Den utomparlamentariska oppositionen
Tariq Ali

De allra senaste årens utveckling har på ett avgörande sätt bekräftat ett faktum som hamnat i rampljuset genom de ekonomiska kriser som hotar de utvecklade kapitalistiska staterna i Västeuropa. Det står numera överväldigande klart att de problem som skapas genom den moderna kapitalismens, nykapitalismens, sätt att fungera, inte kan lösas inom den existerande samhällsbyggnadens ram. Man kan bekämpa dem på kort sikt med kapitalismens klassiska botemedel (deflation, importkontroller, exportstöd, devalvering etc.), men i det långa loppet kommer de ändå att fortsätta att hemsöka de kapitalistiska samhällena. Dessa samhällen kommer också i fortsättningen att plågas av systemets inre motsägelser, motsägelser som till slut kommer att slita sönder dem.

Det som hände i Frankrike i maj 1968, och som diskuteras närmare på andra håll i denna bok, har definitivt bevisat sanningen i den marxistiska alienationsteorin. Renaultarbetarna är Frankrikes högst betalda arbetare. De gick inte i strejk för högre lön, utan för något långt större - bestämmanderätten över den industri de arbetade för! Händelserna i Frankrike bevisade att det inte längre krävs kriser av 1920-talsmodell, att det inte längre är nödvändigt med tjugo miljoner arbetslösa, för att en krissituation skall skapas. Det räcker med ett relativt litet antal arbetslösa för att förtroendet för systemet skall krossas. I Frankrike krossades detta förtroende. Den franska kapitalismen räddades av franska kommunistpartiet, vilket definitivt bevisade för envar som fortfarande hade behov av ett sådant bevis, att PCF i realiteten handlar enligt den klassiska socialdemokratiska modellen. Till och med Bernstein skulle ha gråtit.

I dagens Västeuropa går tendensen mot styrande genom samtycke, mot den korporativa staten. Krisen i den internationella betalningsbalansen har påskyndat utvecklingen mot autoritära regimer på det politiska och ekonomiska fältet. Vi har fått den stora koalitionen i Bonn, den tysta koalitionen i Frankrike, en consensus-regering i Storbritannien. De politiska regimerna i de avancerade kapitalistiska staterna börjar bli allt mer lika varandra, allt auktoritärare, allt repressivare. De skillnader som fortfarande finns är snarare kvantitativa än kvalitativa. De båda viktiga karakteristika som förenar dessa regimer med varandra är a) den fulländade sammansmältningen av den ekonomiska och den politiska makten och b) klasskampens institutionalisering genom fackföreningarnas byråkratiska ledarkader, som i värsta fall öppet går arbetsgivarnas ärenden och i bästa fall hämmar arbetarnas kamp och försöker kanalisera in den i begränsade, och huvudsakligen symboliska, former.

Storbritannien utgör inget undantag från denna tendens. Det är alldeles onödigt att räkna upp labourregeringens fel och misstag i detalj här. Vid det här laget känner de flesta människor till dem ändå. Den brittiska socialdemokratin försöker helt enkelt fortsätta att spela sin historiska roll - nämligen att hålla arbetarnas egna organisationer i schack medan man skär ner arbetarnas levnadsstandard för att lösa de ekonomiska problem som drabbat den brittiska kapitalismen. Men trots att man har lyckats få fackföreningarna att underkasta sig helt, har de ekonomiska problemen bara mångdubblats på ett katastrofalt sätt. Till och med de lojala fackföreningarna börjar visa tecken till otålighet inför labourregeringens flagrant fackföreningsfientliga politik. Labour Party har snarast startat ett korståg för att rädda den brittiska kapitalismen, ett korståg där till och med den begränsade reformism man viftade med i partiets vallöften har offrats på den kapitalistiska nödvändighetens altare. På det inrikespolitiska fältet har labourregeringen gjort den traditionella torypolitiken till sin. Den har fjäskat för rasistiska torykrav och har i vissa fall gått ännu längre till höger än vad tories själva någonsin skulle ha vågat göra. Inom utrikespolitiken har Labour troget avspeglat det amerikanska utrikesdepartementets politik. Första gången labourledarna vågade framträda offentligt var vid ett möte i Hyde Park vid tidpunkten för den ryska invasionen i Tjeckoslovakien - en invasion som givetvis fördömdes i starka ordalag. New Statesman, denna konsekventa apologet för labourregeringens "progressiva" flygel, kommenterade: "Det har alltid framstått som ett axiom för den brittiska utrikespolitiken att vi hävdar de små nationernas rätt.(1) Tydligen hade man glömt hur man förrått Jagan i Guyana, glömt de förtryckta folken i Vietnam, Grekland, Portugisiska Guinea, Zimbabwe (Rhodesia), Sydafrika, Portugal, glömt den människoslakt på biafraner som Storbritannien hjälper den federala regimen i Nigeria att genomföra.

