Naim Khader(1) har tillsammans med den israeliska antisionisten Uri Davis och den palestinske poeten Fowsixel-Azmar redigerat ”Towards a Socialist Republic of Palestine”, vars syn avviker både från PLO:s officiella och från Sa'id/Machovers genom att vilja åtskilja stat och nationalitet. Vi publicerar hans svar på en kritik av boken från Emlie Tuma, en av ledarna för Rakakh. Från Fjärde Internationalen 1-2 / 1984.

Personligen anser jag att det är nödvändigt med en demokratisk stat över hela det palestinska området för att tillförsäkra alla invånarna – kristna, judar, muslimer – samma rättigheter och skyldigheter. Den demokratiska staten är dessutom, till syvende och sidst, den enda varaktiga, rättvisa och rättfärdiga helhetslösningen, såväl på det palestinska-arabiska folkets som på de israeliska judarnas problem.

Jag är övertygad om att varje lösning som inte uppfyller detta strategiska mål endast blir tillfällig – dvs endast en förberedelse för en fullständig demokratisk lösning. Utan tvivel utgör varje övergångslösning som inte är ett led i upprättandet av en demokratisk stat, ett hot mot de progressiva och revolutionära delarna av den palestinska revolutionen, eller bidrar åtminstone till att hålla dem tillbaka. En sådan dellösning innebär att den progressiva rörelsen i Mellersta östern, och även i hela den arabiska världen, försvagas, eftersom den förstärker den sionistiska ideologin i Palestina. Denna ideologi är till sin natur en expansiv, imperialistisk och reaktionär fiendes ideologi, som skoningslöst kommer att angripa varje progressiv rörelse som utvecklas i området, precis som den gjort gång på gång sedan den trängt in i den arabiska världens hjärta, Palestina. Någon fred i Mellanöstern är inte möjlig med mindre än att den sionistiska ideologin, såsom den nu formuleras och tillämpas, avskaffas. Endast den demokratiska lösningen, dvs upprättandet av en demokratisk stat, kan leda till en upplösning av den sionistiska rörelsen, och gynna ett alternativ som kan godtas såväl av de judar som för närvarande är bosatta i Palestina, som av de palestinska-arabiska folket i landsflykt och i ockuperade områden.

Tesen om den demokratiska staten är en revolutionär tes, som försvaras av alla grupper som bär upp den palestinska revolutionen, särskilt av den palestinska befrielseorganisationen, som är den enda rättmätiga företrädaren för det palestinska folket. Det är en tes som visar hur principfast, fredlig, genomtänkt och djupt engagerad i försvaret av människovärdet den palestinska revolutionen är. Denna tes höjer sig över uppfattningen att den sionistiska fienden måste bekämpas, och vänder sig i stället till den enskilde israeliske juden med en inbjudan till fredlig och broderlig samlevnad. Den är överlägsen iden om krig, förstörelse och dödande, därför att den överensstämmer med historiens gång, och pekar framåt mot uppbyggnaden efter kriget. Den visar att palestinierna inte slåss därför att de skulle älska krig eller för att hämnas (då hämnd är någonting negativt och destruktivt, medan befrielse är någonting positivt och konstruktivt), utan för att befria landet och människorna, oavsett religion. Vi slåss inte mot judarna därför att de är judar, för att döda dem, fördriva dem eller kasta dem i havet. Vi för en oförsonlig kamp mot besittningstagaren oavsett vilken religion, ras eller vilket land han tillhör. Vi har tidigare kämpat mot de katolska korsfararna, de muslimska ottomanerna och de protestantiska britterna, som en efter en, i tur och ordning, invaderat landet. På samma sätt kämpar vi nu mot den judiska sionisten i hans egenskap av ockupant.

Tesen om den demokratiska staten är en humanistisk revolutionär tes. Befrielse under koloniala förhållanden innebär ofta att den utländska kolonisatören fördrivs och den landsförvisade befolkningen tillåts återvända till sitt hem och land. Eftersom vi förstår det judiska folkets problem och är övertygade om att revolutionen måste innebära landets och människornas befrielse, har vi föreslagit en demokratisk stat som erbjuder varje människa som för närvarande är bosatt i Palestina – inklusive utlänningen som kommit till Palestina som inkräktare, besittningstagare och kolonisatör – möjlighet att stanna, leva med oss i fred, och tillsammans med oss skapa ett demokratiskt samhälle i vilket alla åtnjuter samma rättigheter och samma skyldigheter oavsett kön, färg eller religion. Vi avser inte att med detta förslag föra någon bakom ljuset. Inte heller för vi fram det som ren och skär propaganda.

