Fundamentalismens tillväxt Frånvaron av en antiimperialistisk vänster eller radikal nationalistiska alternativ utgör ofta bördig mylla för den växande islamska fundamentalismen. I del 3 av serien Politiska islams uppkomst tittar Farooq Sulehria närmare på Egypten och Iran. (Internationalen 44/03)

EGYPTEN, IRAN OCH Pakistan är alla tre intressanta exempel på den islamska fundamentalismens tillväxt.

Egypten var på flera sätt det första landet som upplevde en fundamentalistisk rörelses framväxt, och rörelsen, det Muslimska Brödraskapet, är fortfarande aktiv och blomstrande och har utövat inflytande över hela den muslimska världen.
Iran var det första land där fundamentalisterna kunde gripa makten, medan Pakistan är ett viktigt muslimskt land som befinner sig under en växande fundamentalisms inflytande.

När man studerar hur rörelserna växte fram i dessa länder finner man flera gemensamma drag:

1. Under perioder då vänsterkrafter har varit starka, har fundamentalisterna varit hycklande, mot arbetarklassen och för imperialismen.
2. De har uppvisat anmärkningsvärd tillväxt i frånvaro av antiimperialistisk vänster eller radikala nationalistiska alternativ.
3. Fundamentalister försöker dölja sin verkliga agenda.

EGYPTEN INVADERADES så tidigt som 1798 av franska armén; men britterna tvingade fransmännen att dra sig tillbaka, och Egypten blev senare en brittisk koloni. Under albanen Muhammad Ali moderniserades landet något. På 1820-talet exporterade Egypten bomull och industrier inrättades i snabbt växande städer. Egypten sägs vara det första land där en modern arbetarklass växte fram. En följd av detta var att den nationella kampen mot brittisk imperialism tog sig sekulära (icke-religiösa) uttryck. Wafdpartiet som leddes av Saad Seagull representerade den egyptiska borgarklassen.

Första världskriget fick två viktiga följder i Egypten. Å ena sidan tjänade egyptier stora pengar på bomullsexporten när importen från väst sjönk på grund av kriget. Detta stärkte deras självförtroende och de krävde begränsat självstyre av de brittiska kolonisterna.

Å andra sidan upplevde Egypten en stor strejkvåg under 1917. Som en följd av detta befann sig Wafd-partiet vid makten 1924. Zaghlul som en gång hade rönt inflytande från Jamaal ud Din Afghanis panislamism var tvungen att hålla distansen till islamismen. Men Wafd-partiet och det så kallade oberoendet befriade snart de egyptiska massorna från deras illusioner, i takt med att Wafd-partiet förtryckte arbetarrörelsen. Arbetarklassen insåg snabbt att Wafdregeringen inte kunde frigöra sig från det västerländska inflytandet.

SKOLLÄRAREN HASSAN AL-BANNA hade fått sina illusioner krossade av kaoset i Egypten, och bildade det Muslimska brödraskapet. Banna hade tagit intryck av Afghanis idéer. Hans rörelse växte med otrolig hastighet. 1932 hade Brödraskapet 15 avdelningar, 1940 fanns det 500 spridda över landet. 1940 ansågs Brödraskapet ha en halv miljon medlemmar och lika många sympatisörer. Vid den tiden var det det största partiet i arabvärlden. Orsaken till framgångarna var inte svår att se: det befann sig i opposition till Wafd-partiet som betraktades som antiimperialistiskt under den period det ledde den nationella befrielserörelsen. Det andra skälet var att det Muslimska Brödraskapet till skillnad från Wafd använde sig av antiimperialistisk retorik.

Banna var inte bara antivästlig och kritiserade kapitalismen, han var också starkt antikommunistisk. Vid denna tid förklarades egyptiska judar och kristna som ”inre fiender” av det Muslimska Brödraskapet. På 30-talet konkurrerade brödraskapet med vänstergrupper om inflytande inom fackföreningsrörelsen. Brödraskapets hat mot kommunismen ledde senare, under det kalla kriget, till nära kontakter med USA-imperialismen.