Det bör kanske påpekas att den reformistiska labourgruppens reaktion på dessa förräderier mot den reformistiska politikens allra elementäraste principer var fullständigt inadekvat och halvhjärtad. Historien om hur dessa välmenande reformister duperades av Barbara Castle, Anthony Greenwood och Judith Hart, under Harold Wilsons egen ledning, är en alldeles speciell sådan, som har fått sin briljanta och mycket detaljerade skildring på annat håll.(2) Här må det räcka med ett konstaterande att reformisterna visade sig helt ur stånd att åstadkomma något alls. När de till slut kom fram till att något slags troshandling dock var nödvändig, framfödde de ett dokument som döptes till the Socialist Charter. Deras veckotidning Tribune kallade sig stolt "tidskriften som stöder the socialist charter". Man överlät åt en journalist vid den revolutionära socialistiska varannanmånadstidskriften The Black Dwarf att avslöja fiktionen:

"Just när kistan sänks i graven, tillsammans med förhoppningarna hos alla de som hoppats på en massrörelse mot Wilson inom Labours vänsterflygel, hörs en svag knackning inifrån kistlocket. När man då öppnar kistan igen upptäcker man att det fortfarande finns en liten gnutta liv kvar i liket. Ett matt leende rör sig i det bleka anletet. Fästat vid likets bröst finner man ett dokument, skrivet på pergament, med titeln: THE SOCIALIST CHARTER. Får jag be er skriva på? mumlar liket."(3)

Och för att bevisa att ovanstående inte bara var retorik gick skribenten sedan till angrepp mot själva kärnan i the new Charter:

The Charter innehåller inget som helst nytt. Den kräver "ekonomiskt oberoende" och satsar på en utopisk, reaktionär, ekonomisk nationalism; den pratar om planering utan att ställa frågan om VEM som skall planera; när den kräver ett vidgat offentligt ägande ända tills den statliga och allmänna sektorn dominerar över den privata, avslöjar den en rent ytterlig naivitet i sina fantasier om att bourgeoisien verkligen skulle exproprieras en masse av sin egen stat; den kräver "kontroll" över profiter, priser och utdelningar, vilket ar helt omöjligt. Antingen krossar man kapitalismen eller också förvaltar en labourregering (som Wilsons) den enligt dess egna lagar.(4)

Inför sådana betingelser var det ju oundvikligt att det började växa fram en massrörelse mot labourismen, mot det parlamentariska hyckleriet och mot hela den rådande samhällsstrukturen. Och liksom på den europeiska kontinenten blev det ungdomen som först gav sig ut på gatorna. Och i Storbritannien precis som på andra håll blev den tändande gnistan till denna massmobilisering kriget i Vietnam.

Vietnam Vietnam Vietnam

Det vietnamesiska folkets kamp mot den nordamerikanska imperialismen saknar motstycke i världens historia. Den har visat världen att en överlägsen form av politisk organisation och politisk ideologi aldrig kan duka under ens inför styrkan hos världens mest avancerade kapitalistiska teknik. Vietnamesernas motstånd har för hela världen (och inte minst för de amerikanska soldater som deltar i striderna) avslöjat den brutalitet och ondska som döljer sig bakom myterna om överflödet och "den representativa demokratin". Vietnam har avslöjat nykapitalismens glupska förvärvslystnad och har genom sitt heroiska motstånd återuppväckt det socialistiska medvetande i väst som bokstavligt talat legat sovande alltsedan det kalla krigets begynnelse. Och vietnameserna är också själva medvetna om sin kamps historiska betydelse. De inser fullständigt klart att ett nederlag för Förenta staterna i Vietnam skulle ge en välbehövlig stöt framåt åt de revolutionära rörelserna i Asien och Latinamerika; och förvisso är tanken på den latinamerikanska revolutionens spöke knackande på Förenta staternas egen dörr en mäkta hjärtevärmande sådan. I en intervju som den nordvietnamesiska premiärministern gav mig i Hanoi i januari 1967 underströk han gång på gång den saken:
"Tala om för våra kamrater i Västeuropa att det vietnamesiska folket kämpar för dem också. ... Internationalismen lever i vårt blod."

