Från Fjärde Internationalen 1-2/1984

I detta urval är artikeln ”Revolutionär realism och kampen för Palestina” den som ligger närmast kommunistpartiets syn på Palestinafrågan. Däremot har Halliday en helt annan syn på socialistisk demokrati och på de s k socialistiska staterna än Mellanösterns mycket Moskvatrogna kommunistpartier. (1)
Den diskussion om en socialistisk strategi för Palestina, som sammanställts i Towards a Socialist Republic of Palestina har inte förlorat något av sin betydelse, trots att den skrevs ner 1976. Sadats utspel har ännu inte förändrat de grundläggande villkoren i frågan sedan 1948. Flyktingarna befinner sig fortfarande i lägren, och de nya grupper av judiska nybyggare och kolonisatörer har fått fotfäste på Västbanken.

Denna politiska tragedi har inte orsakats av några opåverkbara osynliga krafter. Den är ett resultat av mänskliga maktmedel och kan likaledes bekämpas. Och om så inte sker, kan politiken fortgå för evig tid och åsamka varje ny generation sår och smärta från det förflutna. Den palestinska frågan är en produkt av gripbara historiska krafter och kan också lösas, om tillräcklig beslutsamhet uppbådas.

Det är viktigt att påpeka två välkomna och uppfriskande aspekter i denna debatt. Det är för det första en internationalistisk diskussion. Inte bara i den meningen att den äger rum mellan en israelisk jude och två palestinier, utan också därför att den utsätter vedertagna åsikter , såväl judiska som arabiska, för en kritisk granskning. Misstaget att likställa de förtryckta med förtryckarna görs inte i denna debatt.

När det gäller kritiken av den arabiska chauvinismen och förkastandet av de muslimska samhällsreglerna eller extrema tolkningar av palestiniernas rätt att återvända, liksom kontringarna av sionistiska ståndpunkter (t ex villkorslös rätt till judisk invandring), tillämpar debattörerna det som kännetecknar en mogen internationalism: här byts inte en nationell ståndpunkt ut mot en annan, utan här erbjuds ett oberoende och kritiskt alternativ till båda.

För det andra är det en ambitiös och framåtblickande diskussion, tidvis utopisk – men på ett positivt sätt. 1 en så brännande och akut fråga som i fallet Palestina, krävs det mer än ordinärt tankearbete för att lyfta sig över dagens eller de sista timmarnas händelser och formulera ett politiskt och mänskligt alternativ.

Dessa ståndpunkter är dock långt ifrån problemfria, beroende på det sätt de presenteras. Ty styrkan i en internationell hållning ligger i försöken att resa sig över de nationella synpunkternas horisont, inte i ett abstrakt förnekande av kraften och verkningarna av de nationella skillnaderna och känslorna. På samma sätt utgör en utopisk vision, som helt enkelt hoppar över i verkligheten helt oundvikliga svårigheter, inte något tillskott till den politiska befrielsekampen. Den kan t o m, eftersom den inte går att tillämpa, tjäna som täckmantel för att införa ännu mer svårartade och förtryckande organisationsmodeller. Några av de mer konkreta diskussionerna i denna dialog handlar om sådana problem som språkfrågan, jordfördelningen eller milisen är verkligen betydelsefulla. Men behandlingen av vad som till syvende och sidst är sekundära frågor, hur noggrant den än utförs, kan ändå fungera avledande när svårare och mer underliggande frågor avhandlas helt flyktigt, om de överhuvudtaget ens tas upp. Konkretionen och omfattningen av vissa avsnitt är därför på sätt och vis illusorisk eftersom den bygger på en undanflykt från övergripande politiska frågor, utan vilka detaljdiskussionerna förlorar sin mening.

Två sorters realism

I början av efterskriften gör Zvi en notering: ”Jag vet inte vad som skulle vara tillräckliga villkor för ett sekulariserat, demokratiskt och socialistiskt Palestina, men jag vet vilka de nödvändiga måste vara.” Sedan fortsätter han att plädera för behovet av ett enat och arabiskt och judiskt motstånd.

I politiken, till skillnad från den formella logiken (eller metafysiska spekulationer), räcker det inte med att känna till de nödvändiga villkoren för ett visst projekt som förespråkas. Om människor skall kunna mobiliseras för det, med risk för sina liv, måste de känna till vad det gäller och vilken den nödvändiga insatsen är för att det skall leda till framgång. Ändå saknas denna oundgängliga och nödvändiga realism i diskussionen. Realism som något självtillräckligt eller som ett uppgivet accepterande av sakernas tillstånd är förvisso inget som socialister bör förespråka. Vi känner alla till vad som i Palestinafrågan brukar kallas ”etablerade fakta”. Men att veta vad som är nödvändigt för att skapa en ny ordning, att veta om en kamp (i vilken människor kommer att dö) har utsikten att lyckas, är en viktig och ansvarsfull del i en socialistisk praktik.

När man läser boken blir man inte klar över vilket Mellanöstern författarna/debattörerna talar om. De klargör inte om de vill reformera PLO eller helt förkasta organisationen. De förkastar arabstaterna. Vem skall organisera den rörelse de talar om? Det finns inga antydningar i boken om hur långt deras nya rörelse kan utvecklas visavi PLO, eller hur självständig den kan bli gentemot arabstaterna. PLO:s kamp för att försvara sin självständighet sedan I964 har varit en lång och ofrånkomligt svår kamp – problemen med att bygga en helt ny (eller förändra den gamla) är gigantiska. Denna tes om en ny organisation har en politisk hake: hur skall den palestinska befolkningen, i exil och under israelisk ockupation, vara förmögen att genomföra en organisatorisk brytning? Vänstern, PFLP, och i ännu högre grad DPLFP, åtnjuter långt mindre självständigt manöverutrymme än för bara tio år sedan, och har i ökad utsträckning tvingats agera som en ytterflank till Arafat och PLO-ledningen i samarbete med arabstaterna. Det är idealistiskt att tro att en helt ny oprövad politisk kraft kan dyka upp, speciellt i en tid då PLO under det nuvarande ledarskapet har vunnit allt större internationellt erkännande som den enda legitima representanten för palestinierna.

