Av Abu Sa'id, Moshé Machover (1). Från Fjärde Internationalen 1-2/1984.

”Den arabiska revolutionen och nationella problem i arabvärlden” sammanfattar en del av den analys av sionismen och av den arabiska revolutionen som utarbetades av Matzpen under 60-talet.

Det är inte vår avsikt att i denna artikel diskutera den nationella frågan i allmänhet eller att utveckla ämnet utifrån abstrakta principer. Vår allmänna utgångspunkt är den revolutionära marxistiska ståndpunkten vad gäller den nationella frågan. Vi tar dessutom bara upp denna fråga här i den mån den berör den arabiska socialistiska revolutionens problem: Vårt huvud-sakliga intresse gäller hur den nationella frågan påverkar den revolutionära rörelsen i Mashreq (östra Arabvärlden).(2) I detta område existerar, i verkligheten, inte ett utan flera sammanvävda nationella problem.

Först och främst finns den arabiska befolkningens – den överväldigande majoriteten i området – egna nationella fråga. Utöver detta finns problemen med de olika icke-arabiska nationaliteter som lever där.

Låt oss börja med att analysera den arabiska nationens, majoritetens, nationella problem. Bara en liten del av denna nation är för närvarande underkastad direkt utländskt herravälde och förtryck: De palestinska araberna som lever under israelisk ockupation eller drivits i lands-flykt av Israel. Vi skall senare återkomma till denna sida av problemet, som har mycket stor politisk betydelse trots att den bara berör en liten del av den arabiska nationen direkt. Med undantag för detta har Mashreq uppnått politiskt oberoende – men också blivit extremt balkaniserat. Den arabiska nationens främsta nationella problem är alltså dess enande.

En enad nation är nödvändig, inte bara för att araberna i Mashreq delar en lång gemensam historia, ett språk och ett kulturarv. Det är, först och främst, nödvändigt därför att den nu-varande politiska uppstyckningen av Mashreq utgör ett enormt hinder för produktivkrafternas utveckling och underlättar imperialismens utsugning och herravälde. Det var i själva verket de imperialistiska makterna som i sitt eget intresse åstadkom balkaniseringen av östra arabvärlden.
Genom att dela upp regionen mellan sig, kunde de lättare behärska varje del för sig, spela ut en del mot en annan. Men denna uppsplittring är ett hinder för den ekonomiska utvecklingen, därför att de olika delarna ömsesidigt kompletterar varandra. Varje del saknar något som de andra har i överflöd. Regionens främsta naturliga rikedom är oljan. Men det mesta av oljan är koncentrerad till små efterblivna miniatyrstater med liten befolkning. (Till och med Libyen, som ser jättelikt ur på kartan, är i verkligheten litet. Det mesta av landet är obeboelig öken och dess befolkning uppgår till cirka 1,5 miljoner. Detsamma gäller för Saudi-Arabien; dess befolkning uppgår visserligen till sex miljoner, men detta är i ett land vars yta är fyra gånger större än Frankrikes).

Dessa oljestater är de mest efterblivna i området och har ingen ekonomi att tala om, vid sidan av oljan. De enorma oljeinkomsterna delas sinsemellan av imperialismen och en liten härskande klick som spenderar sin andel på slösande lyx. Knappt ett öre av dessa sagolika rikedomar investeras i uppbyggnaden av den lokala ekonomin. (När oljeshejkerna investerar gör de det inte lokalt utan i Västvärlden.)

När oljereserverna slutligen är uttömda kommer oljestaterna att stå utan någon produktiv ekonomi, som en oas vars källor sinat. All den rikedom som utvunnits kommer att vara förspilld ur den lokala ekonomins synvinkel.

Å andra sidan tvingas länder som Egypten och Syrien att dra på sig ofantliga utlandsskulder för att utveckla sina ekonomier – en bitter ironi om man betänker att ett års oljevinster skulle varit tillräckligt för att finansiera tre Assuandammar. En liknande komplementaritet råder när det gäller tillgången på odlingsbar mark i ett arabiskt land och överskott på landsbygdsbefolkning i ett annat.