Och det kan inte råda något tvivel om att man i framtiden kommer att se tillbaka på vårt sekel som det århundrade då bolsjevikernas framgång 1917 inspirerade människorna till hjältedåd utan motstycke. Mao Tse-tungs och hans bondekrigares långa marsch kommer aldrig att glömmas, Fidels kamp i Sierra Maestra och Ches osjälviska hängivenhet för den latinamerikanska revolutionens sak kommer alltid att leva i människornas minne, och vietnamesernas episka kamp kommer att ge eko i många sekler framåt.

Vietnamkriget har radikaliserat människorna över hela världen, och alldeles speciellt i Förenta staterna och Västeuropa. I Storbritannien har de största demonstrationer som alls genomförts efter labourregeringens maktövertagande gällt Vietnamfrågan. Och vad man framför allt måste hålla i minnet här är att dessa; demonstrationer inte har varit av pacifistisk typ. De första demonstrationerna organiserades av Establishments vänsterflygel - reformisterna. I gruppen ingick "vänsterflygeln" av Labours parlamentsgrupp, brittiska kommunistpartiet och diverse andra pacifistiska grupper. De trodde på symbolernas värde, på gesternas politik, när de lämnade in sina petitioner till den brittiske premiärministern eller i hans frånvaro till olika andra medlemmar av regeringen. De koncentrerade sig på att stödja U Thants förslag och angreps av detta skäl av nordvietnameserna. Deras demonstrationer drog inte mycket folk. Det var under sådana omständigheter Vietnam Solidarity Campaign bildades, i huvudsak på initiativ av Bertrand Russell Peace Foundation och International Marxist Group, ansluten till den trotskistiska fjärde internationalen.

Vietnam Solidarity Campaign underströk redan från början att den inte har något som helst till övers för de reformistiska organisationernas politik. Den har gång på gång vittnat om sin absoluta solidaritet med den sydvietnamesiska Nationella befrielsefronten. Den har plockat ner rörelsen från den reformistiska gärdsgården och klart och bestämt anslutit den till ena sidan i detta krig - till det vietnamesiska folket. Och dess självklara anslutning till en revolutionär politisk linje i teorin och klara och rättframma uppträdande på gatorna gav den de nya revolutionärernas gillande och stöd. Gamla socialister som äcklats och blivit cyniska inför reformismen upptäckte plötsligt att de började intressera sig för politik igen. Resultatet blev den massdemonstration den 22 oktober 1967 då tiotusen människor mässade "Seger åt FNL!" i kör. När demonstrationen nådde Grosvenor Square lät sig deltagarna inte hejdas av den tunna blå linjen av poliser utan pressade sig igenom - en del av dem nådde rentav citadellets trappa. Närmare amerikanska ambassaden än så skulle de aldrig någonsin komma. Man bör i det sammanhanget minnas att framstöten leddes av en grupp stridbara arbetare från Barbicanbygget i City, där man haft en långvarig och delvis framgångsrik strejk som avslutats bara några dagar före demonstrationen. Morgonen efter var hela den nationella pressen hysterisk. "DET STORA FREDS-SLAGSMÅLET" rubrikflaggade Daily Express på förstasidan, och dess journalister skildrade sedan demonstrationen på sitt typiskt "objektiva" sätt: "Tjutande folkmassor som krävde fred i Vietnam slogs i går kväll med polisen över hela West End. ... Pöbeln blev allt våldsammare, och kastade sten på polisen, mot ambassadens fönster och på tidningsmännen."(5)