Det finns också en militär aspekt på problemet. Medan den palestinska rörelsen kan försöka nå så stort politiskt oberoende från arabstaterna som möjligt, så är det helt enkelt en fantasi, som trotsar all politisk och geografisk verklighet, att tänka sig en palestinsk motståndsrörelse som agerar militärt utan inblandning av arabstaterna. En militär seger av krafter enbart från den palestinska sidan, oavsett etnisk sammansättning, är inte möjlig inom synbar framtid. Och kommer heller aldrig att bli det.

Naturligtvis går ingen befrielserörelse framåt med enbart militära segrar; dess strategi bör vägledas av politiken och dess framgångar ligger i en kombination av militär och politisk taktik; och i den senare ingår uppmaningar till befolkningen i fiendelandet. Men denna sistnämnda aspekt av kampen mot sionismen tas inte upp, trots att den blir alltmer nödvändig för att uppväga det palestinska militära motståndets underlägsenhet och sionismens stora politiska resurser, såväl inhemska som utländska. Förutom sitt forna försprång förfogar Israel nu också över kärnvapen. Vi vet att olika fraktioner inom palestinska befrielserörelsen vid åtskilliga tillfällen använt militära medel, inte för att understryka en politisk kampanj riktad till den israeliska befolkningen, utan för att stärka sin egen position inom rörelsen och bland palestinierna, och även när detta genom attacker mot israeliska civila har försvagat den politiska kampanjen mot sionismen. Det skulle ha bidragit till att bryta ny mark, om debattörerna berört denna viktiga fråga. Ty även om de talar om ”en kombination av politisk och väpnad kamp”, så är det bestående intrycket att de står för en ”Big Bang”-militärstrategi, ett direkt militärt krossande av sionismen. Som Qasim uttrycker det: ”Vi har antagit att en militär kraft, antingen utifrån eller inifrån, måste besegra den sionistiska regimen och upprätta en demokratisk” Detta apokalyptiska perspektiv är, på den abstrakta nivå som föder det, en ren och skär orimlighet, minst sagt.

Andra viktiga delar i debattörernas strategi är likaledes styvmoderligt behandlade. Om befrielserörelsen skall bli socialistisk, var kommer då socialismen ifrån? Varken Israel eller arabvärlden går åt socialistiskt håll. Och vilka krafter skall bygga upp rörelsen?

Fastän diskussionen är så omfattande, är det slående att ordet ”klass” knappast ens förekommer; som om det inte vore av betydelse vilka klasser som bär upp rörelsen. Och ändå existerar verkligen klasser bland israelerna och palestinierna, och några av dem (eller delar av dem) måste givetvis föra kampen till seger. Arbetarklassen, den klassiska bäraren av socialismen, uppmärksammas i ännu mindre grad än bönderna. I avsnittet om politiska rättigheter och yrkesorganisationer nämns ingenting om den centrala frågan för fackföreningarna, oavsett regeringens karaktär, nämligen strejkrätten. Till detta kommer underlåtenheten att tackla det internationella kraftspelet. USA kommer givetvis att motsätta sig att den sionistiska staten krossas med våld. Sovjet vill säkert ha ett finger med i spelet om vilken typ av socialism som upprättas, men jag tvivlar på att det skulle bli något som Zvi, Qasim och Yasin kunde förlika sig med. De nuvarande arabstaterna kommer heller inte att välkomna att demokratiska fri- och rättigheter ges åt arbetarklassens organisationer. Och det är helt enkelt naivt att diskutera politiska perspektiv, före eller efter befrielsen, utan att ta med sådana faktorer i beräkningen. Det är inte på månen den palestinska frågan existerar, utan i ett högst specifikt och spänningsfyllt Mellersta Östern.

Denna avsaknad av ansvarsfull realism är slående i ett annat avseende, nämligen den ofta förekommande uppfattningen att sionisterna skulle överge sitt intresse av en egen stat när de väl blivit militärt besegrade. Zvi, som är israel borde särskilt veta bättre, menar att man kan göra en jämförelse med Tyskland. Han säger: ”Det tog mer än fem minuter, fem dagar eller fem år efter nazismens nederlag för folk att överge nazismen och bli hängivna anti-nazister. Detsamma gäller judarna och deras inställning till sionismen.”

Uppkomsten av attityder i de båda Turkiet efter kriget orsakades av specifika faktorer som inte nödvändigtvis återuppstår i Palestina och med anknytning till ett efterkrigsklimat. Attityderna var inte bara en produkt av nederlaget som sådant. I Väst var accepterandet av den borgerliga demokratin en produkt av såväl antikommunismen som den tyska efterkrigsboomen. I DDR självt växte anti-nazismen fram som en reaktion på militarismen i Väst.

Bortsett från detta, så är analogin med Tyskland malplacerad av två viktiga skäl. Även om tyskarna besegrades militärt så behöll de fortfarande en egen nationalstat – faktiskt två stycken. Det är helt annorlunda än vad som här förutses för Palestina – d v s att de israeliska judarna inte skulle få ha någon egen stat kvar efter sitt nederlag. Tron att de skulle acceptera detta, på samma sätt som tyskarna accepterade nazismens nederlag, är knappast övertygande. Det är en ständigt återkommande illusion att de som kämpar mot andra etniska grupper utan vidare ger upp. Det behöver inte understrykas att detta i många år har varit den israeliska inställningen gentemot palestinierna. Men besegrade nationaliteter ger inte upp bara för att en generation krossas. De fortsätter, och nya generationer växer fram. Och jag menar här inte det rättmätiga i ett israeliskt krav på en egen stat, utan enbart trovärdigheten i Zvi's scenario.

