Khalil Nakhleh försvarar den palestinska nationella rörelsens inställning gentemot Hallidays kritik, utan att identifiera sig med den bok som Halliday diskuterar, ”Towards a Socialist Republic of Palestine”.

Fred Hallidays kommentarer till den debatt som utgör mer parten av boken ”Towards a Socialist Republic of Palestine”. (1978) kräver ett seriöst palestinskt svar. Hallidays åsikter är, måhända oavsiktligt, skadliga för debatten, och sätter en hämsko på intellektuella och lidelsefulla undersökningar från palestinskt håll när det gäller att utveckla verkligt demokratiska alternativ till det odemokratiska, plågsamma och förslavande öde som palestinierna nu tvingas leva med.

Den palestinska debatten om de bättre, mer humana, mer demokratiska, antirasistiska möjlig-heter som finns för vårt framtida samhälle och statsform är inte enbart en övning i att bolla med vad världsmakterna kommer eller inte kommer att göra för oss. Inte heller är det något försök att anpassa vår framtid till vad som är (var) accepterade, vanliga eller ovanliga, lösningar. Vara erfarenheter dikterar några grundläggande principer: a) rasism kan inte bekämpas med omvänd rasism; b) vår kamp är omvälvande och genomsyrar hela samhället och c) den är oåterkallelig, både vad gäller våra erfarenheter och de som de samhällen, i vilka vi lever, gjort. I ljuset av detta förefaller det opolerat och grovt (jag finner inget annat uttryck för det!) för en icke-palestinier, hur mycket socialist han än må vara, att råda oss att acceptera en lösning som institutionaliserar och lagfäster negationen av det vi kämpar för.

För att systematisera det hela kommer mitt kortfattade svar till Fred Hallidays åsikter att rikta in sig först på sättet att närma sig problemet, för det andra på hans premisser och för det tredje, på den lösning som han föreslår. Jag antar att detta inte är en debatt om skarpsinne utan att det är en diskussion mellan kamrater som har olika syn på palestiniernas kroniska situation: utan eget land, förtryckta och olagligförklarade. Ett påtagligt resultat av detta är ett omfattande lidande och en okuvlig kampvilja. Sådan är situationen jag diskuterar och sådan är den personliga passion som ger glöd åt min kamp.

Sättet att närma sig problemet

Enkelt uttryckt är Hallidays kritik mot debatten i ”TaSRoP”, där det inte förespråkas en tvåstatslösning i palestinafrågan (precis som bokens titel indikerar), att det går emot ”den socialistiska standardlösningen” eller ”socialisternas principiella inställning” nämligen delning. Var finns socialisternas standardlösning? Problemet här är att en enhetlig socialistisk linje i frågan om nationell befrielse och självbestämmande helt enkelt inte existerar. Halliday är självfallet medveten om att den ”nationella frågan” eller nationers rätt till självbestämmande kanske är det mest tvetydiga och motsatsfyllda teoretiska begreppet i den marxist-leninistiska traditionen. Men om så nu är fallet, hur utvecklades ”standard” och ”principiella” ställningstaganden? Hänvisar de till Lenins åsikt 1903 för ”proletariatets självbestämmande” eller hans ståndpunkt 1919 där han föresprakade ”nationers självbestämmande”? Eller måhända är hänvisningen till den åsikt Rosa Luxemburg hade, vilken förespråkade ”frihet frän nationellt förtryck”? Eller Stalins? Eller Trotskijs?

Lenins åsikt, som kommer närmast vad som skulle kunna beskrivas som ”en principiell socialistisk ståndpunkt” har betecknats som ”aningen vag” och ”mycket svår att få grepp om”.

Horace Davis utvecklar det: Lenin ”var emot nationellt utträde från tsarryssland, i praktiken, men han kämpade hårt för rätten till utträde, i teorin. Dessutom var han den främste kämpen för små nationaliteters rättigheter...” (Horace Davis, Toward a Marxist Theory of Nationalism, New York, Monthly Review Press, 1978, s.65).

Det verkar vara klart att en ”standard” eller ”principiell” lösning inte står att finna; det verkar mera vara en av Halliday skapad norm eller idealtyp. Däremot är det möjligt att Halliday refererar till det ställningstagande som stöds av Sovjetunionen och länderna i det socialistiska blocket vad gäller den palestinska-sionistiska konflikten. Men inte heller detta kommer i närheten av en ”standard-” eller ”principiell”-ståndpunkt om Palestina. Det ställningstagande som understöds av socialistiska länder och/eller partiet har inte undgått historiens förändringar – både inom och utanför Palestina, både före och efter 1947. Innan FN röstade för delning det året var den socialistiska ”standardståndpunkten” ett ihärdigt yrkande två-nationaliteters-Palestina (binationalistiskt), fritt från både brittisk och övrig dominans. Men därefter, efter 1948 har åsikten förändrats markant, och det gäller definitivt efter 1967.