Daily Express "opartiskhet" imiterades i varierande grad också av den övriga borgerliga pressen. Talet om att vi skulle vara "fredsmarscherare" användes fortfarande för att misskreditera oss; man hävdade att det gapade en väldig klyfta mellan våra "mål", som alla rättänkande Guardian-läsare givetvis kunde sympatisera med, och vårt "uppförande" - som var "ligistartat". Däremot ignorerade man blankt det faktum att vi ordentligt hade talat om både för tidningsmännen och alla som alls kunde vara intresserade av den saken att vi inte alls marscherade för fred utan för seger för FNL. Det skulle ta sin rundliga tid innan massmedia äntligen upptäckte att vi var "ligister" också politiskt.

Vietnam Solidarity Campaigns första demonstration kom som en glädjande överraskning för de flesta revolutionära socialister. Rörelsen växte allt mer och under de demonstrationer som följde fördubblades och tredubblades antalet deltagare, och våldet också. De nya revolutionärerna dolde inte sina syften: det skulle vara hyckleri att protestera mot våld på hemmaplan samtidigt som vi ansåg det berättigat i Vietnam; vi var inga pacifister, och om en polisman gav sig på oss tänkte vi försvara oss mot honom. Vårt våld var defensivt - ett svar på statsmaskineriets repressiva våld. Dessutom tänkte vi inte låta andra tala om för oss hur vi skulle demonstrera. Vi skulle ockupera gatorna, marschera arm i arm och låta våra kamrater arresteras. Solidariteten demonstranterna emellan var lika viktig som solidariteten med den vietnamesiska guerillan. Symbolernas tid var över.

Överraskad och irriterad över den nya rörelsens snabba tillväxt förklarade Harold Wilson den 12 mars 1968 i underhuset: "Under förutsättning att demonstranterna verkligen ärligt önskar fred och inte militär seger för endera parten, har jag ingenting att invända mot dem, om de kan känna sig bättre till mods av den saken." Morning Star kommenterade inte uttalandet.
Under tiden fortsatte Vietnam Solidarity Campaigns demonstrationer att gå från klarhet till klarhet, trots att Bertrand Russell Pence Foundation drog in sitt ekonomiska stöd till rörelsen. En del sekterister betecknade VSC-marscherna som "äventyr i den brittiska politikens periferi" och fortsatte för egen del att arbeta inom Labour. Men Young Communist League tvingades slutligen, under påtryckningar från sina stridbara medlemmar i ledet, att ändra sin politik. Den började samarbeta med kampanjen, om ock med största försiktighet.

Radikaliseringen fortskred snabbt. De som radikaliserats av kriget började till slut bli medvetna om att de hade lärt sig också de allra trivialaste detaljerna om kriget i Vietnam. De kände till det så kallade "intermezzot i Tonkingbukten". Genéveöverens-kommelsen studerades i detalj och så skedde också med de olika "freds"-utspelen från L.B.J. och hans småsvenner, däribland Harold Wilson. De nya revolutionärerna använde Vietnam för att analysera samhällsbyggnaden i de samhällen som utkämpade kriget i Vietnam, och den analysen fick många av dem alt vidga sin kamp till att gälla själva det kapitalistiska systemet såsom sådant. De nya revolutionärerna började bli socialister.

Kampen mot kriget i Vietnam har drivit fram en hel antikapitalistisk rörelse, och en av denna rörelses fasetter är den revolt mot universitetsstrukturen, som enligt vad man hoppas så småningom skall komma att gälla undervisningsväsendet i dess helhet. För det är i skolan som hjärntvätten börjar, de ideologier som sprids i skolorna är klassideologier och skolans slutmål är att organisera ett godtagande av samhället och de existerande sociala relationerna. Av dagens universitet krävs att de skall sköta en funktion som är av avgörande betydelse om det kapitalistiska systemet skall fungera utan störningar: en snabb och tryggad produktion av teknokrater och tekniker som skall bilda kärnan i den nya byråkratin och till slut ersätta de "tjockskalliga dinosaurier", som för närvarande uppfyller statsförvaltningen. Universitetsrevolten analyseras och diskuteras på annan plats i boken, men det skulle vara felaktigt att lägga alltför stor tonvikt på denna revolt här i Storbritannien. För i varje fall här engagerar revolten mot det borgerliga universitetet bara en aktiv minoritet bland studenterna. Det finns mycket få exempel på aktiviteter där majoriteten av studenterna har deltagit. Och en annan viktig punkt i sammanhanget är att denna aktiva minoritet i huvudsak består av humanister och inte av teknokrater - även om revolten säkert kommer att sprida sig och till slut omfatta hela universitetsväsendet, framför allt med tanke på de nyligen genomförda nedskärningarna av forskningsanslagen.