Detta för oss till hans påstående att den judiska emigrationen främst styrdes av ekonomiska faktorer – ytterligare en bekväm ståndpunkt. Det är sant att många israeler har lämnat Israel, och att många judar (inklusive ryska judar) emigrerar dit av ekonomiska skäl. Men i motsats till all den vulgärlitteratur som betraktar den sionistiska folkflyttningen enbart som en del av världsimperialismens expansion, så var den sionistiska kolonisationen av Palestina bara till en del ett ekonomiskt företag och skilde sig i det avseendet från andra mer strikt ekonomiska kolonisationsprojekt. Judarna flyttade till Palestina i första hand för att undslippa förföljelse, verklig eller befarad, och för att finna ett land som för dem kunde förkroppsliga en judisk nationaltillhörighet. Detta rättfärdigar inte sionismen, men det förklarar den, och dessa motiv har inte försvunnit och kommer med tiden knappast att göra det troligt att den sionistiska rörelsen dör ut om den sionistiska staten krossas av militär erövring.

Socialismens problem

Målet, ett ”sekulariserat demokratiskt Palestina”, har satts upp av PLO sedan det femte Palestinska Nationella Rådet i februari 1969. De tre debattörerna ville uppenbarligen förbättra denna inriktning med sitt mål, en ”sekulariserad, demokratisk och socialistisk palestinsk republik”. Många läsare välkomnar säkert tanken att den palestinska staten skulle bli ”socialistisk”. Men diskussionen om denna omfattande förändring är i sig själv allt för enkel för att vara övertygande. Den utelämnar nämligen det viktiga faktum att iden om socialismen överhuvudtaget blivit alltmer problematisk under 70-talet och framåt.

I avsnittet om karaktären på den politiska regim som bör upprättas, antyder Zvi att han och Qasim säkerligen har meningsskiljaktigheter beträffande den socialistiska ekonomin. På detta svarar Yasin: ”Om detta verkligen är diametrala och djupgående motsättningar, så inne- bestrider detta, så återspeglar ändå hela diskussionen antagandet att det bara finns en, och endast en sann socialism, som i sig bär på alla de politiska svar vilka kan ställas mot de som gör anspråk på en annan socialism-uppfattning.

Vems socialism är det vi talar om? Callaghan's eller Bresjnevs? Saddam Husseins eller Israeliska Arbetarpartiets? Pol Pot's, Mengistu Haile Marriams eller Hua Kuo-Fengs? Om vi lämnar åt sidan de splittringar som uppstått sedan Andra Internationalens sammanbrott 1914, så kan vi knappast tala om att någon självutnämnd socialistisk regim (eller parti) är den rätta bara genom en simpel definition, vilket Yasin tycks anse. Alltför många brott har begåtts – och begås fortfarande! – i socialismens namn för att vi skall kunna förbise detta. Historien om de många ”socialismerna” har visat vilken mångfald problem som förblir olösta. Att självbelåtet bara tillfoga begreppet socialism till det vedertagna målet, ett sekulariserat demokratiskt Palestina, löser inga av de politiska svårigheter som ett nytt Palestina brottas med. Denna självgoda obestämdhet är än mer anmärkningsvärd, eftersom debattörerna ibland är överens om enskilda åtgärder som är oförenliga med vilken tolkning som helst av socialismen eller demokratin. Faktiskt skulle de sannolikt kunna användas för att krossa de krafter som förespråkar och försvarar socialismen.

Delarna i ett socialistiskt program som t ex jordarrendering och konfiskation av privata tillgångar är alltför godtyckligt åberopade och tycks inte ha tänkts igenom. Men ingenstans är utelämnandet av vad socialismen har på sin räkning så påfallande, och så symptomatiskt, som när det gäller diskussionen om de väpnade krafterna. Större delen av denna diskussion upptas av problem med milisen och rätten till värnpliktsvägran. Detta är viktiga frågor, och den senare har genom åtskilligt personligt mod rests inne i Israel. Men debattörerna har utelämnat en långt viktigare och mycket svårare fråga, som ställts i skarp belysning av nutidens utveckling inom socialismen och tillika i arabvärlden. Ty nyckelfrågan, när det gäller en armé under demokratiska och socialistiska regimer, är den professionella officerskåren och vilka som har kontroll över den. Dessa officerare är personer som kan utgöra ett allvarligt hot mot en socialistisk regim och som samtidigt är nödvändiga för att försvara den. I arabvärlden är det också militärregimer som har störtat progressiva regeringar eller – alltför ofta – missbrukat socialismens namn för att legitimera sin egen diktatur. Denna nyckelaspekt vad gäller de väpnade styrkorna tar debattörerna inte alls upp.

Denna underlåtenhet är påfallande synlig när det gäller den tvåfaldiga hänvisningen till utvecklingen i Chile. Yasin, som förespråkar en enpartistat, använder fallet Chile för att visa svagheterna med att tillåta ett flerpartisystem.
”I Chile existerade frihet för flerpartiorganisering och Kommunistpartiet kom till makten via val. Väl vid makten fortsatte det att tillåta flerpartisystemet, och vad hände? Utländsk intervention. Allende störtades och fascismen återtog makten.” Zvi/Qasim: ”Alldeles riktigt”.