Den demokratiska statens namn

Staten kommer tveklöst att vara en republik och kallas Palestina, det historiska namn landet alltid, genom århundradena, haft. Därför talar vi om den Demokratiska Republiken Palestina. Vi undviker ordet sekulär för att inte bli beskyllda för att vilja avskaffa religionen. Det vill vi inte. Däremot anser vi att religionen är en personlig fråga, som handlar om individens tro, och att det är otillåtligt att använda den som kriterium på invånarnas rättigheter och skyldigheter. Hade vi föreslagit en sekulär palestinsk republik finns det risk för att man i Väst, där själva sekularismen nästan blivit en religion, trott att vi definierade en stat med bestämd trosbe-kännelse. Vi talar inte om en fler-religionerns stat eftersom vi inte vill påtvinga någon reli-gionen. Självfallet talar vi inte heller om en flyktingstat. Däremot talar vi om en demokratisk stat i vilken religionen är en personlig fråga och i vilken religiös tradition respekteras, men inte tillåts påverka sättet att styra landet eller fastställa medborgerliga rättigheter och skyldig-heter. Vi talar inte om en progressiv stat eftersom det är självklart att en sann demokratisk stat måst vara progressiv.

Vi talar inte heller om en folkstat, eftersom ordet republik i sig inbegriper iden om folkets – hela folkets – deltagande i landets regering i enlighet med gemensamt fattade beslut. Vi talar inte heller om en socialistisk stat då begreppet ”socialism” blivit så oerhört förvrängt i vår tid. Hur många partier, grupper eller regeringar i vilka socialismen lyser med sin frånvaro, kallar sig inte för socialistiska? Enligt vår mening betyder socialism rättvis fördelning av rikedom, privilegier och ansvarigheter på alla nivåer, att principer och inte makt styr, samt fria, allmänna val. Är demokrati någonting annat än denna definition av socialism? Vi menar självfallet sann demokrati. En demokratisk republik kommer inte att tillåta de mäktiga att förtrycka de svaga, de rika att exploatera de fattiga, och minoriteten att bestämma över majoritetens öde. Socialismen kommer inte att värderas efter de uttalanden och slagord som förs fram i dess namn, utan utifrån handlingar och resultat. Vi föredrar en demokratisk stat som tillämpar socialismen, framför en som kallar sig socialistisk men vars enda gemensamma nämnare med socialism och social rättvisa är namnet. Vi begränsar oss därför till ”Den demokratiska republiken Palestina”. Jag är inte nöjd med titeln på denna bok, och anser att den i stället borde ha varit ”För en demokratisk palestinsk republik”.

Väpnad kamp

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att den väpnade kampen kommer att förbli den enda framkomliga vägen så länge som den sionistiska ideologin har hegemoni över de israeliska ledarnas medvetande, och så länge den vägleder deras rasistiska, expansionistiska och förtryckande handlingar. Helt säkert har de som levt under sionismen och farit illa av den under många år, kommit fram till samma slutsats, även om särskilda omständigheter, eller deras önskan att hålla sig inom ramarna för den legalitet de blivit påtvingade av sionismen, hindrar dem från att uttrycka den offentligt. Så länge som sionismen fortsätter att hålla såväl det israeliska ledarskapets som enskilda israelers medvetande i sitt grepp, kommer frågan om den palestinska revolutionen och de patriotiska styrkorna att förbli en fråga om liv och död, och inte om ockupation och tillbakadragande. Detta är min övertygelse. Den överensstämmer med det palestinska nationella fördraget och de patriotiska nationella rådens resolutioner. Det innebär inte att jag avfärdar allt annat än en militär lösning som möjliggör att den sionistiska ideologin och praktiken avskaffas i ett enda svep och i en enda strid. Jag tror på ett förlängt folkligt befrielsekrig, och på beslutsam och ihärdig daglig kamp. Likaså tror jag på stadier, och att varje framsteg vi gör till följd av vår kamp och strävan, är ett bakslag för vår fiende, varje seger vi uppnår ett nederlag för vår fiende. Men vi måste vara på vår vakt så att våra framsteg inte förblindar oss, och det vi anser vara ett nederlag för fienden förvandlas till ett andrum som tillåter fienden att samla sina styrkor, genomföra en våldsammare attack, och vinna en större seger.