Universitetsrevolten börjar vanligen med krav på reformer. Dessa blir steg för steg allt flera, ända tills det inte längre är möjligt för den gamla ordningen på universiteten att inom den existerande samhällsordningens ram alls godta dessa krav. Det är i det stadiet reformkrävarna tenderar att förvandlas till revolutionärer. Det är då huvudfienden - kapitalismen - verkligen träder fram i brännpunkten.

Men här är inte rätta platsen att mera i detalj gå in på studentrevolten och dess problem. Den saken görs långt mera adekvat på annat håll i denna bok. Det får alltså räcka med ett påpekande att Revolutionary Socialist Student Federation står som en viktig och avgörande del av en rörelse som steg för steg börjar axla en utomparlamentarisk oppositions ansvar och uppgifter.

Black Power

En annan avgörande roll inom oppositionen representeras av Black Powerrörelsen. Det är alldeles för lätt att bara förlöjliga denna nya utveckling; det är endast alltför lätt att sätta sig på sina marxistiska dogmatiska hästar och förklara att de som talar för Black Power är svarta rasister, eller, som vissa grupper inom rörelsen argumenterar, att "de bara eggar upp högern" - som om högern i detta land alls behövde eggas upp!

Det är viktigt att vi socialister lär oss förstå denna rörelses natur. Det är nödvändigt att vi revolutionärer tar kontakt med Black Powers kämpar och engagerar dem i en dialog. De som håller på att det inte existerar något raskrig, bara ett klasskrig, har sist och slutligen alldeles rätt; men deras sätt att lägga upp problemet ger ett intryck av att de försöker undvika frågan om rasismen här i Storbritannien. Man gör klokt i att hålla i minnet att den första politiska framstöt som organiserades av den brittiska arbetarklassen, eller i vart fall av en kämpande sektor inom den, gällde kravet på totalstopp för all färgad immigration till Storbritannien. Det existerar inget problem med de färgade i detta land. Problemet är i huvudsak ett vitt problem, och att förneka detta problems existens eller förvägra de svarta kämparna rätten att organisera sig mot detta problem är lika med uppenbar rasism. Det är alldeles för enkelt och lättköpt att komma stickande med att det på 1800-talet förekom diskriminering av irländarna, men att de så småningom assimilerades i det brittiska samhället. Irländarna var vita. Det var inte svårt att assimilera dem. Dagens immigranter är svarta och det är i sig självt nog för att förhindra en assimilation, om nu en sådan verkligen skulle vara en lösning. Ar 1870 kunde Marx skriva:

Varje industriellt och kommersiellt centrum i England har nu en arbetarbefolkning som är uppdelad i två fientliga läger, engelska proletärer och irländska proletärer. Den vanlige engelske arbetaren hatar den irländske arbetaren i dennes egenskap av en konkurrent som sänker hans egen levnadsstandard. I förhållande till den irländske arbetaren ser han sig själv som en medlem av det härskande folket och gör därigenom sig själv till ett redskap för aristokraterna och kapitalisterna och stärker därmed deras herravälde över honom själv. Han vårdar ömt religiösa, sociala och nationella fördomar mot den irländske arbetaren. Hans inställning till denne är till stor del exakt likadant som den "fattige vites" inställning till negern i de forna slavstaterna i USA. Denna antagonism hålls med konstlade medel vid liv och underblåses ytterligare av tidningarna, från predikstolarna, i skämttidningarna, kort sagt med alla de medel som står till de härskande klassernas förfogande. Denna antagonism är hemligheten bakom den engelska arbetarklassens vanmakt, trots dess goda organisation. Den här hemligheten bakom hur kapitalistklassen bevarar sin makt. Och den sistnämnda är väl medveten om den saken.(6)