Vid närmare påseende är detta inte alls riktigt. För det första ”återtog” inte fascismen makten. Det var första gången en regim av detta slag existerade i Chile, ett land med lång demokratisk tradition. Det var Pinochet och hans anhang som förstörde detta system, ett faktum som pekar på svårigheter och politiska reaktioner som aktualiserats i varje övergång till socialismen. För det andra så tog Kommunistpartiet inte makten på enkel väg ”via val”. Allende var ledaren för Socialistpartiet, vilket var en del av den bredare Folkfronten inom vilken Kommunistpartiet spelade en roll. Dessutom fick Folkfronten en minoritet av rösterna i valet (både i president-valet i september 1970, 36,2%, och de i mars 1973, 43,3%) men var ändå istånd att upprätta en administration eftersom den fick fler röster än något annat partialternativ. Det här är mer än bara fråga om fakta; det pekar på begränsningar i politiken. Det är ganska meningslöst att hävda att Kommunistpartiet eller Folkfronten kunde eller skulle ha tryckt ner de övriga partierna vid den tidpunkten. De hade ingen kontroll över vare sig kongressen eller armén, och hade dom gjort det skulle det ha undergrävt deras egen legitimitet.

Detta reser frågan om varför Folkfronten verkligen störtades. Sannolikt förekom CIA-ingripanden i Chile. Men det finns en tendens att tillskriva CIA eller ”imperialismen” hela skulden och därigenom undvika en diskussion om de interna krafter som krävs för att en yttre intervention ska kunna få fotfäste. Helt ensamma, utan inhemska allierade, kan CIA och imperialismen inte uträtta mycket utifrån, vilket kan illustreras av Shahens (Iran) och Haile Selassies (Etiopien) fall, båda USA-marionetter. I fallet Chile existerade sådana mekanismer, inhemska krafter som förökade CIA:s inflytande och som utifrån egenintressen undergrävde och sedan störtade regeringen. De utgjordes av den bourgeosi och småborgerlighet som var fientligt inställda till Folkfronten, plus – och det för tankarna till Palestina – den professio-nella officerskåren vilken förblev isolerad från Folkfronten, både ideologiskt och när det gäller det militära kommandot. Orsakerna till Allendes fall kan givetvis diskuteras, men ytterst få skulle förneka att en av de påskyndande faktorerna var just oförmågan hos Allende att ställa försvaret under regeringens kontroll. Den övervägande argumentationen tenderar att hoppa över svåra problem och klara fakta som är obekväma. Ty Pinochets våldsamma attack i september 1973 visar klart det furiösa motstånd kontrarevolutionen är i stånd att uppbåda mot varje socialistiskt experiment. Yasins till synes oskyldiga fras om fascismens ”återkomst” utelämnar en central faktor i alla former av socialistiska uppbyggen, nämligen det hårda motstånd som dessa väcker hos de privilegierade klasserna, och behovet att maximera de klasskrafter som kan försvara socialismen och krossa kontrarevolutionen. Det övergripande problemet med det nämnda perspektivet för ett socialistiskt Palestina, består just i under-skattningen av alla de svårigheter som uppstår i samband med uppbygget av en sådan stat.

Den nationella frågan

Ytterst få skulle förneka att den nationella frågan utgör huvudproblemet i den palestinska frågan. Och detta är ett problem där den revolutionära socialistiska traditionen – åtminstone vid en första anblick – tycks kunna bidra med en insats Det existerar två motsatta frestelser inför en sådan uppgift. En är, vad vi kan kalla en abstrakt och schematisk ansats: som den kommunistiska rörelsen alltför ofta gett prov på, har de som utifrån diskuterat specifika situationer tenderat att ställa upp allmänna lösningar eller riktlinjer som är omöjliga att tillämpa i det konkreta fallet. Den andra, speciellt vanlig bland de nationalistiska rörelserna, består i att envist framhålla det speciella med de lokala förhållandena, att i orimliga pro-portioner betona det unika, så att varje allmän socialistisk princip därmed förlorar sin be-tydelse. Det kan vara så att de speciella förhållandena i Palestina är sådana att en traditionell socialistisk lösning är inte möjlig. Men i så fall bör detta beläggas. Man kan inte bara anta det. Det faktum att nästan alla inblandade, oavsett palestinier eller israeler, insisterar att en sådan traditionell lösning är otillämpbar, gör att vi i vart fall måste stanna upp och tänka till.

Israels nationella förtryck av palestinierna är inte så unikt som de flesta vill göra gällande. Under I900-talet har vi sen jämförbara problem i Sydasien vilka lett till frigörelse av Pakistan från Indien 1947 och Bangladesh från Pakistan I971. Efter första världskriget slutade ett antal fall, där en nation förtryckt en annan, med att nya nationalstater upprättades. Och i efter-dyningarna av grekisk-turkiska kriget 1921-23 upphörde förtrycket av grekiska respektive turkiska minoriteter medelst folkomflyttningar. I fall som dessa existerar ett konventionellt botemedel: nationellt förtryck ska upphöra genom att varje nationell grupp tillåts upprätta en egen stat. Om det gäller en dispyt om ett område, eller om en blandad befolkning – som i fallet Indien/Pakistan eller Grekland/Turkiet – kan folkomflyttningar komma i fråga. Om konkurrerande grupper vill upprätta en enad stat kan de göra så, under förutsättningen att båda samtycker. Trots debattörernas påstådda uppslutning bakom ”socialismen” så berör de inte denna traditionella socialistiska inställning. Varför? Varför skulle en delning vara otillämpbar när det gäller Palestina?