I hela regionen speglas dess historiska, kulturella och ekonomiska faktorer livligt i de arabiska massornas medvetande. Strävan efter att ena den arabiska nationen är en av de djupast rotade föreställningarna hos dessa massor. Men för att uppnå detta enande krävs kamp för att störta imperialismens herravälde, som är själva upphovet till den rådande balkaniseringen. Och äkta anti-imperialistisk kamp innebär också att samtidigt bekämpa även de härskande klasserna i de arabiska länderna.

De arabiska ländernas politiska oberoende var inte frukten av en segerrik folklig revolution, utan av rivalitet mellan imperialistiska makter och en kompromiss mellan dessa och de lokala härskande klasserna. Som en följd av denna kompromiss har de lokala härskande utverkat så stora eftergifter som de kunnat från imperialismen. Det direkta utländska politiska styret upphörde, och ersattes av ett nykolonialt arrangemang. De lokala härskande klasserna blev imperialismens medhjälpare i en allians för att exploatera de arbetande massorna i området. Båda sidor har intresse av att upprätthålla denna allians eftersom båda fruktar den socialistiska revolution som skulle sätta punkt för deras profiter och privilegier. Följaktligen tjänar såväl imperialismen som den lokala partner som biträder den på status quo, och de är beredda att försvara det bestående med näbbar och klor.

De härskande klasserna i området har också utvecklat mycket lokala ekonomiska intressen, de där ett land konkurrerar med de andra. Denna ekonomiska rivalitet har lett till politiska motsättningar och konflikter, vilka imperialismen underblåser. Alla dessa ekonomiska och politiska konflikter, liksom det faktum att enande av nationen kräver anti-imperialistisk kamp och massmobilisering, gör att de lokala härskande klasserna inte bara är oförmögna att ena nationen – de motsätter sig att göra det, trots de läpparnas bekännelser de hänger sig åt för att bedra massorna. Av allt detta följer att enandet av den arabiska nationen – det främsta nationella problemet för araberna i Mashreq – inte bara kan uppnås genom att de nuvarande härskande klasserna störtas, dvs genom en socialistisk revolution.

I Europa var lösningen av de nationella frågorna en viktig del av den borgerliga revolutionens uppgifter. Men i Tredje världen har de lokala egendomsägande klasserna visat sig oförmögna att genomföra en borgerligt-demokratisk revolution. Därför återstår en sådan revolutions ofullbordade uppgifter att lösa för proletariatet i en socialistisk revolution. Den kommande revolutionen i östra arabvärlden kan inte vara nationellt-demokratisk. Den måste vara en socialistisk revolution, ledd av arbetarklassen, med stöd av en allians med bönderna. Antingen en proletär socialistisk revolution, eller ingen revolution alls.

Denna socialistiska revolutions uppgifter är av sådan natur att den endast är tänkbar som en revolution i hela Mashreq. Det innebär inte att den måste äga rum samtidigt i alla delar av regionen; vad det innebär är att även om den startar i en del av regionen, måste den genom-föras under den all-arabiska revolutionens fana, därför att dess omedelbara politiska målsätt-ningar kommer att vara att upprätta ett enat socialistisk Mashreq. Vidare kommer en revolution i ett arabiskt land omedelbart att utlösa en intervention från de härskande klasserna i hela regionen, med stöd från imperialismen. (Detta är inte en rent teoretiskt grundad förutsägelse: I det fördrag som upprättade det så kallade förbundet mellan Syrien, Egypten och Libyen finns en klausul som uttryckligen säger detta!) Under dessa förhållanden kan bara två möjligheter finnas – antingen en segerrik revolution i hela området, eller att den revolution som startat krossas.

Revolutionen i Mashreq måste alltså vara en och odelbar. Den kan inte genomgå ett fristående första nationellt demokratiskt stadium, och den kan inte segra i varje land för sig. Den måste omedelbart resultera i upprättandet av ett enat socialistiskt Mashreq.