Min övertygelse om nödvändigheten av att föra väpnad kamp mot sionismen sammanfaller med min starka övertygelse om den politiska kampens betydelse. Jag anser att politisk kamp är nödvändig, och dessutom ett av de grundläggande villkoren för att segra. Den väpnade kampen blir mycket mindre slagkraftig om den inte åtföljs av politisk strid. Det är därför som den palestinska befrielseorganisationens politiska och diplomatiska landvinningar, särskilt det senaste årets, är så oerhört betydelsefulla. Dessa landvinningar var inte en följd, vilket som-liga vill göra gällande, av ett ökat väpnat motstånd från den palestinska befrielseorganisa-tionens sida. Det råder inget tvivel om att den politiska kamp som oundvikligen följer med militära påtryckningar, tvingar ett stort antal judar, som är påverkade av den sionistiska ideologin, att granska den, och inse att den utgör ett politiskt, nationellt och även ett fysiskt hot, inte enbart för de palestinska araberna, utan även för judarna själva, som faktiskt är dess offer. Ett antal av dessa judar och israeler kommer säkert så småningom att börja delta i kampen sida vid sida med palestinierna. Det finns ingenting som kan hindra dem från att delta i en väpnad kamp mot sionismen och den reaktion, exploatering och imperialism den är ett uttryck för. Befinner sig inte de judar som står på vår sida i kampen i samma skyttegrav?

Det palestinska folket har burit vapen, oupphörligen förespråkat väpnad revolution, och givit sig in i en politisk kamp som oundvikligen kommer att trappas upp. Det finns judar och israeler som kämpar fullständigt hängivet på vår sida, och det finns judar som har burit vapen i solidaritet med oss, och de som är beredda att göra det när tiden är mogen. Detta är mycket hoppingivande, eftersom alla progressiva krafter i området delar ansvaret för Palestinas befrielse och upprättandet av den demokratiska staten. Självklart vilar det största ansvaret på den palestinska revolutionens axlar, inte därför att vi skulle förringa judarnas roll, som Dr Emile Tuma påstår att vi gör, utan därför att de palestinska araberna är förtryckta och fördrivna, och har förstått sionismens natur, dess ambitioner, tänkesätt, och det hot den utgör. Sionismen kan inte längre vilseleda någon av dem. Judarna däremot är fortfarande förledda av den sionistiska ideologin och praktiken, och kommer först så småningom att delta i vår kamp. Varje grupp bland judarna som blir övertygad om rättvisan, allvaret och betydelsen av vår sak för palestiniernas och israelernas gemensamma framtid, kommer att ansluta sig till vår kamp.

Det är mycket svårt att föreställa sig att alla israeler skulle ändra sin politiska övertygelse över en natt. Precis som i Sovjetunionen under den (ärorika) oktoberrevolutionen och i Frankrike under den franska revolutionen, finns det alltid en förtrupp som går i spetsen för revolutionen, medan majoriteten av folket ansluter sig till kampen när revolutionen redan påbörjats och anammar dess principer när den väl segrat. Vi förbiser inte judarna när vi kartlägger den väpnade kampen, utan vi utgår ifrån verkligheten, det nödvändiga och det sannolika, och vi tror inte på under. Är det inte så att oktoberrevolutionen och framväxten av den socialistiska staten utgjorde ett grundläggande villkor för den politiska och sociala omvändelsen av hundratusentals ryssar? Vem vågar påstå att hela det ryska folket omfattade socialismen, eller kommunismen före revolutionen?

Det är sant att vi inte kan påtvinga judarna i landet revolutionen mot deras vilja, men vi kan lyckas vinna dem för vår sak om det uppstår en förtrupp i Israel, beredd att verka för revolutionen. Är Dr Tuma rädd för en sådan revolution? Är han rädd för att det skall bildas styrkor i Israel beredda att delta även med vapen i kampen? Är han rädd för att om en sådan revolution uppstår, vilket den helt säkert kommer att göra en dag, så kommer den att dra mattan under fötterna på politiska ledare som strävar efter monopolet över patriotismen, och tvinga dem att fullfölja sina historiska förpliktelser? Doktorns kommentarer och hans uppenbara oro får mig att tro att det är just det han är rädd för. På samma sätt tror jag att det finns styrkor i landet (vars patriotism och hängivelse jag inte betvivlar), som bidrar till att förvränga och dämpa motsättningarna och därmed förhindra eller fördröja explosionen.