I juli 1952 tog Gamal Abdul Nasser och de Fria officerarna makten i Egypten. Under de närmaste tjugo åren dominerade deras idéer arabvärlden. Jordreformer, industrialisering, paroller om arabisk socialism och så vidare gav Nasser massornas stöd. När Nasser 1956 råkade i konflikt med Storbritannien och Frankrike om nationaliseringen av Suezkanalen kom hans starka masstöd snarare från arabvärlden än från den muslimska världen. Vid denna tid förlorade Brödraskapet sin attraktionskraft och upphörde att vara en massorganisation. Brödraskapet förbjöds också, liksom kommunisterna, av de Fria officerarnas regim.
I mitten av 60-talet fick landet ekonomiska problem och det uppstod ett brett missnöje. Ändå kunde Nasser uppbåda masstöd under 1967 års krig med Israel och stannade kvar vid makten till sin död 1970. Men då hade illusionerna kring Nassers idéer skingrats för stora delar av befolkningen.

Under tiden hade kommunisterna misslyckats med att föra fram något politiskt alternativ. De hade först krossats av Wafd, men lyckades komma tillbaka på 40-talet. Muslimska Brödraskapets framväxt sammanföll med den period då kommunisterna var borta från den politiska scenen. I slutet av 40-talet började kommunisternas uppfattningar återigen bli populära bland studenter, arbetare och ungdomar.

MEN DET STALINISTISKA ideologiska handikappet visade sig bli ett svårt hinder i uppbygget. Kommunisterna väntade på att den nationella egyptiska borgarklassen skulle spela sin progressiva roll, när de Fria officerarna dök upp. Den egyptiska kommunistledaren Henri Curiel sa:
– Massorna var fortfarande beredda att följa oss. Men vi visste inte längre vart vi skulle leda dem.

När de Fria officerarna tog makten stöddes de av den viktigaste kommunistiska gruppen, DMNL, medan två andra grupper, Al Raya (Fanan) och Arbetaravantgardet, förklarade att regimen var ”nationalfascistisk”, liksom den politiska linje Moskvabyråkratin förde fram.

Efter ett halvår med de Fria officerarna vid makten ändrade också DMNL linje eftersom kommunisterna utsattes för repression. 1955 bildades det Enade Egyptiska Kommunistpartiet, men vid det laget hade Nasser ingått allians med Moskva och det nya partiet gjorde ett lappkast: det egyptiska samhället hade förändrats i grunden. Från att ha varit ett beroende halvfeodalt samhälle hade det plötsligt blivit oberoende och demokratiskt. Partiet förklarade också: ”Vi stöder uppriktigt och med all kraft Nassers regering i dess politik för fred och oberoende och försvarar dess linje mot alla imperialistiska intriger.”

Partiet skickade till och med ett brev till sina egna fängslade medlemmar om att ”vi är ett parti vid makten”. 1964 gjorde partiet upp med Nasserregimen att det skulle ingå i Arab Socialist Union på villkor att dess medlemmar släpptes ur fängelset. Efter 30 år fanns det inget kommunistiskt parti i Egypten.

Och det var då en ny våg av arbetar- och studentaktiviteter uppstod i landet. 1968 radikaliserades studenterna. Men vänstern saknades på den politiska scenen.
Efter Nassers död tog Anwar Sadaat över och återförde Egypten till den imperialistiska intressesfären. Sadaat gav fundamentalisterna en viss begränsad frihet. (Den flirten kostade honom livet 1981.) Han påbörjade en process av privatisering av de nationaliserade egendomarna, vilket ledde till stora oroligheter. 1977 gick en väldig strejkvåg över landet. Sadaat tog till brutal repression för att krossa de livsmedelsuppror som hade lamslagit regimen i tre dagar. Det nya kommunistparti som hade bildats i exil var alltför litet för att spela någon roll vid dessa historiska strejker som anses vara de största någonsin inom arabvärlden. Den politiska arenan stod återigen öppen för fundamentalisterna. Idag är de den största oppositionella kraften i Egypten.

TILL SKILLNAD FRÅN många andra muslimska länder blev Iran aldrig direkt koloniserat under 1800- och 1900-talen. Däremot utövade Storbritannien ett stort inflytande som kom att leda till stora uppror. 1892 ledde missnöjet till massprotester. De muslimska religiösa ledarna (He Ulema) spelade en stor roll i ledningen för proteströrelsen.

Det var första gången den iranska religiösa ledningen var ute i opposition. Ulema allierade sig med monarkin eftersom man åtnjöt stora privilegier och dessutom utgjorde en del av den härskande klassen genom äktenskap och så vidare. Från 1892 till 1963 stod Ulema på den iranska härskande klassens sida.
Under första världskriget började den iranska arbetarklassen visa sin styrka, vilket ledde till att Reza Khan skickade militär för att krossa proteströrelsen. Reza Khan utnämnde sig själv till shah (kung) och satte igång att modernisera Iran i den iranska borgarklassens och köpmannaklassens intresse. Shahen hade också ett program för sekularisering av samhället vilket irriterade den religiösa ledningen. Men Ulema gick aldrig ut med någon offentlig protest.