Den palestinska kampen

De palestinska araberna är den enda del av den arabiska nationen som befinner sig under direkt utländskt välde. Den väpnade palestinska motståndsrörelse som utvecklades efter kriget 1967 ansåg att dess uppgift enbart gällde Palestina. Till och med de palestinska vänstergrupper som stödde tanken på en socialistisk revolution förvisade denna till ett avskiljt senare stadium.
Vi kritiserade då denna tendens och pekade på de faror som den medför. Vi skrev i en artikel med titeln ”Kampen i Palestina måste leda till en arabisk revolution” (Black Dwarf, 14 juni 1969):



I samma artikel visade vi varför de arabiska regeringarna uppmuntrar den inställning som är förhärskande bland de palestinska grupperna, enligt vilken de bör begränsa sin kamp till att gälla enbart palestinska frågor:



De händelser som följde visade att denna analys och förutsägelse var korrekt in i minsta detalj, i synnerhet då den hashemitiska regimen i Jordanien krossade gerillastyrkorna där i september 1970. Den stöddes av imperialismen och Israel, och de arabiska regimerna delar skulden. Vi kan bara upprepa den slutsats vi drog i denna artikel. Den palestinska frågan kan bara lösas genom en allmän arabisk socialistisk revolution och inom ramen för ett enat socialistiskt Mashreq.

Problemet med den israeliska nationen

Utöver arabernas egen nationella fråga finns också problemet med de icke-arabiska nationella folkgrupperna som lever i Mashreq – kurderna i Irak, syd-sudaneserna och de israeliska judarna. Lösningen på detta problem hör också till den kommande all-arabiska socialistiska revolutionens uppgifter. Den bör därför betraktas inom ramen för den enade, socialistiska arabvärld som denna revolution kommer att skapa.

Vad gäller kurderna och syd-sudaneserna är den arabiska vänstern i allmänhet överens om att dessa, som förtryckta nationaliteter skall ges rätten till självbestämmande. Det fall där man inte är överens på motsvarande sätt är när det gäller de israeliska judarna. Huvudargumenten mot att tillerkänna dem rätten till självbestämmande är, för det första att de inte är en nation, för det andra, att även om de är en nation så är de en förtryckande sådan. Det hävdas ibland också att det skulle innebära ett accepterande av sionismen och ett erkännande av staten Israel att tillerkänna dem självbestämmande. Föreställningen att de israeliska judarna inte utgör någon nation är en myt, ett önsketänkande som grundar sig på bristande kännedom om den faktiska verkligheten. I själva verket uppvisar de alla de allmänt accepterade kännetecknen på vad som är en nation. För det första lever de inom ett sammanhängande territorium. Det är sant att de skaffade sig detta territorium genom orätt, genom en koloniseringsprocess på ett annat folks bekostnad. Men det finns många andra nationer som har utvecklats till sådana på ett territorium som erövrats från andra. Man kan, och skall, fördöma sådan plundring; men värdeomdömen är inte relevanta när man objektivt skall definiera vad som är en nation.

För det andra har de ett gemensamt språk, hebreiska. Det är sant att hebreiskan i århundraden har varit ett dött språk och att den har återuppväckts på konstlad väg av politiska skäl. Men det faktiska resultatet är likväl att de israeliska judarna har hebreiska som sitt gemensamma språk, som de använder både i litteratur och i sitt dagliga liv. Med detta språk har de utvecklat en ny kultur som har sin egenart och skiljer sig från kulturen hos de olika judiska samfunden i Öst eller Väst.

För det tredje har det judisk-israeliska samhället sin egna socioekonomiska struktur, med sin egen klassuppdelning precis som i andra kapitalistiska samhällen. Att den israeliska ekonomin är starkt subventionerad av imperialismen ändrar inte det grundläggande faktum att det israeliska socio-ekonomiska systemet existerar som en verklig och specifik företeelse.