Svaret på denna fråga får vi genom att studera på vilket sätt den nationella frågan rests när det gäller Palestina. Sionisterna har hävdat att judarna utgör en nationell enhet med rätt att kolonisera hela Palestina. De förnekar palestinierna rätten till detta land liksom de förnekar att palestinierna överhuvudtaget utgör en nation. Detta är fötryckarens synpunkt. Den vanligaste ståndpunkten från den arabiska sidan, i synnerhet den palestinska, har varit att palestinierna har rätt till självbestämmande, dvs en egen stat, för hela Palestina. Israelerna har inte någon rätt till en egen stat, och att ens antyda detta vore att acceptera sionismen. I sin strävan att avvisa den chauvinistiska inställningen, vilken de anklagats för, har palestinierna sedan 1969 pläderat för ett ”sekulariserat demokratiskt Palestina” där judarna skulle åtnjuta jämlika medborgerliga rättigheter. Men rätten till en egen israelisk stat har inte medgivits, och kravet på en förbättring av författningen har avvisats. Det framlagda projektet om ett socialistiskt Palestina utgör en variant av de förhärskande palestinska ståndpunkterna. Istället för att förespråka asymmetri, i fråga om nationella rättigheter mellan palestinier och israeler, förfäktas i debatten något som vanligtvis förnekas, nämligen lika rättigheter för palestinier och israeler. Utan att jämställa de två nationernas politiska status – den ena förtryckare, den andra förtryckt – hävdas att palestinierna och israelerna delar samma grundintressen. Detta är en viktig förändring. Men dessa delade intressen utgår inte från likhet i nationalitetsstatus utan snarare från att de är ”kulturella enheter”. Dessa ”enheter” har vissa rättigheter, dock inte rätten till självbestämmande i betydelsen en egen stat. Slutsatsen blir därför den sedvanliga: inga separata statsbildningar, enbart en sammanslagning av judar och araber i ett enda Palestina, under olika beteckningar.

Det märkliga sätt på vilket problemet med det nationella självbestämmandet hanteras, är i sig självt en indikation på avsevärda svårigheter. Ställda inför dagens palestinska verklighet och sina egna oberoende tankeramar tvingas debattörerna erkänna existensen av en israelisk nationell sammanhållning, dvs något mer än bara en simpel formation av människor. Ändå är den logiska slutsatsen av detta politiskt oacceptabel för dem, nämligen en två-statslösning som inte bara skulle göra slut på sionismens förnekande av palestiniernas rätt till en egen stat utan skulle också, förutsatt att israelerna avsade sig överhögheten, garantera dem rätten till denna stat.

Denna slutsats undviks genom argumentet att varken israeler eller palestinier har någon rätt till en egen stat. Den sedvanliga arabiska ståndpunkten har här omformulerats, om än i en något ny och omskriven form.

Detta pekar på vad som utgör en central aspekt i varje socialistisk inställning till Palestina, nämligen de nationella rättigheterna för de båda etniska grupperna. Sionismens förnekande av palestiniernas nationalitet, förut en vanlig inställning hos europeisk och amerikansk vänster, har sedan 1967 definitivt och med all rätt avfärdats som en rasistisk och chauvinistisk ståndpunkt. Ytterligt få socialister förnekar numera palestinierna, ett förtryckt folk, deras rätt till självbestämmande och därför är det knappast nödvändigt att upprepa argumenten för denna rätt. Å andra sidan har vanligtvis inte israelerna erkänts någon sådan rätt, och en stor del av vänstern i Europa och USA har hamnat på samma sida som de i arabstaterna som betraktar ett sådant erkännande som en icke önskvärd eftergift gentemot sionismen. Med risk för att själv anklagas för att bereda vägen för den sionistiska propagandan vill jag argu-mentera för att en socialistisk ståndpunkt i palestinafrågan måste inkludera rätten till själv-bestämmande för såväl israeler som palestinier. Även om de förtrycktas nationalism inte kan jämställas med förtryckarnas, kan ändå de förtrycktas politiska uttryck misstämma med en socialistisk princippolitik. Trots att ståndpunkten har en stark ställning inom vänstern, hävdar jag att detta förnekande av israelernas nationella rättigheter är en sådan dissonans.

Först vill jag ta upp Qasims krav på att vi inte ska acceptera den grundläggande rätten hos varje nation att bilda en egen stat. ”I verkligheten”, säger han, ”är varje separatistiskt försök under förevändning om självbestämmande som regel dikterat av imperialismen och reaktionära krafter som manipulerar med de inblandade folkens öde”. Förutsatt Yasins tidigare antagande att det, ”trots allt som sagts av socialistiska tänkare”, bara existerar en kulturell rätt till självbestämmande, så har vi framför oss ett klart fall, uttryckt utan omsvep, där en två-statslösning avvisas.
Det minsta man kan säga är att detta argument misstämmer med den allmänna socialistiska inställningen i frågan. Även om Lenins skriverier om nationernas självbestämmanderätt har visat sig vara motsägelsefulla, har nationernas rätt till en egen stat allmänt accepterats av socialister, för så vitt inte starka skäl för motsatsen föreligger. Ingenting som förts fram i den aktuella diskussionen leder till andra tankar. Yasin erbjuder inga argument till varför han så lättvindigt avfärdar detta socialistiska allmängods, och de slutsatser han drar är i teori och praktik oförenliga med varje socialistisk ståndpunkt. I denna centrala aspekt, när det gäller ett socialistiskt Palestina, är diskussionen helt enkelt och oförbehållet antisocialistisk. Tror Yasin att palestinierna är imperialismens agenter? Gäller det också saharianerna, kurderna och eritreanema? Var Algerierna som ville avskilja sig från Frankrike, eller irländarna som önskade oberoende från England, också manipulerade? Imperialisterna försöker förvisso manipulera sådana strävanden, men därifrån är det en bra bit att påstå att strävandena inte skulle vara rättmätiga.

Tonen Yasins anmärkningar känns alltför väl igen: det är precis så sionisterna har talat i decennier om palestinierna, att de skulle vara verktyg för arabreaktionen. Det är ett farligt argument, eftersom det vanligtvis överlämnar ledarskapet för rörelserna i händerna på de mest chauvinistiska krafterna som villigt kliver in när ”socialisterna” avstår från att ta ställning. Det är ett oacceptabelt argument: principen om självbestämmande kan inte så lättsinnigt svepas åt sidan; förutsatt sina utgångspunkter så måste debattörerna acceptera rätten för både israeler och palestinier att bilda skilda stater; förening under en stat måste vara godkänt av en majoritet av båda parter. Förnekandet av israelernas självbestämmanderätt måste utgå från att man likaledes förnekar att de utgör en nation. Det brukar också vara standardargument i detta fall. Och det är ett mer allvarligt argument än det oförsiktiga och principlösa förkastandet av teorin om självbestämmande som sådan.

