitter diskussion som jag, som var för att de skulle få bosätta sig vår kibbutz, hade med en av ledarna för den motsatta uppfattningen, sade han till mig: ”Vet du att Rashid härstammar från byn Sarkas? Tror du att han kan bo här, uppfostra sina barn här och på andra sidan gatan ständigt se kullen som en gång var hans by utan att tänka någonting?”

I det ögonblicket, samtidigt med den brännheta solen och dammet, kände jag i munnen smaken av mullbär, och jag förstod vad hemland betyder. Jag förstod dessutom, för första gången, vagt och avlägset, och med litet rädsla, att detta hemland, sångernas och skolböckernas hemland, helt enkelt är smaken av mullbär, dammlukten, den fuktiga jorden på vintern, himlens färg, och att detta inte endast är hemland för mig, utan även för Rashid Masarwa. Just i det ögonblicket, mitt under diskussionens hetta, smaken av mullbär, och chocken, dök ett fruktansvärt minne upp.

Det var mot slutet av 1948 års krig, efter det att vi vunnit kriget, besegrat de arabiska arméerna och bildat en egen stat. Vi låg i sängen, åtta barn i barnens hus. Det var natt. På avstånd hörde vi ett tungt och dånande oljud. Det kom inte långt bort ifrån, men man kunde klart höra att det inte kom inifrån kibbutzen. Det fortsatte i all oändlighet, och när jag frågade vad detta utdragna och ihållande oväsen var, talade ett barn om för mig att två kibbutz-medlemmar gått till Sarkas med bulldozers för att förstöra arabernas hus. I verklig rädsla för arabisk hämnd, frågade jag: ”Men vad kommer araberna att göra när de återvänder och ser att vi förstört deras hem?” Då svarade han: ”Det är just därför vi förstört deras hem, för att de inte skall komma tillbaka”.

Jag förstod då att saken var förlorad. Rashids hem förstördes för att förhindra honom från att återvända; för att han, hans mor i den långa, svarta klänningen, som går upprätt med vedknippet stolt balanserat på huvudet, och alla hans syskon, som springer barfota på stenarna, inte skall återvända. Ännu idag förhindras han från att återvända.

I december 1972 skakades hela landet om av det som i pressen kallades för ”historien om spionage- och sabotagenätverket”. Ett trettiotal arabiska och sex judiska ungdomar, israeler, fängslades anklagade för att ha bildat en ”sabotageorganisation” – styrd av syrisk underrättelsetjänst – i syfte ”att skada statens säkerhet”. En av de judiska ungdomarna som häktades, en ung man på 26 år, kom från ”min” kibbutz. En annan, som kom från den arabiska byn Jatt, var en yngling vid namn Mahmut Masarwa. I sitt försvarstal sade han följande:
”Ärade domstol, Ärade domare,

Min far föddes i byn Sarkas, nära kibbutz... i trakten av Haderah. Min far var son till en bonde. 1948 skiljdes han från sin jord. Han fördrevs med våld. Hans jord beslagtogs. Hans hem förstördes. Där det legat byggdes en fabrik åt kibbutzen. Min far tvingades ut att söka lönearbete för att försörja...(sin familj). Vi flyttade in i ett litet hus: tolv personer i ett utrymme på två gånger tre meter. 1957, jag minns detta väldigt väl, ett år efter Sinai-kriget, sade min far till mig och min bror som är här (i rättsalen): ”Gå ut och arbeta så att du åtminstone kan hjälpa mig att betala dina studier...” (Citerat ur det officiella protokollet från rättegången.)

”Min bror som sitter här i rättsalen!”
Hans bror som satt där var Rashid Masarwan, som 1961 ansökt om tillstånd att få bosätta sig i kibbutzen tillsammans med sin judiska hustru. Det var Rashid Masarwan, han som hade sagt till kibbutzmedlemmarna: ”Jag vill bo här som en lojal kibbutzmedlem vilken som helst. Jag vill att mina barn skall veta att deras far är arab. Jag vill att de skall känna till Koranen, och fira alla judiska helgdagar, men samtidigt veta vad Ramadan är. Jag vill att deras farföräldrar skall komma och hälsa på dem här i kibbutzen, och att de i sin tur skall åka till byn, under loven, för att hälsa på dem”.

Nu sitter han här, Rashid Masarwan, och ser sin bror dömas för att ha velat med vapenmakt ta det han själv hade hoppats få genom att begära tillstånd, och ingen broderskap i världen kan hjälpa dem.

I Ramleh centralfängelse möttes sönerna från den fördrivande kibbutzen och den fördrivna byn igen. Endast en yngling, Udi Adiv(3) från kibbutzen, beslutade sig för att gå över till byn. Men i världen fin ns ingen plats för de naiva. Om fångar verkligen drömmer i fängelse, ser alldeles säkert båda fångarna i sina drömmar himlens färg, och kanske känner de även smaken av mullbär.

Havah Halevi
Översättning Christina Schmidt

1 Artikeln är översatt ur boken Debate on Palestine, Fouzi el-Ansmar, Uri Davis, Naim Khader (red.), Ithaca Press, London 1981.
2 Efter Rysslands seger över ottomanerna 1878 utvandrade många tjerkessiska klaner och familjer som var lojala mot den ottomanska regimen till olika länder i det ottomanska riket. Den ottomanska sultanen Abd al-Hamid stödde tjerkessernas omflyttning och tilldelade dem land bl a i Palestina, där det finns två tjerkessiska byar Kufr Qama i nedre Galileen och Rikaniyya i övre Galileen. Försöket att låta tjerkesserna bosätta sig på kustlandet i norra Sharon, där de grundade byn Sarkas, misslyckades, och de tjerkessiska urinvånarna ersattes så småningom av inhemska palestinska araber. 1947 hade byn 400 invånare.
3 Udi Adiv dömdes till 17 års fängelse för sina kontakter med det palestinska motståndet 1972. Idag pågår en bred kampanj i Israel och internationellt för att han skall friges. Enligt israelisk praxis borde han släppas efter 2/3 av strafftiden, men myndigheterna vägrar göra det så länge Adiv inte accepterar de förmåner som judiska fångar normalt har framför palestinska i israeliska fängelser.