Slutligen har alla dessa faktorer bidragit till att skapa ett israeliskt nationellt medvetande. Det är sant att sionistisk ideologi har bidragit till uppkomsten av detta medvetande genom att på konstgjord väg uppamma ett ”judiskt nationellt medvetande”, som påstås omfatta inte bara de israeliska judarna utan alla judar i världen. Sionismens metoder har varit självmotsägande. Den återupplivade hebreiskan för att gynna de olika judiska samfundens band med varandra och med deras antika historia. Men genom att detta återupplivande bara hade framgång i Palestina blev det faktiska resultatet att de kulturella banden mellan de israeliska judarna och judarna på de olika platser de härstammade från skars av. För att uppmuntra judisk invandring till Palestina kämpade sionismen mot den kultur och mentalitet som rådde bland judarna i diasporan (judenheten utanför Palestina, ö a); även om detta innebar att den bidrog till att skapa en avskild israelisk kultur och mentalitet. Men eftersom sionismens mål är att samla alla judar i Israel och eftersom den behöver materiellt och moraliskt stöd från judarna i hela världen, så kämpar sionismen samtidigt så gott den kan mot de israeliska judarnas känsla av att vara annorlunda och för att stärka deras känsla av identifikation med alla judar i världen. Så under trycket av den sionistiska ideologin å den ena sidan och inverkan av faktiska materiella omständigheter de lever under å andra sidan, så befinner sig de israeliska judarna i en psykologisk konflikt mellan ett sionistiskt alljudiskt ”nationellt medvetande” och ett israeliskt nationellt medvetande. När sionismen har besegrats kommer de israeliska judarna inte att förlora allt nationellt medvetande; medan deras konstgjorda all-judiska ”nationella medvetande” kommer att tendera att vittra bort, kommer deras specifikt israeliska medvetande tvärtom att förstärkas.

Det hävdas ibland att de israeliska judarna inte kan utgöra en nation därför att det kommer ett ständigt inflöde av invandrare till Israel, så att i varje givet ögonblick en avsevärd andel av judarna där är nykomlingar, med sitt eget språk, kultur, etc. Men i det avseendet skiljer sig de israeliska judarna inte från de andra nationer som skapats genom invandring. I alla sådana fall har de nya invandrarna snart assimilerats när väl en nationell egenart utkristalliserats bland de som tidigare bosatt sig där. En amerikansk nation skapades utan att massinvandringen först hade hejdats.

Israel och den arabiska socialistiska revolutionen

Vad gäller argumentet att även om Israel utgör en nation så är det en förtryckande sådan, så är det löjligt att tala om att ge den rätten till självbestämmande. En förtryckande nation har inget behov av att ges en sådan rätt: den har inte bara själv tagit sig den rätten, den berövar också andra den! Det är klart att rätten till självbestämmande bara är meningsfull när det gäller en nation som nekas, eller riskerar att nekas denna rätt.

För närvarande är de israeliska judarna en förtryckande nation. Detta beror på vissa faktorer: sionismens herravälde, dess förbindelser med imperialismen, den aggressiva och kolonia-listiska roll den spelar i Mashreq. Men det som diskuteras här är inte de israeliska judarnas självbestämmande nu, under nuvarande förhållanden. Vad som diskuteras här är programmet för den arabiska socialistiska revolutionen. En segerrik arabisk socialistisk revolution måste innebära att sionismen och hela den imperialistiska statsstrukturen störtas samtidigt som det imperialistiska herraväldet i arabvärlden utplånas. Under sådana förhållanden skulle de israeliska judarna inte längre förbli en förtryckande nation; de skulle bli en liten nationell minoritet i arabvärlden. Den fråga som vi reser, och som alla revolutionärer i området måste resa är hur denna nationella minoritet skall behandlas.

Det finns bara tre möjligheter: fördrivning från regionen, tvångsmässigt införlivande eller att ge dem rätten till självbestämmande. Som socialister är vi helt emot de två första möjlig-heterna. Bara den tredje återstår: Självbestämmande. Att neka dem denna rättighet skulle i sig förvandla dem till en förtryckt nation, och upprätthållandet av en proletär stat är inte förenligt med förtryck av nationella minoriteter.

Det bör understrykas att ställningen som förtryckt eller förtryckare inte är oföränderlig: Att vara förtryckt är ingen garanti mot att bli förtryckare. Judarna har varit förtryckta, men de av dem som utvandrat till Palestina har blivit delaktiga i det sionistiska förtrycket. På liknande sätt skulle araberna, som nu är förtryckta, själva bli förtryckare om de nekade de israeliska judarna rätten till självbestämmande.