Påståendet att israelerna saknar rätten till nationsskap är en grundläggande förutsättning för många av de antisionistiska analyserna. Det anses så grundläggande att det knappast argumenteras för; det bara antas. Att överhuvudtaget argumentera för det anses mer eller mindre vara en smittosam handling. Det nämnda påståendet tycks vila på tre antaganden. Det första ligger verkligen i botten: israelerna utgör ingen egen nation, eftersom dom helt enkelt är judar. Denna tes upprätthålls såväl av antisemiter av europeiskt och islamskt snitt, som av sionisterna själva, vilka hävdar att Israel är landet för alla judar världen över. Men det är, trots den ansenliga uppslutningen bakom den, en ohållbar tes. Världens judar är ingen nation, men israeler är inte bara judar. Israeler födda i Israel eller invånare i landet har en kultur, ett språk och en historia skild från den judar har i icke-judiska länder. Afrikaaner är inte holländare, australier är inte engelsmän, argentinare inte spanjorer eller italienare, bara därför att de uppvisar vissa likheter och anknytningar med folk annorstädes eller för att de tar emot emigranter från dessa länder. Det tar inte lång tid för judar som söker sig till Israel för att inse att de befinner sig i ett annorlunda land jämfört med det de lämnat bakom sig, och att det har en specifik och i ökande grad inhemsk egen kultur. Judar utgör ingen nation, men israeler gör det.

Det andra argumentet utgår från att israeler inte utgör en nation eftersom de är ett nyligen bildat kolonisatörssamhälle. Nu är emellertid detta inget anti-nations-argument. Medan kineserna, egyptierna och perserna existerat i årtusenden, är den övervägande delen av världens nationer av relativt sentida ursprung och bildas fortfarande inom etablerade statsgränser. Tvärtemot påståendena från nationalister världen över som hävdar att deras nationer existerat för eviga tider, så är alla nationer en produkt av historien. Det ligger därför i sig inget motsägelsefullt i att påstå att den israelisk nationen bildats under det gångna halvseklet. Det finns ingen distinkt palestinsk nation för hundra år sedan, eller någon irakisk eller libysk, och enbart den blindaste kan undgå att se att dessa nationer nyligen bildats, och fortfarande bildas. Invandringen som realitet är heller inget gångbart motargument; de flesta nationer i den nya världen har bildats på det sättet, som t ex Australien och Nya Zeeland, och sett i ett längre perspektiv utgör hela världens befolkningsfördelning ett resultat av stora omflyttningar till och från. Om inte israeliska nationen kan bildas på detta sätt, då kan den amerikanska eller kubanska inte det heller.

En del av detta argument är den liknelse som ofta görs med Syd-Afrika, enligt vilket israelerna skulle vara som de vita i det landet. Ändå är dessa två typer av kolonialism tämligen olika. Det israeliska projektet bestod i utvisning av den ursprungliga befolkningen och skapandet av ett nytt, komplett, socialt system med en fullt utvecklad israelisk klasstruktur och etnisk homogenitet. Exemplen i södra Afrika innebar det motsatta: kvarhållandet av den ursprungliga befolkningen för den vita minoritetens exploatering utan en utvecklad klasstruktur bland kolonisatörerna. Det som existerar i Sydafrika skiljer sig från det som finns i Israel i så motto att det förra innefattar en kolonial övre sektor inom det sociala systemet, medan israelerna genom kolonisation har skapat ett nytt men komplett socialt system. Det är ett land i sig och behöver ej legitimeras av andra, ett faktum som inte förtas av dess sena grundande.

Det mest välgrundade argumentet är att israelerna är en nation men en nation grundad och upprätthållen genom att en annan nation förvägras att existera. Så här långt är detta ett sant påstående. Men det medför inte att inte israelerna skulle ha rätt till en egen stat, det medför endast att de inte kan utöva denna rätt till den grad att det utesluter en annan, existerande, nations självbestämmande. Vissa nationer har grundats genom att den lokala befolkningen praktiskt taget har raderats ut (exempelvis Argentina, Haiti) men inte desto mindre är dessa nationer.

Palestina fortgår det nationella förtrycket, men, trots det specialfall som Israel utgör, sådant förtryck är inte unikt. Det finns en standardlösning, nämligen delning, som exemplen från södra Asien visar. Det faktum att indierna I947 förtryckte pakistanierna eller att pakistanierna I97I förtryckte bengalerna innebär inte att indierna eller i det senare fallet, pakistanierna, inte hade några nationella rättigheter, det innebär bara att de var tvungna att göra eftergifter till dem de förtryckte. Detsamma gäller i Palestina. Israelerna måste tillerkänna palestinierna rätten till självbestämmande, utan att de själva – för tillfället en förtryckande nation – för den skull skulle sakna denna rätt. Detta skulle bara leda till att samma fel begås ”åt andra hållet”.