Ersätt "irländare" med "färgad", och analysen håller streck än i dag. Enbart genom att begränsa den färgade immigrationen har både högern och socialdemokratin lagt hyende under den brittiska rasismen. Vad de har att invända mot Enoch Powell är inte att premisserna för hans argumentering skulle vara felaktiga, utan snarare hans "bryska" sätt att uttrycka sig. Det är den enda skillnaden mellan honom och Labours och tories främsta bänkar i underhuset. Vi får inte glömma att den brittiska härskande klassen är den äldsta och erfarnaste härskande klassen i hela världen. Tidigare bevarade den sitt koloniala imperium med hjälp av den klassiska politiken att "söndra och härska" - Indien, Pakistan, Cypern, Centralafrika är vältaliga vittnesbörd om den saken. Skulle det då vara så onaturligt om den brittiska härskarklassen utnyttjade samma princip för att vidmakthålla sina urgamla privilegier också i hemlandet? Har någon brittisk tidning någonsin krävt ett slut på immigrationskontrollen? Har någon politiker under hela den tid som gått sedan Wilsonregeringen kom till makten förklarat att immigrationskontrollen borde tillämpas antingen på alla eller också på ingen? Är de politiker som agiterar för att Storbritannien skall begära inträde i den gemensamma marknaden medvetna om att ett av villkoren för inträde är att man godtar obegränsad immigration från övriga medlemsstater? Och om de är medvetna om detta, kommer de då att kräva fullständigt stopp för all färgad immigration under hänvisning till att landet är alldeles för fullt redan? De som vågar ställa sådana frågor är antingen "halvgalna trotskistiska extremister" eller kämpande svarta, och Edward Heaths, Harold Wilsons och deras följesvenners Storbritannien ser med ogillande på båda dessa grupper. Har man då någon orsak att förvåna sig, om Black Powers kämpar under sådana omständigheter organiserar det svarta samhället till självförsvar? Black Power är inte ett självändamål; det är bara ett temporärt slagord som myntats av de svarta efter åratals förödmjukelser, slaveri och exploatering av brutalaste slag. Och om detta slagord om "svart makt" hjälper till att stärka den politiska medvetenheten hos vanliga svarta människor, i Storbritannien eller i Amerika eller någon annanstans, då är det ett bra och funktionellt slagord och de revolutionära socialisterna bör stödja det. Naturligtvis är läget i Storbritannien inte likadant som i Förenta staterna. Naturligtvis är en del av Black Powers ledare i Storbritannien tomma demagoger som anser att det räcker med stora ord, tolk som är helt utan kontakt med de svarta grupperna och deras problem. Det krävdes mer än hundra års slaveri i Förenta staterna för att åstadkomma en Malcolm X, en Stokely Carmichael eller en Eldridge Cleaver. Ledare skapas genom kamp, och den saken måste gälla för Storbritannien också. Så det faktum att en del av Black Powers talesmän är ineffektiva innebär ingen ursäkt att avfärda rörelsen såsom sådan; för i samma mån som rasismen skärps, kommer också rörelsen för att bekämpa rasismen att hårdna. När så sker ställs socialisterna inför två alternativ; att antingen delta i kampen, trots att de inte är ense med de ledande, eller också hålla sig undan från alltsammans och med valda mellanrum erbjuda analyser "ur marxistisk synpunkt".

Den utomparlamentariska oppositionen

Den tid närmar sig då de olika trådarna inom den revolutionära rörelsen i Storbritannien måste tvinnas samma; isolerade strider försvagar oundvikligen rörelsen och leder till att många av de kämpar som deltar i dem drivs mot en apatisk cynism. Vad som för ögonblicket behövs här i Storbritannien är ett förenat revolutionärt socialistiskt parti, men man skulle kunna hävda att detta ingalunda är något nytt behov. Faktiskt kunde en kämpande socialist redan i januari 1957 hävda att:

En kamp "inom ramen för författningen" kommer aldrig att kunna tillfredsställa arbetarklassens behov i detta nya läge. Fackföreningarna måste tvingas att ta hand om de uppgifter de skapades för att sköta. I stället för att samarbeta i kampanjen mot konkurrens utifrån, måste de mobilisera arbetarna till en kamp mot arbetsgivarna.

