Från Fjärde Internationalen 1-2/1984

Följande är ett utdrag ur resolutionen ”Sionismen, klasskampen i Israel och det Revolutionära Kommunistiska Förbundets uppgifter” som antogs på RKF:s (Matzpen-Marxist) tredje kongress 1975.

Resolutionen utgör en sammanfattning och ett klargörande av organisationens programmatiska ståndpunkter om det israeliska samhällets karaktär och klasskampen i Israel. Detta är en sammanfattning av en omfattande diskussion vilken gjorde det möjligt att, genom debatten, koncentrera de politiska ståndpunkterna som varit arvegods i Matzpen under många år. Detta är inte ett slutgiltigt dokument. Den snabba politiska utvecklingen i området kräver en uppföljning av programmatiska dokument, om vi skall undvika politisk förstelning. Dessutom kommer de erfarenheter som vi kommer att få genom klasskampen i Israel och i området, att beskrivas i nya mer detaljerade och mer konkreta program.

I de nuvarande stadiet av klasskampens och Revolutionära Kommunistiska Förbundets utveckling, anser vi att resolutionen är det senaste uttrycket för det trotskistiska programmet i fråga om den revolutionära kampen i Israel.
Sekretariatet för Revolutionära Kommunistiska Förbundet. Sektion av Fjärde Internationalen i Israel den 15 juli 1975.

Under det första stadiet av sin utveckling var sionismen ett försök av den judiska små-bourgeoisin i Osteuropa (och senare i de mer utvecklade länderna, som en följd av den kapitalistiska nedgången och en skärpning av den judiska frågan) att åstadkomma en lösning på den judiska frågan genom kolonisation av Palestina och att upprätta en judisk stat. Denna uppgift som endast kunde fullföljas inom ramen för en övergripande imperialistisk strategi i det arabiska området, ledde till att det utvecklades en speciell form av kolonial stat, i huvudsak grundad genom att den ursprungliga palestinska befolkningen fördrevs, och inte genom att det skapades en ny israelisk-judisk nationalitet. Resultatet blev att en stat bildades som förenar, å ena sidan kännetecken för ett nybyggarsamhälle och å andra sidan kännetecken för en borgerlig nationalitet. Staten Israels klassnatur som en fördriven kolonialism stödd av imperialismen i utbyte av erhållna tjänster, bestämmer klasskampen inom Israel och mot staten Israel.

Ett besegrande av staten Israel skulle vara till gagn för tre sociala krafter i området:

• Som kolonial stat som fördriver folk, är det en nödvändighet för staten Israel att förneka nationella rättigheter för det palestinska folket. En demokratisering av en kolonial verklighet är inte möjlig, inte heller en gradvis förändring av staten Israel till en icke-sionistisk, demokratisk stat vilket hävdas av diverse stalinister och centrister. En kamp för att utplåna den sionistiska staten, är nödvändig för att återerövra demokratiska rättigheter för det palestinsk-arabiska folket.

• Som en kapitalistisk nationalstat, vilken, i motsats till andra länder i den underutvecklade världen, som imperialismen, av skäl som hänför sig till dess världsomspännande intressen inom regionen, väljer att utrusta och stödja ekonomiskt, snarare än utsätta för ekonomisk utsugning, har sionismen skapat en israelisk borgarklass som tillägnar sig större delen av mervärdet i Israel...Därför utgör den sionistiska staten en fiende vilken måste besegras, även för den israeliska arbetarklassen – trots att den deltar i den koloniala bosättningsprocessen.

Därför är det nödvändigt att ta hänsyn till den dubbla ställningen för den israeliske arbetaren, speciellt eftersom den israeliska staten är ett kolonialt nybyggarsamhälle. Den israeliske arbetaren är å ena sidan en väsentlig beståndsdel av den israeliska borgarklassen och å andra sidan en väsentlig beståndsdel i den koloniala nybyggnaden. Mellan dessa aspekter ligger en motsättning och en grundläggande intressekonflikt. Som delaktig i ett kolonialt nybygge kommer den israeliske arbetaren att ha intresse av staten Israels existens, imperialismens allierade. I en nationell förening med sin borgarklass mot araberna, vilka vill förgöra hans stat. Som en arbetare kommer den judiske arbetaren att stödja en utplåning av hans borgerliga (sionistiska) stat. En stat som inte bara grundar sig på en utsugning av honom, utan även utsätter honom för ett dödligt dilemma som kräver ökad tribut av honom, i blod, i pengar och hans demokratiska medborgerliga friheter. I motsättning till den israeliska borgarklassen, vilkas intressen grundar sig på existensen av en kolonial nybyggarklass, och för vilken en utplåning av den sionistiska staten leder till deras egen utplåning som klass, har den israeliske arbetaren ett intresse av utplåning av staten Israel.