Man måste klart förstå att självbestämmande inte automatiskt innebär avskiljande. Det inne-bär att avgörandet om att avskilja sig eller att stanna inom samma stat ligger hos minoritets-gruppen, det påtvingas den inte av majoriteten. När det gäller just de israeliska judarna förespråkar vi inte en judisk stat, avskiljd från den socialistiska arabiska unionen. En sådan stat skulle inte vara livskraftig ekonomiskt, militärt eller politiskt. Att Israel kunnat existera hittills beror helt på stödet från imperialismen. Befriade från imperialism och sionism kommer de israeliska judarna inte att ha något annat fungerande alternativ än att integreras (med bibehållande av enbart någon grad av självständighet) i den socialistiska unionen i Mashreq. Men enligt vår åsikt kommer chanserna för en framgångsrik integration av detta slag att bli avsevärt mycket större om avgörandet överlämnas till de israeliska judarna själva. Att neka dem rätten till självbestämmande kommer däremot att tendera att stärka deras separatism och ge upphov till problemet med en förtryckt nationell minoritet som kämpar för separation. Uppgiften att kämpa för integrering tillkommer i första hand revolutionärerna bland den nationella minoriteten. Revolutionärer som tillhör majoritetsnationen bör inte försöka påtvinga minoriteten ett beslut.

Vår ståndpunkt är inte abstrakt, den utgår inte från den nationella frågan ”i sig” utan bestäms helt och hållet av hur vi ser strategin för den socialistiska revolutionen i arabvärlden. Att ta med rätten till självbestämmande för de israeliska judarna i revolutionens program kommer att underlätta denna revolution. Det visar de israeliska massorna ett alternativ till sionismen och gör det därmed möjligt att vinna över delar av dessa massor till revolutionens sida. Det är sant att det inte är omöjligt för den socialistiska revolutionen att triumfera i arabvärlden även utan stöd från någon del av de israeliska massorna. Men utan ett sådant stöd kommer revolutionens förlopp otvivelaktigt att bli mycket svårare och mycket blodigare. Att neka dem rätten till självbestämmande kommer driva alla israeliska judar till kontrarevolutionens sida: de kommer att kämpa till det bittra slutet därför att de inte kommer att se något acceptabelt alternativ till sionismen.

Slutligen, innebär inte erkännandet av rätten till självbestämmande för de israeliska judarna att man accepterar sionismen och erkänner staten Israel? Tvärtom, det innebär det motsatta. En sådan rätt kan bara erkännas och bara ha någon mening när sionismen och den nuvarande israeliska staten har störtats.
Men inom vilka gränser skall de israeliska judarna tillåtas utöva sin rätt till självbestämmande? Och står inte denna rätt i motsättning till de palestinska arabiska flyktingarnas rättigheter? Svaren på dessa frågor är sammanlänkade. Naturligtvis får inte de israeliska judarnas rätt till självbestämmande inkräkta på de palestinska arabernas rätt att återvända till sitt hemland och få återupprättelse. Men till och med efter att de återvänt och rehabiliterats kommer de fortfarande att finnas ett sammanhängande område som bebos av en överväldigande majoritet israeliska judar. Inom detta område kommer de att utöva rätten till självbestämmande. Rätten till självbestämmande har inget med Israels gränser att göra, eller med några gränser som i detta ögonblick kan ritas upp på kartan.

Abu Sa'id, Moshé Machover
Översättning Katarina Katz.
Artikeln är en översättning från den brittiska marxistiska teoretiska tidskriften International 2/73.

1 Abu Sa'id (Jabra Nicola) lämnade det palestinska kommunistpartiet och tillhörde Fjärde Internationalen i mer än tre årtionden, till sin död I974. Genom sin erfarenhet, kunnighet som marxist och sin internationalism hade han en stor betydelse både för Fjärde Internationalen och Matzpens syn på dessa frågor.
Moshé Machover tillhör grundarna av Matzpen, som bildades I962, där han deltog i utarbetandet av en marxistisk syn på Israels dubbla karaktär, som kolonialistisk stat och klassamhälle. Han är i dag medlem av den Socialistiska Organisationen i Israel och redaktör för tidskriften Khamsin. Efter en brytning inom Matzpen I972 tillhörde Sa'id till Fjärde Internationalens sektion Revolutionära Kommunistiska Förbundet och Machover SOI. (Som framgår av Socialism eller Massadah har RKF:s uppfattning senare delvis förändrats.)
2 Med ”östra arabvärlden” eller Mashreq avser vi den arabisktalande världen öster om Libyen, dvs det gamla historiska Mashreq plus Egypten.