Dessa förändringar i den officiella ståndpunkten är med all säkerhet resultatet av att makt-balansen i världen och regionalt förändras. De kommer inte ur någon naturlig socialistisk attityd, utvecklad inom den socialistiska teorin, inte heller från någon samling med ideologisk litteratur. De står för ett accepterande av den minsta gemensamma nämnare som kan tolereras av båda parter i konflikten, och som dessutom kan vinna stöd internationellt. I så fall finns det inget nytt i Hallidays argumentation; allt som vi, palestinierna, ombeds göra, är att acceptera den dominerande socialistiska åsikten, som varken är ”standard” eller ”principiell”.
Förutom vad gäller sättet att närma sig problemet, sviktar logiken i Hallidays argumentation, när han kommer in på detaljer.

Förutsättningarna

Hallidays argumentation kan schematiskt summeras på följande sätt: (1) Den palestinska frågan handlar om ”nationellt förtryck”; (2) i situationer av den typen har nationer rätt till en egen stat; (3) eftersom israelerna utgör en nation och palestinierna utgör en nation; (4) har både israeler och palestinier rätt till eget självbestämmande; (5) den socialistiska ”standardlösningen” i frågor om nationellt förtryck är delning.

Jag har i det föregående ägnat mig åt påståendet att delning är det socialistiska ”standard-svaret” vid situationer där förtryck förekommer. Jag skall här koncentrera mig på det grundläggande påståendet:

”Världens judar bildar ingen nation, men israeler är inte blott och bart judar. Israeler är de som är födda i Israel, eller medborgare i det landet; de har en kultur, ett språk och en historia som skiljer sig från judars utanför Israel.”

Hur förhåller det sig egentligen med detta? Även om det stämmer att det nu finns ett land-område som kallas Israel och att de människor som bor där kallas israeler, är det inte riktigt att ”de har en kultur, ett språk och en historia som skiljer sig från judars utanför Israel.” Först och främst talar vi om de 15% av dessa israeliska medborgare (Palestina-araber) som inte delar denna kultur, språk och historia; inte heller delar de majoritetens framtidsförhoppningar. Dessutom är de uteslutna från medborgarskapets fördelar och de är förtryckta i flera av-seenden (exempelvis expropriering av land, politisk yttrandefrihet) först och främst p g a att de är ickejudar, dvs av den anledningen att de inte uppfyller det enda kriterium framför medborgarskap som finns: judiskheten. Därför är, i detta fall, israelerna judar och kategorin ”israelisk", en vilseledande beteckning.

För det andra, endast judiska israeler, födda i Israel efter 1948, har vad som kan betecknas som en kultur. Men denna kulturs historia kan endast sträcka sig in i den judiska historien. Även om de alla är judiska, bibehåller de olika invandrargrupperna en motsvarande geo-grafisk gruppering som, trots en så pass starkt integrerande institution som armén, under-stödjer de särarter som finns och som sammanbinder dessa invandrargrupper med landet de kom ifrån. Detta gäller inte de sefardiska judarna, men i deras fall finns det starkare kulturella skillnader och klassklyftor som separerar även dem.

För det tredje, hur skall man ställa sig till den omfattande in- och utvandring som är av så stor vikt för den s k israeliska nationens integritet? Vad kan sägas om de cirka tjugo tusen som årligen har immigrerat från västerlandet för att bli israeler, och om de – i stort lika många – som utvandrat? Är dessa en del av den israeliska staten? Är de närmare halvmiljonen judiska israeler i USA en del av den israeliska nationen? Menar Halliday att ”israelerna i New York” eller Los Angeles har rätt till en stat eller de förtryckta fattiga i Hatikvah-kvarteret i Tel Aviv, eller de amerikanska och brittiska nybyggarna i Carmiel som flyttade dit för att förverkliga sin judiskhet, eller de palestinska araber i Nasareth som har israeliskt medborgarskap?