Jag håller fullständigt med Dr Emile Tuma när han säger att ”Målet och de grundläggande villkoren som bestämmer hur kampen för nationell befrielse skall föras, bestämmer också kampen för socialismen”. Jag håller även med när han säger: ”Alla folkens rätt att välja sådana kampmetoder som passar deras förhållanden och överensstämmer med deras mål”. Detta är i själva verket den palestinska befrielseorganisationens politik, som jag stöder och verkar för. Man får emellertid inte glömma att det är revolutionärens rättighet, ja t o m hans skyldighet att kämpa för att skapa de objektiva villkoren för revolution och befrielse. Vi hoppas att de rådande objektiva villkoren som skapats av det palestinska folkets och de övertygade judiska allierades kamp, kommer att förändras. Vi hoppas att den nuvarande maktbalansen, som inte gynnar revolutionen, också kommer att förändras. Kommer vi inte att lyckas få fram medel anpassade för de nya villkoren som revolutionärernas väpnade kamp skapat? Den sanna revolutionen utgår ifrån det som är möjligt, och driver kampen mot det 'som är nödvändigt att uppnå. Tror Dr Emile Tuma att de objektiva villkoren är eviga och oföränderliga? Om det vore så, hade den palestinska revolutionen inte sett dagens ljus eller gjort några landvinningar.

Det är sant att det funnits befrielserörelser som tvingats gripa till vapen, medan andra inte behövt göra det. För det palestinska folket har historien visat att fienden och dess allierade inte kommer att tillåta det någon annan väg än den väpnade kampens. Om Fateh inte skjutit det första skottet 1965, och om det palestinska folket hade begränsat sig till politisk kamp och fredliga medel, hade det inte funnits någon palestinsk revolution i dag. Det hade inte heller lyckats avtvinga världen ett erkännande. Det skulle inte heller i dag finnas någon som diskuterade frågan om våra nationella rättigheter, vår rätt till självbestämmande och till att upprätta en oberoende palestinsk stat under den palestinska befrielseorganisationens ledning. Jag kan t o m påstå att om den väpnade revolutionen inte hade vuxit fram skulle vi inte i Al-Ittihad kunnat läsa artiklar om det palestinska folkets nationella rättigheter, och nödvändig-heten av att erkänna dem.

Rätten till självbestämmande

Efter att ha citerat Friedrich Engels, säger Dr Emile Tuma, och hans påstående är oerhört viktigt, att ”Det palestinska-arabiska folket kan inte bortse från det israeliska-judiska folkets rätt till självbestämmande i den oberoende stat som det skapat åt sig själv...”. Här blir det uppenbart att doktorn har en bristande förståelse av innebörden av begreppet ”folk”, och värre ändå, av rätten till självbestämmande. Jag vill inte fråga honom vem som är en jude. Inte heller om judaismen är en religion, ett folk eller en nation. Jag vill inte ge mig in i en fruktlös diskussion om det rimliga eller orimliga i att definiera israelerna som ett folk. Jag skall inte fråga honom om vi bör skilja mellan israeler som ett folk – om detta är rätta termen – och sionistiska judar som är utspridda över världen och till vilka sionismen förlänat ”rätten att återvända”. Jag skall här begränsa mig till att citera den judiske historikern Maxime Rodinsons påstående att ”Israelerna är en nation som fortfarande håller på att bildas”. Jag tillägger ingenting, och överlåter åt israeler, sionister och icke-sionistiska judar att diskutera frågan så mycket de önskar, och att definiera sig själva som de anser bäst.

Men jag förstår inte hur Dr Tuma kan tillerkänna israelerna rätten till självbestämmande. Det är sant att rätten till självbestämmande är en grundläggande rättighet som erkänns av inter-nationell lag, fastslagits av Förenta Nationerna vid mer än ett tillfälle, och som många stater i Tredje världen som under de senaste åren erövrat sin självständighet, kämpar för. Men man kan kämpa för rätten till självbestämmande på egen mark, inte på andras. Det algeriska folket kan inte försöka vinna sin rätt till självbestämmande på belgisk mark, det syriska folket kan inte försöka vinna den på pakistanskt mark, och det irländska folket gör inte anspråk på sin rätt till självbestämmande på italiensk eller palestinsk mark under förevändning att det är katolskt. Inte heller kämpar det nicaraguanska folket för sin rätt till självbestämmande på spansk mark p g a att deras förfäder levde i eller befolkade det landet. Med vilken rätt till-erkänner därför doktorn sionistiska judar rätt till självbestämmande på vårt folks mark i Palestina? Är det därför att Palestina är deras historiska hemland? Om så är fallet har jag inte rätt att kräva israeliskt tillbakadragande från en enda tum av Palestina. Eller är det därför att doktorn tror på styrkans logik och erkänner att sionisterna erövrat denna rätt med våld och därmed äger landet? Om så är fallet, innebär det att vi och araberna har rätt att helt utplåna Israel när styrkeförhållandena förändras. Eller beror det på att doktorn tror på fait accompli politiken? Vilket svaret på denna fråga än är, så är det felaktigt och farligt.