Denna motsättning är inte bara subjektiv: den speglar den dubbla sociala verkligheten för arbetarklassen i en nybyggarkoloni. Den har en direkt påverkan på klasskampens utveckling inom Israel. Den israeliske arbetarens klassmedvetande måste grundläggas som ett anti-kolonialt (anti-sionistiskt) klassmedvetande om det över huvud taget skall bli något. Den israeliska arbetarklassen kommer inte att kunna formulera ett sådant klassmedvetande genom sin kamp inom Israel endast. Ett skapande av ett sådant anti-sionistiskt medvetande kommer att vara avhängigt av den anti-sionistiska kampen vilken är en följd av såväl den arabiska revolutionens utveckling som en funktion av det pris arbetarklassen tvingas betala för för-svaret av sionismen å ena sidan, och å andra sidan möjligheten av ett internationalistiskt perspektiv vilket den israeliska arbetarklassen kan vända sig till.
I denna bemärkelse är begreppet ”israelisk revolution” inte mindre absurt än begreppet en fredlig av-sionisering av Israel. Den israeliske proletären har endast två möjligheter: att fortsätta som en exploaterad part i den sionistiska koloniala nybyggnaden och dess roll i regionen, eller att bli en del av den arabiska socialistiska revolutionen. Den israeliske arbetarens revolutionära medvetande kommer inte att bli ett ”israeliskt klassmedvetande” utan •det socialistiska revolutionära klassmedvetandet i arabstaterna”.

Härav följer den arabiska (inklusive den palestinska) revolutionens roll mot Israel, nämligen att kämpa med alla tillgängliga medel mot den sionistiska staten, för att försvaga den, att bryta ned den och krossa den, och på detta sätt visa för den israeliska arbetarklassen att det inte finns någon framtid inom ramen för den sionistiska staten. Samtidigt måste ett inter-nationalistiskt alternativ göras klart för den israeliska arbetarklassen som erkänner dess nationella rättigheter och som säkerställer en fullständig nationell jämlikhet inom ramen för den segerrika arabiska revolutionen för den. Att lägga fram ett sådant alternativ för det israeliska proletariatet är av särskild betydelse, i ljuset av det faktum att en ny nation bildades i det land som In' te hade något annat alternativ (till skillnad från ”svanfötterna” i Algeriet för att ta ett exempel). Därför kommer avsaknaden av ett sådant alternativ endast att tjäna till att befästa ett sionistiskt nybyggarkolonialt medvetande hos arbetarklassen och den nationella enheten hos staten Israel.
De revolutionära marxisternas roll i Israel är att verka som en avantgardearmé för den arabiska revolutionen inom det sionistiska lägret; att sprida propaganda, agitera, att organisera arbetarklassens avantgarde i Israel med perspektivet att införliva det i den arabiska revolutionära processen, att förbättra medvetandet mot ett antisionistiskt klassmedvetande, ett
16
medvetande om den arabiska socialistiska revolutionen. Även denna roll kunde nå verkliga resultat, nämligen att avskilja en betydande del av det israeliska proletariatet från sionismen och dess införlivande i den arabiska revolutionen endast genom att införa revolutionen i Israels medvetande, kan det israeliska proletariatet tillsammans med skapandet av ett internationalistiskt alternativ.
Den anti-sionistiska kampen som sådan är en odelbar del av dm anti-imperialistiska kampen och måste erhålla ett fullt stöd från varje revolutionär del, oavsett vilket dess ledarskap eller mål är. Detta är anledningen till att revolutionära marxister förr har stött och i framtiden kommer att stödja den arabiska sidan i kampen mot Israel, även om den leds av borgarklassen och målet för denna borgarklass inte är att krossa sionismen och besegra imperialismen. Kriget mot den imperialistiska staten är målet och ligger i de arabiska massornas intresse, det ligger inte nödvändigtvis i de arabiska borgarklassernas intresse och de senare är redo att nå en överenskommelse med Israel. Vi stöder därför kriget utan att ha något som helst förtroende för de arabiska borgarklasserna och medan vi fortsätter vår kamp mot dem.

I denna bemärkelse är de revolutionära marxisternas inställning till kriget inte annan än deras inställning till progressiva åtgärder som förs fram från vilken annan borgarklass som en demagogisk åtgärd eller som ett steg för att föra fram den egna klassens intressen (ex nationaliseringen av Suez-kanalen, vissa afrikanska regeringars stöd till befrielserörelserna i Sydafrika och Rhodesia, de anti-imperialistiska steg som tagits av den peronistiska regeringen, Chiang KaiCheks anti-imperialistiska krig mot japanerna eller Haile Selaissis krig mot italienarna etc). Det behöver inte tilläggas att stödet till dessa åtgärder inte innefattar något stöd för borgarklassen i fråga, utan tvärt emot kräver att dess oförmåga att genomföra dessa åtgärder till slut och att den grundläggande intressekonflikten mellan borgarklassen och arbetarmassorna klarläggs.
Varje neutral ståndpunkt till kriget mot sionismen som inte blottlägger den nybyggarkoloniala karaktären hos Israel gynnar en sionistisk ståndpunkt (eller i bästa fall en icke-sionistisk ståndpunkt) och är därför sekteristisk och ultravänsteristisk på så sätt att den misslyckas att skilja mellan kriget och dess objektiva betydelse (som en del av den anti-imperialistiska kampen) liksom dess subjektiva innebörd (att se kampen som en del av områdets arbetarmassors anti-imperialistiska kamp) å ena sidan, och dem som leder kampen och deras mål (borgarklassen, småborgarna, som t ex palestinierna eller arbetarklassen) å andra sidan.

Matzpen-Marxist
Översättning Per-Olof Larsson

Fotnot:
Borgen Massadah – där judiska motståndsmän skall ha begått kollektivt självmord hellre än att kapitulera för romarna – har blivit en nationalistisk kompromisslös krigssymbol i Israel.