Vad jag försöker visa är inte att det saknas teoretisk möjlighet för en ”israelisk nation” att utvecklas. Vad jag menar är att det nu, med nuvarande kriterier, inte existerar en sådan stat. Det enda kriterium som används för att definiera medborgarskap i det aktuella landområdet (Israel) är judiskhet, sådan den definieras enligt religiösa lagar. Det är inte frågan om en kulturell socialisation, inte heller går rätten till medborgarskap vidare genom arv.

Lösningen

Eftersom ”standardlösningen” till en situation med nationellt förtryck, enligt Halliday, är delning skall jag avslutningsvis kortfattat kommentera hans föreslagna plan. När man synar hans förslag närmare avslöjas de inre bristerna.
Halliday diskuterar en förändring av det förslag som rör en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza, parallellt med den israeliska staten. Det gäller två viktiga punkter; gränsdragningen och palestiniernas rätt att återvända. Gränserna kan, menar han, inte ”rätteligen begränsas till Västbanken och Gaza...(palestinierna) måste tillerkännas rätten att bibehålla sina krav på...upp emot halva det område som...kommer att ingå i delningen.” Med andra ord så föreslår Halliday ett program som i grunden följer riktlinjerna i FN:s delningsplan från 1947.

Den andra väsentliga förändringen är ”varje palestiniers rätt att återvända dit han eller hon ursprungligen kom ifrån.” Detta förslag utmanar givetvis inte den israeliska ”Lagen om återvändande” vilken antogs 1950 och varit i kraft sedan dess. Lagen innebär: en stat för palestinierna på Västbanken och i Gaza, som kan innefatta ytterligare områden – upp emot hälften av den totala ytan – taget från Israels nuvarande territorium, och rättigheter för palestinier att återvända till sina ursprungsorter i Palestina.

Eftersom denna diskussion inte egentligen gäller att fastställa de olika förslagens meriter skall jag begränsa mig till de implikationer som kommer ur den lösning som Halliday angett.

Å ena sidan argumenterar Halliday för den ”israeliska nationens” självbestämmande, förmod-ligen inom det område som de karvade ur Palestina 1948, och som de kallar Israel; men å den andra antyder han att området behöver fördelas om för att gagna en palestinsk stat. Enligt vilka riktlinjer? Varför just halva området? Är det en numerisk kvot, och i så fall, skall den förändras med ändrad demografisk sammansättning i de två grupperna? Hur pass logiskt är egentligen detta sätt att lösa problemet?

Frågan om gränsdragning är intimt förbunden med förslaget om ”rättighet att återvända”. En palestinsk rätt att återvända undergräver den israeliska statens judiskhet. Ett sionistiskt-judiskt Israel är för den stora majoriteten av israeliska judar ett förverkligande av deras rätt till själv-bestämmande. Om Halliday argumenterar för deras rätt till statsbildning, vilket han gör, då kan han inte i samma andetag argumentera för denna 'rättighets motsats. I praktiken är det just detta han gör och det är skälet till att hans argumentation, på flera olika nivåer inte håller.

En betydligt mindre komplicerad fråga, som utgör kärnan i palestinaproblemet, gör Hallidays argumentation överflödig. Har någon folkgrupp, vare sig de utgör en nation eller ej, tolkat sin rätt till självbestämmande på sådant sätt att de tar ifrån en annan folkgrupp rätten till en fri och oberoende existens i deras land? Vi, palestinierna, besvarade denna fråga nekande för minst sextio år sedan. Av den anledningen avser vi vår kamp vara av det mest väsentliga slaget. Följaktligen undviker alla förslag om delning den grundläggande karaktären hos den aktuella konflikten – förutsatt att de inte är framlagda på grund av taktisk hänsyn. Vår valmöj-lighet gäller därför inte på vilken del av Palestina som vi kan förvandla vårt självbestämman-de till en regering och en flagga – hur skulls det kunna vara självbestämmande? Vår valmöj-lighet är, som jag ser det, endast en – hur kan vi bäst befria vårt land, vårt samhälle och vår framtid; hur skall vi bäst kunna skapa demokratiska och fria institutioner där inga tidigare har funnits. Det finns ingen så kallad ”principiell socialistisk ståndpunkt” som ger oss råd i det fallet.

Khalil Nakhleh
Översättning Stig Eriksson/ Gunnar Odlander
Artikeln är en översättning ur tidskriften Merip Reports Nr 96, maj 1981.
1 Nakhleh leder Institute for Arab Studies i Belmot. Han har, tillsammans med Elia Zureik, givit ut boken The Sociology of the Palestinians.