De praktiska problem som en tvåstatslösning skulle ge upphov till är givetvis enorma, men hur stora de än må vara är de betydligt mindre än de som uppkommer genom det program som lagts fram på annan plats i denna bok. Först och främst kan inte en sådan stats gränser rätteligen begränsas till Västbanken och Gaza. Även om palestinierna borde passa på att bilda en stat även inom dessa begränsade landområden, måste de tillerkännas rätten att bibehålla sina krav på israeliskt territorium omfattande upp emot halva det område som, på grundval av både ytareal och naturresurser, kommer att ingå i delningen. Att erkänna en stat är inte detsamma som att erkänna dess gränsers legitimitet – Bolivia har allt sedan 1800-talet haft anspråk på Chile, kineserna har, precis som japanerna, anspråk på Sovjetunionen, och irländarna har territoriella krav på Storbritannien. Men en dylik gränstvist leder inte till att den andra staten inte erkänns. Ett annat problem är det uppbådande av resurser som krävs för att en delad stat skall kunna stå på egna ben. Det kommer att behövas stor mänsklig hängivenhet och stort ekonomiskt stöd, men i arabvärlden finns bådadera, så det bör inte vara alldeles omöjligt. Undersökningar gjorda av palestinier visar hur ett sådant projekt kan genomföras. För det tredje har vi problemet med rätten till återvändande, dvs varje palestiniers rätt att återvända dit han eller hon ursprungligen kom ifrån. Ingen palestinier kan förnekas rätten att återvända till sin ursprungliga hemort, men vissa omflyttningar av både den israeliska och den palestinska befolkningen kan vara att föredra, eftersom de som stannar kvar inom den andra nationalitetens område kommer att få leva som en nationell minoritet.

Bortsett frän problemet med att fä araberna att acceptera israelernas rättigheter, är huvud-problemet huruvida israelerna – envisa, kortsynta, arroganta, messianska och med stöd utifrån – kan fås att acceptera en dylik lösning. De enorma materiella bördor som, pga landets för-svarskostnader, har ålagts det israeliska samhället under de senaste åren, har endast spätt på den orealistiska och i slutändan självutplånande envisheten inom den sionistiska rörelsen.

Knappast någon kan vara optimist vad gäller en sådan förändring i israelisk attityd, men det kan knappast ifrågasättas att israelerna snarare skulle gå med på en separat palestinsk stat – i utbyte mot arabiskt erkännande – än att de skulle acceptera att förlora alla Israels stats-privilegier efter ett militärt nederlag. Det är väl snarare så att genom palestiniernas miss-lyckande att återigen slå fast israelernas rätt till en egen stat och underlåtenhet att kräva en delning har araberna berövats ett betydande moraliskt och politiskt vapen i både regionala och internationella sammanhang, och denna vägran har allvarligt stärkt sionisterna internationellt såväl som inne i Israel. Det finns inga belägg för att palestinierna genom att inte lägga fram detta förslag skulle ha stärkt sin position inför en slutlig förhandlingsomgång. En nationell befrielsekamp som kombinerar militära och politiska handlingar, vilka är underordnade det primära målet – delning är det enda rättvisa och den enda praktiskt framkomliga vägen för palestinierna. Om de föredrar att acceptera andra vägar – till synes lättare men i själva verket svårare att förverkliga – och i fall deras allierade och antagna vänner fortsätter att övertyga dem om en sådan kurs kommer de att få fortsätta att betala ett fruktansvärt pris som är på gränsen till nationell utplåning.

Och vilket värde kan sättas till visionen om att förena de båda folken i en enad demokratisk stat? Detta är en konstruktiv målsättning men den kan inte åstadkommas med våld. Det är en bra lösning om båda folken är för en förening, men ömsesidig respekt mellan olika folk, ja samt internationalistiskt samarbete, kan endast uppnås sedan varje nations nationella rättigheter har blivit erkända. En påtvingad sammanslagning kommer bara att skapa ännu mer bitterhet. Grundvalen för en socialistisk lösning i Palestina måsta ta med dessa fakta i beräkningarna. Att i någon abstrakt internationalisms namn förneka detta kommer endast att förpassa enandet eller socialismen allt längre in i framtiden.

Socialism och demokrati

Om det är så att socialisters ställningstagande i den nationella frågan är föremål för en omfattande debatt gäller detta i mindre grad frågan om demokrati. I detta avseende förespråkar de tre diskussionsdeltagarna något som sannerligen är en skrämmande avvikelse från vad som är principiellt försvarbart eller som kan användas för att mobilisera stöd i praktisk handling. För att logiken i deras ståndpunkter skall bli fullständig krävs i praktiken en politisk diktatur.

Den centrala teorin om demokrati finns skisserad i den del som har titeln ”The Nature of the Political Regime” (s.51). Qasim diskuterar utsikten för ”liberalism” i Palestina, och han är förfärad: ”Om vi har ett flerpartistyre kommer det att innebära att vi skulle tvingas införa allmänna val...definitivt inte ett socialistiskt styresskick i den mening vi avser.” Zvi ger ett detaljerat svar: ”På det politiska planet skulle det därför finnas endast ett parti, endast en politisk organisation, samma organisation som uppnådde segern. Organisationsfrihet skulle finnas på det kulturella och det religiösa planet och även vad gäller fackliga organisationer.” Det finns åtminstone tre orsaker till att detta är en oacceptabel lösning – i Palestina och överallt annars. Först och främst har det visat sig att enpartistatsmodellen inte har visat sig vara ett instrument för socialistisk demokrati utan snarare ett verktyg med vilket ett självutnämnt ledarskap bibehåller kontrollen över stats- och partiapparaten. ”Politbyråkratins diktatur”, som Rudolf Bahro så träffande har beskrivit det, är en förbannelse som måste identifieras, kritiseras och bemötas för vad det är: en travesti på socialism. Den åsikt som förs fram i denna bok är, enligt min mening, oförenlig med varje krav som är del i ett socialistiskt program. Socialismens anspråk på att vara demokratisk, och att dessutom representera något mer än borgerlig demokrati, kan endast upprätthållas om verklig frihet tillåts, däri begreppet organisationsfrihet.