Akilleshälen i den israeliska statens existens är faktumet att den inte har något existens-berättigande. Styrkan i det palestinska argumentet ligger i att det palestinska folket bekämpar en enhet som saknar legitimitet och upprättats genom militär makt, våld och terrorism. Inte heller delningsresolutionen FN antog 1947 tillmäter staten Israel någon legitimitet. Detta av två skäl. För det första därför att det är en rekommendation från Generalförsamlingen och inte Säkerhetsrådets resolution, och för det andra därför att Generalförsamlingen inte har mandat att anta rekommendationer som strider mot författningens principer. Den viktigaste bland dem är rätten till självbestämmande för folk i sitt land, och det är värt att komma ihåg att Golda Meir vid ett tillfälle sade till några studenter som förespråkade tillbakadragande från de ockuperade områdena ”Om vi drar oss tillbaka från Hebron från Jerusalem och från Nablus, vad skulle då rättfärdiga vår närvaro i Haifa, Jaffa och Lydda?” Hon hade rätt, eftersom sionisterna ockuperade en del av Palestina med våld 1967. Är det nödvändigt att påminna läsaren om att Israel 1947-48 ockuperade 25% av palestinskt land utöver den del de blivit tilldelade av FN.

Israelerna har därför ingen rätt till självbestämmande i Palestina. Detta måste man ha helt klart för sig. När det palestinska folket upprättar en demokratisk stat i Palestina, kommer den att inbegripa, som vår broder Yaser Arafat sade i sitt tal inför FN, alla judar som för när-varande bor i Palestina. Skulle det palestinsk-arabiska folket gå med på att en oberoende stat på en del av Palestina upprättades, skulle det vara en stor eftergift som vittnar om dess generositet och humanism. Vi är beredda att tillerkänna de som inte har någon rätt lika rättigheter, och vi är beredda att leva på jämställd fot med de som dagligen fördrivit, skingrat och massakrerat oss, och som även nu försöker tillintetgöra oss. Vi är beredda att i vårt kära land, som våra partners ta emot de som kom som kolonisatörer och försökte fördriva oss från vårt land, lägga beslag på det och upprätta en judisk stat på det. Detta är vad doktorn måste förstå. Makt och ockupation ger inga rättigheter. Korsfararriket gav inte det kristna Europa några rättigheter över Palestina. Varför talar han då om ”det judiska folkets rätt till själv-bestämmande?”

Kulturellt självbestämmande

Jag vill begränsa mig till att säga följande: Vi vill inte verka för en minoritets herravälde över majoriteten, eller för majoritetens herravälde över minoriteten. Vi vill inte radera ut någon kultur, eller döda något språk, eller eliminera någon religion, därför att de tillhör en minoritet. Vi vill att alla folk eller grupper eller minoriteter skall kunna leva i ett demokratisk Palestina och behålla sina särskilda språk och kulturer. Vidare vill vi ge alla dessa det stöd de behöver och oss alla de nödvändiga medlen för att förstärka, fördjupa och berika det demokratiska samhället. Jag vill inte påtvinga alla som har rätt att bo i ett demokratiskt Palestina, det arabiska språket, och kulturen.

Jag kommer självfallet också att avvisa varje försök att påtvinga mig ett främmande språk eller en främmande kultur. Det borde vara möjligt för ett antal språk och kulturer att leva tillsammans och berika varandra, med bibehållet religiöst, språkligt och kulturellt oberoende, och utan diskriminering, förföljelse eller förtryck.

Är detta en dröm eller en fantasi? Kanske det, men det är en slagkämpes uppgift att förändra dröm till verklighet, särskilt om denna dröm består av lycka, oberoende, demokrati och anständigt liv för miljoner invånare.

Dessa är personliga funderingar, inte färdiga tankar jag tagit över från Marx eller Lenin. Jag för fram dem med största ödmjukhet. Jag må ha fel i en del saker, och jag är beredd att ändra mig om någon broder övertygar mig om att jag har fel. Men jag kommer inte att låta smutskastning och förtal hindra mig från att föra fram mina åsikter. Jag söker argument och seriös logik, och hoppas finna dem i en kommande kommentar från Emile Tuma.

Naim Khader
Översättning Christina Schmidt

1 Naim Khader var PLO:s representant i Bryssel. Han mördades 1981 av Abu Nidal gruppen.
Artikeln är översatt ur boken Debate on Palestine, Fouzi el-Ansmar, Uri Davis, Naim Khader (red.), Ithaca Press, London 1981.