Andra världskriget medförde återigen radikalisering av den iranska arbetarklassen. Det ledde till bildande av en Nationella Fronten-regering ledd av Mohammad Mossadeq. Regeringen retade å ena sidan upp den amerikanska och brittiska imperialismen genom att nationalisera oljan, å andra sidan skakades den av en ny våg av aktioner från arbetarklassen. Den nya arbetarradikaliseringen ledde till att shahen flydde landet och Mossadeq tvingades till ytterligare reformer.

1953 ÅTERINSATTES SHAHEN genom en kupp stödd av Storbritannien och USA, och den religiösa ledningen stod på shahens sida. Efter shahens återkomst förklarade det iranska kommunistpartiet (Tudeh) att dess linje gentemot Nationella front-regeringen var sekteristisk, och bestämde sig för att gå under jorden på grund av de oerhört svåra omständigheterna under shahregimen. Förhållandena var säkerligen mycket svåra, men Tudehpartiets strategi för passiv överlevnad hade mer att göra med att Moskva ville stå på god fot med shahen.

Med hjälp av oljeinkomsterna påbörjade shahen på 50-talet ett utvecklingsarbete i Iran. Ändå var missnöjet starkt, och eftersom vänstern var frånvarande från den politiska scenen framträdde ayatollah Khomeini 1963 som ledare inom en opposition som innefattade både fundamentalister och sekulariserade (icke-religiösa) krafter.

Oppositionen hade stöd från köpmannaklassen som också kände sig hotad av landets ekonomiska kaos. Å andra sidan var också den religiösa ledningen uppretad eftersom shahen hade genomfört begränsade jordreformer som inte bara angrep den feodala klassen utan också Ulema. Jordreformen hotade deras feodala egendomar (vaqf-egendomar). Khomeini förklarade att shahregimen bestod av ”otrogna”, men talade inte om någon islamsk revolution. Han greps när han ledde stora protestaktioner. Proteströrelsen möttes med repression med många döda som följd. Men Khomeini släpptes efter att ha gjort upp med regimen att han skulle hålla sig från politiken, och höll efter frisläppandet många försonande tal.
Han råkade återigen i konflikt med shahregimen kring frågan om USA:s militära närvaro i Iran, vilket ledde till att han greps och senare gick i exil. Den gången förekom inga protester.

DE NÄRMASTE FEMTON åren organiserade Khomeini studiegrupper i Iran. Sina planer på islamsk revolution uttryckte han aldrig utan talade mot shahregimen och dess övergrepp. Sina verkliga planer ”avslöjade” han i viss mån i de skrifter som användes i studiegrupperna.

I slutet av 1977 var Iran återigen i uppror. Repressionen fungerade inte längre som den hade gjort 1963. Protesterna spreds och nya grupper i samhället förenade sig med rörelsen. Under det första halvåret mobiliserade fundamentalisterna inte till några stora demonstrationer. Och under den perioden krävde inte Khomeini en islamsk regering. Han krävde att shahen skulle bort och återinförande av 1906 års konstitution.

Den strejkvåg som den organiserade arbetarklassen hade startat i september 1978 visade sin ödesdiger för shahregimen. Några månader senare flydde shahen. Revolutionen hade lyckats.

Under shahens sista tid vid makten och efter hans flykt rådde dubbelmaktsförhållanden i landet. Shooras (en typ av sovjeter, arbetarråd) utövade makt. Men på fabriker och arbetsplatser satt Khomeinis affischer. Han uppmanade de ”förtryckta” att störta ”förtryckaren”, lade fram ekonomiska krav och avslöjande inte sin verkliga agenda. Tudehpartiet var ur stånd att lägga fram något alternativ. I stället gick det i allians med fundamentalisterna; ett misstag den iranska vänstern fick betala ett mycket högt pris för. Det var ett slag som den iranska vänstern inte har lyckats hämta sig från efter 25 år.

När Khomeini tog makten satte han igång att krossa shooras. Vänstern och fackföreningsrörelsen krossades. Iran gick igenom ett blodbad. Medan Khomeini krossade shooras stod Tudehpartiet och tittade på, bara för att utsättas för samma sak några månader senare.

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström

Del 2 -- Del 4