Fackföreningarna tillhör arbetarna, men kontrolleras i allmänhet av tjänstemän. Ledarna är mer intresserade av att hjälpa staten än av att hjälpa arbetarna. Kampen är oundviklig. Den kommer att fortsätta ända tills den utvecklas till en politisk kamp; en kamp om den politiska makten.
Vi är övertygade om att det krävs ett nytt revolutionärt socialistiskt parti som kan ge oss vägledning i detta läge. Alla uppriktiga socialister borde hjälpa till i arbetet för detta mål.(7)

Den "uppriktige socialist" som skrev detta var, sorgligt nog, ingen mindre än Labours nuvarande parlamentsmedlem för Walton i Liverpool.

År 1968 är emellertid läget helt annorlunda än det var den gången då kamrat Heffner skrev ner dessa visdomens ord. Idag står socialdemokratin avslöjad och isolerad, med sin trovärdighet inför arbetarklassen krossad ända in i märgen. Den försöker desperat bortförklara och förmänskliga den brittiska kapitalismen, men det behöver väl inte ens sägas att den kommer att misslyckas, och detta misslyckande kommer att hetsa och hemsöka dess understödjare, som i en grekisk tragedi. Brittiska kommunistpartiet, genom många år misskrediterat genom sin blinda lydnad för den ryska stalinismen, kan stå kvar och vänta i kulisserna hur länge som helst. Det påminner mer och mer om en åldrad ballerina som aldrig slagit igenom, trots att hon gav goda löften i ungdomen, och som vägrar att erkänna den saken - ens för sig själv. Över hela landet vilar en stämning av cynism och förtvivlan. Några söker sig till powellismen och försöker undvika de verkliga problemen genom att skylla allt på de svarta. Andra är helt enkelt bara utleda på detta kväljande parlamentariska cant. Med cant använt i samma mening som i Trotskijs definition av ordet: "Cant: en speciell form av hyckleri i umgänget. Enligt Carlyle är cant konsten 'att bara säga vad man INTE menar. I parlamentets konventionella lögnspel, tyst godtaget av alla tack vare den brittiska protestantismen, har denna konst förts till rent svindlande höjder - eller avgrunder."(8)

Vad Storbritanniens revolutionära socialister nu har att göra står i öppen dag: de måste oavbrutet verka för bildandet av ett revolutionärt socialistiskt parti; och även om detta nya parti i allt väsentligt borde likna Lenins bolsjevikiska parti, måste man hålla i minnet att Lenin skrev Vad är att göra? just när det tsaristiska förtrycket i Ryssland stod på sin höjdpunkt. Men i väntan på att ett sådant parti skall bildas borde de olika revolutionära grupperna och fraktionerna samlas och söka åstadkomma ett slags formell Utomparlamentarisk opposition och ge litet socialistisk inriktning åt rörelsen. Konfrontationer i West End och på andra håll med londonpolisen kommer, alla provokationer till trots, ändå inte att vara nog för att avslöja bristen på en sammanhängande politik och bära upp en massrörelse. Vi måste skapa en opposition, vars krav just vid denna speciella korsväg i huvudsak bör vara av övergångstyp - KAMP MOT KAPITALISMEN UTOMLANDS, KAMP MOT KAPITALISMEN HÄR HEMMA. Låt oss alltså göra rent hus med våra sekteristiska skiljaktigheter och gemensamt söka åstadkomma en utomparlamentarisk opposition.

Tariq Ali

Noter:
1 Ledare i New Statesman den 6 september 1968.
2 Paul Foot, The Politics of Harold Wilson (Penguin 1968).
3 The Black Dwarf den 14 augusti 1968.
4 Ibid.
5 Daily Express den 23 oktober 1967
6 Karl Marx, Letters to Americans (International Publishers, New York), s. 78.
7 Eric Heffer, ledare i Socialist Revolt, januari-mars 1957. Tidskriften är numera nedlagd.
8 Lev Trotskij: Where is Britain Going? (Plough Press).