För det andra är inte planerna på att tillåta andra, mindre grundläggande friheter i en stat av detta slag särskilt övertygande. Det skulle vara trevligt att kunna säga att de är naiva, men stundtals förefaller de tämligen cyniska. Diskussionsdeltagarna påstår att fackliga organisationer kommer att tillåtas, men de säger inget om huruvida dessa kan använda sig av sitt främsta vapen, strejken. Vid ett annat tillfälle föreslår Zvi (s.60) att politisk aktivitet som går emot regimen visserligen kan tillåtas men att de inte kan få tillträde till makten. Total demokrati, menar han, kan bara finnas för dem som är med i partiet. Det är alltför mycket som slagit fel för att vi idag skall förlita oss på förslag av den här typen. Människor som avskärmats från makten försöker att åter få tillgång till den utan hänsyn till medel; om de genom grundlagen förnekas tillträde till makten kommer de att ta till icke-grundlagsenliga metoder. Zvis förslag är ett recept för inbördeskrig. Enpartistater tillåter inte demokrati inom partiet, av den anledningen att det saknas en utanförstående kontroll att regler följs. Publiceringsfrihet eller pressfrihet utan politisk frihet är även det en illusion. Vi måste återigen dra oss till minnes hur problematisk socialismens historia har varit.

En tredje anledning att förkasta det här föreslagna socialistiska politiska systemet är av mera praktiska skäl. Varför skulle egentligen någon attraheras av ett dylikt system över huvud taget? Israel har ett borgerligt demokratiskt system som fungerar för dem, så det finns väl ingen anledning till att de skulle överge, eller glömma, den modellen för att i stället acceptera ett enpartistyre. Palestinierna har tillräcklig kunskap om enpartisocialism i länder som Irak och Syrien för att en viss skepticism från deras sida om hur pass demokratiskt det är må ursäktas. Man kommer inte undan tanken att ett sådant system aldrig är genomförbart och att i det palestinska fallet skulle det bara kunna upprätthållas med hjälp av våld, mot massan av både judar och araber och deras önskemål. Det förefaller som om diskussionsdeltagarna inte riktigt inser i vilken hög grad deras förslag saknar överensstämmelse med verkligheten. Avsnitten om politiska rättigheter är påfallande vaga och avspeglar den konflikt som diskussionen inte förmår att lösa, mellan ambitionen att föra fram utsikterna om socialism och demokrati och känslan att en regim tillsatts med hjälp av våld och med likgiltighet inför båda nationaliteters önskemål för sina stater, endast kan upprätthållas med hjälp av ett tvångssystem.

Till detta kan läggas att osäkerheten om varifrån den socialistiska ideologin och rörelsen för att skapa en sådan stat skall komma också skapar svårigheter som, åtminstone i teorin, enbart kan övervinnas genom att förutsätta vad som i praktiken är en ny diktatur, maskerad i en förförisk, socialistisk klädedräkt. Palestinierna förtjänar definitivt något bättre, lindrigt sagt. Varje förslag som är för socialism måste utgå från dagens palestinska situation.

Slutsats

Palestinas sak befinner sig på sätt och vis i en starkare ställning idag än någonsin tidigare, sedan 1948. Bland palestinierna har PLO blivit allmänt accepterat som representant för den nationella kampen och som sådan har PLO även vunnit erkännande i arabvärlden och en stor del av den övriga världen. Inom Israel har en betydande minoritet erkänt nödvändigheten att förhandla med palestinierna.

Till och med USA:s ställningstagande har visat sig vara föränderligt. Tidigare har imperia-listiska stater stött nationellt självbestämmande när det har varit till deras gagn. 1919 års Versailleskonferens var ett sådant exempel. Under vissa, visserligen inte speciellt troliga, förhållanden skulle USA kunna vara berett att stödja grundandet av en palestinsk stat på ett sätt som även skulle kunna gagna det palestinska folket. Bland palestinier, i synnerhet de som lever under israelisk ockupation, har man allt mer insett och accepterat att Israels existens i Mellanöstern kommer att bli permanent. Men samtidigt finns det flera negativa faktorer i den nuvarande situationen. I ett flertal frågor har palestinierna och större delen av arabvärlden betydande åsiktsskillnader. Detta gäller inte minst frågan om huruvida man skall acceptera Israel som stat. Sadats bortslösande av den möjlighet till en positiv öppning gentemot Israel och den iranska revolutionens genklang har medverkat till ett allmänt politiskt förkastande inom arabvärlden som fått näring från demagogiska regimers intressen. Inom Israel växer en ny chauvinism fram på bred front, sammansatt av såväl som sprungen ur, landets ekonomiska svårigheter.

En verkligt socialistisk och revolutionär strategi för Palestina kan inte grundas på en rent militär kamp eller på en retorisk
En sådan kamp erfordrar självfallet formerandet av bredast tänkbara front av arabiska krafter men det är också nödvändigt att vädja till den inre oppositionen i Israel och till dem inom de imperialistiska staterna som, av en mängd orsaker, stödjer palestiniernas rättigheter.

Vietnameserna och den kämpande befolkningen i Zimbabwe, för att ta två exempel, avfärdade inte diplomati eller kompromisser som helt och hållet ovärdiga deras nationella kamp. Att automatiskt och oövertänkt vägra befatta sig med sådant politiskt eller diplomatiskt arbete är, trots det skenbart militanta draget, varken revolutionärt eller socialistiskt. Utsikterna att lyckas, att få ett slut på palestiniernas lidande, är under nuvarande omständigheter inte särskilt ljusa. Men om även fortsättningsvis den palestinska saken kommer att motarbetas, då är det endast chauvinister och socialismens fiender, på båda sidor av den israelisk-arabiska gränsen, som drar nytta av detta.

Fred Halliday
Översättning Stig Eriksson/ Gunnar Odlander

1 Den marxistiske författaren Fred Halliday var till nyligen medlem av redaktionen för New Left Review. Han har skrivit bl a böckerna Arabia Without Sultans, Iran, Dictatorship and Development och The Making of the Second World War.
Artikeln är en översättning ur tidskriften Merip Reports Nr 96, maj 1981